Den där Garnacha; #3 Torres 5G Garnacha 2012. Ett slags kändisvin?

Det fanns en tid när kända producentnamn imponerade och vi såg dem som en garant för bra kvalitet. Även i de lägre prisklasserna. Den tiden är sedan länge förbi. Idag kan tvärtom bara utformningen av en etikett väcka misstänksamhet.

Så förhöll det sig tyvärr med flaskan innehållande Torres 5G Garnacha 2012, från Campo de Borja i Aragonien. Här stoltserar framsidan med en tidslinje som tar oss från 1870, när företaget Torres grundades, via sju milstolpar fram till 2012 och den femte generationen vid rodret. 5G, alltså 5 generationer, som lagt ner sin själ i vinmakandet. Var de 5 Garnachas, som nämns överst till vänster kommer in i det hela är oklart.

Här vill vi skjuta in att Torres är en väl ansedd producent. En föregångare i Katalonien som gör viner i många prisklasser. Den fina Mas La Plana, på enbart Cabernet Sauvignon, har vi under årens lopp provat några årgångar av och gillar. Ett vin av hög kvalitet.

Så varför väljer man att fokusera på historia och perfektion på etiketten till ett 69 kronorsvin? Ännu märkligare blir det när man studerar baksidesetiketten lite närmare. För vad hittar vi väl där?

Var kommer vinet ifrån? Mer än från Campo de Borja alltså? Jo, det är buteljerat för Miguel Torres av kooperativet Crianzas & Viñedos Santo Cristo i Ainzón. Känns det igen? Det är samma kooperativ som står bakom ”vårt” Garnachavin #2 El Rey 2012. Inget fel med det, egentligen. Men visst luktar det lite ”kändisvin” om det hela? Och med tanke på den övriga texten på flaskan, och likaså produktinformationen på hemsidan, känner vi oss lätt vilseledda.

Nåväl, vi lämnar det yttre och fokuserar istället på innehållet. 100% Garnacha. Jäst på ståltank, efter två dagars inledande kallmaceration.  Liksom vin #2 har det fått en timma i karaff före provning (och tilläggas kan att etikettgranskningen ovan gjordes först efter provningen).

Fruktig, varm återhållen doft med dragning åt röda bär och en hint örtiga toner. Medelfylligt med frisk syra och balanserade tanniner. Fruktigt med lingontoner och kryddiga inslag. Hygglig eftersmak.

Ett ok vardagsvin, vars syra behöver ackompanjeras av mat på tallriken. Enkelt och stramt, som i sin helhet tyvärr upplevs lite fattigt på dimensioner.  Ett nummer mindre än El Rey 2012 för samma peng. Välj själv.

På SB: Torres 5G Garnacha 2012, art.nr 2744, 69 kr (april 2014).

 

 

Annons

Den där Garnacha; #2 El Rey Old Vine Garnacha 2012

Den där Garnacha, i form av Pagos del Moncayo SL från spanska Campo de Borjas jordar, gav oss mersmak och en idé om att utforska vad Garnacha Tinta/Grenache Noir mer har att erbjuda; speciellt när druvan får regera i ensamt majestät.

En sökning på det lokala, hyggligt välsorterade bolaget, ger till resultat fyra spanska viner producerade på enbart Garnacha Tinta. Samtliga under 70 kr…

Jaha, då så dyker vi ner bland de enklare vinerna. Det kan ju finnas godbitar här också. Skippar man ekfaten och håller sig till maskinskörd kan ju priserna hållas nere. Dessutom är druvan inte precis den allra trendigaste. Man skulle kunna dra en parallell till franska Muscadet, ett oöverträffat skaldjursvin (speciellt till de nyfångade, salta räkorna), otrendigt och mycket prisvärt.

Vi börjar med den kaxigt döpta El Rey (kungen); El Rey Old Vine Garnacha 2012  är sprunget ur Campo de Borjas jordar i Aragonien. Producerat av kooperativet Crianza y Viñedos Santo Cristo i Ainzón, strax väster om staden Zaragoza. Men här har också svenske Lars Torstenson haft ett vinmakarfinger med i spelet.

Maskinskördat, ståltanksjäst och därefter lagrat på cementtank. Och så kan vi läsa på importören Terrific Wines hemsida att den senaste blandningen av årgång 2012 blivit kryddad med en liten andel (5%) fatlagrat vin.

Det här är ett vin som fått bra mottagande i media. Vi har tidigare provat batchen utan fatinblandning, en gång efter Vinets Dag och därefter i en halvblind provning av spanska viner. Imponerande prisvärt har vi då tyckt. Nu provar vi den senaste cuvéen:

Fruktig, lätt återhållen doft, med röda bär och örtiga drag. Drygt medelfyllig med frisk syra och balanserade tanniner. I smaken skogsbärsbetonad fruktighet och kryddighet åt vitpepparhållet. Bra längd.

Vinet hade fått lufta sig i karaff en timme innan servering, men fortsatte att öppna upp sig i glaset. Efter en övernattning i kylskåpet hade både doft och smak växt ett halvnummer.

Vi är fortsatt imponerade av hur prisvärd El Rey 2012 är. Ett bra balanserat vardagsvin för den som söker i den lägre prisklassen efter ett fruktigt matvin med god struktur.

Ytterligare en stjärna i kanten för den där Garnacha.

På SB: El Rey Old Vine Garnacha, art.nr 2260, 69 kr (april 2014).

Snöskumstäckta kardemummarabarber till Marc de Champagne

Rabarbern har precis nått den storlek när vi kan börja skörda. Späda små stänglar förvandlas snabbt och lätt till en dessert där syra och sötma matchar varandra och kardemumma tillför en extra dimension.

Snöskumstäckta kardemummarabarber
Skär stjälkarna i 3-4 cm långa bitar. Värm i teflonkastrull på svag värme under lock tillsammans med socker och malen kardemumma, (eller ännu hellre hela korn som stötts i mortel) efter smak. Bitarna ska bli lagom mjuka och vattna sig lite lätt. Lägg sedan över i en ugnsfast form, låt lagret bli drygt ett par cm.

Vispa äggvitor med lite limesaft och socker rejält pösigt (vi tog 2 äggvitor, 1/2 dl socker och ca 1 tsk limesaft, lagom till två portioner). Toppa ut i ett tjockt lager över rabarberna. Sätt in i ugnen 200 grader, drygt 15 min. Snöskumstäcket ska ha fått fin färg, men vara mjukt och krämigt. Servera ljummet.

I glaset en Vieux Marc de Champagne från Jean Goyard i Aÿ, som efter destillering vilat på ekfat. En ton av smörkola i doft och smak mjukar upp råheten och ger en angenäm framtoning och fin längd. Inhandlad i den trevliga butiken och champagnebaren Au 36 i Hautvillers.

Den där Garnacha; #1 Pagos del Moncayo SL 2010

Den där Garnacha… Halvt om halvt lite osynlig. Den skriker ju inte precis ut sitt namn på vinetiketterna. Men den senaste tiden har den gjort sig påmind med jämna mellanrum. Stuckit ut näsan och visat framfötterna; visat vägen till viner vi gillat.

Garnacha Tinta (foto: VIVC, http://www.vivc.de)

Garnacha säger vi för det mesta, eller Grenache. Ska vi uttrycka oss korrekt om denna blå druva så blir det Garnacha Tinta på spanska. På franska Grenache Noir.

Garnacha Tinta? Jo visst vet vi att den är en viktig druva i Priorat. Och att Grenache Noir spelar förstafiolen i södra Rhône. En Châteauneuf-du-Pape är ju ofta baserad på 60-80% Grenache. Och i Tavels ljusa roséviner utgör den basen. Liksom i de fina, söta VDN-vinerna från Rivesaltes och Banyuls, nere vid gränsen mot Spanien.

Hört förkortningen GSM? Ett uttryck för den i södra Frankrike ofta förekommande blandningen av Grenache, Syrah och Mourvèdre, ett begrepp även använt i Australien. Carignan och Cinsault är andra druvor som är populära att krydda blandningen med. Alltså, Grenache, brukar vara en av flera druvor i vinbuketten. Så i ensamt majestät? Där har den oftast gått oss förbi.

Startskottet för vår nyfunna uppmärksamhet gick i januari. Till hedrande av den gode Saint Vincent, ni vet han vars dödsdag vi firar den 22 januari som Vinets Dag, valde vi i år spansk Garnacha Tinta. Garnacha från Campo de Borja, ett stenkast från Sankte Vincents hemort Zaragoza i Aragonien. Det väckte intresset för druvan.

Garnacha Tinta är ingen obetydlig druva i vinvärlden. Den var faktiskt världens femte mest odlade blå druva år 2010, sett till odlad areal, och på sjunde plats totalt sett. Det blir en del vin det! 89% av odlingarna finns i Frankrike och Spanien, 94240 ha respektive 70140 ha. Med det kvalar den in som Frankrikes näst mest odlade druva och på fjärde plats i Spanien. [1]

Spanien har också länge ansetts vara Garnachas ursprungsland. Något som nyligen blivit utmanat av italienska forskare, vilka baserat på historiska fakta hävdar att födelseorten finns på Sardinien, där druvan går under namnet Cannonau.  Det som skulle tala för Spanien är att druvan här finns i fler kloner och ett större antal färgvariationer än i Sardinien. [2] Forskarna må tvista, vi dricker och uppskattar slutprodukten.

Vi hittar björnbär, kryddighet av både örter och peppar i vinet. När ungdomen är passerad kommer russin och läder. Det som ligger druvan i fatet är den oftast ljusa färgen. Konsumenter vill ju gärna ha viner med mörkt röd färg. En del klagar på den höga alkoholhalten. Ett resultat av att invänta en god fenolisk mognad, men senare skörd ger ju naturligtvis också högre sockerhalt och därmed alkoholstarka viner. Dock har framgångarna för Priorat gjort att intresset för druvan har ökat.

Var hittar vi då Garnacha Tinta/Grenache Noir/Cannonau om vi vill prova den i ensamt majestät? Sällsynt i södra Frankrike, där blandningarna dominerar, även om vi hittat några fina exemplar. I Italien naturligtvis som DOC Cannonau di Sardegna. Men det är främst mot Spanien vi blickar för koncentrerade viner från gamla buskvinstockar. Vanliga i Aragoniens Campo de Borja och Cariñena, men vi spanar även mot delar av Katalonien och fler områden på det spanska höglandet.

Hur var det då med Saint Vincent-vinet från Campo de Borja?

På etiketten står det Pagos del Moncayo SL, Garnacha 2010. Och här kan vi verkligen inte klaga på färgen:

Mycket tät, röd med blåton. Bra kryddig doft med fokus på peppar, samt björnbär och rostade fat. Fyllig med frisk syra och markerade tanniner. Koncentrerad med en speciell angenäm kryddighet. Återhållet fruktig med spännande syrlighet av röda vinbär. Lång, kryddig eftersmak.

Som helhet stramt, koncentrerat, välbalanserat och intresseväckande.

Mersmak. Vi fortsättar hålla utkik efter den där Garnacha.

På SB: Pagos del Moncayo Garnacha 2010, beställningssortimentet art.nr 70168, 200 kr (april 2014).

Referenser
[1] Anderson, Kym (2013), Which Winegrape Varieties are Grown where? A Global Empirical Picture, University of Adelaide Press (www.adelaide.edu.au/press)

[2] Robinson, Jancis et al (2012), Wine Grapes, HarperCollins Publishers, New York.

I gott sällskap – färserad lammstek och tysk pinot

”Du borde skriva om påskens ovanligt lyckade lammstek,” säger han. Jag håller till en början bara med om det sistnämnda. Lammstek brukar bli bra, men just den här varianten kändes ny och fräsch och, just det, ovanligt lyckad. Invänder dock att receptet kom från senaste numret av ICA Buffé.

”Nej, det blev inte så. Grundtemat naturligtvis, men vi ändrade både i recept och tillbehör,” får jag till svar.  Så trots avsaknad av bild på den ovanligt lyckade, viker jag mig. Inte minst tack vare den likaledes lyckade vinkombinationen. Tysk Pinot Noir satt som hand i handsken till den färserade lammsteken.

Inspirationskällan, ICA Buffés färsfyllda lammstek (nr 4-2014) med rostad potatissallad, kronärtskockscrème och salivagremolata. För den som föredrar originalreceptet, finns länk här.

Lammstek (till 4 pers, drygt)
250 gr lammfärs blandas med salt och peppar samt ca 2 msk vardera av färsk hackad rosmarin och timjan. Tillsätt 1 äggula samt saft och rivet skal från en halv lime och blanda väl.
Vik ut en benfri lammstek på dryga kilot. Skär försiktigt där så behövs för att få ett plant köttstycke. Salta, peppra och stick in några små vitlöksklyftor i köttet. Bred sedan ut lammfärsfyllningen, rulla ihop och knyt upp steken med steksnöre. Salta och peppra utanpå.
Sätt in i 125 grader varm ugn och stek tills innertemperaturen ligger på 60 grader (vilket tog ca 1,5 timme). Låt vila ca 20 minuter innan den skärs upp i ganska tunna skivor.

Servera lammsteken med örtig rödvinsky (se nedan), potatis- och palsternacksstomp samt sallad. Vår sallad blev matig med haricots verts, rädisor, gul paprika, tomat och mixad sallad samt en väl inarbetad vinägrettdressing med fransk senap.

Örtig rödvinssky
Rör ihop ett örtsmör på 50 gr riktigt smör, ca 2 msk färsk finhackad rosmarin, ca 2 msk färsk finhackad timjan, 1 tsk tomatpuré samt 1 pressad vitlöksklyfta. Ställ kallt.
Koka ihop 1,5 dl rödvin, 2 dl vatten, 1 msk koncentrerad kalvfond och en nypa strösocker tills ca 3 dl återstår. Tillsätt sedan ca 0,5 dl sky från lammsteken. Smaka av med lite flytande honung.
Blanda i örtsmöret i den varma skyn och servera genast utan uppkok.

I glaset
Vi valde ett vårlätt vin till påsklammet. Künstler Pinot Noir Tradition 2011 lanserades i september förra året och väckte redan då vårt gillande (läs här). Ett prisvärt Pinot-alternativ som får oss att snarare tänka på Nya än Gamla världen.
Nu matchade vinets bäriga lätta fruktsötma och friska syra fint motsvarande smaker i potatis- och palsternackstompen och rödvinsskyn. Mycket gott helt enkelt.

Tack till ICA Buffé för grundrecept och inspiration!