Om två Garnacha; #12-13 Payaso 2013 & Acróbata 2012. Elementär cirkus.

Garnachadräkterna är rutiga den här gången. Vi provar en rosa pajas och en röd akrobat. Trevliga cirkuskonster, men i den elementära skolan. Vi är kvar i Spanien och Aragonien. Den här gången lite norr om #11 Tres Picos hemvist Campo de Borja. Nu är distriket Cariñena; också här lever gamla Garnacha Tinta-stockar på stor fot.

El Circo Garnacha

Cirkusvinerna kommer från Grandes Vinos y Viñedos. En stor producent som enligt hemsidan förfogar över ett mycket stort vineri och ägs av fem lokala kooperativ tillsammans med finansiella aktörer och Aragoniens regionala utvecklingsinstitut. Flera varumärken finns i portföljen, bland dem alltså El Circo.

El Circo Payaso 2013El Circo, Payaso 2013 Garnacha rosé.
Jordgubbssaftsröd. Frisk, ung, återhållen doft med röda bär, jordgubb och liten örtighet. I gommen lätt med mycket frisk syra. Hygglig längd med mogna jordgubbar, markerad syra och svag fruktsötma. 
Jovisst är det enkla, syrliga pajaskarameller i glaset; lite insmickrande, men också friskt och stramt.

El Circo Acrobata 2012El Circo, Acróbata 2012 Garnacha.
Halvtät rödblå. Medelstor, ung till utvecklad mycket saftigt bärig doft med lätt godistouch; björnbär, röda vinbär och liten örtighet. Medelfyllig med frisk syra och balanserade tanniner. Bra längd med saftsötfruktiga björnbär, hallon och lätt godiston.
Här en saftig akrobat med basalt artisteri i repetoaren; stramt anslag i publikfriande, sötfruktigt och fräsch stil.

Elementära cirkuskonster i båda flaskorna; enkla viner men med kvaliteter som gör att de mycket väl platsar in i vardagsvinsklassen.

El Circo Payaso and Acrobata

Intressant är matmatchningen som ger oss anledning att jämföra vinerna mot varandra ännu en gång. Båda vinerna har en fräschhet, men rosén upplevs i gommen mer syrarik än det röda där istället den lätta fruktsötman blommar ut.

Vi serverar en grillad makrill med kokt potatis och grillad ”grillök” ackompanjerad av en röra på lök, cocktailtomater, citron och bredbladig persilja som fått fräsa hastigt i olivolja tillsammans med en skvätt vitvinsvinäger och lite strösocker, salt och peppar.

GrilladMakrill

Pajasrosén kan på förhand tros vara det bästa valet, men blir för frisk i förhållande till den lilla sötman i makrillköttet. Den röda akrobaten matchar däremot perfekt och växer ett nummer. En inte alltför ovanlig upplevelse när vin och mat finner varandra.

På SB:
El Circo Payaso 2013 Garnacha rosé, art.nr 71968 (beställningssortimentet), 77 kr (aug. 2014).

El Circo Acróbata 2012 Garnacha, art.nr 72321 (beställningssortimentet), 77 kr (aug. 2014).

Annonser

Middag med Ruth

Ruth har funnits i vår tankevärld under många år. I tankarna och på nära håll. Vi har strosat förbi. Vi har gjort försök att få besöka. Men inte förrän nu i år, under Skagens blå september blev det av. Och vi, vi blev som förtrollade.

Nu är Ruth ingen kvinna, utan efternamnet på den familj som för 110 år sedan öppnade ”Badepensionatet Vesterhus” i Gl. Skagen. Idag bär anläggningen namnet Ruths Hotel och består av flera vackra hus som kurar strax bakom klitterna, ett stenkast från den milslånga stranden på Jyllands norra udde.
Stranden Gamla SkagenGamla Skagen är platt, insvept i sand och klitter. Här är lugnt. Semesterhus och hotell. De flesta hus är rappade i gult med röda tegeltak, karakteristiska med sina vita ränder av cement som håller nock och kantpannor på plats.

Över samhället vakar Sjömärket, ett givet promenadmål före eller efter stranden där mängder av vackert formade runda stenar och hoppet att finna bärnsten lockar. Något som vi dock, trots flera försök under årens lopp, hittills inte lyckats finna.

I augusti 2013 smällde DI Weekend till med full pott i hotelltoppen, ”femstjärning fullträff mitt emellan två hav”. Samtidigt som vi gnisslade lite tänder (det var ju ”vår” pärla som vi ville upptäcka själva), blev vi uppmärksammade på att där, på andra sidan Kattegatt, väntade inte bara mysig atmosfär utan också en enastående gourmetupplevelse i matsalen.
DI Weekend 16 aug 2013Som tur är har vi handlingskraftiga vänner, men det tog ändå ett par försök innan kalendrar slutligen synkroniserats sinsemellan, med rum och med den högst begränsade tillgången på platser i matsalen.

Ruths har två restauranger; ett ”enklare” brasserie med fransk inriktning, och så vårt mål för kvällen, matsalen med namnet ”Ruths Gourmet v/Malling & Schmidt”.

Lite spännande skulle det bli. Ruths har nämligen sedan recensionen fått ny ledning i köket, Thorsten Schmidt. Vi känner oss dock helt lugna. Thorstens CV inom den högre kökskonsten är bländande.

Vi väljer fem rätter, som visar sig bli tio när vi räknat in alla extraserveringar, och till menyn är vårt val det rekommenderade vinpaketet. Ett mycket gott val visar det sig. Vinerna harmonierar fantastiskt fint med maten. Och maten? Ett ord räcker. Utsökt.

En enda invändning har vi och det gäller dessertvinet. Utmärkt i sig, men vi upplever det aningen för sött i kombination med presentationen på tallriken. Något annat vinval är lite överraskande, men förstås till fullo när maten kommer på bordet. Vi kan inte önska mycket mer.

Några viner vi minns extra är champagnen A. Robert Brut med sin distinkta mineralitet. Från Les Vins des Viennes, Sotanum 2008, Syrah precis så där som vi vill ha den, mörk bärighet, animaliska och lite peppriga inslag. Och så kvällen höjdare, en utsökt Beajoulais Village, ypperligt balanserad, lätt och samtidigt fullpackad med utsökta bäriga smaker, från Julien SunierRaisins Sauvages 2010.

Helhetsupplevelsen mat och vin i kombination är formidabel, fulländat av den avspända och uppmärksamma servicen. Tempot är lugnt och lagom, fem timmar går fort. En dröm, en utsökt upplevelse.

Ruths är lika mysigt som vi föreställt oss. Det är härligt lugnt i byn. Tiden går bara alltför fort. Vi hinner med ett par korta promenader på stranden. De hade gärna fått bli längre. Vårt vackra rum i Strandhotellet sover vi utmärkt i, men skulle gärna myst lite till i. Wellnessavdelningen, med den tropiskt uppvärmda poolen, ser vi bara på håll. Brasseriet är också kvar att utforska.

Efter en hektisk sommar vill vi ha mer tid att bara vara. Så skriver vi också i gästboken: ”We will be back.” Och det är ett löfte till oss själva.

Tack N och R för en underbar upplevelse tillsammans!

Smörrebröd, Bröndums och Skagen i blått

Det nordiska vackra ljuset spelar över strand, klitter och hav i danska Skagen året runt, men i september sägs ljuset vara extra blått. Så blått att det utropats till blå september med en mängd aktiviteter i turistagendan. På Jyllands yttersta spets, Grenen, där man kan stå med en fot i Skagerack och en i Kattegatt och se ut över himmel och oändligt hav, vet vi att det är det just så blått. Den här gången nöjer vi oss med stranden i Gamla Skagen, och konstaterar att den också är blå, djupt septemberblå.

Stranden Gamla Skagen
Stranden Gamla Skagen

I slutet av 1800-talet var det Skagens vackra ljus som drog till sig konstnärerna. Idag är det vi som söker ljus och kultur, framförallt på det kulinariska området.

Det är lunchdags. Vi frågar i vinbutiken på Skagens gågata om bästa stället för smörrebröd. Svaret kommer snabbt och självklart är det Bröndums. Det borde vi kommit på själva. Så vi går några hundra meter norrut, enligt vår rådgivare (och Hans minnesbild) exakt 534. Vi mätte inte. En liten promenad i utbyte mot att få insupa det genuint danska.

Bröndums Hotel, vackert i typisk stil, består av flera hus i rött tegel och stora spröjsade fönster. Närmaste granne är Skagens museum, med sin stora samling av Skagenmålarnas verk. Sensommarvärmen räcker in i början av september och värmer trädgården där varenda vitmålade trädgårdsgrupp är upptagen av gäster.  Men vi sitter gärna inne.

Matsalen har högt i tak. Stora fönster, mycket ljus och atmosfär. Fullsatt med ett lågt surr runt omkring oss.  Listan med smörrebröd är inte jättelång, men det är ändå svårt att välja. Ett danskt smörrebröd mättar, så vi får begränsa oss. Det blir ett par. I glasen dansk öl, Skawskum från Skagens eget Bryghus. Och så ”en lille en”, förstås.

Smörrebröd Bröndums

På klassiska Musselmalet bärs smörrebröden in. Först ut en inlagd stekt sill med lök och kapris. Sedan en leverpastej med knaperstekt bacon och små champinjoner. Utsökta båda två.

Smörrebröd Bröndums

Bara detta skulle kunna vara resan värd. Men vi ska vidare. Vi har stämt träff med Ruth för middag.

 

Not. Skagens Museum stängde för renovering och utbyggnad den 15 september. Nyöppning planerad till maj 2015. Flera verk finns tillgängliga på nätet; Google Cultural Institute; Skagens Museum.

Om en Garnacha; #11 Tres Picos 2011. Extra allt.

På gårdagens internationella Grenachedag, utropad att firas årligen den tredje fredagen i september, återvände vi till rötterna. Det var med en Tres Picos som vi först blev uppmärksammade på de gamla vinstockarnas land i spanska Aragonien.

Tres Picos är av DO Campo de Borja, precis nordväst om Zaragoza.  I Campo de Borja växer gamla vinstockar, Gobelet-beskurna till buskar, på hög höjd i bistert klimat med torra, heta somrar, kyliga vintrar och risk för frostskador om vårarna.  Avkastningen är låg. Här i Saint Vincents hemtrakter hittar vi koncentrerade, fruktmättade Grenacheviner i stor stil.

Tres Picos Garnacha 2011

Tres Picos Garnacha 2011.
100% Garnacha. 5 månader på nya små franska fat.
Kraftfull, utvecklad rättfram, saftig mycket fruktig doft med massor av mörka bär; blåbär, björnbär, svarta vinbär och lite röda samt lite torkade frukttoner; katrinplommon och svaga russin. En fläkt av torkade örter och peppar. Väl integrerade fat, rostade toner och ett stänk vanillin. Smaken är saftig åt det syltiga hållet, fyllig, mycket frisk syra och rejält med tanniner. Lång eftersmak, bärig, torkad frukt, pepprig och läder
Oj, oj. Tre toppar drar på alla växlar och bjuder ”extra allt”. Mycket bra, men bara för älskare av kraftfull, fruktdriven stil.

Tres Picos Garnacha 2011

Bodegas Borsao bildades 2001 när de tre kooperativen i Borja, Pozuelo and Tabuenca slog sig samman.  De 620 medlemmarna är idag aktieägare i bodegan. Varumärket Borsao har dock äldre rötter, då det skapades av kooperativet i Borja, startat 1958. Största delen av odlingarna är fina gamla Garanacha-stockar. Sortimentet är brett och vinerna får ofta internationella utmärkelser. I Sverige hittar vi på monoplet dock bara detta vin just nu.

På SB: Tres Picos Garnacha 2011, art.nr 74456(beställningssortimentet), 200 kr (aug 2014).

Tillägg: Efter 2 dygn i kylskåp, fortfarande mycket bra. Massor av frukt, mörka bär, björnbär och integrerade fat. Fyllig, välbalanserad, fullpackad av superkoncentrerad saftig frukt. Utmärkt längd. Yummy!

Tid för hummer, tid för Chablis

Två veckor kvar till hummerpremiären, i år måndagen den 22 september. Fångsten sällskapar fint ihop med en Chablis Premier Cru eller Grand Cru. Finns inte något i källaren är det hög tid att beställa.

 

Fast egentligen är det lite sent påtänkt, den blir så mycket bättre med åren. Chablissen alltså; hummern ska vara pinfärsk. Det gäller att vara proaktiv. Köp nu, spara fem år och drick till hummerpremiären 2019!

Läste senaste Livets Goda häromdagen, om testade viner i beställningssortimentet. Många fina Chablis, många av våra favoriter. Till exempel några utmärkta exemplar från La Chablisienne:

  • 2010 Premier Cru Montée de Tonnerre (BS 85528)
  • 2011 Premier Cru Mont de Milieu (BS 85507)
  • 2010 Grand Cru Les Preuses (BS 75394)

Även om vi besökte La Chablisienne i höstas, fick vi med oss alldeles för få flaskor därifrån.  Alltså sätter vi direkt upp dessa på handlalistan.

Vad vi däremot fick med hem från Chablis var något som är både lätt och roligt att bära: kunskap. Den entusiastiske Hervé Tucki delade frikostigt med sig och vi lyssnade vetgirigt.

Om kimmeridge och kimmeridge, och hur Chablis kan ikläda sig så många olika dräkter. Från franska vinresan 2013:

La Chablisienne

”Det

är ett kort stopp på vägen från Loire till Champagne. Men kvantitet har oftast ingenting med kvalitet att göra, och den här lördagseftermiddagen i oktober är det kvalitet som gäller. Vi tackar Hervé Tucki, med titeln Brand Ambassador på visitkortet från Blasons de Bourgogne (den sammanslutning av fem burgundiska kooperativ där välrenommerade La Chablisienne ingår), för denna ”Chablis Premier Cru Master Class”.

 

”Allt finns i druvan,” deklarerar Hervé. Han brinner för ämnet och delar entusiastiskt med sig av sina kunskaper. ”80% av jobbet är gjort när druvan skördas. Bra vinmakning, det är att sedan förlora så lite som möjligt.”

Vi pratar jordmån. Portlandkalk i de jordar som klassas Petit Chablis. Och att det i norra Chablis, runt byn Lignorelles också finns ”Baremien, inferieur och superieur”, från den yngre kritaperioden. Men framförallt pratar vi kimmeridge.

Kimmeridge, som för nästan 150 miljoner år sedan skapades av fossil och snäckskal och som nu anses vara Chablis bästa jordmån. Ursprunget är avlagringar från den tid då området täcktes av innanhavet i Parisbassängen. I utkanten av bassängen tränger så kanten av kimmeridge upp, det som vi idag ser som i ett pärlband av vindistrikt från Aube i den sydligaste delen av Champagne, till Chablis och vidare till Sancerre, Menetou-Salon och Reuilly.

Kimmeridge, det är den kalkhaltiga lera som Chardonnaystockarna i AOP Chablis, Chablis Premier Cru och Grand Cru gräver ner sina rötter i. Blandad med större eller mindre kalkstenar. Fossilrik. Speciellt flitigt förekommande är det lilla, ungefär centimeterstora ostronet Exogyra virgula. Format som ett kommatecken, därav namnet virgula. ”Virgule” betyder också kommatecken på franska.

Jaha, det här var väl enkelt! Kimmeridge för de tre högre klasserna av Chablis, och det lätt förringande Petit Chablis för viner med ursprung ur den yngre Portlandskalken. Men medan Grand Cru-sluttningens sju lägen är väl samlade i bästa sydvästläge, är Premier Cru-vingårdarna utspridda över distriktet. Vi hittar dem både på den vänstra och högra stranden av floden Serein som bryter fram genom dalen. Totalt 40 namngivna lägen sägs det vara, men färre i praktiken eftersom de mindre kända oftast marknadsförs under namnen från de mer kända.

Så vad skiljer då de olika Premier Cru-lägena åt? Vi har ju kimmeridge som gemensam nämnare. Hervé tar fram en karta över Chablis, beskriver geologi och förutsättningar. Och fortsätter med att lägga fram en rad olika aspekter som i praktiken samverkar och innebär att ett läge alltid kommer att skilja sig från ett annat.

För att börja med själva jordmånen, vad skiljer kimmeridge från kimmeridge? Ja, till exempel att…

  • Det tog hela fem miljoner år att bygga upp lagren av kimmeridge. Det började för ungefär 146 miljoner år sedan och höll på fram tills för ca 141 miljoner år sedan. Olika växtplatser kan vara av olika ålder.
  • Kimmeridge består av lager av kalkhaltig lera (märgel) och märgelblandad kalksten. Vilket lager påverkar vinrankans rötter?  Hur är fördelningen mellan lera och kalksten? Vilken storlek är det på kalkstenarna?
  • Sammansättningen av mineralämnen kan variera och ph-värdet likaså.
  • Det övre jordskiktet påverkas av erosionen, stenar bryts ner och jord förs från de övre delarna av en sluttning till de lägre.
  • Olika färgnyanser på stenarna innebär olika reflektion av solens strålar. Vitare stenar reflekterar ljuset, mörkare drar åt sig dem och värmer jorden mer.
  • Skillnader i den fuktighetshållande förmågan mellan olika sammansättningar av kimmeridge och därmed fuktigheten nere i jorden.
  • Med olika sammansättning av jordmånen, skiljer sig också livet åt där ner under ytan. Sammansättningen bland jordens innevånare i form av olika mikroorganismer och bakterier, den skiljer sig lite åt från plats till plats. Olika varelser trivs bäst i olika miljöer.

Sedan har vi förstås fler faktorer än jordmånen som skiljer olika lägen åt. Lägets mesoklimat är ett sådant. Hur påverkas det av väderstreck, höjd, sluttningens lutning och solinstrålningen?

Sedan påverkar ju också människan platsen, till exempel…

  • Genom olika grad av ekologisk/konventionell odling.
  • Och hur jorden brukas. Längre tillbaka i tiden arbetades den aldrig mer än ca en decimeter under ytan. När maskinerna kom blev det djupare. Det visade sig inte vara helt lyckat och nu har man återgått till en grundare bearbetning. Vad är vinodlarens filosofi på den enskilda platsen?
  • Och inte minst växtmaterialet. Chardonnay-rankan finns i en rad olika kloner. Vilken klon, vilken rotstock har vinodlaren valt att plantera? Och då knyter vi ihop säcken tillbaka till den specifika jordmånen; Hur är symbiosen mellan jorden och vinrankans rötter?

Dags att illustrera. Vi provar tre 2011:or. 2011 – ett mellanår mellan de två goda åren 2010 och 2012. ”En lättare, mer elegant årgång som tydligt visar på skillnaderna mellan olika terroir,” menar Hervé.

Côte de Léchet är speciellt utvald för att sätta scenen för provningen; ”Côte de Léchet är en bra lärare, som visar vad kimmeridge står för.” Vi är på den vänstra sidan av Serein, en sydöstsluttning strax norr om byn Milly. Vi känner en fin mineralitet, fruktiga toner av citrus tillsammans med en lätt touch av blommor och persika. Fin textur, frukt, tydlig mineralitet och en lång lite rund eftersmak, med friskt syrabett i avslutningen.  

Fourchaume ligger lite längre norrut, på en vidsträckt syöstsluttning på Sereins högra sida, till vänster om Grand Cru-sluttningen. Rund blommig doft med inslag av mandel. Bra syra, men känns ändå lite mjukare. Citrus och mineral. Fin längd. Så distinkt!

Montée de Tonnerre, precis till höger om Grand Cru-sluttningen står näst på tur. En vingård med fint sydvästläge och en mycket väl ansedd Premier Cru som ibland kan tävla med sina mer upphöjda grannar. Utmärker sig för sin rökiga, ännu lite blyga, mineralitet. Bra fruktighet. Fin syra, kritigt, citrus, komplext med lång eftersmak. Elegant och välbalanserat mjuk med utsökt koncentration.

Vi går vidare till 2010, ”year of the light”, året som innehöll mycket sol men saknade den riktiga värmen. En årgång med lite syrarikare viner.

Montmains och vi är tillbaka på den vänstra stranden, nu en sydöstsluttning ovanför Chablis. Druvorna är hämtade från läget Butteaux, högst upp på sluttningen, som har en högre andel kalksten och mindre lera. Oj, det här var något nytt; Fräscht, lätt tropisk doft. Lite fylligare med markerad syra. Mogna gula äpplen, smörkolatoner, bra kalkig mineralitet och fin längd. En fylligare läckerbit!

Vaillons, den nordliga grannen till föregående läge, och i det här vinet druvor från nordostläget Les Lys. Återhållen, fräsch doft med intryck av våt sten, kalk, flinta och ylle. Lite tunnare i gommen en kort stund innan eftersmaken blommar ut.

Vaulorent och vi är tillbaka på den högra sidan. Vaulorent hör faktiskt till Fourchaume, trots att det är en liten bit emellan. Det här ett ypperligt läge, precis norr om Grand Cru:n Les Preuses. Ett vin vi får rådet att spara fyra till fem år. Energisk frisk doft av citrus med tropiska undertoner. Fin mineralitet som minner av skolkrita. Fin koncentration och lång härlig eftersmak. Elegant.

Mont de Milieu är sist ut av raden Premier Cru 2010. Högra sidan, nästa läge efter Montée de Tonnerre och alltså nära Grand Cru-sluttningen. ”Ett ypperligt läge – pure kimmeridge,” framhåller Hervé. Delikat, komplex doft med finstämd frukt och kalkig mineralitet. Rund, med fin syra, fruktigt av äpple och tropiska mjuka toner. Komplex, lång, lång eftersmak. Härligt energiskt och komplext!

Som en jämförelse provar vi en Les Preuses Grand Cru 2010. Mycket gott med mörkare frukt och rökig karaktär. Fylligare, fin syra, fin frukt och bra längd. Ett maskulint vin med komplexitet och balans. Och alldeles för ungt. Kom igen efter ett decennium, minst. Det här vinet kan utvecklas och fördjupas i upp mot 20 år. Vill man inte vänta, leta istället bland utbudet av Premier Cru. De vinerna visar oftast upp sin bästa sida långt tidigare. En fördel för otåliga.

Les Preuses med Vaulorent i bakgrunden.

Ja, slutsatsen given. Kimmeridge är verkligen inte bara kimmeridge. De många aspekterna på terroiren som helhet ger utslag i form av en mängd nyanser i vinet. Skulle vi då kunna förenkla och räkna till 48 nyanser av kimmeridge? Alltså sju Grand Cru, 40 Premier Cru och en Chablis ”ordinaire”. Nej, det kommer naturligtvis inte att räcka. Det måste vara tusentals. För oss blir antalet okänt, men det spelar ju egentligen ingen roll. Det väsentliga är rikedomen som väcker upptäckslustan – olika lägen och olika årgångar. Inte minst i form av den Chablis som åldrats i full skönhet.

Några avslutande och tänkvärda ord från Hervé på temat vin, terroir och ålder;  ”Ju äldre vinet blir, ju mer ser man av jordmånen i vinet och ju mindre av människan.” och  ”Vinet glömmer aldrig vädret det år det föddes, också 25 år efteråt kan du känna det i glaset.” Just det!

Vi avslutar med en av vår vinresas roligaste upplevelser. Ett glas Côte de Léchet 2013, ett vin bourru alltså jäsande must direkt från tanken. Eller som Hervé uttrycker det; ”inte druvjuice, inte vin, utan work in progress.” Denna tio dagar gamla brygd är fyllig och så söt naturligtvis. Allt socker har ju ännu inte omvandlats till alkohol. Syran upplevs däremot spontant som låg, men det stämmer ju inte. Det är väl sockret som tar överhanden i gommen. Och medan det är mycket druvjuice i smaken, överraskar doften med sina aromatiska toner av färska, nyskalade gröna grenar om våren.

Väl hemma reflekterar vi över den intressanta provningen. Vi skulle gärna upprepa den och dela med oss av upplevelsen till våra vinvänner. ”Vilken blir din favorit Premier Cru?” Men att samla ihop viner för att prova ett spektrum av Premier Cru, och helst från samma producent, det verkar just nu inte vara möjligt baserat på monopolets utbud. Ett ”Premier Cru-kit” är vad vi saknar. Istället ser det ut att kräva en ny resa till ort och ställe. Större bagage nästa gång alltså. Eller kanske ännu bättre, fler vinvänner med på färden!

Länk till La Chablisiennes hemsida här.”