En legend har tagit adjö

Nyheten nådde oss igår. ”The passing of a Barossa Legend.” Jag läser idag på Peter Lehmann Wines hemsida. Peter Lehmann har gått bort den 28 juni, 82 år gammal. Det känns sorgligt. Och jag har inte ens varit i Australien. Än mindre träffat legenden, Peter Lehmann.

När vi på kurser pratat Australien och Shiraz, har jag berättat historien om hur röda viner i allmänhet och Shiraz i synnerhet föll i onåd hos konsumenterna på 70- och 80-talet. Man ville ha fruktiga vita viner istället. Efterfrågan sjönk och det gick så långt att man började dra upp vinstockar med statlig stöd. Man ville satsa på Chardonnay och Cabernet Sauvignon. Vem ville ha Shiraz?

En man stod upp för druvan och odlarna i Barossa Valley. Här där tyska immigranter redan på 1840-talet börjat plantera Shiraz. När bolaget som Peter Lehmann jobbade åt sa åt honom att sluta köpa Shiraz-druvor, vad skulle han göra? Han hade ju gett sitt ord till odlarna. Ja, en handlingens man ser nya lösningar. 1979 började han själv köpa druvorna till sitt nystartade företag och sålde det då som bulkvin. När marknaden gjorde en ny dykning neråt försvann möjligheten. Den nya strategin från 1982 blev att buteljera och sälja under eget varumärke – Peter Lehmann.

Resten är historia. Australiensarna insåg till slut vilken godsak de hade i sina gamla Shiraz-stockar. Druvan fick status som karaktärsdruva för de australiensiska vinerna. Och Peter Lehmann och hans fru Margret drev med hjälp av en kompetent liten skara medarbetare företaget mot stora framgångar. Barossa Valley Shiraz är idag ett begrepp.

Det är en gripande historia, i alla fall för vinälskaren. Kanske är det därför som det nu har känts lite sorgligt. Det är ändå märkligt. Hur man i vinets värld bygger imaginära relationer som kopplas samman i förgreningar över hela vårt klot med den gemensamma nämnaren av en kärlek till en dryck. Vinet blir en länken genom historier och historier. Minnen vävs och bevaras.

Vinets värld har personligheter. Vinet i sig och människorna runt det. Några större än andra.

Peter Lehmann tittar in i fjärran på bilden på hemsidan. Rest in Peace. Tack för vad du har gjort för vår underbara värld av vin.

Annons

Pàssaros – om fåglar små…

Fåglar är det på etiketten. I alla fall en fågel plus ett par mycket långa, vingliga fågelben. Inte för jag brukar falla för etiketter, bryr mig betydligt mycket mer om innehållet, men den här var verkligen söt. Fåglar översatt till portugisiska blir pàssaros. Och Pàssaros, det är just det som vinet heter. Fast vi skulle också kunna säga att ”det passar oss”.

Det här är ett enkelt, men läckert tilltalande och fantastiskt prisvärt vin.  Nästan som trolleri kan man tycka. Att det är så bra. Men eftersom det är den hyllade vinmakaren och konsulten Anselmo Mendes som hållit i trollstaven så är det kanske inte så konstigt. Superlativen brukar hagla om denne man som har DOC Vinho Verde som hemmabas. Nominerad två gånger till årets vinmakare i Portugal och 2010 utsedd till årets vinproducent av den portugisiska vintidskriften Revista del Vinhos.

Det fräscha, lite lätt spritsiga Vinho Verde kommer från Minho i Portugals nordvästra hörn. En region med en lång historia. Man talar om att det var här Portugals vagga stod en gång i tiden.

I denna gröna trädgård odlas druvor överallt. Var i världen annars hittar man vinrakor som ”staket” mellan tomter? Ett resultat av Salazars försök att begränsa den privata företagsamheten på 1930-talet. Företagssamheten överlevde. När 2000-talet tog sin början beräknades vingårdsarealen till nästa 60.000 ha och antalet vingårdar till över 100.000! Normalvingården är sålunda inte större än vad som får plats på bakgården. Pergolauppbindningen är fortfarande vanlig även om större odlare numera planterar om med andra uppbindningssystem som tillåter mekanisk hjälp i vingårdsarbetet.

Anselmo Mendes är speciellt känd för sina fina endruveviner på Alvarino. De bästa har namnet på de mindre distrikten Monção och Melgaço på etiketten. Här hemma brukar Contacto Alvarinho finnas i sortimentet.

Besöker så Anselmo Mendes hemsida för att läsa direkt från källan om vårt fågelvin. Lite förvånad blir jag när jag bara hittar två andra Pàssaros-viner (ett på Loureiro och ett på blandningen Alvarinho och Trajadura) i tjusiga flute-buteljer. Kan ”vår” Pàssaros vara en specialblandning för just den svenska marknaden?

”Vår svenska” Pàssaros är gjord av 40% Loureiro, 40% Avesso och 20% Alvarinho. Traditionella druvor till en Vinho Verde. Vi har ju lärt känna Alvarinho lite närmare på senare tid. Speciellt från trendiga flaskor med spanska Albariño och Rìas Baixas på etiketten. (Minnesregel – para ihop B respektive V, så hamnar du rätt med druva och land/distrikt: AlBariño från Rìas Baixas och AlVarino från Vinho Verde.)

Loureiro och Avesso då, vad är det för druvor? Ja, Avesso betyder vända eller omvänd på portugisiska. Kanske för att den till skillnad från övriga Vinho Verde-druvor bidrar med högre alkohol och mer kropp. Namnet på kvalitetsdruvan Loureiro är också ett portugisiskt ord. Det betyder faktiskt lagerblad. Den aromatiska doften på Loureiro-druvorna påminner tydligen om den från lagerblad och lagerbuskens blommor. (Vi får väl åka dit i skördetider och kontrollera om det stämmer!)

Vad hittar vi då i provningsnoteringarna om dagens söta fåglar, vår Pàssaros? Jo där står; fräscht fruktig doft med lätta toner av citrus, gröna äpplen och aprikos. Torr, lätt, med aningen kittlande spritsighet i gommen, relativt frisk syra och angenämt låg alkohol. Lite blygt återhållen med fruktig karaktär av gröna äpplen, fräsch citrus och viss mineralitet. Hygglig längd med en lite kvardröjande fruktsötma. Ett enkelt men uttrycksfullt och tilltalande vin.

Vi gör en saltomotal i luften och kvittrar glatt när vi häller upp ett väl kylt glas till våra räkor. (Jo, det här fungerar faktiskt till räkorna. Det är få viner som gör det, vanligtvis brukar vi rekommendera en Muscadet). Och vi forsätter kvittra hela vägen till bolaget när vi ska fylla på förrådet. För det här är mycket prisvärt.

En matjessill utöver det vanliga

Årets midsommar kommer att bli ihågkommen för matjessillen. Visserligen äter vi alltid matjessill till midsommar. Vi som alla andra västkustbor. Men den här sillen var verkligen något utöver det vanliga.

Ett impulsköp på förmiddagen när fiskbilen passerades. Hade aldrig hört talas om det norska namnet tidigare. Norröna stod det på burken och det skulle vara något speciellt. Och filéerna såg verkligen stora och fina ut. Hade ju egentligen redan köpt sill, men var bara tvungen att köpa några stycken för att testa.

De var lika goda som de såg ut. Lite fastare konsistens än den vanliga svenska. Fast, men ändå en saftig mjukhet. Kryddningen utsökt med en liten fin sötma.

Serverad på traditionellt vis med kokt färskpotatis, gräddfil och gräslök.

Årets midsommarsnaps, den klassiska porsen, passade utmärkt till. En nygjord sats av vårbrodden, midsommarsnapsen 2012, testades också. Utsökt i sig, men den lite söta kolatonen harmonierade inte riktigt med just den här sillens kryddning.

Tror nästan att det här var den godaste matjessillen vi någonsin smakat. Och en snabb sökning på nätet visade att vi tydligen inte var ensamma om det omdömet. Matjessillarnas matjessill kan väl det hela sammanfattas som.

Det bestående matminnet från midsommar 2013 blir alltså Norröna, en matjessill utöver det vanliga.

Pors – Midsommarsnaps 2013

Den är vacker ljust gröngul och doftar skog. En sniff över glaset och man ser bilden framför sig; solen som strilar ner genom den skira försommargrönskan, ner på den frodiga mossan, porssnåren och den porlande bäcken. Och bakom träden lockar det vackra skogsrået med sitt långa ljusa hår.

Pors – Midsommarsnaps 2013

Vi ville ha en riktigt klassisk snaps till årets midsommar. Valet föll därför på en pors gjord på Brännvin Special.

På nationaldagen blev det en cykeltur över ön för att försöka lokalisera några porsbuskar. De brukar växa i närheten av vattendrag och där det är lite fuktigt. Vi har sökt efter den i flera somrar och fått många tips, men hittills har vi kommat noll.

När man frågar är det många äldre som har gamla minnen om växten. Deras föräldrar använde den. På utedassens tid var det nämligen vanligt att man plockade några kvistar och hängde upp för att friska upp doften på hemlighuset. Utedassen är sedan länge borta och tipsen var porsen skulle finnas att hämta har inte stämt. Där den växte då, det måste vara minst 50 år sedan, där växer den i alla fall inte nu.

Vi styr mot ett nytt ställe, inget som någon tipsat om, utan vi chansar på en plats som liknar platser längre hemifrån, där vi plockat den förr om åren. Och tänk, det blev napp. Till vår stora lycka stod tre små buskar och nästan lockade på oss. ”Här finns vi! Kom och ta våra fina, väldoftande blad!” Vi plockar bara de bästa, de i toppen av busken. De senast utslagna, små skira bladen.

Vi har tyckt oss märka en skillnad i slutresultat beroende på när bladen plockas. Bäst är de före midsommar, då snapsen får en fin aromatisk ton. Senare på säsongen brukar de lite grövre, murriga skogstonerna ta över.

40-50 blad går åt till 75 cl sprit. Vi föredrar Brännvin Special, eftersom den har lite lägre alkoholhalt. Det gör att eldigheten blir lite mindre och kryddningen istället accentueras på bästa sätt. Det här är en snaps som går ganska fort att göra. Det brukar räcka med tre till fyra dagar. Men, viktigt, smaka av den varje dag, känn hur den utvecklas och sila av bladen när den fått önskade karaktären.

Årets midsommarsnaps är vackert klar med en fin gröngul kulör. Ljusgrönt är också  färgen som dyker upp i tankarna när man provar. Det är daggfuktig morgon. Det är porlande bäck. Det är en grön, frisk skog, mossa och rävsvansar. Och så lite sötaktigt, nysågat virke och kåda. I smaken anas ett uns mintkarameller i starten, sedan kommer de gröna, fräscha tonerna och avslutningen blir grön mossa.

Pors är en riktig klassiker som är mycket användbar. En allroundsnaps skulle vi vilja säga. Den passar till matjesillen och minst lika bra till Jansson, köttbullar och prinskorv. Och varför inte en liten en till jordgubbarna med vispgrädde och lite limezest?

Glad midsommar till er alla!

Montelena har landat

”Not bad for kids from the sticks.” Ett legendariskt uttalande av Chateau Montelenas ägare Jim Barrett när han kommenterade det faktum att Kalifornien sopat banan med Frankrike 1976. Det är väl ingen som kallar Napa Valley för bonnvischan längre. Då närmast okända i kvalitetsvinsklassen. Idag erkänd världsklass.

”Får du chansen att prova en Montelena; ta den, njut och känn historiens vin(g)slag.” Så skrev jag om Chateau Montelena Chardonnay i höstas. Inte bara för att det är ett vin av historisk signifikans, utan också för att jag gillar det skarpt. Då fanns det inte i Sverige. Det finns det nu och för några dagar sedan anlände en efterlängtad låda.

Ja, många vet att jag är svag för viner som har en historia att berätta och just den historien rankar jag högt.

När Chateau Montelena tog hem segern i Chardonnay-delen av the Paris Judgment, då var det med årgång 1973. Den andra årgången som producerades på egendomen. Raska kliv framåt alltså.

Det är också intressant att Jim Barrett egentligen var mest intresserad av att göra Cabernet Sauvignon. Men ett vitt vin kommer snabbare ut till försäljning. För att skapa kassaflöde köpte man därför också druvor till vita viner för den första årgången 1972. Dåvarande vinmakaren Mike Grgich gjorde dels en Riesling med lätt restsötma och dels det fatlagrade Chardonnay-vinet.

Chateau Montelena vid Mount S:t Helena.
Foto: Vingården.

Även idag kommer druvorna till Chateau Montelena Chardonnay från andra delar av Napa Valley. I Calistoga, längst upp i Napa, är det för varmt för de gröna druvorna. På egendomens ägor, precis vid berget S:t Helenas fot, trivs istället Cabernet Sauvignon tillsammans med Zinfandel, Cabernet Franc och Merlot.

I den Calistoga Cabernet Sauvignon 2010, som kom i min sändning, ingår förutom Cabernet Sauvignon även 7% Merlot och 2% Cabernet Franc. Toppvinet Montelena Estate Cabernet Sauvignon är däremot nästan uteslutande gjort på Cabernet.

Sedan 1982 är det Jims son Bo Barrett som är vinmakare. Över 30 år alltså, en aktningsvärd tid på samma post. Inte minst i Kalifornien där det verkar vara mer regel än undantag att vinmakare byter arbetsgivare nästan lika ofta som den berömda skjortan. Nu var förstås Bo son till ägaren och grundaren Jim Barrett. Men likväl var han en anställd på egendomen och hade liksom annan personal ett kontrakt som förnyades med jämna mellanrum. Idag, sedan Jim gått bort i mars i år 86 år gammal, är Bo också VD.

Montelena har sedan start hållit fast vid en mer europeisk stil på sina viner. Filosofin är att låta terroir och årgång tala; ”this place, this year”, att vinerna ska gå utmärkt till mat och att de ska förbättras med lagring. En filosofi som tilltalar oss.

När vi provade 2010 års Chardonnay i höstas föll jag återigen pladask. Stram virvlande spänstig elegans med fin frukt, fattoner och bra längd. Underbart läcker alltså. Men då kändes det lite som barnarov. Cabernet-vinet har jag kvar att uppleva. Något säger mig att jag kommer bli minst lika förtjust i det.

Montelena har landat i vår källare. Men en mellanlandning är vad det är. Så bra viner ska dricka och njutas. Inte samlas. Vi ska dock försöka hålla fingrarna bort några år. Bra idag, men ännu bättre efter en liten tids vila.

Chateau Montelena Winery. (Foto: Vingården)

Mer info om Chateau Montelena:
Länk till deras hemsida.
Länk till Grape Radios intervju med Bo Barrett (2006).
Länk till Decanter, intervju med Bo Barrett (april 2013).
Länk till importören, Terrific Wines. Tack för att ni tagit Chateau Montelena till Sverige!