Vértice, sagan om bubblet från Douro

Tankarna flyger iväg när jag försöker lyssna på vad den assisterande vinmakaren Pedro Guedes har att berätta. Om en imaginär triangel mellan USA, Portugal och Frankrike. Kunnandet från den berömda producenten av mousserande vin i Napa Valley, Schramsberg, i kombination med unika druvor och terroir i översta delen av Douro-dalen, för att göra en produkt med franska rötter, på traditionellt vis precis som i Champagne. Vértice – där tre sidor möts?

 

Vi står i en stor lokal i det som på utsidan mest liknar en gammal fabrik.  Trots värmen utanför är det kyligt. Och lite svårt att höra. Glas klirrar, maskiner väsnas, folk pratar. Buteljeringsanläggningen står för det mesta av bullret och ljudet flyger mellan ståltankar, hårda betongväggar och plåttaket högt ovanför oss. Caves Transmontanas personal håller på att tappa basvinet på flaska. Det som på traditionellt vis ska jäsa en andra gång på flaska för att bli festligt sprudlande bubbel; Vinho Espumante do Douro D.O.C.

Pedro börjar berätta sagan om hur det kom sig att en amerikan startade tillverkning av mousserande vin högt uppe i Douro-dalen. I den lilla byn Alijó, där vi är idag.  Snart ansluter vinmakaren Celso Pereira och fortsätter ta oss genom den fascinerande berättelsen.

Mina egna tankar har i oväsendet fastnat på sagokroken; ”What’s the story behind the wine? Tell it! People love a good story.” Vem var det som sa så? Troligen inte någon enda, snarare min egen kondensering. Marknadsföring? Javisst. Men det här är också en story om kärlek, vänskap och entusiasm. Och visst håller dessa nästan osannolika tillfälligheter, som leder fram till projektet Caves Transmontanas och varumärket Vértice, kriterierna för en bra story. Även om den idag hunnit bli mer än 30 år gammal.

Det börjar som en kärlekssaga. Det var en gång, i början av 1980-talet, en portugisisk man i portvinsbranschen som gick på en fest.  Där träffar han dottern till en amerikansk ingenjör. Ingenjören är på tillfälligt besök i Porto för att jobba med underhållet av en av de många broarna. Dottern har följt med. Förälskelsen spirar. De gifter sig och kommer att dela sin tid mellan Portugal och USA.

Pedro Guedes och Celso Pereira, Caves Transmontanas.

Kärlekssagans portugisiske man, João Rui Carvalho Maia, odlade druvor i Douro och ville utveckla sitt kunnande. Han åker till Napa Valley, Kalifornien, och får ett tillfälligt jobb hos Schramsberg. När det är dags för avlöning vill han inte ta emot någon betalning. Han var ju där för att lära sig. Ägaren, Jack Davies, blev mäkta förvånad och intresserad. João och Jack blev vänner och några år senare åkte Jack på semester och hälsade på i Portugal. Semester till trots, han såg potentialen för vintillverkning i Portugal. Och inte vilket vin som helst, utan Schramsbergs specialitet. Mousserande vin.

Varför just i Alijó? Vår egen resa hit var lång, på krokiga små vägar, och det känns som världens ände. Svaret är noggranna undersökningar ledda av Schramsbergs team med Jack Davies och hans vinmakare i spetsen. Valet stod mellan Bairrada,  med tradition att göra mousserande vin, fuktiga Minho, som gav i det närmaste omogna druvor med hög syra, och så Joãos hemmaplan, Douro.

Cima Corgo, längst in i Dourodalen, tog hem spelet. Odlingar på hög höjd, runt 600 meter, lockade. Runt Alijó är dessutom jordmånen granit, till skillnad från resten av Douro där skiffern nästan är allenarådande. Bra för mousserande, menar Celso. I Alijó blev önskelistan uppfylld. Förutsättningarna var de rätta.

Fyra års studier för val av druvsorter följde. För inhemska druvor, det var man klar över att använda. Världen var redan då full av mousserande på Chardonnay och Pinot Noir. Douro bjöd på många alternativ. 35 druvsorter sållades ner till fyra förstahandsval.

1988 var Jack Davies klar att trycka på startknappen och Caves Transmontanas bildades. Året därpå ansluter Celso Pereira som vinmakare. Han känner redan projektet väl, då han närmast kommer från det lokala kooperativet Caves Riba-Tua e Pinhão som varit involverad i förstudier och mikrovinifieringar tillsammans med Schramsbergs team sedan 1984.

Idag är Caves Transmontanas en erkänd producent. Vinerna anses vara bland det bästa Portugal gör i mousserandeväg.  Företaget står nu också på egna portugisiska ben. Detta efter att Jack Davies gått ur tiden 1998 och familjen fyra år senare sålt sina andelar till en grupp investerare. ”Men,” understryker Pedro, ”vi har fortfarande kontakt med den amerikanske vinmakaren och jobbar med utveckling av våra produkter.”

Engagemang och intresse driver de bådas nyfikenhet och fördjupade studier på oenologins område. Även här, i världens ände, är utbildningsnivån hög och forskningslusten ges utlopp. Här experimenteras det. Ett exempel är användningen av fat, som är ett relativt nytt grepp. Franska fat. Inga nya, utan väl begagnade. Det är syretillförseln som faten ger till basvinet man vill åt, inte doft eller smak av ekfat. Och faktiskt har man gjort lite försök med Chardonnay och Pinot Noir. Men fokus på de traditionella druvorna står fast.

Hört talas om Gouveio, Viosinho och Rabigato? Det är de tre gröna druvorna som valdes ut redan för 25 år sedan. Hög syranivå och neutrala för att släppa fram komplexiteten i de aromer som skapas under den andra jäsningen. Det senare är viktigt. ”Du kan inte göra mousserande från aromatiska druvor, såsom Muscadel eller Sauvignon Blanc. Okej, visst kan du. Men det blir en helt annan typ av mousserande än det vi vill göra.”

Den blå Touriga Franca tillhörde också det ursprungliga urvalet. Helt enkelt för att det fanns så gott om den.  En nödvändighet för att få druvmaterial när produktionen startade. Idag på nedgång. Visserligen ger den fina smultrontoner efter första jäsningen, men den är inte optimal för att förbättra basvinet med lagring. Idag är den totala andelen Touriga Franca i vinerna endast 20-30%, jämfört med ca 75% vid starten. Utöver dessa fyra utvalda sorter används bland annat Malvasia Fina.

 ”Vilka är de största utmaningarna för att göra ett bra mousserande vin?” frågar vi. Celso dröjer först, sedan kommer ett tudelat svar; ”För det första, att varje år göra kvaliteten väldigt, väldigt lika, oavsett vad som hänt med druvorna under växtperioden. Och för det andra, att förbättra kvaliteten för varje år.” Diskussionen som följer visar att frågan är komplex.

Det gäller till exempel att varje år välja den bästa Gouveion för de båda toppvinerna. Vilka odlares druvor är de bästa i år? Vilka av deras lotter? Det gäller att förstå vad som händer i vinifieringsprocessen, speciellt när nya grepp tas för att förbättra kvaliteten. Vad innebär fatlagringen för Rabigato? För Gouveio? Och det handlar inte minst om att göra blandningen.

”Konsten att göra cuvéen är en av de svåraste i vinbranschen. Du har ett antal fat Gouveio, och ett antal Rabigato. Du gör små blandningar, försöker bygga upp någonting och komma hela vägen upp till toppen. Och det är mycket, mycket, mycket svårt.”

Till syvene och sist hänger det på druvorna. ”Om du inte har bra druvor kan du inte göra bra vin,” säger Celso. ”Att göra underbart vin, intressant vin, vin med personlighet, det betyder druvor. Det är min syn. Som nummer två kommer druvor. Och nummer tre, druvor. Om du inte har druvor, så kan ingen av de bästa i världen komma hit och göra bättre viner än jag eller du.”

”Utmaningen det är druvorna. Att förstå. Åka till odlarna, smaka druvorna.” Celso förklarar att odlaren, han har kanske fyra hektar, men alla druvor får inte samma smakprofil. Det gäller att göra valen och dela upp dem redan innan skörd. ”Så du smakar druvorna. Okej, vi låter de här gå till en tank och de här går i en annan. Förstår du? Det är att göra vin. Att åka ut till jorden och förstå vad som händer. Vin gör man inte i labbet med analyser. Att välja och göra de bästa valen före och under skörden, där ligger 80% av jobbet att göra ett bra vin.”

Men Caves Transmontanas äger inga vingårdar. Hur säkrar man då sitt druvmaterial? Det affärsmässiga svaret är kort; ”kontrakt.”

Det visar sig att Jack Davies knöt upp odlarna redan vid starten. Han tillhandahöll sticklingar och skrev kontrakt som bland annat reglerade skötseln av stockarna. Kontroll. Och samma kontrakt gäller än idag, 25 år senare. Och samma odlare, endast en har lämnat.

”Fördelen är att vi får druvor från olika platser. Olika Gouveio, olika Viosinho, olika Rabigato. Nackdelen är att du får mer att hålla koll på.”

Vinifieringen i korthet. Tidig skörd, i slutet av augusti/början av september, för att druvorna ska hålla hög syranivå. Handplockning tidig morgon i små lådor om 20 kg. Så fort druvorna kommer in till vineriet läggs de i kylen i 12 timmar för att komma ner i en temperatur på åtta grader. Försiktig pressning i pneumatisk press, där varje druvsort behandlas olika baserat på storleken på bären. Separat vinifiering av druvor och lotter enligt de beslut som fattats före skörden. Efter att basvinet är färdigt, blandning och sedan andra jäsningen på flaska enligt den traditionella metoden. De fyra olika cuvéerna får sedan vila olika lång tid på jästfällningen.

Så vad är resultatet vi får i glaset? Gemensamt för de fyra avsmakade vinerna är en speciell stil. Ett intryck och känsla svår att fånga i ord.

Vértice Rosé 2011.
Mestadels Touriga Franca (75-80%), ett år på jästfällningen och 10 gr dosage. Degorgerad juli 2013.
Laxfärgad. Medelstor fräsch, smultrondominerad doft. Lätt, med fin frisk syra och ett torrt intryck och lite större bubblor. Fruktigt av röda bär, massor av smultron, kryddat av en lätt rökighet. Bra längd.  
Smultronvinet. Enkelt, läskande. Bilden av bersån dyker osökt upp och sammanfattar intrycket.

Vértice Cuvée Reserva Bruto 2010.
En blend av Malvasia Fina, Gouveio, Viosinho, Rabigato och en liten skvätt Touriga Franca.
Två år på fällningen, 6 gr dosage. Degorgerad juni 2013.
Gul med lätt kopparton. Stor, fruktig doft och ett uns brödighet. Lätt, med frisk syra och fin mousse. Fruktigt, gröna äpplen, liten rökighet och mineralitet, viss komplexitet. Bra gomfyllande fruktig längd.
Ett litet hopp upp i kvalitet jämfört med rosén. Bra vardagsbubbel eller för studentmottagningen.

Vértice Millésime 2009.
En cuvée på de bästa druvorna från projektets utvalda sorter; Gouveio, Viosinho, Rabigato. En del av basvinet lagrat på gamla fat. 3 gr dosage. Degorgerad september 2013.
Fin gul färg. Uttalad brödig, lite rökig doft, med mogna frukttoner. Medelfylligt, torr frisk syra och fin mousse. Komplexa smaker med äpplen, brödighet, mineralitet och ett uns fat. Delikat eftersmak.
Riktigt bra. Rikt, fyllig känsla med fin komplexitet. Fransk stil i portugisisk dräkt.

Vértice Gouveio Bruto 2006.
Ren Gouveio, sex år på fällningen, ingen dosage. Degorgerad september 2013.
Fin gul färg. Stor brödig doft, brioche. Medelfyllig, torrt med balanserad syra och lätt mousse. I gommen mogen frukt dominerad av en myckenhet av mer än bokna äpplen. Liten mineralitet och rökighet. Bra längd.
Jovisst, kvaliteterna finns där, moget och intressant, men matchar inte helt våra smakpreferenser.

Vértice Millésime 2009 blir vår klara favorit. En karaktärsfull utmanare till bra crémant och enklare champagne. Vi köper med en flaska och njuter på kvällen. Hade gärna lagt ner några i packningen om det inte varit för tyngden. Kanske detta kan dyka upp i Sverige? Det här med lokala druvor väcker vinprovares intresse och omväxling förnöjer.

Avslutningsvis kan vi notera att tidpunkten för degorgering står klart och tydligt på alla Caves Transmontanas baksidesetiketter. Här ligger man före de flesta av sina franska förebilder.

Not. Vértice är portugisiska för vertex, ett begrepp som den mer bevandrade i matematikens mysterier kan förklara bättre. Googleografin säger en speciell slags punkt som refererar till skärningar i en geometrisk figur. Den imaginära triangeln Portugal, USA, Frankrike? Eller skärningen av det bästa?

 

Annons

Porto, backar och bubbel

Sorlet utanför hotellet på Rua do Almada i Porto når upp till vårt rum på andra våningen. Det är varmt och de franska balkongdörrarna står på glänt. Luftkonditioneringen väser stilla och ackompanjerar glada, festande röster på väg mot nästa bar. Sopbilar och varutransporter tar över i arla morgontimmen. Det känns bra. Staden Porto lever, dygnet runt.

Porto fascinerar. Vi står utanför järnvägsstationen São Bento efter att beundrat dess azulejos. De vita och blå kakelplattorna har här målat upp vackra motiv från historiens värld. Drar upp kartan. Jo, vi föredrar fortfarande pappersvarianten. Oslagbart att kunna vika ut och sekundsnabbt få både detalj och överblick.

Nu tittar vi på kartan och på gatorna som går åt alla håll. Uppåt, nedåt, snett åt sidan. Här krävs en stund för att orientera sig. Kartbladets papper är platt. Verklighetens Porto lutar, lutar åt alla håll.

Backar, backar, backar. Stigningen från Douro och torget i världsarvsklassade stadsdelen Ribeira, upp till tjusiga Avenida dos Aliados är betydande. Men kullarna går också på tvärsen. Det är bara att välja. Antingen bättrar vi med automatik på kondisen eller så blir det till att flanera i sakta mak. Backar, backar, backar.

Bebyggelsen väcker också intresse. Många vackra gamla hus. Men tjusiga, renoverade står här sida vid sida med rena ruckel. Övergivna av sina ägare under ekonomiskt mörka tider. Delvis taklösa, fönsterlösa, ibland till och med vägglösa. Öppna för väder och vind. Intagna av ogräs. Stenen och murbrukets dekadens.

Synen av en telefonkiosk ger upphov till kommentarer. Tänk, så utrotade de är ur vår svenska vardag. Nu vi ställer oss och begapar den regnbågsfärgade kiosken med matta utanför. Lyfter mobilen och knäpper av. Snart vänjer vi oss. Det finns gott om dem i Porto. Även om rött fortsättningsvis är den förhärskande färgen.

Det var den hjälpsamme portieren, som direkt räckte över kartan till oss. Vi behövde inte ens fråga. Först nyckel, sedan karta. Han vecklade upp den och ritade snabbt två markeringar.

”Här hittar ni den berömda bokhandeln, Livraria Lello. Här ligger Clérigos-kyrkan där ni gå upp i det gamla tornet, underbar utsikt.” ”Ett glas vin, var kan vi få det här i närheten?” frågar vi. Så landade lika snabbt en tredje ring på kartan. ”Cafe Guarany, runt hörnet på Avenida dos Allados.”

Så sitter vi här vår första kväll i Porto. I ena glaset en fräsch Vinho Verde. Han föredrar bubbel. Portugisiskt bubbel? Ingen stor vara i Sverige. Ingen stor vara överhuvudtaget. Espumante. Método Clássico eller Método Tradicional. Så udda att det knappt nämns i vinlitteraturen. Men ändå, vi stöter på några trevliga bekantskaper under resan.

Terras do Demo Brut 2012. DOC Tàvora-Varosa, ett mycket litet distrikt, inklämt mellan Douro i norr och Dão i söder, med odlingar på hög höjd. 100% Malvasia Fina, traditionell metod, från kooperativet i Távora. 
Aromatiska toner, fruktighet och mineralitet. Lätt, torrt med frisk syra och fin mousse. I gommen gula äpplen, relativt kort längd. Enkelt, lätt och svalkande i den varma majkvällen.

Senare provar vi också ett mousserande från en av Portugals allt fler unga, kvinnliga vinmakare, Filipa Pato.

3B Brut Nature. En rosé, traditionell metod. De tre b:na syftar på druvorna Baga och Bical samt ursprunget Bairrada. Flaskan deklarerar också Sem Dosagem. Sem Maquilhagem – ”utan dosage, utan make-up”.
Lätt brödigt, med liten grönaktig ton och mycket bärig; Hallon, med stort H. Torrt, friskt med lätt mousse och bra längd. Som en uppfriskande hallonsoda med karaktär. Numret större än föregående.

Det ska bli mer bubbel. När vi första kvällen i Régua besöker utmärkta vinbaren och restaurangen Castas e Pratos och frågar efter mousserande, då rekommenderas vi en Vértice Cuvée Brut. Vi nickar glatt åt förslaget. En försmak är ju alltid roligt. För Celso Pereira, han ska vi ju träffa imorgon.

Langlois slottsbubbel, i Bollingers anda

Värmen söker denna heta sommarvecka. Iskallt vattten med lime intas i mängd. Men standardfrågan kommer som på beställning var eftermiddag; ”Vad blir det för bubbel idag?”

Efter några gamla säkra kort från Frankrikes nordöstra bubbel hörn, hittar en crémant från ett av våra favoritdistrikt ner i glasen. Fräscht, mångfasetterat med svalkande mousse.

Langlois-Chateau i St-Hilaire-St-Florent, Saumur är producenten. Hit kom vi inte på vår resa längs Loire i höstas, även om namnet funnits med i tankarna. Det närmaste var vårt besök på Château Yvonne i Parnay, med deras utsökta Cabernet Franc-viner,  en kort bit från Saumur. Även Langlois-Chateau gör röda och vita stilla viner, men huvudnumret är Crémant de Loire, gjort enligt den traditionella metoden.

Inriktningen var mousserande vin redan 1912, när Langlois-Chateau startades av det unga paret Edouard Langlois och Jeanne Chateau. Deras lycka blev dock kortvarig då Edourd dödades i det första världskriget. Jeanne sällade sig till skaran av ”bubbelänkor” och drev företaget vidare. Det förblev familjeägt fram till 1973 när champagnehuset Bollinger klev in som majoritetsägare.

Basvinet till Langlois Brut, Crémant de Loire, är gjort till huvuddelen av Loires signaturdruva Chenin Blanc (60%) tillsammans med lika delar Chardonnay och Cabernet Franc. Druvorna kommer från sex olika lägen, dominerade av kalkhaltig jordmån, vilka vinifieras separat och blandas till slutlig cuvée tillsammans med cirka 10% reservvin. Efter andra jäsningen på flaska har det fått vila hela tre år på fällningen. Dosage 11 gr/liter.
Ljust gul med en storm av små bubblor. Medelstor komplex doft med inslag av brödighet, lite vaniljbullar, vita blommor och fin fruktighet av gula plommon, äpplen och smultron. Medelfyllig med mycket frisk syra, fint gräddig mousse och mycket lätt behagfullt integrerad honungston. Citrussyrligt och gomfyllande rundhet på samma gång. Eftersmaken är lång och lyser av mineralitet, citrus, gröna äpplen och ett uns smörkola. Kanongott, fräscht, mångfasetterat – och mycket prisvärt. Det här sippar vi gärna mer på.

På SB: Langlois Crémant de Loire Brut (nr 7404, 125 kr, juli 2014)

Rosenbuskar, smörpapper och Terras Gauda

När vi hämtar O Rosal är den inslagen i gammalt hederligt, vitt smörpapper. Inget tjusigt tryckt inte. Prasslar högljutt och den vaxiga känslan fastnar på fingertopparna. Etiketten anas bakom pappret.

Bodega Terras Gauda (photo: Terras Gauda)

O Rosal vineyards (photo: Terras Gauda)

Vi är i Galicien, i Rías Baixas. Närmare bestämt i distriktet O Rosal. Rosal, namnet klingar vackert. En titt i lexikonet bekräftar intrycket; från spanskan blir det rosenbuske. Det var här, i rosenbuskarnas land, som Terras Gauda startade och slog ner sina bopålar så sent som 1990. Idag, med tre bodegor och hela 160 hektar vinodlingar, en stor spelare.

Albariño spelar huvudrollen och dominerar odlingarna. Sällskap får den av andra lokala sorter såsom Loureiro och Caíño Blanco. Resultatet? Fräscha, fruktiga viner med fin känsla av mineralitet.

Terras Gauda, O Rosal, 2013. En blend av 70% Albariño, 18% Loureiro och 12% Caíño Blanco, jäst och uppfostrad på ståltank.
Ljust guldgul med grönstick. Stor, fräsch fruktig doft med citrus och mineralitet, skolkrita. I gommen lätt, torrt med fin syra. Fruktigt av gröna äpplen, päron och lime. Mineraliteten drar åt kalk och skolkrita. Lång, urläcker komplex eftersmak dominerad av gröna äpplen, lime och krita. Utmärkt, mångfasetterat, lätt och fräscht. Rosenbladen virvlar lätt i sommarbrisen. Drick och njut nu!

Det ger mersmak. Ur källaren hämtar vi upp systervinet, inköpt för nästan precis ett år sedan.

Terras Gauda, Abadía de San Campio, Albariño, Rías Baixas, 2012. Albariño i ensamt majestät. Rostfritt stål likaså.
Gulgrönskimrande. Stor, utvecklad, mycket fruktig doft med sötsyrliga toner; mogna aprikoser, gula plommon kryddat med lätt rökiga noter. I gommen drygt medelfylligt, torrt med frisk syra. Fin gomfyllande fruktighet av mogna gula plommon, ett uns mango och en bra dos lime. Mineralitetskänsla i form av våta stenar och lite kalk. Lång frisk fruktig eftersmak med limedominans. Urläcker, med fin fruktighet.

Utmärkta viner, båda två. Måste vi välja glas, vinner O Rosalen gunsten på en större dos komplexitet. Medelhavskryddade fiskrätter, havskräfta, räkor ackompanjerar fint, liksom vegetariskt med grillad squash, paprika och färsk röd lök.

På SB juli 2014: Terras Gauda, O Rosal 2013 (99214, 159 kr) 

Råheter årgång 2014

Årets En Rama har varit varit fino ut i fingerspetsarna. Karaktärsfulla, mångfasetterade. Utsökt sherry som mognat fram under blommande flortäcke, dragits från fatet när täcket varit som tjockast under våren och sedan buteljeras helt rå. Ingen klarning, ingen filtrering. Vinet från bodegans mörka fat till flaska och snar konsumtion. En En Rama är en färskvara.

När beställningsknappen tryckte sänd första dagen i juni låg tre Fino En Rama i ordern. Tio Pepes som vi föll pladask för i fjol, men även två från Lustau.

3 råheter. 3 läckerheter. Men i vår gom också 3 klara placeringar. Tripp, trapp, trull.

Tio Pepe Fino En Rama 2014.
Ljust gulglimrande. Mycket stor komplex, lite frän doft med noter av jäst, bröd, hav och  acetaldehyd. Torrt, torrt med nedtonad syra och hög viskositet som fyller ut i gommen. Mossa, skog, mandelspån, lite citrus och jäst. Utmärkt längd. Öppna kort av rå fin-fino och alls inget lur som Fröken Rama bjöd på i förra årets utgåva.

 

Lustaus kom från serien ”3 En Rama”. Ett namn som åsyftar hörnen i den triangel som anses vara hjärtat i sherrydistriktet. Varje hörn en stad, de enda där lagring av sherry är tillåten.  Huvudorten Jerez de la Frontera samt kuststäderna El Puerto de Santa María och Sanlúcar de Barrameda. Den senare, ursprunget för Manzanillan, fanns dock inte att tillgå.

Här uppskattar vi buteljeringen på 500 ml flaska. Rått ska det vara, då är det här en lagom storlek för oss.

Lustau, 3 En Rama, Fino de Jerez de la Frontera, Spring 2014. Ett utvalt fat ur soleran om totalt 708,  från Bodega Los Arcos.
Intensivt ljust guldgul. Enorm doft med ett spektrum av intryck; rök, jäst, citrus, torkade örtkryddor, peppar och acetaldehyd. Medelfyllig, helt torr med balanserad syra. Sälta, fikon, kemiska drag. Lång eftersmak med aningen sälta och intryck av trä och kalk. Smakar som sinnebilden av albarizajord. Mångfasetterat och läckert. Ett nummer större än föregående.

Lustau, 3 En Rama, Fino de El Purto de Santa María, Spring 2014. Också här från ett enda fat. Soleran om 347 fat finns i Bodega del Drago, helt nära havet.
Intensivt ljust guldgul. Uttalad fin doft med delikata jästtoner, torkade örter, salt hav, nejlikor och mandelspån. Knappt medelfyllig, lätt i gommen, torrt med fin fräsch syra. Mandel, hav, fina finotoner där acetaldehyden framträder i avmätt, elegant stil. Evighetslångt finstämt häng i gommen av citrus, mandel och sälta. Karaktärsfullt, stringent, vinöst, lätt och elegant ut i fingerspetsarna. Utsökt och vår favorit.

Fröken Rama dansar äntligen igen. Här ackompanjerad av ungdomens friska vindar. Fröken Rama heter Maria i år.

Fröken Rama heter Maria i år. Lustau, 3 En Rama, Fino de El Puerto de Santa Maria, spring 2014