Quinta do Vale Meão; hissnande på historiska hektar

Jeepen studsar fram och far nedför den branta, smala grusvägen. Hissnande fort känns det som. Antagligen knappt mer än 5 km i timman. Det är varmt, lite trångt i baksätet och än mysigare på bänkarna längst bak. Men vad gör det när stämningen är på topp?

”Har ni det bra därbak?”, hojtar någon. ”Jajamensan,” låter det samstämmiga svaret tillbaka. Det pratas och skrattas. I magen känns det nästan som berg- och dalbana på Liseberg. ”Någon som får ont i rumpan?” Hysteriska skratt tillbaka. Det här är inte vad vi förväntade oss när vi kom hit; det är så mycket bättre. Att uppleva Douro på riktigt nära håll. Det är kul. Det går bara inte att sluta skratta.

I framsätet, med säker hand på ratten, en riktig charmör.  Det är inte första gången han kör nedför den här slingriga vägen. Utsikten däruppifrån är bedårande vacker, över egendomens vingårdar, genom dalen där Dourofloden slingrar i sitt meanderlopp. På kanten av kullen ligger det lilla vita kapellet vi besökt. Dona Antónias vackra kapell, som var det allra första vår värd renoverade efter att ha blivit ensam ägare till egendomen.

Tidigare på eftermiddagen var det Francisco Javier de Olazabals dotter, Luisa Olazabal, som välkomnat oss till Douro Superior och Quinta do Vale Meão.  Egendomen med det kattassocierande namnet är med sina 220 hektar vingårdar imponerande stor.  Så är även byggnaderna; byggda av rejäla granitblock som transporterats hit långväga ifrån.

Quinta do Vale Meão levererade i många år högklassiga druvor till portvinshuset Ferreira i Vila Nova de Gaia. Men quintan är också känd för att ha varit ursprung till det röda vinet Barca Velha. Ett ikonvin som för första gången satte Portugal på den icke-förstärkta fine wine-kartan. Det skapades av Franciscos svärfar på 1950-talet, men historien tar sin början långt tidigare.

Det var 1877 som Dona Antónia Adelaide Ferreira köpte landområdet av kommunen Vila Nova de Foz Cõa. Dona Antónia var redan tidigare den största landägaren i Douro och djupt engagerad i vinindustrin. Här såg hon en möjlighet att bygga en mönstervingård från grunden. Trots att området vid den tiden faktiskt låg utanför den godkända regionen för odling av druvor till portvin (att druvor från området ändå användes, såg man tydligen genom fingrarna på). Men marken låg orörd i hela tio år. Varför? Jo, hon väntade tålmodigt på bättre kommunikationer.

Douro superior var vid den här tiden den mest otillgängliga delen av Portugal. Det var ett rent äventyr att ta sig hit från Porto. Det mest komfortabla och säkraste sättet var med båt uppför Dourofloden. Men starka strömmar och strida forsar gjorde att det blev en resa på hela tolv dagar. Att försöka sig på att färdas på land, på hästryggen, var inte att rekommendera. Banditer härjade i området titt som tätt.

När järnvägen nådde hit, då nådde även civilisationen fram. Tolv dagar på båt ersattes av en fem timmar lång järnvägsresa. Kanske hade Dona Antónia ett finger med i spelet när det gällde järnvägen också. Stationen Pocinho ligger nära quintan och Dona Antónia var en inflytelserik och kompromisslös dam.

Under åtta år, 1887 till 1895, byggdes hela egendomen upp. Vingårdar anlades på den tidigare obrukade, buskiga marken. Vägar byggdes. Vineri, bostadshus och kapell likaså. Två kapell för att vara korrekt. Ett vid boningshuset och så det uppe på kullen vi just besökt. Fast det sistnämnda tyckte hon egentligen var helt onödigt. Ett kapell räckte väl mer än nog. Därav inskriptionen på kapellets stenplatta; a pedido de, på begäran av, Antonio J Claro da Fonseca, som var hennes förvaltare.

Fyra generationer senare är ägandet av Quinta do Vale Meão spritt på ett 30-tal släktingar. Men det verkar inte vara någon av släktingarna som har den riktigt rätta känslan för egendomen. Ingen besöker den regelbundet, igen bryr sig. Ingen, förutom en enda person; vår chaufför Francisco Javier de Olazabal. Här finns ett hjärta som klappar för Quinta do Vale Meão.

Sedan barnsben har Francisco älskat att komma till quintan. Från 70-talet och framåt var han också ansvarig för skötseln av egendomen, då som en del av hans arbete inom familjeföretaget, portvinshuset Ferreira. Sakta men säkert ökar Francisco sitt aktieinnehav, genom arv och genom köp. 1994 går barndomsdrömmen till slut i uppfyllelse. Quinta do Vale Meão är hans.

De första åren fortsätter Francisco att jobba för Ferreira, nu ägt av Sogrape, och även sälja egendomens druvor till dem. Men så tar han beslutet att stiga av jobbet i ledningen för Ferreira och ägna all sin energi åt Vale Meão.

”Jag var 60 år 1998 och ville göra något för mig själv istället för att jobba för andra, investera all min energi här,” förklarar Francisco. ”Jag visste att druvorna hade stor potential. Ferreira gjorde bra vin av mina druvor.”

”Min son, Francisco, som är utbildad vinmakare, ville inte göra något annat än att jobba med vin. Min egen karriär var inom vinbranschen. Tillsammans blev vi ett starkt par.”

1999 släpps den första årgången från Quinta do Vale Meão. Succén lät inte vänta på sig. Hårt jobb gav resultat. Druvorna till Barca Velha kommer däremot inte längre härifrån. De bästa druvorna används istället till egendomens eget prestigevin, som med stolthet bär namnet Quinta do Vale Meão.

Ett ”andravin” produceras också. Mycket välkänt i Sverige. Meandro har tagit svenskarna med storm och säljer stort.

När förutsättningarna är de rätta släpps också små utgåvor, närmast experimentserier av endruveviner under etiketten Monte Meão.  Och naturligtvis, får man väl säga, görs här goda år ett portvin, Quinta do Vale Meão Vintage Port.

Idag är Francisco Javier de Olazabal ordförande i det familjeägda företaget. Sonen, som alltså även han bär namnet Francisco, står för vinmakningen medan dottern Luisa jobbar med marknadsföring och försäljning.

Det stora vineriet i granit byggdes redan under Dona Antónias tid. ”Då var våra lagares stora som simbassänger,” berättar Luisa Olazabal. ”Under Ferreiras tid användes de inte och var när vi tog över var de fulla av olika saker.”

”Min bror Francisco tyckte att det var en god idé att börja använda dem igen. Så när vi renoverade vineriet renoverade vi även våra lagares och bantade samtidigt storleken till hälften. De överblivna granitblocken kunde användas när vi byggde ut anläggningen. Och de mindre lagares passar oss mycket bättre. Druvorna från de olika lotterna vinifieras alltid separat.”

På 1970-talet gjordes en stor omplantering av quintan. Då hade en del vinfält översvämmats när en damm, Valeira, byggdes i Dourofloden. Quintan fick ersättning från staten och den investerades i omplanteringen. Ett resultat av detta är att vinfälten är sortrena, alltså en druvsort per lott. Annars är det ju inte ovanligt med gamla samplanteringar av olika druvsorter i Douro.

”På 70-talet visste man inte så mycket om de olika druvsorterna,” berättar Luisa. ”Men en farbror på min mammas sida höll på med en studie och han rekommenderade min far att plantera Touriga Nacional. Det är en sort vi tror mycket på, med låg avkastning och hög kvalitet på druvorna.”

En stor del av vinstockarna på egendomen är därför Touriga Nacional, närmare 45 procent.  Även Touriga Franca och Tinta Roriz står för stora andelar med ca 20 respektive 25 procent. Andra traditionella sorter är representerade med några procent vardera; Tinta Amarela, Tinta Barroca, Tinto Cão, Sousão samt också några ”övriga”. Ja, Portugal är ju känd för sina hundratals inhemska druvsorter.

Vi har avslutat rundturen i vineriet när Luisa frågar om  vi har lust med en liten utflykt; ”Visst vill ni väl åka upp till kapellet och se utsikten över quintan? ”Jo, naturligtvis vill vi det. Luisa går för att hämta chaufförer och vi träffar hennes charmerande far.

”Vet ni, jag älskar Sverige,” förklarar Fransisco Javier de Olazabal direkt när vi möts. ”När jag var liten läste jag Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgerssons underbara resa. Jag kommer ihåg en ö som kallades Gotland, som ser ut som kroppen på en fjäril.”

”Jag kommer också ihåg att man för att klara geografiprovet var man tvungen att kunna namnet på de vatten som omger Danmark.” Och så rabblar han och skrattar glatt; ”Kattegatt, Skagerack, Stora Bält, Lilla Bält och Sund.”

Fransisco kan verkligen förföra en vinälskare. Charmerande engagemang,  stor kunskap och utsökta viner. Man faller pladask. Har denne man verkligen redan fyllt 75 år?

Vi packar in oss in bilarna. Fransiscos jeep och en svart Volvo. Upp bär det för den branta, skumpiga och slitna, nästan vita grusvägen. Vi parkerar uppe vid kapellet som quintans grundare, Dona Antónia, byggde. Utsikten är betagande. Dourofloden slingrar sig fram genom dalen, från öst till väst. Fransisco pekar bort mot bergen i slutet av dalen.

”Det går en förkastningsspricka här genom dalen. På grund av den har vi  faktiskt just här en större risk för jordskalv än i det annars så jordbävningssäkra norra Portugal. Men mest intressant är att den gett oss tre olika jordmåner på quintan.”

Här finns alltså inte bara den skiffer som nästan helt dominerar Douro-området, utan också granitjord och en alluvial jordmån med kalksten och stora runda stenar. Francisco jämför den senare med Châteauneuf-du-Papes stentäckta marker. Att ha tre olika jordmåner ser han som en stor fördel. Genom att göra en cuvée från olika jordmåner får vinet en större komplexitet.

Douro flyter i sitt meanderlopp stilla genom dalen. Att ett av quintans vin fått namnet Meandro är lätt att förstå. En riktigt ordentlig meanderbåge ser vi efter att i sakta mak promenerat en bit genom skogen, till gränsen för quintans mark. Här gör floden en 180-graderssväng och ringar in marken som om den vore en halvö.

Gränsen till Quinta do Vale Meãos marker går precis mitt här uppe på kullen. Francisco pekar på den branta sluttningen ner mot floden; ”Ni kan förstå varför Dona Antonia inte ville ha den där marken. Här skulle det inte gå att plantera vinstockar, alldeles för brant och stenigt.”

Vi vandrar tillbaka, beundrar utsikten igen och tittar på korkekarna. De gamla, som bränts av den sista stora skogsbranden för 20 år sedan, och de unga. Sida vid sida. Snart möts vi av jeepen som Francisco, den omtänksamme, hämtat. Det är varmt. Vi packar in oss och far under skratt och tjut ner till vineriet igen. Det här besöket kommer vi aldrig att glömma.

I provningsrummet är det laddat med vattenflaskor. Precis vad en törstande vinälskare behöver efter en äventyrlig jeeputflykt. Precis vad som behövs för att skölja gommen. För nu är det dags att prova Quinta do Vale Meãos viner.

Provningsnoteringar följer i nästa inlägg…

 

This post is available in English on my blog ”Lovely Wine Grapes”.

 

Annons