Verdicchio – grön slottsdruva

Castelli di Jesi. Slotten runt Jesi, staden en liten bit från Ancona i italienska Marche. Hem åt det vita vinet Verdicchio dei Castelli di Jesi. Ännu en av sommarens angenäma upptäckter bland de italienska vita vinerna.

Får erkänna att vi aldrig haft några speciellt höga tankar om Verdicchio. Naturligtvis endast ett bevis på vår egen bristande bildning. Någon viskade att vi borde leta lite bättre, för denna druva skulle kunna prestera riktigt bra när den behandlats av rätt händer.

Först lite nätstudier. Sedan kastade vi ut metkroken i beställningssortimentet. Och se det nappade. En riktigt fin fisk. Eller ska vi säga krabba? För det passade den nämligen utmärkt till.

Verdicchio Bianco är ännu en inhemsk italiensk, uråldrig druva. (Undrar om det italienska ordet för grönt, verde, har något med namnet att göra?) Nötter och citrus ska vara typiska inslag i smakprofilen. Tros ha sitt ursprung i Veneto, men anlände till Marche redan på 1400-talet. Kanske ännu tidigare. I Veneto är den vitt spritt under namnet Trebbiano di Soave, där den följaktligen kompletterar Garganegan i Soave-vinet.

Verdicchio Bianco. Source: VIVC.

Andra synonymer är enligt Robinson et al. (2012) Trebbiano Valtenesi (runt Gardasjön), Trebbiano di Lugana (i Brescia och Verona), Peverella (Trentino) och Pfefferer (Alto Adige). Plus en hel rad till… Det är det vanliga, kärt barn har många namn. Även om man i druvornas värld inte förrän de senaste årtiondena, efter DNA-teknikens framsteg, vetat om att det är samma barn som omhuldats på så många olika ställen.

Vigna Novali Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico Riserva 2010 (puh, hela 57 tecken!) är det fullständiga namnet på vinet vi fiskade upp. Producerat av det stora kooperativet Moncaro.

Intressant är att druvorna till detta vin plockas i två omgångar. Alla väl mogna, de första när syran är friskare medan den andra omgången består av övermogna druvor som till och med kan vara lätt angripna av botrytis. För komplexitetens skull sägs det. Druvorna kommer alla från en och samma vingård, Contrada Novali som ligger i Castelplanio.

Kanske är det fatbehandlingen som gör vinet så extra lockande? Cirka 20% får jäsa på franska fat och sedan vila där på fällningen, med battonage, under tio månader, medan resterande del får motsvarande behandling på ståltank. Till sist 18 månader på flaska innan det når oss.

Från glaset fångar vi en utvecklad komplex doft. Det är fräscht och fruktigt med fin fatkaraktär. Gula äpplen, druvor, citrus, pomerans och en näve färska örter. Smaken medelfyllig, torr med frisk syra och fin struktur med sammetsvibbar. Fint mogen frukt, gula äpplen, citrus, fläder, hasselnötter, mineral och fat. Eftersmaken är lång och rik, kryddig med fatinslag. Distinkt, uttrycks­­fullt med eleganta ambitioner.

Om inte fjärsingsäsongen varit över, hade vi gärna provat den till en smörstekt sådan med örtig limesås. Vi noterar det i minnet för att prova nästa år. För fler gröna slottsdruvor kommer garanterat hitta hem till oss.

Annonser

Häggmispelskörden bärgad

Det är en helt vanlig trädgårdsbuske. Den blir lätt många meter hög och blommar med en underbar sky av små vita blommor om våren. På hösten förvandlas bladverket till en färgexplosion i gult, orange och rött. Namnet är häggmispel (Amalanchier canadensis) och den gömmer en hemlighet.

Hemligheten är ändå fullt synlig; små blåsvarta bär. Det är så här års läckerheterna är mogna. Få vet om att man kan äta bären. Ännu färre att dessa är råvaran till en av de absolut godaste snapsarna.

Årets skörd bärgades igår och lades direkt i Brännvin Special. Ca 4 dl till en hel flaska. I två veckor ska de få stå helt ifred i mörker innan vi börjar kolla utvecklingen. Snapsen ska få rätt färg, vackert rödbrun, och rätt smak, fruktigt av söta mörka bär, körsbärskärna och mandelkubb. Ibland kan det upp emot 3-4 veckor. Vi återkommer.

Vin, fläckar och konst

Begrundar fläckarna efter senaste provningen. Vit duk är bra, men spåren kan förskräcka. De vita kan man bortse helt från. Rött vin ger däremot fina avtryck. Allt från blårött, djupt morellrött till lättare nyanser från klarrött till tawny.

Kanske man skulle spara fläckarna? Vissa, speciellt minnesvärda viner skulle verkligen förtjäna det. Eller är det roligare med en artefakt från de trevligaste provningarna? Ibland kan det bli riktigt intressanta mönster, avspeglande deltagarnas preferenser.

Sätta in i gammaldags album? Eller rama in? Nej, det blir allt tvättmaskinen. Men en liten bild av fläcken/fläckarna…

Riktigt intressanta bilder av alkoholhaltiga drycker hittade jag däremot på demilked. Fotokonst. Torkade, kristalliserade drycker fotograferade i mikroskop. Wow, sådana mönster det blir. Och så olika för olika drycker. Svårt att välja en favorit, men för vinälskaren blir det nog Champagne som drar det längsta strået.

Lillet-time

”En läcker apéritif som får mig att längta efter ljumma sommarkvällar.” Det var den läckra Lillet från Podensac i Bordeaux som gav mig sommarlängtan redan i mars månad. Precis sådana ljumma sommarkvällar som nu smeker Bohusläns runda klippor i vår bästa och mesta semestertid.

Jag avstår den starkare 007-varianten Vesper med gin och vodka. I den här värmen vill jag ha min Lillet naturell. Riktigt kall med mycket is och en citronskiva. Fräsch, aromatisk med citrus och fläder. Simmigt, halvsöt med associationer till fatlagrad Sauvignon blanc, Cointreau och malört. Svalkande gott!

Favorita Vermentino

Sommartider, vitvinstider. Vi lämnar vår nya vän Insolia och tar ett skutt norrut från Sicilien. Landar på Sardiniens sydspets Sulcis. Dags att upptäcka ännu en härligt karaktärsfull italiensk grön druva – Vermentino.

Sardinien. Vackra vita sandstränder, dramatiska klippor och Medelhavets blågröna vatten. Och på Medelhavets nästa största ö finns naturligtvis också vinodlingar. Den blå Cannonau som vi känner mer som Grenache, flera olika lokala sorter, och så Vermentino. Vermentino di Gallura, alltså Vermentino från nordspetsen Gallura, har den högsta kvalitetsklassen DOCG. Vi upptäcker istället ett synnerligen välsmakande exemplar med beteckningen Vermentino di Sardegna DOC.

Vinet i glasen kommer från Cantina Mesa. Grundat så sent som 2004 av den i Italien välkände reklammannen Gavino Sannas. Sanna har satsat stort på sin hemö. Stora odlingar och ett nybyggt vineri. Gnistrande och modernt, designat i minimalistisk stil.  Vit betong, svart sten och glas. Gravitation och blänkande ståltankar på rad. En fasad täckt av svartvita abstrakta mönster som går igen på vinernas etiketter. Många olika viner, däribland Primo Bianco Vermentino. Kalljäst med en kortare ståltanksuppfostran.

Noteringsboken sväller över av aromatiska färgade anteckningar om den provade 2012:an. Tankarna drar åt orienten och noteringarna avslutas med orden ”uttrycksfullt som tusen och en natt”. Här finns honungsmelon, litchie, mysk och torkade örter. Liljekonvaljer och vita liljor. Smaken är aromatiskt kryddig med bra mineralitet och tunga kryddiga blommor. Det är tjockt i munnen, relativt fylligt. Den lilla fruktsötman slingrar sig igenom den fina, friska syran. Det smakar länge. Kryddigt, torkade aprikoser, en känsla av våt sten i munnen. Och det smakar gott av den härliga kombon mellan tung fyllig kryddighet och frisk syra. Ett vin med stolt karaktär. Vill ha mer.

Italien har inte ensamrätt på denna läckra skapelse. De största odlingarna finns i södra Frankrike. Stora förresten, det är bara ungefär 3500 ha. Italien ståtar med ca 3000 ha. Vad är det jämfört med till exempel Chardonnays dryga 44000 ha bara i Frankrike?

Vermentio. Foto: VIVC.
Vermentino. Foto: VIVC.

Inte hört talas om fransk Vermentino? Inte så konstigt. Rolle kallas den där. Ja, som vanligt har kär druva många namn. Det räcker nog att vi kan de fyra vanligaste. I Italien används namnet Vermentino inte bara på Sardinien utan också på Korsika och i Toscana. Ligurien använder både namnet Vermentino och Pigato. Och i Piemento, där kallas den Favorita.

Favorita, alltså favoriten, odlas i både Alba och Roero i Piemento. Den har faktiskt gamla anor i det här området. Omnämnd redan 1676 i greven av Roeros källarböcker.

Namnet Favorita tros den ha fått när den blev favoriten för odling av bordsdruvor i Roero. Idag favoriserar man istället Arneis i Roero och som bordsdruva används den knappast längre.

På Sardinien i var mans/kvinnas glas. I Sverige får vi ha framförhållning om vi ska njuta en Vermentino från Sardinien. Jag söker på Sardinien och Vermentino och får tre träffar. Alla under hundralappen. Alla i beställningssortimentet. Den aromatiska karaktären gör att Vermentino nog aldrig blir de mångas älsklingsvin, men det kvalar med lätthet in på min favoritlista över ljuva viner.