Härlig jordgubbsröra och Gewurztraminer

Ibland är vi väldigt traditionella. Ta till exempel det här med jordgubbar på midsommar. Visst skulle det kännas lite konstigt att hoppa över dem. Så när midsommaraftonens lunch diskuterades, kom vi ofrånkomligen fram till, just det, jordgubbar.

Men tack vare systrarna Eisenmans förträffliga receptsida i DI Weekend blev det i år en ny variant. Ny för oss alltså, inte för världen.

Eton Mess, som desserten heter, är ingen ny uppfinning. Den har anor tillbaka till 1930-talet då denna röra med jordgubbar och vispgrädde serverades vid Eton College årliga cricketmatch mot Winchester College. Krossade maränger kom till senare, men det är just dessa som är pricken över i:et.

På midsommaraftonens tidiga morgon, iväg tidigt till butiken för att inte bli utan de läckra bären. Lite lat letade jag rätt på hyllan med maränger. Stod och höll i påsen och läste att det nu var ännu mer innehåll i den. Och vi som äter maränger så sällan. Inte ska den stora påsen med, i min smak, lite väl torra maränger få stå och skräpa i hyllan hemma. En extra äggkartong fick istället ta plats i korgen.

Hemma bakades för första gången på många, många år maränger. Tänk vad lätt egentligen. Äggvitor, lite vinäger och strösocker. Klicka ut på plåten och grädda så de fortfarande är lite, lite krämiga inuti.

Röran gjordes à la minute. Några jordgubbar mixades med socker till en sås. Bitar av jordgubbar tillsammans med marängbitar, vispgrädde och jordgubbsåsen. Försiktig omrörning. Smarrigt!

Repris dagen därpå. Den här gången utan jordgubbssåsen, men med lite limeskal i vispgrädden. Tyckte det blev mindre sött och ännu godare. Så får det bli hädanefter.

Vad fanns då i glaset? Jo, vi fortsatte med huvudrättens vin. Efter rekommendation var gräddfilen till matjessillen utbytt mot brynt smör. Då passar nämligen ett glas Gewurztraminer från Alsace alldeles utmärkt till sillen.

Denna Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve, med sina rosentoner, lilla kryddighet och aningen honungssötma, passade också riktigt bra till vår Eton Mess, speciellt reprisvarianten. Läckert fräscht!

Årets midsommarsnaps, vårbrodden med lilla söta kolatonen, gjorde sig förresten både till sillen och efterrätten. Gewurztraminer och vårbrodd – ja det gick, men kanske en lite märklig kombination.

Vårbrodd – Midsommarsnaps 2012

Det gäller att vara ute i god tid. För drygt fyra veckor sedan tog vi cyklarna och gav oss av till Gåseviken. Det var vackert på morgonen, så picknick-korgen packades med kaffe och mackor. Gott var det, att sitta precis vid havet och känna vårdofterna. Efter kaffet var det dags för jakt.

Vårbrodden var vårt byte. Ett litet gräs som vi för ett år sedan inte ens visste om att det fanns. Det var då fick vi fick ett tips av Janne, en av grannarna, att snaps på vårbrodd, det var fina saker det.

Vi hade slagit upp vårbrodd i den tjocka, fina Bohusläns flora. Och där gick vi krökta med näsan pekande ner i backen. Ögonen kalibrerade på gröna nyanser. Skulle vi hitta den?

Jodå. Det var precis som med trattkantareller. Först ser man ingen kantarell, så ser man ingen kantarell och sedan, helt plötsligt, så finns de i hundratal runt omkring en. Och nu fanns de små, små tuvorna av vårbrodd överallt omkring oss.

Vi plockade en rejäl bukett. Väl hemma så rensades stråna och lades i en glasburk. Tyvärr fanns inget Brännvin special hemma (föredrar egentligen den, blir lite mildare snaps där smakerna kommer fram så bra) så det fick bli vanlig Absolut Vodka istället.

Efter fyra veckor i mörkret var det dags att sila upp den och provsmaka. Jo, Janne hade rätt. Vårbrodd är en jättefin snaps. Härmed utnämnd till 2012 års midsommarsnaps.

Den är vackert gulgrön och doftar lite sötaktigt av kola. Smaken är först rund, sötaktig, lite insmickrande med kolatoner. Sedan märks det att det är en riktig snaps, hetta och en liten besk avslutning. Lite gräsaktiga toner dröjer sig kvar i munnen. Ett utmärkt val till midsommarens traditionella matjessill och färskpotatis.

Innovativ Pinotage från Fairview

Det blev ett intressant vin från Fairview i sydafrikanska Paarl, till middag idag. Nej förresten, det var inte bara intressant, utan också mycket gott. Perfekt till det grillade lammet och dess kryddiga tillbehör. Det intressanta var mixen av Pinotage och Viognier, där den senare gav en försiktig men delikat blommig arom till vinet.

Metoden att använda gröna Viognierdruvor och samjäsa med blå druvor kommer ifrån norra Rhône. I Côte-Rôtie är det tillåtet att använda upp till 20 percent Viogner till vinet gjort på Syrah. Vanligvis används mycket mindre, runt 2 –5 procent. När Viogner och Syrah jäser tillsammans, bidrar Viogner med arom och färgen på det röda vinet stabiliseras.

Jag kände sedan tidigare till Fairview’s fina rena Viognier. Rund, men överraskande fräsch, med underbara blommiga aromer. Fairview var 1997 den första producenten i Sydafrika att göra en Viognier. Hos Fairview får druvan den tid den behöver på vinstocken för att få den rätta mognaden och avkastningen är låg. Musten får jäsa i en kombination av fransk ek och ståltankar och vinet lämnas sedan på fällningen i tio månader. Ett underbart vin, och till glädje för oss konsumenter, mycket resonabelt prissatt. Också ett gott val till kryddig mat.

Fairview har återigen varit nydanande och tagit fram något nytt i sin blandning av Pinotage och Viognier. Och återigen har de lyckats. Precis som i Rhône har vinmakaren Anthony de Jager gjort en samjäsning. Nu med de blå Pinotage-druvorna tillsammans med en liten andel av Viogner. Sedan nio månadern i gamla franska och amerikanska ekfat. Resultatet, en mjukare Pinotage med markerad frukt.

Mina provningsnoteringar säger; Mjuk arom med mörka bär och blommiga antydningar. Medelfyllig, markerade men mjuka tanniner, bra syra på medelnivå. I smaken, mörk frukt med moreller och fina lite blommiga toner. Aningen sötma och fina försiktiga fattoner. Bra längd. Ett bra nya världen vin i gamla världen stil, lätt att dricka och bra till mat.

Fairview är välkänt inte bara genom vinerna med etiketten Fairview, utan kanske ännu mer för serien av Goats do Roam viner. Också bra viner, med humoristiska namn som anspelar på getterna som bor på Fairview’s egendom; Goat-Roti, Goats do Roam in Villages, Bored Doe etc. Och getosten de gör, helt underbar!

Det är fest – det är braai!

Mousserande Cap Classique pärlade i de vackra champagneglasen och förväntan dallrade i luften. Samtalet rörde både ditt och datt, men mest vad som hänt sedan sist – resor, vänner, viner och mat – och vad som väntade under kvällen.

På bordet lite tilltugg. De kalla köttbullarna var inte lika något vi smakat tidigare. Små. Kryddade med kummin och gröna oliver. Goda. Strykande åtgång. Nötterna, hemkryddade och rostade, likaså. Det var en inledning som satte tonen för kvällen.

Det var fest. Det var sydafrikanskt. Det var Braai!!!

Så vad gjorde det att knotten anföll för fullt? Ingenting. Vi fäktade och intalade oss att de egentligen inte gillade oss. Var ute efter någon helt annan och bara hade flugit vilse. Skymningen närmade sig, men grillen skulle skötas. En stor en. Tillverkad av en uppskuren tunna med rejält grillgaller över den glödande kolen.

Det vankades sosatie-kryddade lammspett och fläskkarré. Köttet hade fått gotta sig i marinaden ända sedan morgonen. Lök, vitlök, aprikosmarmelad, curry, gurkmeja och lite annat.

Torkade, blötlagda aprikoser och blancherad lök fick sedan göra lammet sällskap på spetten.

Chakalaka hör väl också till när det är grillfest? Rivna morötter, grön paprika, lök och vitlök fick mjukna i en kastrull tillsammans med ingefära, gurkmeja och salt & peppar. Sedan i med en burk vita bönor i tomatsås. När den svalnat var den redo för buffébordet. Mycket smak!

Dessutom en jättesmarrig kall sallad på korngryn och linser, toppad med lite purjolök, sockerärtor, cocktailtomater och gurka. Dressing med färsk persilja och koriander.

Vi flydde undan knotten och njöt av maten. Så mycket goda smaker på tallriken!

Många glas stod på bordet och vi provade olika sorters vin till maten. Väl utvalda av festdeltagarna för att passa de kryddiga rätterna. Och visst gick det bra med både vitt, rött och rosé.

För varje glas en ny god upplevelse i kombinationen mellan maten och vinet. Matchade fint gjorde fransk Gewurztraminer och tysk Spätburgunder. Likaså sydafrikansk Pinot Noir och kalifornisk mjuk Zinfandel. Till och med en ljust laxfärgad blandning av Chardonnay och Pinot Noir från sydafrikanska Boschendal föll mycket väl ut.

Mörkret hade fallit och knotten gett sig av när vi nöjda och glada sa tack och farväl för sommaren.

Högrev med Thelema – båda med anor

Våren har varit vacker på ön, om än något kall. Termometern envisas med att hålla sig runt 14 grader trots att solen lyser. Fint väder brukar vi alltsom oftast ha här. Det är inte ovanligt att mörka moln syns åt alla håll. Men över vår ö, där öppnar sig den blå himlen och solen strålar.

Avsaknaden av värme har inverkat på matvanorna denna försommar. Grillen har fått stå oanvänd under sitt svarta skynke och väntat på bättre tider.

Så hade vi vägarna förbi butiken i grannbyn och träffade Peter. Goda nyheter. Det fanns en högrev med anor i butiken. 120 dagar hade den hängt och bara blivit mörare och mörare. Högrev brukar vara ett bra kött och när det sedan får sådan specialbehandling så blir det riktigt fint.

En stor skiva av läckerheten bars hem. Nästa morgon fick den lägga sig i en lätt marinad. Öl, lite ingefära, olja och en mycket liten skvätt soya. Och på kvällen fick grillen äntligen göra tjänst.

Några färska morötter och dito lökar gjorde köttskivan sällskap på grillgallret. Den fina blasten på löken skars i bitar och toppade en varm potatissallad.

Resultatet blev riktigt lyckat. Högreven precis lagom rosa i mitten. Vi skar den i bitar lite på snedden. Ett trevligt sätt att dela en större köttbit på. Det blir många små härliga bitar.

Och det smakade precis lika gott som vi förväntat oss. Högreven var jättefint mör med bra nötköttsmak. Grönsakerna, bra tuggmotstånd och koncentrerad smak.

I glaset? En fin gammal Cab från Sydafrika. Thelema Cabernet Sauvignon 2003 hade fått fina mognadstoner. Fortfarande pigga tanniner, lagom fattoner och de svarta vinbären fanns där. Gott i munnen, länge, länge.