En Rama – rå och orå

Hon kom som en virvelvind en vacker försommardag. Ung och fräsch. Med sin djupröda, guldbroderad klänning och en utmanande glöd i blicken, frammanade hon jubel bland alla sina anhängare. De som redan under tidigare år träffat hennes systrar ledde hyllningskören. Och snart stämde även de in som fått uppleva lyckan under en förtrolig, vårlig förhandträff. Twittret hördes vida omkring.

Känslor väcker hon, denna ljuva spanjorska, uppvuxen långt borta i det soligt heta Andalusien. Men även om supportrarna är djupt hängivna, så är de ganska få. De flesta negligerar henne och alla hennes släktingar helt och hållet. Men det kanske vi anhängare ska vara glada för. Färre som konkurrerar om hennes gunst.

Lördagen den 1 juni dansade hon ut i butikerna och det var nog fler än vi som satt vid datorerna klockan 10 för att trycka på beställningsknappen. Vi, som alltid har gillat hennes släktingar – herr Oloroso, fru Amontillado och alla de andra – men som tidigare inte varit uppmärksamma nog för att lägga märke till yngsta systerns korta gästspel. Fröken Rama, med efternamnet Fino, lockade nu till köp. Tvåan på tangentbordet trycktes in och två flaskor kunde vi snart avhämta i den lokala butiken.

Fröken Rama heter egentligen En Rama. En fino-sherry med varumärket Tio Pepe från den stora bodegan Gonzalez-Byass. Uttrycket ”en rama” ska vara det som vineriets arbetare använder om den färska finon, när den tas direkt från fatet. Slår man upp de spanska orden, kommer översättningarna obehandlad och fram på skärmen.

En Rama marknadsförs som ett ”färskvin”, så beskrivningen passar ju fint. Det görs i en mycket begränsad mängd. 100 fat valdes ut från två soleror i oktober i fjol. På våren, när vinet bedömdes baserat på kriterier som finess och intensitet i smak och doft, passerade endast 67 fat nålsögat. Dessa fat tappades när floret var som tjockast april. Fyra dagars vila på tank behövdes för att de största sedimenten skulle falla till botten. Därefter buteljering, utan vare sig klarning, filtrering eller kylstabilisering.

Volymen är alltså låg, endast 10.752 flaskor i år. 360 av dessa kom till Sverige. 2013 är den fjärde årgången sedan traditionen att tappa färsk fino återupptogs till Gonzalez-Byass 175-årsjubileum 2010.

Så rått och delikat är vinet att Tio Pepe utfärdar ett ”bäst före-datum”. Inom tre månader från det buteljeringsdatum som är stämplat på flaskans baksidesetikett bör det konsumeras. 08/04/2013. Och inte var vi nödbedda. Detta måste smakas snarast!

Alltså medförde vi fröken Rama till en träff i mitten av juni med goda vänner. BYO (Bring Your Own) och ett tema gällde. Det var blindprovning och vi smög in vinet bland de andra flaskorna, ordentligt inslaget i folie. Skulle någon upptäcka att det fanns en fino bland hermelinerna? Och själva var vi spända. Vilka dofter och smaker skulle möta oss?

Vacker intensiv citrongul färg. Stor utvecklad och komplex doft; nötter, blommig, lätt parfymerad av rosor och geranium, mogen banan och lätta jästtoner. Floret finns där, men fint maskerat av den mångfasetterade kaskaden av dofter. Smaken kruttorr, relativt fyllig med bra syra. Elegant och samtidigt med tyngd i munnen. Jäst, mandel, gula, äpplen, rosor, viol. Komplex, lång eftersmak med citrus och valnötter. En kraftfull, karaktärsfull symfoni av doft och smak.

Provningsglas_VinOchMat_20130615_191846_225pEtt så’nt vin. Underbart. Vi gör vågen, helt frälsta. Våra vänner gillar också. Ingen avslöjar ”bluffen”. Men det är förstås inte lätt, när alternativet inte är inom de (oskrivna) spelreglerna. Ett dovt sus genom församlingen när täckelsen, alltså folien, faller. Sedan småskratt. En sherry???!!!

Vi var nöjda. Inte bara med utfallet av provningen utan även med förvissningen att vi hade en flaska till. Att förbruka före den 8 juli, om vi nu skulle hålla oss till rekommendationerna.

Men tiden gick. Andra viner stod i kö för provsmakning. Vi skäms, men sanningen är att tvillingsystern glömdes bort. Hon stod där, djupt inne i den i alla fall ganska svala garderoben, som används för förvaring av en del flytande varor. Återfanns i slutet av juli. Oj, redan över datum! Stoppades i kylen. Och av outgrundlig anledning inte öppnad förrän i lördags.

Vi intalade oss, att visst måste den vara lika bra som första flaskan. Nästan lika bra i alla fall, snälla… Det vet man ju hur det är med andra bäst före-datum. Det brukar ju hålla ganska lång tid efter. Och nu har vi ju konserverande alkohol…

Jaha, vad ska vi säga. En Rama den 24 augusti. Inte rå, utan snarare orå. Inte längre förväxlingsbar, inte ens för den mest orutinerade provare. Snarare väldigt mycket fino. Många rynkar på näsan. Gott, säger vi som gillar stilen.

Vacker intensiv citrongul färg (den har i alla fall inte ändrat sig). Stor, mogen komplex doft med uttalad florkaraktär och nötighet av mandel och valnötter och en lätt hint av lösningsmedel i bakgrunden. En svag blommighet finns där också. Mycket torrt, fylligt med balanserad syra. Fräsch, tjock smak med nötter, citrus och färska champinjoner. Lång eftersmak med markerad beska. För florälskaren, ett läckert och spännande vin med stolt integritet.

Ja, flickan hade växt upp under sommaren. Den fräscha blommigheten tonats ner, ersatt av en tung florkaraktär och dofter och smaker som virats in i varandra, svårare att urskilja de enskilda komponenterna. Läckert, men på ett annat plan.

Kontentan. Visst kommer vi att ansluta oss till hyllningskören och bänka oss vid datorn för att trycka på beställningsknappen även nästa år. Så långt da capo. Men sedan ska vi minsann inte dröja med att njuta av de ljuva dropparna. Kanske vi ska träda sista dansen med nästa generation Fröken Rama redan till midsommar.

Annonser