Special Club – Vazart-Coquart 2006 vs. Pierre Gimonnet 2005

Två champagner – båda Special Club och båda Blanc des Blancs. Intressant match i samma provning. I ena glaset en Vazart-Couqart & Fils 2006, i det andra Pierre Gimonnet 2005. Det startade ganska jämnt, men allt eftersom provningstiden tickade fram gled ett av glasen klart förbi; detta tack vare större komplexitet, spänst och längd.

Vazart-Couqart & Fils håller till i byn Chouilly i Côte des Blancs. En ganska ung firma i champagnesammanhang. 1954 började familjen konvertera sitt jordbruk till druvodling och egen champagneframställning. Idag leds firman av sonen i huset, Jean-Pierre Vazart och vinodlingarna omfattar 11 hektar. Chardonnay är förstås huvudnumret och utgör också mer än 95% av de grand cru-klassade ägorna runt byn.

Pierre Gimonnet & Fils hemvist är grannbyn Cuis där Olivier och
Didier Gimonnet står vid rodret. Familjen är gammal i gamet och spårar vinodlartraditionerna ända tillbaka till 1750 medan vinmakningen startade runt 1935.

Hos Gimonnet regerar Chardonnay i ensamt majestät. Ägorna, som omfattar hela 28 hektar, är spridda mellan flera byar; grand cru-klassade är Cramant och Chouilly (11 ha) samt Oger (1 ha) medan Cuis (14 ha) och Vertus (2 ha) är premier cru. Man har expanderat under 2000-talet då vingårdarna i Oger och Vertus tillkommit. Special Club är en cuvée från de tre C-byarna: 55% Cramant, 30% Chouilly och 15% Cuis.

I det första glaset Vazart-Coquart 2006. Stor, utvecklad till mogen doft med smörkola, nougat och mogna gula äpplen. Moussen är fin och spritsig. Medelfylligt, torrt med frisk syra. Fruktigt med mineralkänsla åt snäckskalshållet. Hygglig längd. Den stora doften trollbinder i starten och orden ”läckert tilldragande, fin i gommen” hinner präntas ner innan vinet märkligt fort börjar att falna i glaset. Som om förtrollningens slöja snabbt försvinner och kvar står bara den gamla gumman kvar med sitt rynkigt anlete.

Pierre Gimonnet 2005 återfinns i glas nummer två. Fin utvecklad, mycket brödig doft. Bra frukt med gula äpplen, citron och en liten smörkolaton. Bra, munfyllande mousse. Medelfyllig, mycket frisk syra, torrt med en superlätt sötfruktig anstrykning, citrusdominerad fruktighet och fin brödighet. Bra längd med komplexitet där ingredienser som äpple, citrus och smörkola tävlar om uppmärksamheten. Spänstigt och fräscht ända in i kaklet.

Ingen snack om saken. Denna kväll var det Pierre Gimonnet Blanc des Blancs Special Club 2005 som avgick med segern.

Annons

Clouet-mysteriet

Det krävdes något bubblande för att lätta upp den grå och regntunga sena lördagseftermiddagen. Stegen styrdes mot källaren och champagnehyllan. Lite plockade fram och tillbaka och efter en stund låg en flaska André Clouet Grande Réserve Brut i handen. Något förvånad över fyndet. Kände inte igen buteljen. Producenten vet vi är bra och säljer stort, men brukar sällan stå på vår handlalista. Dessutom en omärkt flaska. Hur och när hade den hamnat i källaren?

Flaskan öppnades och redan korken gav vid handen att den inte var purung. En klar champinjonform med intryckt, nästan lite anfrätt fotbas. I glaset bekräftades intrycket. Vacker mörkt gul färg. Mångfasetterad doft, mogna toner med dragning åt kaffe och kolahållet, en fin mörk frukt och en dov brödighet. Torrt, friskt och fräscht, med tyngd och komplexitet i gommen och en bra eftersmak. Riktigt läckert!

Vi slår upp producent och champagne i Juhlins senaste tegelsten. Grande Réserve Brut är gjord på 100% Pinot Noir. Firman André Clouet, under ledning av Jean-François Clouet, håller till i grand cru-byn Bouzy, i Montagne de Reims, en bit öster om Épernay. Ägorna består av nio hektar i Bouzy och Ambonnay.

Med tanke på både kork och vinkaraktär borde det alltså varit ett tag sedan flaskan fann sin väg in i källaren. Vi spekulerade om ursprunget. Hade den blivit över från någon provning? Hade vi köpt den till något speciellt ändamål och den sedan blivit bortvald för ett annat alternativ? Eller var det en ”dubblett” från något liknande sammanhang? Eller, hemska tanke, hade vi fått den och glömt bort vem den gode givaren var?

Det brukar normalt räcka att kasta en blick på flaskan för att komma ihåg var den kommer ifrån. För mer detaljer konsulteras den lilla märkningen. Inköpta flaskor som hittar vägen ner i källaren förses nämligen med en liten etikett. På etiketten skrivs när och var flaskan köpts, till vilket pris och beräknad bästa konsumtionstid. Sådan har rutinen varit i många år nu.

Jo, vi vet att man bör registrera i något datorprogram istället. För att veta vad man har, kunna bevaka när det ska drickas och så vidare. Har försökt. Mycket förnuftigt… men ack så tråkigt. Och så lätt det är missa att ta bort uppdruckna buteljer ur den administrativa samlingen. Nu är ju källaren inte så stor, så den lilla etiketten räcker långt. Och det är trevligt att välja på plats i källaren.

Fådda flaskor får också en liten etikett där givare noteras. Man vill ju så gärna kunna skänka en tacksamhetens tanke när flaskan väl öppnas. Eller som ibland sker, öppna den och smyga in i en provning när givaren är på besök. Kommer den att kännas igen?

Vi njuter av resten av bubblet på söndagen. Vår nyfunne vän Clouet står sig väl även efter en natt i kylskåpet. Nu med en tillkommande svag dragning åt Pommac-hållet i smaken, men med läskedryckens sötma ersatt av den fräscha, friska syran. Lika gott denna dag!

Våra pannor låg dock fortfarande i djupa veck. Varifrån kom flaskan? När hamnade den i källaren? Vi brukar ju faktiskt ha lite koll på det även utan att kika på etiketten. Störande.

Klart är att vår André Clouet bevisar tesen att det ofta lönar sig att lägga en välgjord standardchampagne (non vintage) i källaren i några år. Om man nu gillar lite mognare, komplexa toner med dragning åt kaffe, höstlöv, svamp och nougat förstås.

Nu är det ett par dagar sedan de sista dropparna tog slut. Dimmorna har däremot inte skingrats. Clouet-mysteriet består.

Cloudy Bay Chardonnay 2004 Museum Release

Nej, trots namnet fanns det inte något musealt, dammigt över det här vinet inte. Läcker Chardonnay i Nya Världen-kostym, från tiden när mycket fat var riktigt fint. Riktigt gott som omväxling.

Cloudy Bay Chardonnay 2004 Museum Release

I glaset vackert guldglittrande djup citrongul. Stor, utvecklad fräsch doft dominerad av rostade fat och exotisk frukt; mango och ananas. I gommen drygt medelfyllig med frisk syra. Dofterna går igen i smaken, kompletterade av en liten pepprighet och aningen fruktsötma. Finfin längd med viss komplexitet och läcker, liten typisk beska i svansen. Inga åldersrynkor här inte, blir bara bättre under kvällen. Ett fräscht, potent Nya Världen-vin som visar var Chardonnayskåpet kan stå. Tummen upp!

Tummen upp också för matkombinationen. De rostade faten och frukten paraderade fint tillsammans med ugnsstekt bergtunga, smörstekt spenat och champinjoner samt små söta kokta Cecilepotatisar. Alternativ på tallriken? Tidigare har vi druckit det till nykokt krabba. Utmärkt kombination det också.

Producenten Cloudy Bay i Marlborough, Nya Zeeland, är mest känd som skaparen av den nydanande nyzeeländska stilen av Sauvignon Blanc. Fräsch frukt, ren, aromatisk med den klara distinkta doften och smaken av svartvinbärsblad, krusbär och nässlor.

Rötterna till Cloudy Bay går tillbaka drygt 30 år i tiden.  1983 provade australiensaren David Hohnen sin första Sauvignon Blanc från Nya Zeeland. Hohnen var då framgångrik vinmakare på Cape Mentelle i Margret River i Australien. Han blev helt såld på vinet och planerna på vintillverkning i Nya Zeeland började gro. På en rekognoseringsresa till Nya Zeeland ett år senare hittade han den rätta platsen, Blenheim i Marlborough på Sydöns nordspets. Han träffade också Kevin Judd, som kom att bli Cloudy Bays vinmakare under 25 årgångar ändå fram till 2009.

1985 var Cloudy Bay Vineyards första år och vineriet började byggas. I början användes inköpta druvor. Den första årgången producerades faktiskt på Corbans winery långt uppe i Gisborne på nordön. George Taber berättar i boken Judgement of Paris hur Kevin Judd, som inte kunde vara på plats för vinifieringen, gör den första årgången på distans genom att ge instruktioner till Corbans personal över telefon. Intressant är att den första årgången också innehöll en hel del Semillon, knappt 15 procent, dvs. strax under gränsen för att det skulle behöva anges på etiketten.

Hemma i Hohnens Australien blev vinet direkt en rungande succé och fortsättningen är en framgångssaga. Cloudy Bay etablerade sig som förebild för det distinkta nyzeeländska Sauvignon Blanc-vinet, konsumenterna älskar det och varje årgång säljs slut på nolltid.

Franska LVMH, ägare till en rad högt ansedda vinproducenter inklusive Veuve Clicquot och Moët & Chandon Champagne, köpte tidigt in sig i både Cloudy Bay och Cape Mentelle. 2001 blev de ensamma ägare då David Hohnen sålde sin kvarvarande andel.

Storsäljaren Sauvignon Blanc har idag sällskap i portföljen av vita viner gjorda på Chardonnay, Riesling, Pinot Gris och Gewurztraminer samt rött  på Pinot Noir. Dessutom prisvärt mousserande med namnet Pelorus på etiketten.

Saint-Aubin från Alex Gambal

I år firade Bourgogne Saint-Vincent den 25-26 januari i den lilla byn Saint-Aubin. Alltså hällde vi denna helg en Saint-Aubin i glasen och var i tanken tillbaka i Bourgogne. Flaskan inhandlades för några år sedan under ett trevligt besök hos Alex Gambal. Alex är amerikanen som blev vinbiten, bytte bana i livet och flyttade till Bourgogne med sin familj. Idag är han negociant med bas i Beaune.

Det var en ung vinfirma vi besökte, startad 1997. Som negociant tillverkar Alex Gambal en mängd olika viner gjorda till största delen av inköpta druvor. De egna, biodynamiskt odlade vingårdarna, uppgår till endast 2,5 ha.

Vi gillade verkligen Alex viner, det syns på kommentarerna och utropstecknen i anteckningsboken. Vi är inte ensamma. Det här är viner som brukar få mycket goda omdömen i pressen.

Vid vårt besök provade vi oss igenom hela 21 viner, varav 13 fatprover. En upplevelse att gå från fat till fat. Alex tog upp prover ur faten, vi provade och diskuterade. En upplevelse var också den efterföljande etiketteringen av våra inköpta viner. Många sorter och rätt etikett skulle på rätt flaska. Jo, det här besöket var riktigt trevligt och vi minns det med glädje.

Vinet vi valde för Bourgognes Saint-Vincent var en Saint-Aubin, Les Murgers des Dents de Chien, Premier Cru 2008.

Saint-Aubin är väl inte bland de mest kända namnen i Côte de Beaune. Själva byn ligger in i en mindre dal som tar sin början vid Chassagne-Montrachet och Puligny-Montrachet. Mindre känt är nog också att byn har en mängd premier cru-vingårdar som tar sin början just efter de mer kända byarnas.

En av Saint-Aubins premier cru-vingårdar är alltså Les Murgers des Dents de Chien. Namnet betyder ungefär ”hundtändernas murar”, där ”murger” är namnet på en typ av kallmur. Jordmånen på denna sluttning är väldränerad och rik på kalksten. Titta gärna på en karta, vingården ligger faktiskt endast ett stenkast från den berömda Le Montrachet.

När vi i Alex källare provade 2009 ur fat, tyckte vi den hade en fin koncentration, mineraltoner och en utmärkande rökighet. Underbar står det i kanten på anteckningsboken. 2008:an har legat i vår källare i snart fyra år och är den första vi öppnar av de inhandlade vinerna. Det känns lite spännande att dra upp korken. Förväntningarna är höga. Kommer det vara så bra som vi tror? Men vi blir inte besvikna. Tvärtom.

Doften väller upp ur glaset med rostade fat, lätt rökighet och exotiska frukter som börjat att torka till lite. Här finns ananas, äpple och lite citrus. I gommen fyllig, torr med frisk syra. Rostade fat, inbjudande fruktighet, exotisk frukt, lime, viss mineralitet och en lång, lång smörig och fatig eftersmak med avslutande grapetoner. Det är tjockt och lätt oljigt gomfyllande. Det är välstrukturerat och koncentrerat med klass. Det är tilltalande och det bra. Så här vill vi gärna uppleva det vita Bourgogne.

Läs mer om Alex Gambal på hans hemsida. En trevlig intervju finns också på Bergman’s Bourgogne.