Guldkorn i Médoc – BLM-strategin

Det första som väcker intresset när jag tar fram kartorna över Médoc är alla små blå streck. De heldragna går i väst-östlig riktning, mot vattnet i havsviken Gironde. De streckade ansluter, ofta i rät vinkel, till de heldragna, ibland med längre mellanrum, ibland i ett tätt rutnät. Ibland hittar streckade blå linjer direkt ut i Gironde. Men det är bara de heldragna har namn, såsom Jalle du Cartillon, Chenal du Milieu och Jalle du Breuil.

Det är alltså dags att börja resan i världens vingeografi. Lite traditionellt kanske, men Bordeaux har ändå ett visst skimmer över sig. Historiken med exportstrategi och tidigt varumärkesbyggande har lagt en grund för berömmelsen. Och det är ju dessutom Frankrikes största AOP-region. Västra stranden får bli starten.

Gillar man vin från Médoc, då har man mycket att tacka de där djupa dikena för. Innan holländarna dikade ut området på 1600-talet, så var det mest sumpmark och skog. Dikena befriande stora områden från vatten och den välkända grusrika och magra jorden kom i dagen. Perfekt för odling av högklassiga druvor.

De berömda kommunerna ligger där norr om Bordeaux. Först Margaux, sedan ett litet hopp, och därnäst på rad St Julien, Pauillac och St-Estèphe. Här trängs de klassade egendomarna och slotten försöker överglänser varandra. Tjusiga byggnader, välskötta odlingar, minitiös vinifiering. Perfektion. Och det gäller naturligtvis priset på de åtråvärda buteljerna också.

Visst gillar jag de strama Bordeaux-vinerna, men inte till vilka priser som helst. Hysteriska nivåer gör dem mer till samlarobjekt än föremål för kulinarisk njutning. Åtminstone för oss med begränsad plånbok. Ibland har jag funderat på att helt bortse från distriktet när källaren ska fyllas på. Det finns ju så mycket annat gott vin här i världen. Men så snubblar man över en så fantastiskt god butelj och inser att det är omöjligt att vara ståndaktig. Det gäller istället att gå på en annan strategi. Att hitta guldkornen utanför de förgyllda slottsgrindarna.

I Médoc går strategin under namnet BLM.

B står förstås för crus Bourgeois. Denna Médoc-specifika klassificering skapades 1932. Då fick drygt 400 egendomar, vilka höll god kvalitet men ändå inte platsat i 1855 års klassificering, utnämningen. Sedan 2008 är det dock inte längre egendomen utan vinet som får kvalitetsstämpeln. Efter ansökan bedöms vinet blint av en bedömningsgrupp. De som passerar nålsögat får sätta cru bourgeois på etiketten. Nästa årgång, ny prövning.

Årgång 2009 av Château Le Boscq, från Saint-Estèphe, respektive Château Cambon la Pelouse, betecknat Haut-Médoc och beläget strax söder om Margaux, hittade i höstas sålunda ner i källaren baserat på B:et i BLM-strategin.

De två andra bokstäverna i BLM-strategin står för geografiska områden. Listrac och Moulis. Fram med kartboken igen. Precis norr om Margaux tar jag till höger. Jag hittar kommunerna på uppslaget ”Centrala Médoc” i Johnson & Robinsons utmärkta vinatlas.

Moulis-en-Médoc kommer först. De välkända favoriterna Château Chasse-Spleen och Château Poujeaux stöter jag på direkt utanför den lilla byn Grand(!) Poujeaux. Strax västerut ligger så Listrac-Médoc känt för lite mer tuffa och tanninrika viner. Här är ett par slott att lägga på minnet Château Fourcas Hosten och Château Fourcas Dupré.

Alla fyra slotten finns fortfarande tillgängliga på bolaget i årgång 2009. Vi provade Château Poujeaux 2009 för ett tag sedan. Det var ett smakprov som utföll till stor belåten, precis så där Bx-ig som vi vill ha vår Médoc. Ett guldkorn.

Vinodlingar i Grand-Poujeaux, Moulis-en-Médoc. Foto: Berndt Fernow (http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Vignes_Moulis.jpg)
(licensed for free use: http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en)

Annons

Vi äta, ni laga – Vingeografins år

”Så onödigt det var att behöva lära sig saker utantill,” sa en av vännerna runt bordet. ”Tack och lov är den tiden förbi i skolan. Att analysera, se sammanhang och argumentera. Det är bra mycket viktigare.”

”Ja, tänk vad vi fick lära oss onödiga saker,” instämde en annan. ”Ta den här ramsan om floderna i Halland. Vi ska äta, ni ska laga. Varför skulle vi lära oss det? Det är ju fullständigt onödigt att kunna. Det är bara att slå upp på nätet.”

Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Om man tar dem norrifrån alltså. Är det onödigt vetande? Och hur är det med det här att lära sig saker utantill? Är den tiden passé?

Jag argumenterade emot. Ta just det här med geografi. Hur ska vi kunna se sammanhang, analysera och resonera om vi inte vet var i världen vi befinner oss?

Naturligtvis var mina tankar samtidigt i vinets värld. Vin utan geografi, det skulle för mig bli en bra mycket fattigare njutning. Vin, när man inte bryr sig om ursprunget, det blir bara en industriprodukt. En alkoholhaltig dryck gjord av jästa druvor. Vin tillsammans med geografi, det ger däremot en mängd nyanser till upplevelsen. Att kunna placera vinet på kartan, det är för mig lika viktigt som kunskapen om druvsorterna det är gjort av.

Behöver vi då kunna vår vingeografi utantill? Ja, jag tycker faktiskt det. Åtminstone i stora drag. Till exempel att Barossa ligger i Australien, Stellenbosch i Sydafrika och Apulien i södra Italien. Det skulle vara väldigt opraktiskt och ta lång tid att behöva konsultera datorn eller den smarta telefonen varje gång.

Skulle ni kunna tänka er en sommelier som tar fram paddan för att upplysa er om var i världen vinet kommer ifrån? Nej, naturligtvis inte. Men den nya generationen vinälskare, både professionella och amatörer, får det ju svårare när inte skolan lär ut och kräver grundkunskaper. Nu hoppas jag att vännerna runt middagsbordet överdrev det hela. Att det inte är riktigt så illa.

När jag för egen del reflekterat kring vår middagskonversation kom jag till en insikt. Geografin är otroligt viktig för mina vinupplevelser. Nyårslöftet blev därefter: 2013 är härmed utnämnt till vingeografins år.

Det ska bli ett nöje att ta fram vinatlasen och börja repetera de gamla välkända vindistrikten. Och lika kul att utforska och lägga nya områden till minnesbanken av ”utantillkunskap”.