Quinta do Passadouro; ett vitt, tre röda och två port

”Det är ett litet, men mycket effektivt vineri,” understryker Sandra. Hit kommer skörden för att vinifieras separat, lott för lott. Druvornas öde är förutbestämt. Varje vin är knutet till utvalda vingårdslotter, samma år från år. Grundregeln är enkel, varmare läge port, svalare läge rött Dourovin.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sandra Tavares da Silva tar emot oss utanför Quinta do Passadouros vineri. Hennes man, och Passadouros vinmakare, Jorge Serôdio Borges, är försenad.

Quinta do Passadouro köptes i början av 90-talet av den belgiske affärsmannen Dieter Bohrmann. Han älskade Portugal och portvin, men hade också visionen att producera rött Dourovin på egendomen. Så blev det också. När Dieter Bohrmann gick bort för tre år sedan gick ägandet har vidare i familjen till hans två döttrar. Jorge Serôdio Borges är också delägare, med ansvar för den dagliga skötseln av egendomen.

Runt Passadouro finns 20 hektar odlingar, varav Sandra räknar sju av dem till de mycket gamla: ”Vi börjar säga gamla när stockarna fått mer än 60-70 år på nacken och då är det alltid ‘field blends’ alltså samplanteringar av olika druvsorter.”

Odlingarna sköts ekologiskt, men man är inte certifierade. Sandra förklarar att certifiering inte varit så viktigt för dem och dessutom mycket pappersarbete för ett litet företag. Klimatet är torrt, vingårdarna etablerade och väl ‘balanserade’. Endast oïdium kan vara ett problem, vilket man behandlar med svavel. Biologisk mångfald och biologiska metoder är det som gäller enligt Sandra.

Vingården strax intill vineriet har uppnått den aktningsvärda åldern av nästan 80 år, en field blend av ungefär 30 sorter, tätt planterade vinstockar, 7000 per hektar. Det här basen för Quinta do Passadouros Reserva.

De bästa röda vinerna och portvinet startar sin bana med fottrampning och jäsning i lagares, de stora rektangulära stenkaren i granit. De enklare vinerna får också börja i lagares, med fottrampning under en eller ett par dagar, men flyttar över till ståltankar när det är dags för jäsningen. Druvorna till de vita vinerna går direkt till ståltank.

Fatlagringen av Passadouros viner sker uteslutande på franska fat. Större andel nya, upp till 50%, för premiumvinerna Reserva och Touriga Nacional vilka får mellan 16-20 månaders lagring, beroende på årgång.

Quinta do Passadouros röda instegsvin, Passa, provade vi inte vid besöket. Fem andra Passadouro-viner avsmakades däremot under trädgårdslunchen med Sandra och Jorge: ett vitt, tre röda och två port. Och det kan vi säga direkt. Passadouros viner föll oss helt på läppen.

Passadouro Branco 2013.
En blend av Viosinho, Rabigato och Códega do Larinho odlade på skiffer- och granitjordar, 500-600 meters höjd, runt byn Murça som ligger 50 km nordost om Passadouro. Jäst och uppfostrad på ståltank.
Mycket ljust gul. Medelstor, utvecklad doft av mineral och päron. Relativt lätt, torrt med frisk syra. Passionsfrukt, aprikos och mineralitet åt skolkritehållet i gommen. Läskande, fräscht.

Passadouro Tinto 2011.
40% Touriga Nacional, 25% Touriga Franca, 25% Tinta Roriz och 10% ‘field blend’. 18 månader på mestadels gamla franska fat. (Årgång 2010 tog sig 2013 in på 37:e plats på Wine Spectators top 100-lista, där kriterierna kvalitet, pris, kvantitet och importerad kvantitet till USA vägs samman.)

Jag frågar Jorge om blandningen alltid är lika år från år. Svaret blir att vinet alltid bygger på de tre druvsorterna, men andelen kan variera lite år från år beroende på druvkvaliteterna. Bilden av vad han vill åstadkomma är dock alltid helt klar innan blandningsproceduren tar sin början.

Blåröd. Stor, utvecklad doft dominerad av mörk frukt, fat och en liten kryddighet. Medelfyllig, med frisk syra och fina markerade tanniner. Fin fruktighet av mörka bär och plommon. Fint integrerade fat. Kryddigt åt pepparhållet. Lång härlig eftersmak. Stramt, elegant, strukturerat. Mycket bra!  En låda av detta skulle inte sitta fel.

Passadouro Touriga Nacional 2011.
En ren Touriga Nacional som avgick med guldmedalj vid årets International Wine Challenge. 50-70 år gamla stockar, 18 månader på franska fat, varav 50% nya. Spara länge råder Jorge, minst fem år.

Blåröd, tät. Stor, ung till utvecklad doft av mörk frukt, björnbär, plommon, tillsammans med en lätt blommig touch. Fyllig, mycket frisk syra och markerade fina tanniner och bra längd. Kraftfullt, koncentrerat.

Passadouro Reserve 2011.
Field blend av mer än 20 olika druvsorter från drygt 70 år gamla stockar. 1,5 år på fransk ek, varav 70% nya fat. Mycket stor lagringspotential.

Blåröd, tät. Utvecklad, medelstor doft med komplexitet. Mörk frukt, plommon, björnbär, finstämd fatighet och lätta blommiga toner. Fyllig, frisk syra och mjuka, men markerade tanniner. Mycket bra längd. Fokuserat, tätt, fräscht, mycket koncentrerat och komplext. Utmärkt, urläckert!

Så över till portvinerna, först en Ruby och sist en Vintage.

Passadouro Porto Ruby Reserva.
Field blend från gamla stockar. En blandning av ca fyra årgångar, lagrade på stora fat i genomsnitt fem år, där det äldsta vinet är 10 år gammalt och det yngsta 3 år.
Gjort för att vara lätt att dricka och temperaturen är viktig framhåller Jorge. Servera vid 12 till max 14 grader.

Djupt röd. Fruktig med blommiga toner. Medelfyllig, fräsch syra och medelstor sötma. Fina chokladtoner i eftersmaken. Ja, fräscht och lättklunkat, sina 19,5% till trots.

Quinta do Passadouro Vintage 2011.
Återigen en guldmedaljör från IWC 2014. Field blend, gamla stockar. Alla förhållanden perfekta denna superårgång 2011. Endast 4000 buteljer producerade. Mycket ungt idag.

”Perfekt att dricka idag, men om 20 år har komplexiteten och elegansen utvecklats så fint,” säger Jorge. ”Så varför dricka nu när det blir så mycket bättre? Det är gjort för att kunna sparas mer än 50 år. Tyvärr kommer det att överleva mig.”

Tätt, oerhört koncentrerat med mörk fruktighet, fräsch syra, balanserade tanniner, behaglig nedtonad sötma och läcker kropp. Mycket fin längd, mörka bär och chokladtoner. Ungt, fokuserat och förförande.

Vi njuter den sista skvätten Vintage och diskuterar när bästa tillfället är att dricka ett så underbart vin. För egen del konstaterar jag att tillfället var precis rätt just då. En varm och solig eftermiddag i maj, i trädgården på Quinta do Passadouro, i sällskap av Jorge, vinmakaren själv.

 

Quinta do Passadouro importeras till Sverige av Vinovum och ett par av vinerna finns för närvarande på monopolet (okt. 2014).

Vi besökte Quinta do Passadouro i maj 2014.

 

Annons

Lunch med Sandra & Jorge

Vi lyssnar noga. Jorge talar eftertänksamt, nästan reflekterande, som om han väljer sina ord noga. Så vi ska förstå det han förklarar.

”Det är en vetenskaplig konst, vinmakning” säger han. ”Det är kunskap och känsla, och du måste vara noggrann med de små detaljerna.”

Det är en skön känsla att sitta här i trädgården och diskutera vin. Men det började inte lika bra.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stolen står tom vid bordsändan. C och jag sitter närmast den tomma platsen. Pratar och har trevligt med våra bordsgrannar på andra sidan. Ändå är jag lite besviken. Hoppades att Sandra skulle ha satt sig här, men hennes plats visade sig vara vid den andra bordsänden. Långt bort från oss. Ej pratbart.

Långbordet står i trädgården på Quinta do Passadouro i Vale de Mendiz. En vacker dal, nära Pinhão i Dourodalens klassiska distrikt Cima Corgo. Det är mitten på maj, men härligt soligt och varmt som en svensk sommardag. Trädgården är behagligt grön med träd och buskar och längst ned en fin utsikt över de terasserade vingårdarna där jorden lyser ljusbrun mellan rankorna.

Sandra serverar oss ett glas Passadouro Vinho Branco  2013 och vi byter några ord om vinet. Svalodlade druvor som vuxit 5 mil bort åt nordost. Här är det skiffer i marken. Där delvis granit.

”Graniten ger fina mineraltoner till vinet och druvorna får en längre mognadscykel, även när de växer på samma höjd som här,” berättar Sandra och försvinner bort. Långt bort. Hade velat fråga mer. Det känns som om bordsänden där borta befinner sig på andra sidan den finmejslade dalen.

Sandra är den välkända Sandra Tavares da Silva. Den kvinnliga delen av det äkta vinmakarparet bakom hyllade Wine & Souls viner. Till vardags även vinmakare på Quinta do Vale Dona Maria och på sina föräldrars egendom närmare Lissabon, Quinta de Chocapalha. Idag är det Sandra som hälsat oss välkomna till Quinta do Passadouro eftersom hennes make blivit uppehållen på annan plats.

Så plötsligt händer det. En smal, mörkhårig man i blå skjorta och jeans har förkroppsligats bredvid lunchbordet.

”Hello, my name is Jorge,” säger han och slår sig ner. På den tomma stolen intill C och mig!

”Hello, welcome”, säger vi med en mun och ler brett mot varandra. Lyckan har kommit. Vi kommer få prata vin mellan tuggorna och provningarna av Quinta do Passadouro och Wine & Souls viner. Vinmakarprat med Jorge Serôdio Borges.

Jorge har liksom Sandra många järn i elden. Han är Quinta do Passadouros vinmakare och sedan några år även delägare. Förutom Wine & Soul är numera även den närliggande Quinta da Manoella i familjens ägo. Och med vinmakarkollegor driver han samverkansprojektet M.O.B. i Dão.

Vi har nästa vita vin i glasen, Guru 2012. Jag kommenterar elegansen och den fina balansen i vinerna. Och slår huvudet på spiken.

”Balans och elegans, det är filosofin bakom vår vinmakning,” säger Jorge.

”Intressant,” säger jag och tänker på samtalet häromdagen i samma ämne med Mafalda på Quinta do Côtto. ”Jag säger elegant. Du säger elegant. Men vad är din definition av elegans?”

”Det är ett vin som först och främst är välbalanserat,” förklarar Jorge efter en inledande kort paus. ”Det har finess, är fräscht, har mycket bra syra. Naturligtvis behöver också frukten och druvans identitet finnas där. Det är kombinationen av de här komponenterna som bidrar till vinets profil. Alltså ett vin som du får glädje av att dricka. Det är elegans för mig.”

Det där med syran är viktigt. Filosofin visar sig, naturligtvis, också börja i vingården. Med finess i druvorna. Avkastningen kontrolleras genom att anpassa eller begränsa näringstillförseln. Vinstockar med stark tillväxt får till exempel konkurrera med gräs mellan raderna. Beskärningen är en annan viktig del. Det ska vara balans i lövverket och druvorna ska få rätt skugga mot den starka solen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi doftar på Quinta do Passadouro Touriga Nacional 2011. Alldeles nyligen belönad med guldmedalj i International Wine Challenge. Blommiga noter tillsammans med frukten.

För ett vin med finess får druvorna inte bli övermogna. Det gäller särskilt för Touriga Nacional förklarar Jorge.

”Vi tycker om Touriga Nacional när den inte bara ger mörk frukt utan också blommor och en ton av grönsaker, i dess bästa mening. Kombinationen ger elegans till Touriga Nacional.”

Finess, syra, druvkaraktär. Vi kommer in på det här med skördedatum. Att besluta om rätt skördedatum är oerhört viktigt. Speciellt viktigt för tanninerna menar Jorge. Nyckeln ligger i att lära känna sina vingårdslotter väl. Mycket väl. Och lära sig mer för varje år.

Jorge gjorde sitt första vin 1996, 18 år gammal. Det har hunnit bli många viner men ”bara” 18 årgångar. 18 år med olika förutsättningar. 18 gånger att lära sig. Det är vinmakningen speciella sammanhang, bundet till årstidernas gång.

”Hur organiserar du all kunskap?” undrar jag och ser ett jättelikt excelark framför mig. Det är då Jorge skrattar och börjar tala om personlig kunskap och om känsla. Om vinmakning som en konst, en vetenskaplig konst. Och att det ligger i detaljerna.

2011 var en fantastisk årgång i Douro. Man skulle kunna tro att 18 årgångar krönt av 2011 skulle stilla ambitionerna. Svaret på min fråga om han fortfarande har någon dröm, någon vision att sträva mot, visar så fel jag har.

”En vinmakare kan aldrig förlora hoppet om att göra bättre vin,” säger Jorge och förklarar att han hela tiden har huvudet fullt av nya idéer. Testa nya saker, utforska Portugals druvskatt och inte minst utveckla de vita vinerna.

Jorge jämför med Bourgogne där utvecklingsarbetet så att säga redan är gjort. I Douro är man mitt uppe i processen. Vilka är de bästa druvorna? Vilka vingårdar är bäst lämpade till vad? Det är en stor utmaning för alla i Dourodalen, en utmaning man tar sig an med iver, entusiasm och samarbete mellan vinmakarna. Man provar mycket tillsammans och samverkar till exempel i olika marknadsföringssammanhang.

”Det är verkligen ett privilegium att jobba i Douro just nu,” säger Jorge med eftertryck. ”Jag är den femte generationen i en familj av vinmakare i Dourodalen. De fyra tidigare var helt fokuserade på portvin. Det är bara cirka 20 år sedan vi började fokusera på röda viner. Vi skapar en stil.”

Efter vår Douroresa kan vi  konstatera att stilen är långt från äldre tiders robusta och rustika viner. Stram elegans och balans är istället orden på modet.

Vi sitter kvar vid bordet,  njuter de sista dropparna port och får en lektion av Jorge i konsten att hålla ett portvinsglas. Sandra har sagt adjö för länge sedan.

Vad vi fick till lunch? Ingen aning, kommer inte ihåg. Det var något enkelt. De underbara vinerna, sällskapet och vinpratet däremot, det glömmer jag inte.

Om Quinta do Passadouro och Wine & Souls viner, fortsättning följer…

• Quinta do Passadouro; ett vitt, tre röda och två port.
• Wine & Soul; fint vin med fläckar.

Tre män i en båt; M.O.B. 2011. Slank, silkig elegans.

Ingen man över bord den här gången, istället tre män ombord på ett gemensamt projekt. Tre män – två viner. Ett vitt och ett rött. Vi har provat premiärårgången av det röda. Ett vin som väcker intresse, som talar med uttrycksfull dialekt och som lyser av urläcker slank och silkig elegans.

De tre männen är välkända vinprofiler, gamla vänner som gått på samma universitet och idag har egna vingårdar i portugiska Douro. Sedan 2010 samarbetar de också i ett projekt döpt efter deras initialer:

• M för Jorge Moreira (Quinta do Poeira)
• O för Francisco Olazabal (Quinta do Vale Meão)
• B för Jorge Serôdio Borges (Wine & Soul)

Det samägda företaget bär det officiella namnet Moreira, Olazabal e Borges, Lda och arrenderar Quinta do Corujão  i den östra delen av regionen Dão, alltså en bit söder om Dourodalen. Vingården består av 12 hektar på mager granitjord, i svalt klimat på ca 500 meters höjd.

Premiärårgången av M.O.B. Tinto 2011 är en blandning av inhemska portugisiska druvsorter: 40% Touriga Nacional, 30% Alfrocheiro, 15% Jaen och 5% Baga. Vinet är delvis jäst på ståltank, delvis i lagares. 12 månader på fransk ek, varav en tredjedel nya fat. Alkoholhalten ligger på angenäma 12,5%.

Röd med ett stänk av blått i hög intensitet.
Doften är medelstor, ung till utvecklad, med ett friskt, distinkt uttryck som går åt mineralitet. Fruktigheten börjar i rött med syrliga röda vinbär och tranbär, fortsätter med smultron och avslutas i björnbär och blåbär och kryddas med en nypa färska örter och en liten blommighet.
Medelfyllig med frisk syra och balanserade, utsökta silkiga tanniner. Dofterna går igenom i smaken och fylls på med slånbär och väl integrerade diskreta fat. Stramt, välstrukturerat, fräscht och tätt mellan smakmolekylerna. Mycket fin längd. Utsökt.

M.O.B. må vara ett manligt projekt, till och med namnet låter ju maskulint, men resultatet är precis tvärtom. Ett urläckert feminint, slankt, silkigt, elegant vin.

I Dão har vi (ännu) inte varit. Däremot i Douro. Träffade då inte Jorge Moreira. Inte heller Fransisco Olazabal, men vi besökte hans Quinta do Vale Meão och språkade med hans far Fransisco och syster Luisa. Jorge Serôdi Borges hade vi nöjet att äta lunch med under resan. Och det var då han berättade om projektet M.O.B.

M.O.B. Tinto 2011 är slutsåld på många håll, men i Sverige håller importören Wicked Wine den fortfarande i monopolets beställningssortiment (art.nr 76445, 227 kr, okt. 2014).

Läs mer om M.O.B. på Sarah Ahmeds blog ”The Wine Detective”; A visit with MOB, not the mob – the Dão joint venture of Jorge Moreira, Francisco Olazabal & Jorge Serôdio Borges.

Alain Graillot gånger två, 2005 & 2012

Så har den traditionsenliga höstliga begivenheten gått av stapeln. Förr var hysterin stor. Han brukade offra sig. Ta ledigt från jobbet, åka många mil och köa från morgonstund bland fantaster och A-lagare i den stora stadens köpcentrum.

De senaste åren har allokeringen varit större och hysterin lagt sig. I år var det bara att gå in i den lokala butiken och i lugn och ro plocka åt sig önskat antal Alain Graillot Crozes-Hermitage 2012. Fortfarande nästan tre  veckor efter släppet finns lite flaskor spridda här och var över landets monopolbutiker.

Förra året avvek vi från vanan att direkt langa in alla flaskor i källaren. Ett resultat av skriverier om en mindre lyckad årgång 2011. Så vi provade och kom till en annan slutsats (se kommentarerna). I år har omdömena varit positiva om 2012:an, men vadå, det var ju trevligt att premiärprova, så vi adderar det till den Graillotska höstritualen. Och lägger till en gammal årgång att jämföra med.

I första glaset – årgång 2012.
Rödblå, hög intensitet. Nedtonad, relativt utvecklad doft. Fruktig av varma mörka bär, animalisk med toner av stall och läder, fat och ett par drag med pepparkvarnen. Fyllig, frisk syra och sträva, läppkrullande tanniner. Köttigt tuggig, stall och lätt fatighet. Mörk fruktighet av plommon, björnbär, kryddig av svartpeppar och en nypa torkade örter. Bra längd. Mycket bra och framtiden ser ljus ut; struktur, balans och koncentration på plats. Vi väntar nog 4-5 år innan nästa flaska öppnas.

I andra glaset – årgång 2005.
Röd, hög intensitet. Uttalad, utvecklad mycket kryddig doft med torkade örter, grön- och vitpeppar och en touch mint. Animaliskt anslag, mörk frukt, viss komplexitet. Drygt medelfyllig, tuggig med frisk syra och torra markerade tanniner. Animalisk av chark och medvurst, mörk frukt, pepprig. Lång härlig komplex eftersmak med lätt fruktsötma.
Återigen koncentration, balans och struktur. Dag två sticker dessutom sötfruktiga russin, katrinplommon och fat upp, där tanninerna mjuknat till sig.  En utmärkt Graillot, som kan bli ännu bättre med ytterligare ett par, tre år på hyllan.

Vi gillar norra Rhône och vi gillar Syrah med animaliska förtecken. Förväntningarna infriades. Vår gamla trotjänare levererar, igen.

”Finn tre fel!” Etiketter lika som bär? Bara nästan:
– Naturligtvis har 2005 blivit 2012.
– Distriktet har förärats ett bindestreck, både i namn och appellation, alltså har Crozes Hermitage blivit Crozes-Hermitage.
– Så en numrering av 2012:orna. Vår provade tolva är flaska 77587.

På SB: Crozes Hermitage Alain Graillot 2012, art.nr 92441 (tillf.sort), 196 kr (okt 2014)

Om en Garnacha; #14 Ramiro 2007. Finfin kvarsittare.

Hyllvärmare brukar inte vara populära, speciellt inte hos företags ekonomer. Nej, oavsett bransch, så ska det vara snurr på varulagret. Men gräver man i beställningssortimentet flyter det då och då upp viner som verkat ha blivit kvarsittare på hyllvärmarlistan. Det har vi sett också på vår Garnacharesa som startade i våras.

Hyllvärmare är både på gott och ont. Ont, när resultatet är trötta åldringar. Gott, när tiden på hyllan inneburit mognad till konsumentens fromma och vi slipper stå för lagringen. Ramiro passar in i det senare facket.

Lite nätsurfande visar nämligen att Ramiro 2007 lanserades redan våren 2009. Det är drygt fem år sedan. Dock väl inom de tio år som importören anger som lagringspotential. Vi tycker det befinner sig i ett bra drickfönster just nu.

Ramiro är en ren Garnacha. Usprunget är DO Carineña, området i Aragonien känt för sina odlingar av Garnacha på gamla stockar med låg avkastning. Exakta uppgifter på råvaran som gått ner i detta vin är dock ej för oss kända. Vinet har under framställningen snabbt passerat amerikanska fat för den malolaktiska jäsningen. Alkoholhalten har man hållit nere, till för Garnacha generellt sett låga 13,5%.

Som producent står Bodegas San Roque S.C, ett av de kooperativ som ingår i Grandes Vinos y Viñedos. Alltså avsändaren till de elementära cirkusvinerna vi provade tidigare i höstas, Payaso och Acróbata.

Ramiro 2007, Garnacha Seleccionada.
Röd, medelintensiv med brun touch. Mogen doft impregnerad av mörk torkad frukt, russin, katrinplommon, läder och lätta örtiga toner. Medelfyllig, frisk syra och avrundade, men markerade tanniner. Torkad fruktighet; russin, katrinplommon, björnbär. Kryddigt, torkade örter. Bra eftersmak med torkade mörka sötfruktiga bär, vitpeppar och anis.
Karaktärsfull, stram mogen charm i den enklare klassen.

Hyllvärmartiden har i Ramiros fall varit gynnsam; levererar till lågt pris, en finfin kvarsittare.

På SB: Ramiro Garnacha 2007, art.nr 74469 (beställningssortimentet), 69 kr (66 kr vid inköpstillfället i augusti).