Lusfritt i Champagne

Häromdagen såg jag ett intressant avsnitt av Uppkorkats web-TV, där Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad besöker Champagne Tarlant. Magnus kastar sig ner bland vinrankorna och gräver i jorden. Det ryker. Jorden rinner genom fingrarna. Det är sand, väldigt mycket sand i jorden.

Den här jordplätten i Champagne heter mycket riktigt Les Sables (sanden) och ligger utanför byn Oeuilly väster om Épernay i Vallée de la Marne. Det unika är att det är fritt från vinlus. Ingen phylloxera vastatrix trivs här. ”Den kan inte röra sig i sanden,” förklarar Magnus.

Här växer Chardonnay som planterades på 1950-talet. Och det är oympade, rotäkta vitis vinifera-stockar. Druvorna går till en riktigt torr, Extra Brut, Blanc de Blancs med namnet ”La Vigne d’Antan”.

Efter att phylloxeran hade etablerat sig i södra Frankrike, där den upptäcktes 1863, spred den sig som en farsot över landet. 1888 var det Champagnes (o)tur och inom några år hade vinlusen festat loss på rotstockar över hela regionen. Fördelen som odlarna i Champagne hade var att lösningen vid det laget redan var känd; ympning på amerikanska rotstockar.

Ett mer berömt lusfritt läge i Champagne finns hos huset Bollinger i Aÿ, strax norr om Épernay. Här, alldeles intill den ståtliga huvudbyggnaden, ligger två små grand cru vingårdar, le Clos Saint-Jacques och les Chaudes Terres, dit phylloxeran av någon outgrundlig anledning aldrig hittat. Ett stort inslag av sand i jorden kan vara en förklaring. Även en tredje vingård, la Croix Rouge i Bouzy, var länge lusfri, men den drabbades helt plötsligt för några år sedan. Ingen vet varför. De oympade stockarna fick dras upp 2004.

Hos Bollinger är det Pinot Noir som växer på de lusfria jordarna. Stockar som förökas genom avläggare och absolut inte rätat in sig i några raka led. Resultatet är lika unikt som vingårdarna. Några tusen flaskor av en Blanc de Noirs med det belysande namnet Vielles Vignes Françaises.

En sådan drömprovning det skulle kunna bli.  Två berättelser, två stilar, två hus – en gemensam nämnare. En fläkt från svunna tider.

Annons

Ett vackert vin

Brukar du beskriva ett vin som vackert? I mina provningsnoteringar är det inte så vanligt. Och när det väl förekommer, så är det av någon anledning oftare det engelska ”beautiful” som slinker in. A beautiful wine. Ett riktigt bra vin.

Vackert! Det känns att allt härligt att ta det svenska ordet i munnen också. Ett vackert vin! Mmm, inte dumt. Men hur är ett vackert vin? Och kan vi verkligen säga så?

Oftast använder vi vacker för att beskriva intryck från två av våra sinnen. Vi ser en vacker blomma. Vi lyssnar till en vacker sång. En vacker doft eller en vacker smak är däremot ovanligt. Ett vackert känselintryck förekommer knappast, medan om vi vidgar betydelsen av känslan, så kan den ju faktiskt vara skön.

Vacker, skön, fager, grann, ljuvlig, snygg, stilig, tjusig. Alla synonomer och fler finns det. En vacker person, ett djur, ett konstverk, olika föremål. Vi kan beskriva dem som skönheter, när vi så tycker.

Saker kan alltså vara vackra. Tar vi den infallsvinkeln till vinets bedårande värld (se där, återigen en synonym till vacker), så kanske någon tänker på vinflaskan eller etiketten. Kanske den speciella champagneflaska som Louis Roederer tog fram i slutet av 1800-talet. En vacker klar kristallflaska som fylldes med en unik cuvée enbart för den ryske tsaren Alexander II:s privata konsumtion. Cristal var född. Flaskan var vacker, men vinet – var det också vackert?

På området välkända vackra etiketter går tankarna till Château Mouton Rothschild. 1924 skapades den första etiketten prydd av ett vackert unikt konstverk. Designen var densamma till 1946, då en etikett designades speciellt för att fira freden efter andra världskriget. Det blev en succé som sedan följts upp varje år (med undantag för 1953 och 1977, om vi ska vara petiga). En ny konstnär, ett nytt konstverk för årgångens vackra etikett och för dess vin.

Andra kanske tänker på det sköna landskap där vinet har sin vagga. En vacker natur. Som där Mosel ringlar fram och nästan slår knut på sig själv. Vinstockar som klättrar utefter de branta sluttningarna. Eller vingårdarna som klättrar uppför sluttningarna till de dramatiskt spetsiga bergskammarna i Stellenbosch; Simonsberg, Stellenbosch Mountains, Helderberg.

Nej, nu håller jag väl på att liksom katten spatsera kring het gröt. Det var det här med vinet vi dricker. Kan vi kalla det vackert? Ja, i alla fall om vi använder synonymen skön och speciellt om vi levt i en äldre tid.

Kunskapshunger på ord kan stillas av den utmärkta Svenska Akademiens Ordbok. Tyvärr har akademien ännu inte hunnit fram till ordet vacker. Tyna är det sista officiella för dagen. Men S kommer före T, så synonymen skön finns och kan ge en viss vägledning.

Och tänk, då visar det sig att ordet skön genom åren använts både om doft- och smakintryck. Det kan lukta skönt och det kan smaka skönt. Då är det angenämt och härligt. Det är gott och delikat. På 1600- och 1700-talen uttrycktes också kvalitet genom ordet skön. Skön betydde utmärkt, av utsökt beskaffenhet, mycket bra.

Så visst kan vår dryck, vårt vin vara skönt. Då doftar det angenämt och smakar gott och länge. Det av hög kvalitet. Jag anser att ett utmärkt vin också ska spegla sin födelseplats. Alltså är ett skönt vin ett vin som stolt kan visa upp en typisk druvkaraktär och en ursprungskänsla, sin terroir.

Nu sägs det ju att skönheten ligger i betraktarens öga. Upplevelsen är personlig. Analogt ligger det sköna vinet i betraktarens gom. Utmärkt för mig kan vara något annat för dig. Var och en får lita till sin egen smak och sina egna sinnen.

Är känslan ljuvligt skön från första doften tills att den sista eftersmaken klingat av, då är det en bra bit på väg. Finns ursprungskänslan också där, då är det vackert. En skönhet. A beautiful wine. Ett vackert vin.

Lusfritt Chile

Jag gissar att de flesta vinälskare vet att det bara finns några få ställen runt om i världen som ännu inte har invaderats av vinlusen. Alltså phylloxera vastatrix, den lilla förgöraren som älskar att festa på vinstockens rötter. Och när en vitis vinifera är offret, så är den dömd till en sakta men säker död.

Chile är ett av de här få ställena. Här har vi alltså ett land som är helt fritt från phylloxera. Det tack vare att man importerade vinsticklingar från Frankrike innan den elaka lusen angrep landet.

Frankrike år 1863. Ännu ett hårt slag drabbar vinbönderna. Man har precis funnit motmedlet mot oïdium, dvs. mjöldagg, en vid den här tiden ny svampsjukdom. Då kommer de första rapporterna om plötslig, märklig vinstocksdöd från södra Frankrike. Och den nya plågan visar sig vara än värre än oïdium. Det tar fem år innan man kommer lusen på spåren. Och ytterligare tretton år av experimenterande för att hitta botemedlet, innan man 1881 enas om att den enda lösningen är att ympa den europeiska vinstocken på amerikanska rotstockar, som alltså är (mer eller mindre) resistenta mot lusangrepp. En paradox i sammanhanget är att lusen immigrerat från USA till Frankrike, troligen som fripassagerare på amerikanska vinstockar som importerats i hopp om att hitta sorter resistenta mot oïdium.

Chile hann alltså före den förgörande lusen. 1851 importerade en chilensk entreprenör, Sylvestre Ochagavia, i samarbete med den statliga lantbruksskolan Quinta Normal, sticklingar från Frankrike. Det var Cabernet Sauvignon, Merlot, Pinot noir, Cot, Riesling, Sauvignon blanc och Semillon. Sändningen verkar ha innehållit det som behövdes, för någon ytterligare import var inte aktuell. Tack vare det och tack vare Chiles skyddade läge, omgivet som det är av Stilla havet i väster, öken i norr, Anderna i öster och Antarktis i söder, så har phylloxeran aldrig hittat hit.

En intressant parentes i den här lusreflektionen är det här med vilka druvsorter som ingick i sändningen till Ochagavia. Det visade sig nämligen nästan 150 år senare att det bland Merlot-sticklingarna även fanns några från Carménère-stockar. Detta upptäcktes först 1994 när en besökande professor från Montpellier granskade plantorna. Carménère är egentligen inte riktigt förtjust i det kallare klimatet i Bordeaux där den har sina rötter. Känslig för coulure och med låg avkastning. I Chile är den däremot lycklig och har blivit något av Chiles egen druva. På egna rötter, precis som sina vinifera-släktingar.

De chilenska vinstockarna växer alltså på sina egna vitis vinifera rötter. Således ingen ympning på amerikanska rotstockar. Känner vi någon skillnad då? I doften? I smaken?

Själv associerar jag en saftig karaktär med Chile, speciellt i Cabernet Sauvignon. Men jag antar att det är mer ett resultat av terroir och vinifikation, än av vinstockens undre delar. Hur som helst, den här betraktelsen var inte tänkt som en provningsutmaning. Snarare en reflektion över de chilenska druvornas unikitet och därmed också vinernas.

Chilenska viner är faktiskt vanliga i våra svenska glas. På Systembolagets senaste försäljningslista hittar vi landet på sjätte plats med en marknadsandel på nästan åtta procent. Alltså vanligt förekommande, men ändå ovanligt.

En av mina chilenska favoritproducenter är Montes. Jag brukar beställa deras Montes Alpha Cabernet Sauvignon, men den verkar vara utsåld just nu. Flera andra alternativ finns dock, särskilt i beställningssortimentet.

Så varför inte ett läckert chilenskt i glaset nästa gång? Njut och tänkt på dess unika ursprung. Uppvuxet i lusfri jord.

PS. Daktulosphaira vitifoliae ska vara det nya namnet på phylloxera vastatrix. Rena tungvrickningsövningen för den som inte är bevandrad i det latinska språket. Så jag håller mig allt till phylloxera vastatrix en tag till.

En röd från Beaumes de Venise

När vi provade ett urval viner från oktobersläppet blev vi inte speciellt imponerande. Men ett vin gillade vi skarpt; Les Collines de Rocalinand 2010, från Ogier.

Körsbörsrött med lägre intensitet. Finstämd stram doft med viss komplexitet och framträdande toner av viol och torkade örter. Medelfylligt, elegant med fat, kryddighet, frukt och torkade örter. Läcker, relativt lång, kryddig eftersmak. Ett fint vardagsvin med tilltalande elegant och tydligt sydfransk stil. Prislappen är modest, 109 kr. Druvblandningen 75% Grenache, 20% Syrah och 5% Mourvèdre.

Själv blev jag också nyfiken på ursprunget. Beaumes de Venise står det på flaskan. Vi är alltså i södra Rhône, i ett område som jag förknippar med det söta VDN-vinet Muscat de Beaumes de Venise. Rött, det var nytt för mig och krävde en liten undersökning.

Beaumes de Venise ligger alltså i franska Vaucluse, vid foten av de maffiga bergen ”Les Dentelles de Montmirail”. Châteauneuf-du-Pape hittar vi dryga 2 mil åt väster. Och strax norrut ligger först Vacqueyras och sedan Gigondas. Alla tre så betydligt mycket mer kända.

Det kanske inte var så konstigt att jag lyfte på ögonbrynen åt etiketten. Har helt enkelt inte hängt med i utvecklingen i området. Beaumes de Venise blev upphöjt till AOC-status för inte alltför länge sedan, år 2005, från att tidigare ha tillhört Côte du Rhônes Villages. Distriktet är inte stort, det omfattar bara 628 ha. Genomsnittlig avkastning 34 hl/ha. Grenache och Syrah är områdets huvuddruvor, men det är tillåtet att blanda in upp till 10% av andra sorter, även gröna.

Den här provsmakningen gav mig mersmak. Kommer hålla utkik efter fler viner härifrån.

Lördagsmys

Äntligen slut på arbetsveckan och dags för lördagsmys. Så här års är förrätten given. Uppdragen igår, uppäten idag. Nykokt, ljummen hummer med bara lite citron. Ack så gott.

Oftast blir det Chablis till hummern, Premier eller Grand cru med några år på nacken. Men nu råkade jag snubbla över en gammal Riesling i källaren, en Rheingau Spätlese från 1989. Ett riktigt bra val som matchade herr Hummer riktigt fint. Aningen sötma, fortfarande bra syra, moget komplext med fina petroleumtoner.

Drösad torskrygg följde, ackompanjerad av den sista flaskan Chateau Coufran 2000. Mogen Bordeaux med härliga toner av fat, läder och stall, visserligen av enklare slaget,  men så gott, så gott.

Jancis Robinson skrev idag om de senaste årgångarnas riktigt bra Cru Bourgeois. Till betydligt mer angenäma priser än de klassade slotten. Dags att fylla på förrådet.