Bordeaux-dekantering ???

Ska man dekantera ett vin eller inte? Där finns det delade meningar. Men det var inte den frågan jag tänkte avhandla, utan ett nytt begrepp som nyligen korsade min väg. Bordeaux-dekantering. Vad är då detta? Dekanterar man på ett speciellt sätt i Bordeaux?

Det var i Tyler Colmans artikel ”The Science of Decanting” på Wine Searcher som begreppet flöt upp. En New York-sommelier, Erin Scala, intervjuas och förklarar att hon ofta dekanterar vin som finns till försäljning per glas med metoden känd som ”Bordeaux decanting”. Ett begrepp som enligt artikelförfattaren inte verkar vara allmänt känt i Bordeaux, även om Peter M.F. Sichel, f.d. ägare till Ch. Fourcas Hosten i Listrac, bekräftar tillvägagångssättet.

Bordeaux-dekantering innebär enligt artikeln att man häller över vinet från flaskan till en karaff. Sköljer ur vinflaskan för att bli av med eventuell kvarvarande fällning. Och till sist häller tillbaka vinet i flaskan.

Låter tillvägagångssättet bekant? Jovisst gör det det, men under helt annat namn, nämligen dubbeldekantering. Ett praktiskt och inte helt ovanligt sätt att dekantera.

Och medan det är lätt att få träff på begreppet dubbeldekantering (eller double decanting) på Google, så lyckas jag få fram så mycket mer om Bordeaux-dekantering (eller Bordeaux decanting) än den refererade artikeln.

Att dubbeldekantering ofta används i Bordeaux är känt. Det förekommer när många gäster ska serveras och/eller man vill marknadsföra slottet genom att exponera namnet på etiketten. Steven Spurrier har beskrivet tillvägagångssättet i inlägget ”Go with the flow” på Decanters hemsida.

Kan det vara så att begreppet Bordeaux-dekantering är uppfunnet av Ms Scala själv? Eller har Mr Colman helt enkelt missuppfattat Ms Scala?

För tydlighetens skull är det nog enklast att fortsätta kalla proceduren dubbeldekantering. Eller finns det avvikande mening? Är det någon i läsekretsen som stött på eller använder begreppet Bordeaux-dekantering?

Annons

En Rama – rå och orå

Hon kom som en virvelvind en vacker försommardag. Ung och fräsch. Med sin djupröda, guldbroderad klänning och en utmanande glöd i blicken, frammanade hon jubel bland alla sina anhängare. De som redan under tidigare år träffat hennes systrar ledde hyllningskören. Och snart stämde även de in som fått uppleva lyckan under en förtrolig, vårlig förhandträff. Twittret hördes vida omkring.

Känslor väcker hon, denna ljuva spanjorska, uppvuxen långt borta i det soligt heta Andalusien. Men även om supportrarna är djupt hängivna, så är de ganska få. De flesta negligerar henne och alla hennes släktingar helt och hållet. Men det kanske vi anhängare ska vara glada för. Färre som konkurrerar om hennes gunst.

Lördagen den 1 juni dansade hon ut i butikerna och det var nog fler än vi som satt vid datorerna klockan 10 för att trycka på beställningsknappen. Vi, som alltid har gillat hennes släktingar – herr Oloroso, fru Amontillado och alla de andra – men som tidigare inte varit uppmärksamma nog för att lägga märke till yngsta systerns korta gästspel. Fröken Rama, med efternamnet Fino, lockade nu till köp. Tvåan på tangentbordet trycktes in och två flaskor kunde vi snart avhämta i den lokala butiken.

Fröken Rama heter egentligen En Rama. En fino-sherry med varumärket Tio Pepe från den stora bodegan Gonzalez-Byass. Uttrycket ”en rama” ska vara det som vineriets arbetare använder om den färska finon, när den tas direkt från fatet. Slår man upp de spanska orden, kommer översättningarna obehandlad och rå fram på skärmen.

En Rama marknadsförs som ett ”färskvin”, så beskrivningen rå passar ju fint. Det görs i en mycket begränsad mängd. 100 fat valdes ut från två soleror i oktober i fjol. På våren, när vinet bedömdes baserat på kriterier som finess och intensitet i smak och doft, passerade endast 67 fat nålsögat. Dessa fat tappades när floret var som tjockast april. Fyra dagars vila på tank behövdes för att de största sedimenten skulle falla till botten. Därefter buteljering, utan vare sig klarning, filtrering eller kylstabilisering.

Volymen är alltså låg, endast 10.752 flaskor i år. 360 av dessa kom till Sverige. 2013 är den fjärde årgången sedan traditionen att tappa färsk fino återupptogs till Gonzalez-Byass 175-årsjubileum 2010.

Så rått och delikat är vinet att Tio Pepe utfärdar ett ”bäst före-datum”. Inom tre månader från det buteljeringsdatum som är stämplat på flaskans baksidesetikett bör det konsumeras. 08/04/2013. Och inte var vi nödbedda. Detta måste smakas snarast!

Alltså medförde vi fröken Rama till en träff i mitten av juni med goda vänner. BYO (Bring Your Own) och ett tema gällde. Det var blindprovning och vi smög in vinet bland de andra flaskorna, ordentligt inslaget i folie. Skulle någon upptäcka att det fanns en fino bland hermelinerna? Och själva var vi spända. Vilka dofter och smaker skulle möta oss?

Vacker intensiv citrongul färg. Stor utvecklad och komplex doft; nötter, blommig, lätt parfymerad av rosor och geranium, mogen banan och lätta jästtoner. Floret finns där, men fint maskerat av den mångfasetterade kaskaden av dofter. Smaken kruttorr, relativt fyllig med bra syra. Elegant och samtidigt med tyngd i munnen. Jäst, mandel, gula, äpplen, rosor, viol. Komplex, lång eftersmak med citrus och valnötter. En kraftfull, karaktärsfull symfoni av doft och smak.

Ett så’nt vin. Underbart. Vi gör vågen, helt frälsta. Våra vänner gillar också. Ingen avslöjar ”bluffen”. Men det är förstås inte lätt, när alternativet inte är inom de (oskrivna) spelreglerna. Ett dovt sus genom församlingen när täckelsen, alltså folien, faller. Sedan småskratt. En sherry???!!!

Vi var nöjda. Inte bara med utfallet av provningen utan även med förvissningen att vi hade en flaska till. Att förbruka före den 8 juli, om vi nu skulle hålla oss till rekommendationerna.

Men tiden gick. Andra viner stod i kö för provsmakning. Vi skäms, men sanningen är att tvillingsystern glömdes bort. Hon stod där, djupt inne i den i alla fall ganska svala garderoben, som används för förvaring av en del flytande varor. Återfanns i slutet av juli. Oj, redan över datum! Stoppades i kylen. Och av outgrundlig anledning inte öppnad förrän i lördags.

Vi intalade oss, att visst måste den vara lika bra som första flaskan. Nästan lika bra i alla fall, snälla… Det vet man ju hur det är med andra bäst före-datum. Det brukar ju hålla ganska lång tid efter. Och nu har vi ju konserverande alkohol…

Jaha, vad ska vi säga. En Rama den 24 augusti. Inte rå, utan snarare orå. Inte längre förväxlingsbar, inte ens för den mest orutinerade provare. Snarare väldigt mycket fino. Många rynkar på näsan. Gott, säger vi som gillar stilen.

Vacker intensiv citrongul färg (den har i alla fall inte ändrat sig). Stor, mogen komplex doft med uttalad florkaraktär och nötighet av mandel och valnötter och en lätt hint av lösningsmedel i bakgrunden. En svag blommighet finns där också. Mycket torrt, fylligt med balanserad syra. Fräsch, tjock smak med nötter, citrus och färska champinjoner. Lång eftersmak med markerad beska. För florälskaren, ett läckert och spännande vin med stolt integritet.

Ja, flickan hade växt upp under sommaren. Den fräscha blommigheten tonats ner, ersatt av en tung florkaraktär och dofter och smaker som virats in i varandra, svårare att urskilja de enskilda komponenterna. Läckert, men på ett annat plan.

Kontentan. Visst kommer vi att ansluta oss till hyllningskören och bänka oss vid datorn för att trycka på beställningsknappen även nästa år. Så långt da capo. Men sedan ska vi minsann inte dröja med att njuta av de ljuva dropparna. Kanske vi ska träda sista dansen med nästa generation Fröken Rama redan till midsommar.

Häggmispelsnaps

I år tog det precis tre veckor för häggmispelsnapsen att mogna fram till perfekt färg, doft och smak. Vi kan direkt efter buteljering konstatera att 2013 kommer gå till historien som en exceptionellt bra årgång.

Råvaran är bären från den mycket vanliga trädgårdsbusken är Amalanchier canadensis. Häggmispel säger vi på svenska. Den blommar på våren med en fantastisk sky av små vita blommor. På hösten förvandlas bladverket på den höga busken till en färgexplosion i gult, orange och rött.

Det är i mitten/slutet av juli som de initierade snapskryddarna börjar hålla utkik. Det är då de små blåsvarta bären brukar vara mogna. Få vet om att de är ätliga och ännu färre vet att man kan göra underbar snaps på dem. En läcker hemlighet.

Häggmispelbusken.

Ca 4 dl bär går åt till en hel flaska Brännvin Special. Enklast att använda en glaskonserveringsburk under tillverkningen.

Nyskördade häggmispelbär av god kvalitet.

Efter två veckor i mörker är det dags att börja kolla utvecklingen; färg, doft, smak. I år tog det alltså tre veckor tills den var klar.

Dags att sila upp snapsen.

Häggmispeln ger en vackert rödbrun färg. Doft och smak är fruktig av söta mörka bär, där finns också gott om körsbärskärna och mandelkubb. Snapsen blir mjuk och rund med en lång, fruktig och kärning eftersmak.

2013 års häggmispelsnaps. En exceptionellt bra årgång.

Häggmispeln passar utmärkt till kötträtterna på smörgåsbordet. Lika god efter maten som en mild digestif eller istället för likör, men njut allena utan kaffe till. Mandelskorpor eller en mazarinkaka med fin bittermandelsmak ett däremot ett gott sällskap.

Vin som glädjer människans hjärta

Det är varmt, riktigt varmt. Vi går långsamt uppför den långa backen. Grusväg och lite dammigt. Stannar till med jämna mellanrum. Tittar på vackra, gröna vinrankor. Skrattar åt texten på skylten. Och se, en ny skylt lite längre fram. Och ännu en. Vi är i området Polkadraai Hills strax utanför staden Stellenbosch i Sydafrika. Den branta backen leder upp till De Toren Private Cellars och, en bit längre upp, biodynamiska Reyneke.

Första målet för vår promenad är De Toren. Väl uppe på toppen stannar vi till utanför kontoret. Havsbrisen svalkar lätt här uppe och vi glömmer värmen för en stund när vänder vi oss runt och begapar panoramat. Utsikten är betagande – från Helderberg, över de svagt ondulerade kullarna, ner mot slätten som avslutas i False Bays blå vatten och längst i väster Taffelberget med ett litet moln hängande på toppen som en basker käckt på svaj.

Aldrig har vi väl blivit så glada över att bli bjudna på ett glas vatten vid ett vingårdsbesök. De Torens ”cellermaster” Albie Koch möter oss och han ser direkt vad vi behöver. En kort stund senare, när det kalla vattnet svalkat våra torra strupar, är vi redo att börja prata vin.

De Toren är kända för att med Fusion V, årgång 1999, ha skapat Sydafrikas första bordeaux-blend på fem druvor; Cabernet Sauvignon, Merlot, Cabernet Franc, Malbec och Petit Verdot. Därav namnet Fusion V på denna ”västra stranden-cuvée” där Cabernet Sauvignon alltid dominerar, men där andelen av respektive druva varierar från år till år. Vinet Z, som gjordes första gången 2004, innehåller också alla fem druvorna men är Merlot-dominerad.

Vi står bredvid vineriet med tornet som gett vingården dess namn. De Toren, tornet på holländska. Det här är ett litet boutique-vineri med perfektionism som ledstjärna. Albie berättar och vi förstår att här, här lämnas minsann ingenting åt slumpen inte.

Ta till exempel det här med användningen av infraröda bilder, tagna från luften, för att kontrollera utvecklingen av druvorna i den 22 ha ”stora” vingårdens olika delar. Bilderna är en viktig input för att avgränsa områden med likartad utveckling och bestämma individuell skördetidpunkt för varje sådant litet område. Plus att bilderna ger information som används vid beskärningen av stockarna.

25 olika kloner används för att ta tillvara på förutsättningarna från de 15 olika jordmånerna, och för att ge vinmakaren en mångfald att välja från. Manuell skörd i små korgar, tidigt om morgonen. Druvorna kyls ner och plockas ut i batcher om 300-400 kg för sortering. Och från det att klasarna landar på sorteringsbordet tills dess att de ligger i jästanken har druvorna kontrollerats enligt en checklista med 23! olika punkter.

Här används bara öppna jäskar, lika breda som de är djupa, små korgpressar och ingen pumpning av musten inte – bara gravitation. Så lite inblandning i vinifieringsprocessen som möjligt, men tillsatt jäst. Faten till den tolv månader långa lagringen väljs ut noggrant. Lätt till mediumrostade, franska och amerikanska fat, både nya och sådana som använts en gång tidigare. Varje batch hålls åtskild från skörd fram tills det är dags att göra assemblage. En process där även externa personer bjuds in, såväl konsumenter som vinkännare. Hela produktionsprocessen har IP-certifierats av sydafrikanska Wine & Spirit Board. IP, Integrated Production, står för en miljömässigt hållbar produktion.

Perfektionismen sträcker sig ändå till leveransen. Till och med när flaskorna slås in läggs silkespappret så att klisterlappen med logotypen ska hamna rakt över etikettens logotyp. Något som stolt förevisas under besöket. Tänk på det du, innan du sliter av silkespappret.

Det är nästan så man blir utmattad bara av att höra om varje detalj av perfektion. Frågan är om vi konsumerande vinälskare märker av allt detta? Nej, inte detaljerna var och en för sig. Men slutprodukten den andas kvalitet och vi gillar den. Ensamma om det är vi inte. Vinerna brukar få höga betyg av såväl Platters Guide som utländska bedömare.

Det är ett tag sedan besöket. Då provade vi deras Fusion V och Z, båda av årgång 2009. Nu har vi korkat upp en Fusion V 2009 här hemma. Och det är precis som vi är tillbaka igen. Värmen, den dammiga grusvägen och det kalla svalkande vattnet.

Men nu lägger vi också märke till något nytt. Vi tittar och vrider på korken. Orden ringlar sig runt den i ett par varv. ”Wine gladdens the heart of man” står det. Ja, det kan vi ju verkligen instämma i. Och tillägger snabbt att det glädjer naturligtvis också ”the heart of woman”. Tänker till ännu ett varv och förstår efter en snabb web-sökning att ”man” i det här fallet ska översättas med människa. Psaltaren, psalm 104, lovsång till världens skapare – vers 14-15; ”Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden och vin, som glädjer människans hjärta…” Varför man valt att sätta citatet på korken har vi ingen förklaring till.

Dags att prova. 2009 års Fusion V innehåller 60% Cabernet Sauvignon, 12% Cabernet Franc, 11% Malbec, 10% Merlot och 7% Petit Verdot. ”Fantastiskt gott” läser vi i provningsboken från besöket.

Nu, snart två år senare, håller vi fast vid det utlåtandet efter att noterat ner följande: Röd färg, hög intensitet. Stor utvecklad fruktig, komplex doft med mörka bär, animaliska toner av rökta charkuterier samt torkade örtkryddor och tydliga ekfat med lite brända toner. I gommen fylligt, koncentrerat med frisk syra och markerade tanniner. Läcker fruktighet med körsbär, katrinplommon, svarta vinbär och liten kryddighet. Utmärkt längd. Förföriskt gott.

Javisst fyller Fusion V 2009 våra hjärtan av glädje. Men som vanligt när man varit på ett lyckat vingårdsbesök, är det inte bara vinet som glädjer, utan även minnena.

Förledande nummer – tvillingar, syskon och vinkusiner

Två korkar. Förvillande lika varandra. Fast tittar man riktigt noggrant ser man att den ena faktiskt är en millimeter längre än den andra. Tvillingar? Nej, det skiljer ett helt år emellan dem. Syskon kan vi väl säga. Speciellt när vi vet att de inte bara har utseendet gemensamt. De delar mer.

Producenten, tänker väl du direkt. Ja det är rätt. Kanske till och med samma vin, fastän olika årgångar? Ha, där blev det bara ett halvt rätt. Nu börjar vi närma oss pudelns kärna. Rätt svar är att de delar samma svenska ”efternamn”; beställningsnumret på Systembolaget.

För en dryg månad sedan inhandlades den första flaskan och konsumerades ganska omgående. Den fick vårt gillande. Bra vin av den typen. Vid ett nytt besök på det lokala bolaget inhandlades en ny flaska. Lite bråttom var det och vi tittade inte så noga. Den låg ju på samma plats som tidigare. En flaska ner i korgen och till kassan. Det var först när vi stuckit näsan över glasen som vi fattade misstankar och påbörjade granskningen.

Juni månads butelj till vänster. Girard Old Vine Zinfandel, 2010. Till höger veckans inköp, Girard Old Vine Zinfandel, 2011.

Vi svenskar ska väl vara luttrade. Att inte ha koll på årgången på ett vin är ju vardag. I ordinarie sortiment smygs nya årgångar ut försiktigt. Är man uppmärksam kan man ana att något är på gång via hemsidan. Datumet under rubriken ”Provning” är det vi ska ha koll på. Är det nära i tid, då kan det vara en ny årgång. Får vi någon annan vägledning? Nej, inte det minsta. Och vilken dag den nya årgången faktiskt finns i butik, det är nästa fråga. Den gamla ska ju säljas ut först. Hur fort det går beror alltså på efterfrågan.

I beställningssortimentet känns det alltid som ett lotteri. Vad som står på SB:s hemsida är en sak. Vad vi får i leveransen en helt annan. Här antar vi att importören bär skulden. Informationen måste ju fram för att kunna delges oss konsumenter. Det är tråkigt, för vi älskar verkligen beställningssortimentet. Det är där vi hittar bredden och mycket intressanta viner.

Gemensam nämnare för problemen? Beställningsnumret enligt vår syn på saken.

Varför ska det vara så svårt att ”hänga på” årgången i numret och på så sätt skapa ordning och reda? Och så komplettera med en tydlig skyltning i butiken naturligtvis. Då får vi åtminstone chansen att tänka efter.

Det förledande numret bestod den här gången av siffrorna 22337. Men den uppmärksamme läsare såg redan på bilden ovan att här var det ytterligare en hund begraven. Inte bara årgången har ändrats. Framsidesetiketterna är vid första anblicken så lika, men ändå inte. Vi tittar på baksidan.

2010 Sonoma County. Druvor från Mayacamas Mountains i norra Sonoma, som odlats i vingårdar på en höjd av 800-1650 feet. 2011 Napa Valley, där mestadelen av druvorna har odlats på 2750 feet höjd nära toppen av Mount Vaca i sydöstra Napa Valley. I ena fallet kommer alltså minst 75% av druvorna från Sonoma County. I det andra minst 85% från Napa Valley AVA. Inte ens syskon, snarare kusiner.

Nummer 22337 har alltså förlett oss på två sätt. Årgång och ursprung. Vi känner oss nesligen bedragna samtidigt som vi förläget skruvar på oss. Borde vi inte varit mer uppmärksamma i butiken, haft lite bättre koll? Hmm.

Hur skiljde sig vinerna åt då? För den intresserade kommer här provningsnoteringarna.

Girard Old Vine Zinfandel, Sonoma County, 2010
Röd med blåton, medelintensitet. Uttalad, fruktig lätt syltig doft av björnbär och blåbär. Fin fatkaraktär. Fyllig, frisk syra, markerade tanniner, fruktsötma. I smaken mörka bär, ek, lädertoner, peppar. Lång eftersmak med syltiga mörka bär, fat, osötad lakrits, mörk choklad. Läckert mumsigt, tuggigt och generöst fruktpaket.

Girard Old Vine Zinfandel, Napa Valley, 2011
Röd, medelintensitet. Medelstor varm/eldig doft med syltiga björnbär, blåbär, röda vinbär samt fat och rökiga toner. Lätt kryddig av nymalen vitpeppar och en svag grön örtighet. Relativt fyllig, frisk syra, avrundade tanniner. Syltigt med hetta. Björnbär, katrinplommon, fat, kola, vanillin och vitpeppar. Relativt lång mycket eldig eftersmak med fat, mörka bär och lätt fruktsötma. Tankarna går till brännvinsförstärkt björnbärssylt. (Behöver kanske lugna ner sig i flaskan lite till? Kändes mer attraktivt efter två dagars karantän i kylskåpet, dock fortfarande i eldigaste laget för vår personliga smak.)

Så lyssna till vår vädjan, snälla Systembolaget. Kan ni inte hjälpa vinkulturen i Sverige ett steg framåt genom att ta det här med årgång på allvar? Och kära importörer, ni gör ett bra jobb med beställningssortimentet för att tillgodose oss vinintresserade. Men vi skulle uppskatta om ni kunde anstränga er ännu lite till och dra ert strå till stacken i årgångsfrågan. Det är viktigt för oss. Vin av olika årgångar är inte tvillingar. Bara syskon.

Not. Årgångarna som syns på bilden av korkarna ovan, de fanns inte där från början. Ditskrivna av oss. Och den som var en millimeter längre, ja det var 2011:an. Medan 2010:an däremot hade en smula rundare kroppshydda.