Om en Garnacha; #10 Viña Herminia Garnacha 2009. Välkostymerat från Rioja.

Rioja är cuvéernas förlovade land, så det är lite av en ögonbrynshöjare att stöta på en druvren Garnacha från distriktet. Det visar sig vara en bekantskap som vi gärna omvandlar till vänskap. Gillar man Rioja, gillar man Garnacha, då kan denna smakpalett lätt bli beroendeframkallande.

Viña Herminias lovordade Garnacha är en Crianza. Den startade sin bana med 16 månader på små franska fat, mognade därefter en tid på stora foudre om 10.000 liter, också dessa av fransk ek, för att till sist få en för klassen lagenlig 12 månaders vila på flaska. Resultatet av druvor och vinifiering är ett mångfasetterat vin.

 

Viña Herminia Garnacha 2009

Viña Herminia, Vendimia Seleccionada, Garnacha 2009.
Röd, halvtät. Utvecklad till mogen, medelstor och mångfasetterad varm doft. Massor av mogna körsbär, moreller och blåbär, kryddade av intensiva syrliga torkade frukter med russin i högsätet. Läder, fat, svaga vanillintoner, animaliska drag och liten kryddighet kompletterar intrycken.
Relativt fylligt, med ganska frisk syra och snälla, men ändå markerade torra tanniner. Komplex smak med torkad frukt och fat. Bra, lång eftersmak med söta russin, lätta örtiga drag och en liten eldighet.
Stram och välstrukturerad kostym som omsluter den sötmogna frukten och framhäver det mångfasetterade intrycket.
Druvren till trots, riojavibbarna finns där. Lurar inte till och med ett litet dillfrö i bakgrunden?

Det här faller oss verkligen på läppen; ett riktigt bra vin, en symfoni av intryck, en välkostymerad Rioja.

På SB: Viña Herminia Garnacha 2009, art.nr 70877 (beställningssortimentet),  för 109 kr. Mycket vin för pengarna!

Viña Herminia har rötter tillbaka till 1885, då under namnet Bodega Lagunilla. Namnet Herminia kommer från ett vin som den andra generationens ägare, Joaquín Lagunilla Artacho, lanserade 1949 till ära för sin hustru Herminia.

1997 köpte Grupo Caballero bodegan som namnändrades till Viña Herminia. Grupo Caballero, med rötterna i sherrydistriktet, har flera producenter i portföljen, däribland för oss svenska sherryälskare välkända Lustau.

I Rioja hittar vi Viña Herminia i området Rioja Baja, där deras vingårdar återfinns på relativt hög höjd. Intressant ur ett Garnachaperspektiv är att deras toppvin, rosade Viña Herminia Excelsus, består av 50% Garnacha och 50% Tempranillo. Ett vin i modern stil med endast 8 månader på små franska fat.

Viña Hermina producerar inte bara denna druvrena Garnacha, utan också en ren Tempranillo och ett vin på Graciano. Den senare en intressant gammal druva som dock är svårodlad och ger låg avkastning. Från att ha levt farligt nära utrotning börjar den tack vare sin kvalitet återfå populariteten i Rioja, men täcker endast knappt 2% av arealen. Det kan jämföras med storfavoriten och Riojas karaktärsdruva Tempranillo som odlas på drygt 71%. Vår fokusdruva Garnacha Tinta ligger tvåa i regionen med 12,6% odlingsareal. (1)

 

(1) Källor:
Andersen, K. (2013), ”Which Winegrape Varieties are Grown Where?”, University of Adeleide Press.
Robinson, J. et al (2012), ”Wine grapes”, HarperCollins Publishers, New York.

Den där Garnacha; #9 Mont Tauch Grenache Noir 2011. Trött pensionär.

En Garnacha på franskt vis i glaset; Grenache Noir från de västra delarna av Languedoc, strax innanför Medelhavskusten. Vinet är från kooperativet Mont Tauch i Fitou med ursprungsbeteckning IGP Vallée du Torgan. Här har vi en producent som varit trotjänare på den svenska marknaden. Idag insvept i dimmoln.

Mont Tauch Grenache Noir 2011Mont Tauch Grenache Noir Réserve 2011.
Uttalad, mogen endimensionell doft av sötaktig torkad frukt, russin och läder. Medelfyllig med relativt frisk syra, avrundade tanniner och russin. Relativt lång, lite eldig eftersmak av de där söta, skrynkliga russinen och lite läder. Varmt, uttorkat, enkelt och utan spänst.

Nyinköpt och redan på bänken. Trots den på etiketten inte alltför höga åldern, borde detta vin redan varit avtackat från aktiv tjänst i sortimentet. En trött pensionär helt enkelt. Eller snarare, för det är ju trots allt bara tre år, en trött förtidspensionär.

Kooperativet Mont Tauch var i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet välkänt för sin kvalitetssatsning och mycket populärt. De blev utsedda till årets producent av Allt om Mat 1998 och blev årets vinmakare 2004. Vinerna Réserve de la Condamine och Terroir du Tuchan tillhörde älsklingarna och har runnit ned genom många svenska strupar.

De senaste åren har det varit tystare. Våren 2013 skrevs det i fransk press om kooperativets ekonomiska svårigheter och enligt La Vigne stoppade banken Crédit Agricole du Languedoc ett rekonstruktionsförsök i april 2014.
Den som vet mer får gärna kommentera och berätta!

På SB: Mont Tauch Grenache Noir Reserve, art.nr 71741 (beställningssortimentet), 99 kr (augusti 2014).

Spritsande baskisk geologi, Flysch Txakolina

Killarna visar med livliga gester. Inte hålla flaskan nära glaset vid upphällning. Nej, nej, ajabaja, inte så. Den ene visar och armen gör en rörelse uppåt i en vid båge. Det ska vara rejält avstånd mellan glas och flaska. Den andre nickar instämmande. Så ska det vara. Oj, jag mäter med blicken. Det där måste vara åtminstone 50 centimeters avstånd. Hur ska detta gå till?

Flysch Txakolina

”Tjackovadå?” sa Han när jag visade flaskan och berättade om den mycket bestämda bruksanvisningen. ”Txakolí,” upprepar jag.  Fast egentligen säger jag något i stil med tschackålii, ett uttal som jag på eftermiddagen fått godkänt på.

Kanske inte så konstigt att polletten inte ramlade ner direkt. Txakolí nämns knappast på Munskänkarnas kurser och sommelierutbildningen sprang mycket hastigt förbi. Vi har aldrig provat, så den överräckta flaskan från givarnas hemtrakter blev mycket uppskattad.

Vi tar fram Johnson och Robinsons vinatlas (2013). Jo, där nämns helt kort Baskien och tre små distrikt för vinet som kallas Txakolí på baskiska och Chacolí på spanska. Stycket avslutas med: ”They are served locally by pouring from a great height into tumblers.” Där var det igen. Vi får nog hålla till utomhus för den här serveringen.

Sagt och gjort, en solig kväll knallar vi ner till hamnen. Vad kan väl vara bättre omgivning till ett vin som är så nära förknippat med hav och fisk? Och lite berg finns det runt omkring, även om vi inte stoltsera med de fantastiska klippformationer som gett vinet sitt namn.

Flysch Txakolina

Flysch Txakolina 2013.
DO Getariako Txakolina.
Ljust gul, med skummande kanter.
Ung, lite blyg doft. Fräscht av citrus och våt sten.
Relativt lätt i gommen med frisk syra och lätt spritsighet. Mycket fräscht fruktig med citrus, lime och mineralitet. Eftersmaken är närmast evighetslång med fruktsötsyrlig gomfyllande citrus, våta stenar och en läcker touch av sälta. 

En såpbubbla har växt upp över kajkanten och stänger ute sorl, båtar och vågor. Vi tittar på varandra över glaskanten. Orden dröjer. Förväntningarna var kanske så jättehöga. Är det därför vi känner oss lite lätt förstummade? Det känns lite spännande: livligt, aptitretande, läckert. Behagfulla 11,5% alkohol. Och den där eftersmaken. Den släpper ju aldrig. Och vi som bara har denna, enda flaska…

Flysch visar sig vara varumärket från en nystartad producent med 2011 som första årgång på marknaden. Däremot är inte Juan Mª Etxabe, mannen bakom vinet, ny i branschen utan fjärde generationen txakolímakare. 2008 nyplanterade han Hondarribi zuro-rankor i det som kallas för ”the Basque Coast Geopark”. Bodegan, som heter Gorosti, liggeri i Elorriaga, strax innanför kustlinjen, mellan orterna Itziar-Deba och Zumaia. De flesta skakar nog på huvudet till alla dessa namn, men säger vi mellan Bilbao och San Sebastian, då blir det lättare att lokalisera sig.

I området för DO Getariako Txakolina odlas till 95%  den gröna druvan Hondarrabi Zuro. De kvarvarande procenten utgörs av den blå Hondarrabi Beltza. Det är ett fuktigt område och traditionellt binder man upp högt. Vanligt är ca två meter ovanför marken i pergolasystem vilket underlättar för vinden att komma åt och torka upp.

Vinet har hög syra och en lätt spritsighet som kommer av att det ligger på jästfällningen, alltså ”sur lie”, under flera månader fram till buteljeringen. Det är gjort för att drickas ungt. Den speciella upphällningsmetoden är till för att öka spritsigheten i vinet och samtidigt lufta det lite.

Ja, vi kan väl säga att det inte var helt lätt att hälla upp på anvisat sätt. Lite hamnade utanför, men spritsen, den blev fin den.

Flysch, Zumaia. Foto: Jean Michel Etchecolonea (wikimedia)
Flysch, Zumaia. Foto: Jean Michel Etchecolonea (wikimedia)

Basque Coast Geopark sträcker sig  13 km längs kusten. Den fick sin utnämning 2010 och ingår i ett europeiskt nätverk av ur geologisk synvinkel intressanta platser. (I Sverige finns ännu inga geoparker, men vi ligger i startgroparna.) Hit kommer geologer och turister för att studera och uppleva klippformationer, kända som flysch. De skapades under vattnet för 60 miljoner år sedan och ser fascinerande ut med sina lager på lager. I de inre delarna av parken finns speciella kalkstensmassiv med namnet karst.

Flysch vid Ermita de San Telmo, Zumaia. Foto: Simoncio (wikimedia)
Flysch vid Ermita de San Telmo, Zumaia. Foto: Simoncio (wikimedia)

Hav, geologi och vackra vyer. Vill vi bli mer kulturella finns arkitektur och konst i Bilbao. Gastronomin ska vara på topp med både finkrogar och enklare barer där läckra pintxos, den lokala varianten av tapas, står uppdukade på diskarna och txakolín flödar. Vinupptäckter kan man göra genom att åka Txakoli route genom Getaria och det är inte långt till Rioja.

Oh, det här låter ju som rena turistreklamen. Men efter en flaska txakolí och lite nätsurfande känns det lockande; ett besöksmål att sätta upp på önskelistan.

 

Surströmmingsfino

Ett djupt andetag och jag är beredd på det värsta. Så ett försiktigt bett i mackan. Det är över 20 år sedan jag provade sist. Då, ett tappert försök och ett konstaterande att surströmming inte var något för mig. Han däremot anser detta ruttna fiskstycke vara en delikatess utan dess like.

Fino och Surströmming

Att jag nu överhuvudtaget låter en liten bit uppfylla gommen har naturligtvis ett ädelt syfte kopplat till vin. Vi måste ju kontrollera påståendet att fino passar utmärkt till surströmming. Sherry har en makalös förmåga att matcha olika rätter, så det kan ju faktiskt vara möjligt.

Alltså, en tugga surströmming, sedan en klunk fino. Jo, det var sant. Det fungerar utmärkt. Riktigt gott. Han och övriga surströmmingsätare runt bordet gör också tummen upp.

Surströmmingsmack

Och den där surströmmingen. Smaken ligger kvar. Det var kanske inte så illa ändå? En tugga till. Det går lite långsammare  den här gången. Och bitarna slinker inte lika lätt ner genom halsen. Nja, det räcker allt med två tuggor. Det finns andra godsaker att hugga in på för oss icke frälsta.

Han, och de flesta andra runt bordet, prisar dock strömmingens förträfflighet. Ett par burkar går åt i ett nafs och snart viker odören undan. Vi njuter utsikten från uteplatsen och den härliga friska havsluften. Tack M och S för trevlig surströmmingsskiva!

Fino och Surströmming

Lavendelsnaps

Aldrig tidigare har vi ställt oss och bakat för att matcha en snaps. ”Blommigt, hm. Till vad?” Den första sniffen på lavendelsnapsen utlöste aktiviteterna. Men när snapsen väl fått vila till sig, då blev det klart att det inte rörde sig om någon slags kuriosa, utan en högst användbar allroundsnaps. En snaps som är mer än en intressant ackompanjatör till lavendelbakat.

Lavendel

Redan i fjol gjordes ett litet provskott, men det var nu vi fick till kryddningen. Vis av erfarenheten, lite osäkra på vad resultatet skulle bli, gjordes även i år en mindre sats. För liten. För idag säger Han att det ska göras mer, redan i år.

Råvaran är av gammalt märke, en högst ordinär sort som planterades långt innan lavendel av alla möjliga fasoner blev så populära.

För den här lilla satsen plockade vi 8-10 utblommade stänglar och rev av de torra små blommorna. De fick sällskap av 2,5 dl Brännvin Special i en glasburk. Där fick de dra ett knappt dygn innan de silades av. Den vanliga regeln gäller. Dofta och prova med jämna mellanrum tills angenäm kryddning uppnåtts. 

Resultatet; färgen vackert ljust kopparfärgad, doften vibrerande sötblommig. Mycket lavendel helt enkelt. Då, direkt, låg tveksamheten fortfarande i luften. Var detta en användbar snaps? Vad använda den till? Till kakor kanske? Med lavendel i? Jovisst, vi får testa, men det får anstå till nästa helg.

Sagt och gjort. Ingredienser inhandlades. Recept letades fram. Så bakades lavendelmuffins (recept nedan) och lavendelkakor. De senare baserade på en vanlig mördeg som kryddats med hackade lavendelblommor (2 msk till en deg på 200 gr smör). Även här användes de utblommade, torra blommorna direkt från stänglarna.

I det här huset bakas det inte ofta, men resultatet blev bra. Lavendelkakorna försökte till och med lilla katten kalasa på. Märkligt, hon har aldrig varit intresserad av vare sig kakor eller lavendel tidigare. Kattmynta, däremot, det är poppis det.

Lavendelsnaps, kakor och katt

Snapsen matchade lavendelfikat utmärkt. Men det hade också hänt något i flaskan.

Efter en veckas vila är lavendeln fortfarande mycket tydlig i doften, men i smaken har blommigheten tonats ner rejält och kryddigheten växt sig stark. En kryddighet som närmast drar åt anishållet. En karaktärsfull smak med fint häng långt efter att dropparna svalts.

Den här kan bli en bra allroundsnaps. Användbar både till sillen och det kallskurna. Och som sagt, till kafferepet.

Lavendelsnaps och fikabrö


Lavendelmuffins 
(12 st)
Rör 125 gr smör och 1,5 dl socker smidigt med elvisp. Blanda i 2 ägg (ett i taget) och rör tills smeten är slät.
Blanda i en annan bunke 4 dl vetemjöl, 2 tsk bakpulver, 2 tsk vaniljsocker och 2 msk utblommade, torra lavendelblommor (repa av dem av stängeln så varje liten blomma separeras). Rör ner i smörsmeten.
Tillsätt 1 dl mjölk och blanda till en jämn smet.
Klicka ut i muffinsformar, gärna ställda i en muffinsplåt så de håller formen.
Grädda i 225 grader, knappt 15 minuter.

Tack till Ica Kuriren för grundreceptet.