Provat en Trincadeira på sistone?

En vadå? Det blir nog svaret från de allra flesta. För visst är så. Är du inte väldigt intresserad av portugisiska viner, så känner du inte till druvan. Söker man på Systembolaget, får man i alla fall upp sex olika viner. Ett av dem är den gamla trotjänaren Periquita som innehåller 20% Trincadeira. Ett vin som jag uppskattar till höstens gryta eller sommarens grill och har lagrat med gott resultat. Har du druckit ett glas Periquita, har du alltså druckit Trincadeira.

Jag gillar de portugisiska röda vinerna. Ofta kryddiga och mustiga, lite fylligare, smakar mycket – till en förvånansvärd liten peng. Portugal är också ett roligt land när det gäller druvsorter. Här finns en mängd olika traditionella druvsorter, även om de internationella numera hittat hit också. Men druvrena viner, det är inte så vanligt. Blanda, det är det som gäller. Vi hittar ofta tre, eller ännu fler, druvsorter i den portugisiska flaskan. Något som också betyder att vi inte vet hur den enskilda druvsorten doftar och smakar.

Därför var det så roligt när vi hittade vinlådan med sex olika druvrena viner från producenten Casa Santos Lima. Tre vita och tre röda. De röda är Trincadeira, Touriga Franca och Touriga National.

Trincadeira är även känd under namnet Tinta Amarela. I Periquita, liksom i viner från Alentejo, där den är mycket vanlig, blandas den med Castelão. Björnbär och plommon finns i doften och jag uppfattade även en läcker vitpepparton. Syran var relativt hög och tanninerna lite mjukare. Fin fruktighet och bra balans, medellång eftersmak.

Touriga franca är väl mer känd; närmare bestämt som en av portvinsdruvorna. I Casa Santos Limas version visar den en läcker fruktig doft med mörka bär och fattoner. Knappt medelfyllig, lite syltig med sammetssträva tanniner och bra koncentration. En lång bärig eftersmak där jag också hittar lite chokladtoner.

Touriga national är den mest kända herren i församlingen. För det här är verkligen ett manligt, kraftfullt vin. Läder, mörka bär och fat i doften. Det är väldigt strävt och läpparna krullar sig under tanninattacken. Fylligt, med lång härlig eftersmak.

En kul övning, efter att ha smakat var och en av vinerna för sig, var att göra sin egen assemblage. Min favoritcuvée utgjordes av 50% Touriga franca och 25% vardera av Trincadeira och Touriga national. Resultatet blev ett kraftfullt, fylligt vin där Trincadeiran mildrade tanninerna från Touriga national och samtidigt gav en spänstig syra, medan syltigheten från Touriga franca bidrog med en insmickrande fruktsötma. Peppar, mörka bär, örter och fat i doft och smak.

Casa Santos Lima är ett familjeföretag som ligger ca 4,5 mil norr om Lissabon. Området hör till Vinho Regional Lisboa och man producerar även viner med DOC Alenquer. Hela 90% av produktionen går på export och i cirka 40 länder kan man köpa Casa Santos Limas viner. Sverige är alltså ett av dem.

Symposium – att dricka tillsammans

Har du någon gång deltagit i ett symposium? Det brukar vara en konferens av något slag, med presentationer och diskussioner för att utväxla nya rön och erfarenheter. Alltså ofta använt i den akademiska världen, men även i andra sammanhang inom företags- och föreningsvärlden. Ja, kanske har du det.

Tänker du då på vin när du hör ordet symposium? Jaså inte. Men det är kanske inte så konstigt, för med tiden verkar vi ha glömt dess ursprungliga betydelse.

Vi får gå tillbaka till de gamla grekerna, till Platons tid runt 400 f.Kr. för att finna förklaringen. För symposium, det betyder just att ”dricka tillsammans”. Och det man drack, det var vin. Mycket vin.

Värden, eller ska vi kalla honom ceremonimästaren, bestämde hur vindrickandet skulle gå till. Grekerna blandade upp vinet med vatten, och just det här med hur mycket vatten som som skulle blandas i vinet, det bestämde herr ceremonimästare. Middagen var redan avklarad före symposiet, så det var väl inte tal om någon mat. Att det däremot var gott om vin, även om det var svagt och utblandat, förstår vi av berättelserna där gästerna efter en natts symposium var ohjälpligt druckna.

Herr ceremonimästares roll var också att se till att konversationen flöt bra. Platon ansåg att deltagarna omväxlande skulle tala och lyssna och på så sätt underhålla sig själva på ett vuxet sätt. Men det tycks varit lika vanligt att lätta damer deltog i dryckesfesterna och underhöll gästerna med dans och flöjt. För det var ju så att symposierna på de gamla grekernas tid var en sammankomst för männen.

Ett av de högsta nöjena som vi vinälskare har är ju just att dricka tillsammans. Att diskutera och lyssna på talet om vinet och kring vinet. Och att dryfta både ditten och datten. Så varför kallar vi inte våra sammankomster symposier? Är det för att vi absolut inte önskar bli berusade? Eller för att den akademiska världen lagt beslag på begreppet, så vi glömt bort dess ursprungliga betydelse?

Nog är det dags att återföra begreppet symposium till vinets värld? Att kalla till symposium när vi har ljuva druvor i glasen. När vi provar och diskuterar och lär oss om vin tillsammans. Det högsta bland nöjen.

Växthusets höstfägring

image

Regnet öste ner och vinden slet i trädkronorna; en föraning om årstiden som ligger framför oss. När vi tagit skydd under tak på Ulriksdals Slottsträdgård väntade nästa säkra hösttecken. Färgsprakande oändliga rader av Cyklamen fyllde bord efter bord i växthuset. Vita, rosa, lila i alla nyanser och dessutom vackra tvåfärgade.

image

Caféets vegetariska lunchbuffé var vårt mål. Den var värd resan. Tilltalande både för öga och gom. Den franska grytan med sina morötter ”al dente” en favorit. Många läckert asiatiskt kryddade rätter fanns också att välja på, såsom nudelsallad, fiskgryta, tofubiffar och tomat & sparrissallad. Matig soppa och gott bröd också.

image

En himmelskt god päron- och ingefärskaka avslutade lunchen medan regnet skvalade mot taket. 

Inget vin denna dag. Om inte bilen väntat utanför och jag fått välja fritt, vad hade då fått förgylla måltiden? Mitt svar är tveklöst. En Pinot gris från Alsace.

Historiens vin(g)slag från 1976

Vin och historia fascinerar mig. Oavsett om det är tusen år sedan eller bara några decennier. Historia ger perspektiv. Historier gör vinet levande. Historia är historier om vin och vinets personligheter.

Överst i högen med vinböcker ligger just nu George Tabers ”Judgment of Paris; California vs. France and the Historic 1976 Paris Tasting that Revolutionized Wine”. Det är andra gången jag läser boken och den är precis lika intressant, om inte ännu mer nu, vid den andra läsningen. Så mycket information och historiska detaljer, så många små historier i historien. Så fängslande. Det är svårt att lägga ifrån sig boken.

Taber var den enda journalisten som närvarade vid den historiska blindprovningen i Paris, där kaliforniska viner slog de franska. Det här är hans berättelse om provningen, men lika mycket en berättelse om människorna bakom vinet. Taber sätter också The Paris Judgment i ett historiskt perspektiv genom att låta oss följa med på en tidsresa före och efter provningen.

Vi får följa Steven Spurrier som arrangerade provningen tillsammans med sin kollega Patricia Gallagher. Vi får detaljerna kring hur vinerna valdes ut, om själva provningen och effekterna av den. (Och det gick inte till som i filmen Bottle shock – Gyllene druvor från Montelena. Filmen må vara en lättsam underhållning, men den är inte ett historiskt dokument. Läs boken!)

Avsnittet jag uppskattar allra mest är det om bakgrunden till de kaliforniska vinnarvinerna. Det är berättelserna om de olika vinmakarna och ägarna till egendomarna. Men det är också berättelsen om nybyggarandan i Napa Valley, om hjälpsamheten producenter emellan och om lusten att experimentera, förnya och förbättra vinmakningsmetoderna. ”Det som är bra för Napa och Kalifornien, det är också bra för mitt vin och min framgång.” Så var inställningen under denna tid när man till och med i USA såg ner på de inhemska produkterna och konsumenter leddes fram till de franska hyllorna i vinbutikerna.

Den 24 maj 1976, en vacker solig dag i Paris, skrevs det historia. Kalifornien tar hem segern både bland de vita Chardonnay-vinerna och de röda på Cabernet Sauvignon. Provningen bekräftade det som några få visste, det som tidigare nästan varit en hemlighet förbehållen de mest insatta. Att Kalifornien kunde göra riktigt bra viner. Den kunskapen spreds från detta datum över världen.

Det är också en milstolpe i Nya Världens utveckling. Kan Kalifornien, kan vi. Så resonerade man. Och Frankrike skakades i sina grundvalar. De som tog till sig resultatet, vallfärdade till Kalifornien för att uppleva och lära av vinmakarna på plats.

Nyligen hade jag förmånen att prova det vita vinnarvinet från Chateau Montelena. Då var det årgång 1973. Nu 2009.

Det är en vinnare idag, precis som då. Elegant, stram, fruktigt fräsch med toner av citrus. I munnen drygt medelfyllig, härlig smörighet med bra frukt, exotiska toner och citrus. Balanserat och koncentrerat. Och det smakar länge, länge. Det är ljuvligt, underbart gott.

1973 var det Jim Barrett som tillsammans med sin vinmakare Mike Grgich (nu Grgich Hills Estate) stod bakom vinnarvinet. Idag är det Jims son Bo Barrett som är huvudansvarig för vinmakandet.

Får du chansen att prova en Montelena; ta den, njut och känn historiens vin(g)slag.

 

Tillägg mars 2013: Nyheten har nått oss att Jim Barrett gått bort den 14 mars, 86 år gammal. Chateau Montelena förblir familjeägt, nu med Jims son Bo Barrett som VD.