”I think it will be a great surprise to everyone.” Överraskning! Öronen växer en smula, försöker höra bättre genom det glada sorlet. Bordet är u-format och vi sitter på ena flanken. Rummet går i vitt, nästan minimalistiskt, mycket sten och lite textil. Rösterna studsar som ping-pongbollar.
Vi äter oss igenom en god lunch på Hotel Douro Scalas restaurang i Cidadelhe. Varje rätt ackompanjerad av viner från Miguel Champalimauds båda vingårdar; Paco de Teixeiró i Vinho Verdhe och Quinta do Côtto, ett stenkast härifrån. 
Mafalda Bahia Machado, chefsvinmakare på Quinta do Côtto sedan två år, ger oss det kryptiska svaret på frågan hur hon påverkat de årgångar hon haft ansvar för. Med en utbildning i vitikultur och oenologi från universitetet i Porto tillhör Mafalda den växande gruppen av unga, välutbildade kvinnliga vinmakare. Praktiken kommer från producenter världen över; Australien, Nya Zealand, Kalifornien och på hemmaplan i Douro hos Niepoort. Vår nyfikenhet på vad överraskningen innehåller växer, men nej, hon vill inte definiera den.
Quinta do Côtto har sedan tidigare gjort sig kända för överraskningar. Man var tidigt ute med att göra bordsvin och bland de första att själva buteljera och sälja sina viner. På senare tid är korkbeslutet det mest omtalade. 2006 kablades skrällnyheten ut via Reuters och gick till och med att läsa i Svenska Dagbladet; ”Skruvkork nyhet för vintillverkare”. Vågat av en portugisisk producent. Som på 
beställning rörde beslutet upp djupa känslor i korkbranschen. Mafalda betonar att det var problem med korkskadat vin som låg bakom, ungefär var tionde flaska var påverkad av TCA, och ber oss samtidigt notera den lite exklusivare designen på Quinta do Côttos skruvkorkar. Den är lite annorlunda för att efterlikna en vanlig förslutning.
Dagens överraskning då? Vi lirkar lite. Jo, det har att göra med att det där att sätta sitt personliga avtryck på vinet. Att lägga sin personlighet i det. Så vår följdfråga blir naturligvis; ”So what is your personality?” Svaret blir ett av många hjärtliga, pärlande skratt.
Så vi lirkar lite till. Jo, hon tycker att det produceras många alltför kraftfulla, överekade viner i Douro. För mycket tannin, för mycket alkohol, för mycket av mycket. Nå motsatsen då?
Elegans visar sig vara Mafaldas ledord. Aha, vinmakarens personlighet. Elegans. Var det därför hon skrattade så härligt?
Men vad är då ett elegant vin? Nu kommer svaret rappt; struktur, fin syra, sammetsmjuka tanniner och lägre alkohol. Hon trycker på det sistnämnda, ”företaget vill också göra viner med lägre alkohol”. Och så fina dofter och smaker i munnen förstås. Länge, länge, efter att du svalt.
Vi kommer in på ämnet igen när vi pratar assemblage. ”Varje vinmakare som har varit på Quinta do Côtto har gett en liten bit av sig själva till vinet. Men du kan inte helt frångå det som Côtto står för, varumärket, vad människor är vana vid, det som de gillar. Men du kan ändra en del små saker. Och naturligtvis försöker vi för varje år att göra vinet lite bättre.” 
Här i Baixa Corgo, den svalaste, västra delen av Douro-dalen, är förutsättningarna för att göra det eleganta vin Mafalda eftersträvar bättre än i de inre, varmare delarna. Där får vinerna lätt mer kraft och kan bli lite syltigare.
Nackdelen i Baixa Corgo är mer regn, ca 600 mm per år jämfört med 300-400 i Cima Corgo, ett fuktigare klimat och därmed större problem med svampangrepp. Att bespruta är i dagsläget nödvändigt förklarar Mafalda. Det finns planer att på sikt ställa om till ekologisk produktion, men de är ännu i sin linda. 
”Kvalitet måste alltid gå i första rummet,” kommenterar Mafalda. ”Vi vill verkligen odla så grönt som möjligt redan nu, och vi vill definitivt gå mot ekologisk odling även om det kommer ta många år att ställa om. ”
Mafalda uttrycker flera gånger hur nöjd hon är över att kunna jobba med quintans egna druvor. Annars är det vanligt i Douro att förlita sig mer eller mindre på köpta druvor. De flesta vingårdar är mycket små och ägarna säljer sina druvor till vinproducenterna. Men det är en fördel att ha kontroll över hela processen, från ranka till vin. Inte minst då druvorna från en och samma druvsort kan skilja sig rejält åt beroende på vilken lott de kommer ifrån.
Douros slingrande dalar ger avtryck i vingårdslotter som kringlar kring bergssluttningarna. Även om skiffern är den nästan helt dominerande jordmånen, så är det olika lutning, olika solinstrålning, bara på 100 meters avstånd. ”Vi känner våra olika lotter och separerar dem i vineriet baserat på vår kunskap och vad vi vill göra med druvorna,” säger Mafalda.
Vi står vid kanten av vingården, en del av egendomens 70 hektar, strax vid sidan av den pampiga huvudbyggnaden. Solen värmer. Det fläktar lätt. Bakom oss väsnas en traktor som backar runt.
Vi har först beundrat utsikten. Och sedan huset. Ett tjusigt ett från 1700-talet, idag fritidshus för familjen Champalimaud. Terassen inramas av vackra, jämna granitblock. Gårdsplanen likaså. Resterna av quintans lagares. Här fottrampas inget längre. Små korgpressar, som pressar så mjukt och försiktigt, det är det som gäller. Så gör quintan sedan 2005 inte heller någon port.
Nu beundrar vi vinrankorna. Ha, vi vinturister, vi begapar och beundrar allt bra mycket. Lättunderhållna kan vi väl säga. Under förutsättning att besöket sker under kunnig ledning, förstås.
Nu undrar vi hur vi kan känna igen den stora stjärnan, Touriga Nacional, bland den mångfald av druvsorter som Douro stoltserar med. Svaret lockar till skratt igen.
”Enkelt. Det är vinrankorna som ser värst ut. Touriga Nacional ser ut som om den har håret spretande överallt! Den är så oorganiserad och lövverket är öppet. Man brukar säga att vinmakaren älskar den och odlaren hatar den. Det är så svårt att hålla den välansad.
”Nu tittar vi lite mer kritiskt på raderna vi har framför oss. Jo, visst ser det ganska yvigt ut även om det är tidigt på säsongen. De unga grenarna verkar fara iväg efter eget huvud, det spretar både hit och dit.
”Vin gjort bara på Touriga Nacional kan lätt bli tråkigt,” anser Mafalda. ”Det blir bara mer av samma. När du däremot blandar flera druvor så kommer komplexiteten och Douros storhet fram. Ta till exempel Touriga Franca, jag älskar Touriga Franca för dess balans och fina syra. Mixen av Touriga Nacional, Touriga Franca och alla de andra – den är helt otrolig.”
En 100-årig lott med en mängd olika druvsorter finns på quintan. Druvorna härifrån används till prestigevinet Côtto Grande Escolha, som bara görs de bästa åren. I vineriet är alltid assemblage, blandning till slutliga vinerna, en noggrann process där varje fat och tank smakas av. Basvin som inte uppfyller kraven säljs i bulk.
Den portugisiska eken blir en ny överraskning för oss. Vi noterade de angenäma örtiga, lite gröna tonerna när vi smakade vinerna till lunchen. Trodde de kom från någon av druvorna. Har lärt oss att både Touriga Franca och Tinta Amarela kan ge en örtighet. Men svaret blev att just den tonen vi noterat kunde komma från faten. 
Mafalda gillar den portugisiska eken, anser att den ger fin balans till vinet och respekterar fruktigheten. Faten blir ofta bättre med användning, ger fina, rundare tanniner. Och visst kan den ge vissa gröna, örtiga toner, men menar att även Baixa Corgos svalare klimat kan bidra.
Quinto do Côtto använder även amerikansk och fransk ek. För den fatintresserade kan nämnas att alla fat är 300 liter stora och används i ca 3 år, innan de säljs vidare. De köps in för cirka 1000 Euro och säljs för runt 50. Inte konstigt att det inverkar ordentligt på vinpriset. Côtto Grande Escolha får 14 månader på nya fat. Därefter används faten under två år för Quinta do Côtto som får 9 månaders vila på fat.
Om vi gillade Quinta do Côtto? Ja, på det området blev det inga överraskningar. Lika bra som förväntat, om inte bättre. Synd att de rara dropparna inte verkar kunna köpas på hemmaplan. 
Men först ut i provningen är de Minho-klassade vinerna från Champalimauds egendom Quinta Paço de Teixeiró. Vingården om 10 ha ligger cirka 5 mil från Quinta do Côtto, i bergen med namnet Serra do Marão, med utsikt över Douro. Här växer druvorna på skifferhaltiga sydsluttningar ca 600 m.ö.h, i ett lite svalare klimat.
Vitt, rosé och mousserande finns i portföljen, även om rosévinet görs på Quinta do Côtto. Mafalda förklarar att varumärket Teixeiró ska stå för en lätt och fräsch stil, där alkoholen medvetet hålls på en lägre nivå. De 2012:or vi provar har 12% för det vita respektive 12,5% för rosén.
Teixeiró Branca 2012. Vitt på ca 50/50 Avesso och Loureiro, endast ståltanksuppfostrat. En liten del har fått malolaktisk jäsning, ”för att ta bort lite grönare toner ur vinet”. Friskt, ungt med fin doft; citrus, en touch blommighet och mineralitet. Lätt, men med gomfyllande rundhet, balanserad syra, lätt fruktighet åt det tropiska hållet och fin mineralitet. Hygglig längd. En enkel frisk fläkt att lätta upp varma dagar med.
Teixeiró Rosé 2012. Touriga franca, drygt 50%, och Tinta Roriz. Blyg, ung doft. Lätt, fräscht med jordgubbsdominerad fruktig karaktär och spår av mineralitet. Aningen fruktsötma bidrar till lättillgängligheten. Hygglig längd med svaga jordgubbstoner. Numret större än den blonda systern. Fräschheten den gemensamma nämnaren.
Över till vinerna från Quinta do Côtto:
I första glaset Quinta do Côtto 2011. Ca 25% Touriga Nacional, 20% Tinta Roriz och så en rejäl dos Touriga Franca samt Sousão. 9 månader på 2 och 3 år gamla fat, tidigare använda för Côtto Grande Escolha. Tät mörkt röd. Uttalad, utvecklad doft av mörka bär, mogna blå plommon, katrinplommon och björnbär. Lätt kryddighet från torkade örter och ett drag med pepparkvarnen. Fat. I gommen fylligt med frisk syra och matchande sammetsmjuka tanniner. Fint integrerade fat. Lång eftersmak med mörka bär, kryddighet och fat. Stramt, välbalanserat med eleganta vibbar. Mycket bra, prisvärt, kvinnligt vin uppbackat av väl avvägd kraft.
Prestigevinet Côtto Grande Escolha, eller översatt ”utmärkt val”, är även det från årgång 2011. En ”field blend”, från samplanterade sorter som sett ett sekel passera. Touriga Nacional och Tinta Roriz dominerar. Till skillnad från resten av quintan måste allt arbete göras manuellt här eftersom det inte går att köra ut traktorer i den gamla vingården. Ca 7000 liter produceras, men bara de bästa åren. Vilar på nya fat, 50% portugisisk ek, 30% fransk och 20% amerikansk, i 14 månader.
Blåröd tät färg. Stor, utvecklad doft av mörka bär, björnbär, peppar, örter och distinkt blommighet. Fylligt, ytterst välbalanserat med frisk syra och sammetslena markerade tanniner. Ljuvlig textur, stramt och välkoncentrerat. Mörka bär, plommon, moreller, örtighet, fint integrerade fat. Lång härlig eftersmak. Kraft i utsökt kostym. Ett ypperligt vin.
ändan. Special Club. Javisst ja, midsommaraftonens champagne. Ett impulsinköp veckan innan helgen från den lokala monopolbutiken. En liten present till han inför helgen.
Buena Sera!
Ljuva Druvor 