Sancerre – så mycket mer än buxbom

Sancerre, arketypen för Sauvignon Blanc från gamla världen, eller hur? När nya vinälskare ska lära sig druvkaraktären väljs gärna ett vin som är rejält aromatiskt med dofter av svart vinbärsblad, gräs, fläder och inte minst det där berömda kattkisset på krusbärsbusken. Är vi lite fina kanten säger vi förstås buxbom istället för kattkiss. Om ni klippt en sådan buske om våren, när de nya skotten kommer, så vet ni precis vad vi menar. Men Sancerre kan vara så mycket mer än buxbom.

Byn Sancerre, högt upp på sin kulle, omgiven av vingårdar.

Det krävs kanske en tur till Sancerre för att riktigt upptäcka mångfalden. Den dominerande Sauvignon Blanc, ca 75% av produktionen är vita viner, finns i en mängd karaktärer. Och så finns också de lätta röda och rosé på Pinot Noir att utforska.

Vi har alltid fascinerats av de många jordmånerna i det lilla Alsace. Förkastningssprickor har rört om och skapat ett lapptäcke av olika terroirer. Men innan vi kom till Sancerre, hade vi inte reflekterat så mycket på att man även här har flera olika jordmåner.

På Maison des Sancerre, mitt i byn Sancerre (rekommenderas, mycket intressant om vinets förutsättningar och historiska utveckling i området), inleds besöket med en målande animation av hur landskapet och jordmånen skapats under tidernas gång.

Det här området var täckt av havet i Parisbassängen för 150 miljoner år sedan, kvar lämnades sedimentlager när vattnet drog sig tillbaka, och så repetition, återigen täckt av hav och nya sediment. Därefter en rad rörelser i jordskorpan, veckningar, förkastningar, lager av berg förskjuts och kullar formas. Ja, en geolog skulle nog kunna beskriva det mer exakt, men målande var i alla fall ljusspelet över distriktet på Masion des Sancerre.

Kontentan är att vi i nutid har en mosaik av jordarter. Vinstockarna må vara av samma sort, men uppväxtförhållandena varierar både i frågan om jordmån och mikroklimat och påverkar vinets karaktär. Det här ger utslag i glaset och är spännande att utforska!

För att förenkla talar man om tre huvudtyper av jordmån. I praktiken blir variationen riktigt stor eftersom det finns över 7500 små jordlotter inom Sancerre, varje lott med sitt unika läge och jordarter. En vinmakare kan blanda druvor från olika förhållanden för att göra en angenäm cuvée. Andra vinifierar dem var och en för sig. Dessutom har en del vinmakare börjat lägga till mer eller mindre fat i processen, och då får vi en mängd varianter av olika karaktär att botanisera bland.

Les Cailottes och Les Terres Blances
Les Cailottes och Les Terres Blances, från Maison des Sancerre.
  • ”Les Terres Blanches” (de vita jordarna) består av kimmeridgelera och täcker 40% av arealen och förekommer främst i de västra delarna. Djupa lager lera (märgel) delas av tunnare lager kalk. Anses ge fylliga, runda och komplexa Sauvignon Blanc-viner som utvecklas väl med lagring.  På de kalkrikaste jordarna anses också Pinot Noir bli som bäst.
  • ”Les Caillottes” består av mycket kalkstensrika jordar där ytan täcks av grova kalkstensskärvor. Täcker 40% av arealen, området mellan ”terres blanches” och Sancerre. Ger fruktiga viner med blommiga toner.
  • ”Les Terres Argilo-silicieuses” omfattar endast 15% av arealen och finns på toppen av kullarna och östra sidan av Sancerre, den som vetter mot Loire och Poully-Fumé på flodens andra sida. Det här är lera med mycket flinta i, som ger lagringsdugliga viner med mineralitet och toner av kryddor och vita blommor. Gevärsflinta, ”pierre à fusil”, brukar vara beskrivningen av mineralkaraktären.

Här hemma funderade vi på vilket utbud av Sancerre det finns på vårt monopol. Kan man få tag i viner från olika jordmåner och uppleva skillnaderna? Jo det kan man faktiskt. 36 träffar blev det på sökningen sancerre, Frankrike och vita viner. Av dessa låg sex i ordinarie och ett i tillfälligt sortiment. Och grävde man lite djupare, med hjälp av importörernas information, kunde man få fram viner från olika jordmåner. Botaniserar man i beställningssortimentet eller bland näthandlarnas utbud torde möjligheterna bli ännu större.

Gillar du Sauvignon Blanc och inte provat viner från olika jordmåner mot varandra tidigare? Leta och sätt ihop en provning. Ta gärna med något fatlagrat exemplar också. Det kommer bli en intressant provning!

Henri Bourgeois hör till dem som vinifierar olika vingårdslägen separat. Här använder man även fat till vissa viner. När vi besökte dem i Chavignol fick vi uppleva en mycket intressant palett av olika karaktärer. Mer om det besöket i en senare post.

La Pouissie i byn Bué.
La Pouissie i byn Bué.

Annonser

Côt i violett

Ibland händer det osannolika. Där var vi i Vouvray och hade checkat in på vårt bed & breakfast. Kollade lite mail och kvitter innan det är dags att gå ut för middag. Då dök följande utrop upp i flödet:

Klickade in på lessrofs blog och kunde läsa om ett vin som gjordes bara ett stenkast bort! Nåväl, ett rejält stenkast. Producenten Le Rocher des Violettes källare fanns i Amboise, drygt 1,5 mil öster om Vouvray. Dit som vi ändå tänkt att åka dagen därpå, efter vårt besök på Domaine Huet.

Men det var nog druvan som tilldrog mest intresse. Vinet var gjort på Côt, alltså Malbec. Inte var dag man springer på sådana viner från Loire. Och speciellt inte gjort på druvor som kommer från riktigt gamla vinstockar, mellan 65 till 120 år. Tänk 120 år – alltså planterade på 1800-talet!

Sagt och gjort, nästa dag var vi i Amboise. Efter en god lunch på ett kondis mitt i stan, letade vi oss fram till Le Rocher des Violettes kalkstensgrotta, bara en kort bit från floden. Det såg lite ödsligt ut. Var det ingen där? Vi hade ju inte föranmält vårt besök och skörden pågick för fullt i området. Då dök en ung kille fram bakom vintunnorna.

Nej, det var inte ägaren och tillika vinmakaren Xavier Weisskopf vi hade framför oss. Xavier var mycket riktigt ute i vinfälten. Och det var verkligen hektiskt, fullt upp med skörden. Någon degustation var det inte att tänka på. Men skulle vi kunna få köpa? Plattan med skärmdumpen förevisades. Det var Côt Vielles Vignes vi var intresserade av. Telefonsamtal till Xavier för att kolla. Jovisst, det gick bra. En låda byte ägare och vi drog oss nöjda tillbaka. Visserligen oprovat, men vi hade ju en tillförlitlig rekommendation att gå på, även om det nu var en årgång senare. 2012:or låg i vår låda.

Tillbaka i nutid, hemma igen. Läste på lite mer om vinet.  Inte bara riktigt gamla vinstockar, låg avkastning (25 hl/ha), ekologisk odling och en liten vingårdslott på bara 1 ha. Tillverkningsmetoden fångade intresset; kolsyrejäsning. Alltså hela druvklasar i tanken som får genomgå maceration carbonique innan den ordinarie alkoholjäsningen med syfte att ta tillvara på de fruktiga och bäriga aromerna. (Hm, varför denna metod? Hade varit intressant att diskutera.) Därefter 6 månader på gamla fat, i detta fall använda två gånger tidigare.

Dags att prova. Men med tanke på vad lessrof skrev, att 2011 kändes extremt ungdomlig, så borde 2012:an bara vara en bebis. Alltså dekantering och några timmar i karaff innan provsmakning. Och visst var vinet mycket ungt, men öppnade upp sig och utvecklades fint i glasen under kvällen.

Le Rocher des Violettes, Côt Vielles Vignes, 2012, AOC Touraine.
Halvtät med rödblå färg. Ung doft med mörk frukt, fat, stalliga drag och därtill en oväntad apelsinklyfta. Under kvällen växer de mörka blå bären och en liten gräsig ton tittar fram. Drygt medelfylligt med relativt frisk syra och markerade men avrundade tanniner. Bra eftersmak dominerad av fruktsyra, mörka bär och fat. Ungt, fruktigt, tuggigt och stramt. Och vänta, var det inte en hint av viol som likt en fjäril snabbt fladdrade förbi?

Vi tittar upp från noteringsböckerna och har båda samma känsla. Något vi inte får på pränt. Vinet känns lite annorlunda, speciellt och nytt – något vi har svårt att grepp om i den ungdomliga paletten av doft, smak och känsla. Druvans nordliga växtplats? Framställningen? Terroiren?

Nog analyserat, vi är överens om att vinet utfaller till belåtenhet. Men det här unga barnet får allt sova gott i källaren ett eller ett par år till innan det är dags för nästa avsmakning.

Tack till lessrof för tipset!

PS 1. Till Xaviers côt åt vi en köttbit med getostgratinerade rödbetor, perfekta till vinet. Skala och skär rödbetorna i bitar. Koka i väl saltat vatten nästan helt färdiga. (Eller köp färdigkokta och skär i bitar.) Lägg upp i ugnsfast form och strö över bitar av chèvre. In i ugnen på ca 175 grader och låt stå tills chèvren smält och rödbetorna är klara (varma om färdigkokta används). Enkelt och mycket gott! (Tack till A. för receptet.)

PS 2. Producentens namn, Le Rocher de Violettes, ska väl översättas som violberget eller violklippan. Violett kan också betyda färgen violett. Om nu någon undrade över rubriken.

Pärlande lätt hos Huet

Vi står i Domaine Huets moderna provningsrum i Vouvray med var sitt glas Cuvée Huet Brut Pétillant. Intrycken är översvallande, sommarljuvt med pärlande lätta bubblor och en stor bukett av olika dofter. När vi en kort senare provar deras crémant ligger frågan nära till hands. Varför dricker vi inte mer petillant?

Johan Le Calonnec, "commercial", guidade oss genom källare och provning.
Johan Le Calonnec guidade oss genom källare och provning.

Det enkla svaret är väl att det inte är trendigt med bara lätta bubblor – det ska bara vara rejäl mousse med stort tryck bakom. Att det inte når så mycket av den lättare varan upp till vårt nordliga land är väl ett annat skäl. Konsumtionen av pétillant är dessutom sjunkande även i hemlandet, vilket har lett till att fler ställt om produktionen till det mer efterfrågade vinet med högre tryck bakom bubblorna. Och så produceras än mindre volymer pétillant. I dag är det inte många producenter kvar. Så berättade Johan Le Calonnec, som jobbar på affärssidan inom Domaine Huet, men underströk att ”i det här huset fortsätter produktionen”.

En intressant jämförelse var det, att prova Vouvray Pétillant Brut mot Vouvray Brut mot varandra, den senare alltså en crémant. Exakt samma basvin, gjort av druvor från de yngsta stockarna från egendomens vingårdar. Ca 80% från årgång 2007 och resten 2006. Skillnaden? Det ena får mer socker i den liqueur de tirage som tillsätts basvinet för att det ska jäsa en andra gång på flaska. Liqueur de tirage, en blandning av stilla vin, socker och jäst, som för champagne och crémant generellt brukar ha en sockerhalt på ca 24 gr/liter, vilket skapar ett tryck i flaskan på ca 5-6 bar. Huets pétillant får en tillsats socker på 12 gr/liter, vilket ger ett tryck mellan 2,5 – 3 bar efter degorgering (max 3 är tillåtet för vintypen, däröver blir det crémant), och får ligga tre år på jästfällningen i flaska innan degorgering.

Domaine Huet Vouvray Pétillant Brut. Stor doft vars nyanser växer och utvecklas i glaset; komplex med mogna frukter, citrus, melon, sommarblommor. Läcker pärlande lätt mjuk mousse. Lätt, fin frisk syra, mycket torr. Här dansar honungstonerna in bland blommor och frukt. Bra längd. Ett vin som lämnar ett sådant där stort fånigt leende på läpparna – lycka!

Domaine Huet Vouvray Brut. Försiktigt fruktig doft. Mineral. Bra mousse, fruktig, torr med fin frisk, lite rund syra, viss komplexitet och ok längd. Fattiga noteringar, svårt att plocka ut nyanserna.

Resultatet var alltså slående. Vi älskade Huets pétillant för komplexiteten i doft och smak, medan crémant-vinet var, javisst bra, men inget utöver det vanliga. ”Vi vill ha mer pétillant,” ropar vi.

Domaine Huet har sedan länge ansetts vara en av de absoluta topproducenterna i Vouvray, speciellt känd för sina utsökta halvtorra och halvsöta viner. Grundad 1928 av far och son Huet. Fadern Victor ville ha en lugn plats att dra sig tillbaka till från ett hektiskt yrkesliv i Paris. I Vouvray föll han för en blomma; små, vilt växande, ljust lila cyklamen fångade hans hjärta. Det var bara ett aber, till egendomen där blommorna växte så vackert hörde en 5 ha stor vingård. Då sa sonen Gaston att ”vinet fixar jag” och köpet fördes i hamn. Och visst fixade han det.

För ett drygt år sedan slog nyheten ner att Noël Pinguet lämnade Domaine Huet för att gå i pension tidigare än planerat. Pinguet var svärson till Gaston Huet och hade varit ansvarig ledare och vinmakare sedan 1976. I rapporteringen kring den förtida avgången spekulerades det om anledningen. La Revue du Vin de France angav att orsaken var skiljaktigheter i viktiga frågor mellan Pinguet och ägarfamiljen Hwang, vilka köpt egendomen 2003 efter Gaston Huets bortgång året före. Fördelningen i produktion mellan torra och söta viner och risktagandet förenat med att vänta ut druvmognaden för att kunna göra söta viner skulle vara en sådan fråga. Något som tillbakavisades av Sarah Hwang i en kommentar till loirekännaren Jim Budd (publicerad på Budds blogg; Jim’s Loire). Huvudansvarig för vinmakning och vingårdar är idag Jean-Bernard Berthomé, som med sina över trettio år hos Domaine Huet står för erfarenhet och kontinuitet.

Domaine Huet var tidigt ute med biodynamisk odling och är idag demeter-certifierade. Pinguet började med en parcelle 1987 och 1990 var samtliga vingårdar omställda. Alla vingårdar är planterade med vinstockar av varierande ålder. 50% består av stockar som är mellan 30 och 50 år gamla, 35% har en ålder av 10-30 år och resten är yngre. Egendomen omfattar totalt 35 hektar fördelade på tre speciella lägen och därutöver ett antal parceller i deras närhet. 

  • Le Haut-Lieu, med djup brun lera, ligger uppe på platån ovanför byn Vouvray. Detta var den ursprungliga vingården som kom med köpet 1928. Då 5 hektar, idag utökad till 9 ha.
  • Le Mont, närmast sluttningen ner mot Loire, omfattar 8 ha. Grönaktig lera och kiselhaltiga relativt stora stenar dominerar. Här mognar druvorna en vecka senare och ger koncentrerade viner som behöver lite mer tid på sig, men å andra sidan har stor lagringspotential.
  • Clos du Bourg, en 6 ha muromgärdad vingård på sluttningen strax ovanför kyrkan i Vouvray. Ett tunt lager kalkhaltig lera, endast ca en meter tjockt, täcker den kalkhaltiga bergrunden, tuffen – ”le tuffeau”. Utpekad som en inofficiell premier cru, som ofta ger viner med en behagfull rundhet innan den mycket friska syran kommer i dagen.

Från samtliga lägen görs sec (torrt), demi-sec (halvtorrt) och ”moelleux” (halvsött). Medan demi-sec har en lätt sötma, runt 25 gr restsocker per liter, gick de moelleux vi provade upp till 47-55 gr/liter.

I källaren är svavel den enda tillsatsen och används i små mängder. Alltså är jästen den naturliga som följer med druvorna. Jäsning på 225 liters ekfat, stora 600-liters fat eller tankar på 3000 liter. Faten är i genomsnitt 40 år gamla och när man är tvungen att köpa in nya får musten ligga där max en till två veckor innan omdragning för att inte ta åt sig för mycket nya ektoner. Låg temperatur vid jäsningen (14-17 grader) som kan ta upp till två månader. För de söta vinerna stoppas jäsningen med svavel vid önskad söthetsgrad.


Vi provade tre sec:
Clos du Bourg 2011 (delikat elegant doft, mycket frisk syra dold bakom en mjuk fasad och aningen fruktsötma, fruktig med melon och coing, komplex, ”rasig”), Le Mont 2011 (honung, bivax och tropisk frukt i nosen, fin syra, rund aningen fruktsötma, komplex, kryddigt med nejlika, melon och fin mineralitet), Le Haut-Lieu 2012 (delikat, komplex doft, mycket torr, rund innan täckelsen bryts av frisk syra, fin komplexitet med citrustoner). Det sista från ett ”svårt år” som rekommenderas för tidig konsumtion, emedan normal lagringspotential är runt tio år.

Två demi-sec:
Le Mont Demi-Sec 2007 (söt mogen frukt, citrus, komplex och kanske, kanske en tuss från lovikavanten. Delikat liten sötma, fylligt fruktig med citrus, blommor och fin komplexitet – en ljuv och fräsch sommaräng!) och Le Haut-Lieu 2003 (vackert gyllengul, mogen torkad frukt, honung, bivax och tunga kryddiga blomdofter. Fylligt med fin lätt sötma, fräsch syra och bra mineralitet – underbart moget!). Generellt anses de halvtorra vinerna kunna utvecklas fint i upp till 20 år.

Avslutningsvis, tre moelleux:
Clos du Bourg Moelleux 2007.  Ett år med lite ädelröta, angripna druvor plockades i första omgången och blandades i faten 50/50 med icke botrytiserade druvor från den andra plockningen. Fin, lite blyg, delikat doft med toner av honung och en hint björnklister. Relativt fylligt med frisk syra och behagfull sötma balanserad av fina citrustoner. Otroligt komplex, elegant i gommen med mineralitet och aningen botrytis. Utmärkt längd. Förförande.
Le Haut-Lieu Moelleux 2009. En varm årgång med bra syra och lagringspotential upp mot 50-60 år. Fin medelstor doft av torkad frukt, aprikos, åkerhallon, honung, mineral och bivax. Fyllig, härligt tjock i gommen, balanserad sötma, fin markerad syra. Aprikosmarmelad, honung, torkad frukt, honungstoner och ett helt trädgårdsland fullt av blommor. Fräscht.
Clos du Bourg Moelleux 2006, Première Trie. Ett år när regnet ställde till det och bara sex producenter gjorde söta viner. Ett vin som rekommenderas för konsumtion nu och upp till sex år pga den lägre syran. Stor doft som utvecklas i glaset, botrytis, aningen saffran, mandel. Balanserad syra, sötma och fyllighet. Lång läcker eftersmak med torkad frukt kryddad med lite saffran. Gott nu! 

Sammanfattningsvis alla mycket läckra, välgjorda viner av yppersta kvalitet. Viner som tilltalar oss på bästa sätt. Det ska bli spännande att följa Domaine Huet och hur produktionen, stilarna och vinerna utvecklar sig de närmaste åren. Det roligaste med besöket? Aha-upplevelsen som vi fick på köpet; ”Mer pétillant i glasen!”

Chenin Blanc Vouvray
Ett hav av Chenin Blanc, rad på rad i Vouvray

Hagelspåren i Vouvray

Andra generationens druvor på vinstockarna. Parkerad bil täckt av massor av märkliga bucklor. Sönderslagna små antika fönsterrutor på vårt bed & breakfast. Rassäkrad vinkällare hos Huet.  Vi är i Vouvray den 10 oktober och ser spåren.

Det har gått drygt tre månader sedan den förskräckliga hagelstormen drog in över Touraine den 17 juni. 10 korta minuter. Stor ödeläggelse. Knappt hälften av den totala vingårdsarealen drabbades med skador på mellan 5 och 80%. Några odlare kom att förlora hela sin skörd.

På Domaine Huet kunde man berätta om ett tapp på ca 50% på grund av hagelstormen, det värsta hagelovädret man drabbats av sedan 1971. ”Hagelkornen var stora som ägg,” sa Johan Le Calonnec. Smältvattnet orsakade dessutom skador i den utgrävda källaren och man var tvungen att inkalla experter för att rassäkra taket inne i berget.

 

Värst var naturligtvis att vinrankorna for mycket illa. Avslagna grenar och druvkart, skador på barken. På bilder tagna direkt efter ovädret ser det ut som någon illasinnad beskärningsmaskin gått bärsärkagång. Som tur var innebar det goda vädret under augusti och september att stockarna kunnat återhämta sig och att skadorna endast i mindre grad kommer påverka på nästa års skörd.

Chenin Blanc
Chenin Blanc i Vouvray

På vinstockarna ute i fälten kunde vi själva se en del av effekterna; förutom de fina, mogna druvklasarna fanns även småklasar med gröna omogna druvor. Resultatet av att vinrankan själv försökt kompensera för förlorade druvor genom ny blomning och druvsättning. ”Andra generationens” druvor dömda till att ruttna bort eftersom de inte hinner mogna fram i tid för att hamn i en jästank.

I Vouvray stod Domaine Huet på vårt program. Huet, med biodynamisk odling, gör mousserande, torra, halvtorra och ”moulleux” på Chenin Blanc. Mer om det i nästa post.

Vouvray
Vouvray

Cabernet Franc, fransos med spanska rötter

Den där spanska druvan, Cabernet Franc, den bara växer och växer. Inte bara i vingårdarna i Loire, utan i också våra hjärtan. Vi gillar karaktären. Vi gillar de olika uttrycken, från olika terroirer och från olika vinmakare. Från lättare, fruktigare till elegant, finstämt över till kraftfullt, tanninrikt. Dragen av strama, ibland syrliga bär; röda och svarta vinbär, ett litet blåbär ibland. Och så tonerna som för tankarna till hö, nyslaget gräs eller örter.

Mellersta Loire har varit ”hemmaplan” för Cabernet Franc under århundraden. Länge trodde man att druvan ursprungligen kom från Bordeaux, där den planterade arealen också är dubbelt så stor som i Loire. I Bordeaux får Cabernet Franc dock endast spela tredje eller möjligtvis andrafiolen i blandningarna, medan den glänser i ensamt majestät i Loire. Ansedd som så typisk fransk. Inte konstigt att avslöjandet av druvans spanska ursprung blivit omtalat.

Cabernet Franc, Clos de l'Echo, precis bakom slottet i Chinon.
Cabernet Franc, Clos de l’Echo, precis bakom slottet i Chinon.

Jo, det spanska ursprunget ser faktiskt ut att vara helt klarlagt. En DNA-analys har återigen slått hål på gamla sanningar. Spanska Baskien verkar vara födelseorten, där de urgamla, inhemska – och för oss helt okända – sorterna Morenoa och Hondarribi Beltza är de som troligen kan stå som stolta föräldrar i födelseannonsen (Robinson et al, 2012).

Att Cabernet Franc i sin tur är förälder till flera internationellt kända avkomlingar är väl mer känt; Carmenère (ihop med den inte längre odlade Gros Cabernet), Merlot (tillsammans med den nästan utdöda Magdeleine Noire des Charentes) och framförallt Cabernet Sauvignon (i stolt par med Sauvignon Blanc).

Cabernet Franc kan ge stora viner på egen hand. Leta bland producenterna i de bästa Cabernet Franc-distrikten i Loire; Chinon, Bourgueil, S:t-Nicholas de Bourgueil och Saumur-Champigny. De vi provat under vår resa är goda exempel; Bruno och Serge Sourdais, Château Yvonne och Vigneron Wilfrid Rousse.

Vi har även smakat några utmärkta Cabernet Franc från den nya vinvärlden, även om de inte varit så vanligt förekommande i provningsportföljen. Raats Family Wines i Stellenbosch, Sydafrika, gör mycket bra Cabernet Franc. Ett par andra rara exempel är de nyligen provade Nichol respektive Burrowing Owl, båda från British Columbia, Kanada. Båda fina, men speciellt ”ugglan” föll oss väl på läppen.

Fler bra Cabernet Franc-viner och producenter eftersökes. Vad finns det att upptäcka – från gamla eller nya vinvärlden?