Etikettarkiv: alsace

Back to basics #1: De fyra nobla från Alsace

Alsace, vart tog du vägen? Du franska distrikt med de typiska vinerna och tydliga druvangivande etiketterna. Du försvann liksom från radarn. Vi måste bekänna; vi har under många år varit otrogna mot dig fastän du var en av våra första stora vinkärlekar. Letat nytt och upptäckt andra områden, även om en och annan flaska förstås har smugit sig in på middagar och provningar. Då företrädesvis i form av åldrad Riesling.

Alsace, bara ordet ger verkligen en rejäl nypa nostalgi kryddat med pittoresk landskapsromantik. Vi är nog många som med stapplande nybörjarsteg upptäckt  distriktet och delat den fullständiga lyckan när glasen med de fyra nobla druvorna identifierats korrekt. När vår första vinresa gick av stapeln, då var det till hit som bilen rullade. Vackra Alsace, rullande kullar med vingårdar upp mot Vogeserna och de små pittoreska byarna med färgglada korsvirkeshus och prunkande pelargoner.

Högt i toppen bland Alsace mest pittoreska byar: Eguisheim.
Högt i toppen bland Alsace mest pittoreska byar: Eguisheim.

Lika nöjda över att faktiskt ha besökt Alsace i våras igen, lika glada blev vi när chansen kom att gå ”back to basics” i provningssammanhang. Göra det så där härligt enkelt och tydligt. Vänner, snart på väg till Alsace, ville gärna få en druvintroduktion.

De fyra nobla druvorna var det . Ett förtydligande kan nu vara på sin plats för nyblivna vinälskarläsare. Vi pratar alltså om de druvor som är tillåtna i distriktets Grand Cru-viner – Riesling, Pinot Gris, Muscat och Gewurztraminer – med den mycket enkla grundregeln att ett vin = en druva. Jo, vän av ordning tillägger att det numera finns några undantag. (Druvblandningar är tillåtna från ett par Grand Cru-lägen och även Sylvaner har upphöjts till Grand Cru när den kommer från läget Zotzenberg i den lilla byn Mittelbergheim.)

Vi bortser från undantagen, går back to basics, och sätter ihop en provning med de fyra i syfte att visa på druvkaraktärerna. Urvalet blir dock inte Grand Cru, utan viner på instegsnivå. Källarfynd förutom Muscaten som nyligen inköpts på plats, eftersom det oftast är svårt att få tag på den i Sverige. Kanske inte så konstigt eftersom den står för mindre än 3% av vingårdsarealen. Det roliga är att vi snart kan konstatera att även de äldre källarvinerna levererar bra.

Alsace-provning, 4 nobla druvor

Riesling 2007 ”Hugel” från Hugel et fils, citrongul, torr, frisk men av ålder lite uppmjukad syra, citrus, lätt petroleum, honung och mineralitet à la våt sten. Snyggt, typisk med bra längd.

Pinot Gris Réserve 2010,  Pierre Sparr, guldgul, fräscht men med lägre syra än i den förra, aprikoskärnor, champinjoncreme, bivax. Härligt tjock i gommen, oljig och vaxig textur. Lätt sötma i svansen.

Muscat 2014, Lucas et André Rieffel, guldgul, frisk syra, myskig, kryddig, ylle, rosor och lätt honungssötma. Bra längd med beska i svansen.

Gewurztraminer Tradition 2006, Kuentz-Bas, guldgul med hög intensitet, fräscht aromatisk, litchie, rosor, kryddighet, balanserad avrundad syra, fyllig kropp och lång eftersmak med liten sötma och grape.

Vi noterar att Hugels Riesling är helt torr, vilket vi gillar. Generellt i Alsace har så/är så inte alltid fallet. Restsötman i Rieslingvinerna har under en period varit påtaglig hos många producenter. En trend som i vinpressen rapporteras vara på återgång mot det torra. Torrt, när det ska vara torrt, är gott, men vi vrider oss samtidigt lite. Det där lilla söta bidrog till enkelheten att i blindprovning identifiera en Riesling från Alsace. Om nu blindprovning någonsin kan vara riktigt enkelt. 😉 Oavsett, back to basics, riktigt kul!

Alsace-provning, 4 nobla druvor

Annonser

Marcel Deiss, nya intryck och askmolnsminnen

En grålockig, lite satt man sträcker fram handen och hälsar oss välkomna direkt vi kommer innanför dörren. Flera andra väntar nästan som på led bakom. Det var ett ovanligt högtidligt mottagande till ett provningsrum. Mannen? Jo, visst ser han lite bekant ut? Vi visas fram till gästboken och upptäcker samtidigt att det är många andra besökare i lokalen.

Eyjafjallajökull var anledningen till att vi då, 2010, gjorde ett snabbstopp i Bergheim. Det beryktade askmolnet hade brett ut sig, luftrummet stängts och flyg byttes mot Volvo. Siktet var inställt mot Bourgogne, men vi kunde ju inte bara passera det älskade Alsace utan ett inköp. Snabbstopp? Minuter blev till timmar och vi måste ringa väntande vänner i Beaune och ursäkta en ”liten försening”.

Jean-Michel Deiss 2010
Jean-Michel Deiss vid Domaine Marcel Deiss ”portes ouvertes” 2010.

Vi hade lyckats pricka in dagen för Domaine Marcel Deiss årliga event ”portes ouvertes” / ”open door” och den grålockige var naturligtvis ägaren Jean-Michel Deiss i egen hög person.

Ett mycket trevligt arrangemang var det. Sonen i huset Matheiu Deiss, ansvarig för vinifikationen (pappa Jean-Michel fokuserar främst på vingårdarna), visade runt. Alla viner fanns till provning och tilltugg därtill. Först några timmar senare lämnar vi, lastar in inköpen i bagaget och trycker gasen i botten mot Beaune.

Mathieu Deiss visar Domaine Marcel Deiss källare under "portes ouvertes" 2010.
Mathieu Deiss visar Domaine Marcel Deiss källare vid 2010 års ”portes ouvertes”.

Varje vår kommer nu Deiss inbjudan på mailen och varje år säger vi att det hade allt varit roligt att åka ner. I våras var det väldigt nära, men annat kom i vägen och först i slutet av maj kunde vi ställa kosan söderut. Ett par dagar i Alsace stod nu överst på den högst improviserade resplanen. Vi hade ju faktiskt inte varit där sedan snabbesöket 2010.

Marcel Deiss Bergheim

Domaine Marcel Deiss är en gammal Alsacefavorit, inte bara hos oss, det är en internationellt hyllad producent. Årets upplaga av öppet hus hade visst dragit flera hundra besökare.  Deiss är också välkänd för sina samplanteringar av olika druvsorter i samma vingård. Mycket ovanligt, ja, fast egentligen inget nytt påfund av Jean-Michel, bara en återgång till så som det var förr i Alsace.

Deiss vingårdar, 26 hektar spridda i nio kommuner längs en ca 20 km lång sträcka, sköts biodynamiskt. Filosofin är att skapa uttrycksfulla viner där terroir, druva och årgång förenas i en enhet. Vingårdsläget och jordmånen är basen, komplexitet och koncentration ledord.

Vi gillar Deiss viner inte bara för deras utmärkta kvalitet. Intrycket är speciellt, ett fokus med mångfasetterade och ändå integrerade dofter/smaker kombinerat med en fantastisk känsla i munnen. Det är viner som ligger kvar i gommen, länge, länge och därmed också räcker länge, länge. Det finns det där lilla extra hos Deiss, speciellt hos de så kallade terroir-vinerna.

Vinportföljen är nämligen indelad i tre grupper, ”fruit wine”, ”terroir wine” samt ”time wine”. I den sistnämnda faller de mycket sent skördade druvor som blir till söta viner, traditionellt kallade ”vendange tardive” respektive ”sélection de grains nobles”.

Vi droppar in ganska sent på dagen iprovningsrummet och inriktar in oss på ett urval av de två första Marcel Deiss Pinot d'Alsace 2014kategorierna.

Kategorin ”fruit wine” innehåller ett antal endruveviner gjorda på de traditionella alsaciska sorterna klassificerade som AOC Alsace.

Pinot d’Alsace 2014 är gomfyllande, torr, ren och delikat fruktig med aprikostoner. Angenäm och lätt att tycka om i den subtila stilen.Marcel Deiss Riesling 2014

Riesling 2014 kommer bli svår att spara, även om Deiss säger upp till
10 år. Det är så gott redan nu.

Delikat fruktighet, citrus, vit frukt, mineralitet och ett uns honung. Lindar sig in i gommen hela vägen, attack, mellan och slut. Integrerat, koncentrerat, torrt, lätt och precist. Vi gör lilla vågen vid bordet.

Så övergår vi till kategorin ”terroir wine”.  Här hittar vi de samplanterade vingårdarna, så kallade ”field blends” där läge, jordmån, druvor och årgång blir till en uttrycksfull enhet med terroir i första rummet före druvsort. I den här kategorin kvalar också Deiss grand cru-lägen in.

Vi provar fem utmärkta viner från samplanterade premier cru-lägen. Alla kan lagras, men ack så fina redan idag.

Två av vinerna har Gewurztraminer med i blenden och således inslag av den druvkaraktäristiska rosigheten, men av olika dignitet. Passande nog kommer de från lägen som båda börjar på G, Gruenspiel respektive Grasberg.

Gruenspiel 2010, en field blend på Riesling, Pinot noir och Gewurztraminer uppvuxen på en blandning av sandsten, granit och gnejs över vit kalksten, visar på näsan rosor, mineral, citrus och ananas. I gommen torrt, komplext och smakrikt. Söta kryddor och gul frukt i långt avslut.

Grasberg 2011 har Pinot noir ersatts av Pinot gris och jordmånen, på toppen av grand cru-läget Altenheim de Bergheim, är kompakt kalksten. Återhållen, lite rökig doft, gul frukt och toner av rosor. Lite tjockare i gommen, kryddiga inslag och fruktsötma i lång eftersmak. 

Både Gruenspiel och Grasberg är ljuvliga viner, men vi hittar våra personliga favoriter i den följande trion:

Marcel Deiss Langenberg 2013Langenberg 2013 är en blandning av Riesling, Pinot gris, Beurot, Muscat och Pinot noir växt på granit.
Finstämd med florala toner, honung och mineralitet. I gommen torr, lätt, komplex, gomfullande med mineralisk nästan saltig eftersmak. Subtilt, superbalanserat, komplext. Ett utmärkt vin, ett vin att bli lycklig av.

Engelgarten 2013, änglarnas trädgård, har samma field blend som Langenberg däremot är jordmånen grus.
Finstämd, komplex doft. Går lite bredare och tjockare i gommen än Langenberg, mer kraftfull med lång, lång eftersmak. Änglarna lockar, det här också utmärkt, men måste vi välja sätter vi Langenberg med den spännande sältan främst.

Marcel Deiss Schoffweg 2012Schoffweg 2012, översatt fårvägen, är från bergig gul kalksten planterad med Riesling och Pinot noir.
Lätt aromatisk, viol, vita kryddiga blommor, smultron, brioche, vanillin. Torr finlemmad, komplex, salivframkallande. Rikt i fin stil. Oändlig eftersmak. Det är ett sådant där ospottbart vin som lämnar en med ett fånigt leende på läpparna. Tre utropstecken landar i marginalen på anteckningsboken.

De terroir-viner som inte är Grand cru är i vinlistan benämnda ”premier cru under classification”. Vad är detta undrar vi? Någon Alsace premier cru kan vi inte påminna oss om.

”Jo,” förklarar den trevlige mannen som servar oss med viner i Deiss provningsrum, ”det finns sedan ca 10 år tillbaka en begäran hos myndigheterna om att införa en speciell beteckning för de gamla lägena som ligger på sluttningarna. Detta för att skilja dem från de enklare och mer lättbrukade vingårdarna nere ‘på platten’. Om beteckningen blir premier cru eller något annat det vet vi inte.”

Premier cru-beteckningen skulle alltså bli en signal till konsumenterna. Och naturligtvis en prismotivator. Idag säljs olika kvaliteter med samma AOC/AOP-beteckning på etiketten. Den franske genomsnittskonsumenten förstår inte vad skillnaden är och väljer den enklare flaskan som bara kostar några få euro i butiken.

Tiden går som vanligt alldeles för snabbt när man har trevligt. Klockan närmar sig sex och stängningsdags. Till superba sötkryddiga och oändligt komplexa droppar av Grand cru Mambourg 2012 (Pinot gris, noir, meunier, blanc samt Beurot), provningens i särklass mest utsökta vin, väljer vi vad som ska läggas i lådorna för transport hem.

Marcel Deiss wine box 2016
En trevlig överraskning väntade vid uppackning av vinerna. Till vinälskarens stora glädje fanns på insidan kartongen detaljerad information om vinerna, på franska respektive engelska. Föredömligt!

Den trevliga nyheten för Deiss svenska fans är att några av vinerna väntas i kommande SB-släpp av små partier. Håll utkik och tveka inte!

Länk till Domaine Marcel Deiss hemsida.
Svensk importör är Johan Lidby Vinhandel.

Marcel Deiss Bergheim

Kryddigt till Gewurztraminer

Sommar och semester. Underbart. Långa dagar och ljusa kvällar. Bara avkoppling. Den mesta matlagningen är enkel och ackompanjeras av viner i den lättare stilen.

Häromdagen var ett undantag från hemmalivet och vi njöt av en utsökt middag på Falkholts i Dalslands. Underbar mat och så trevligt bemötande. Dit åker vi gärna igen. Där blev vi också påminda om hur väl Gewurztraminer passar till kryddiga rätter.

En krämigt currymajonäs med rotselleri och äpple serverades med den rökta bävern. I glaset var en 2011 Neethlingshof Gewurtztraminer den helt perfekta matchningen. Så där som när 1+1=3. Massor av litchie, roser och söta sommarblommor i doften. En välbehaglig rund, kryddig smak med aningen sötma, en fräsch finish och bra längd.

När vi provar vinet på kurser, gillas oftast den parfymerade mjuka Gewurztraminern. Vinets roll som aperitif står oemotsagd. Men sedan samma fråga varje gång. ”Vad kan vi servera till det här vinet? Finns det verkligen något som matchar?”

Svaret, naturligtvis; ”Prova det till en kryddig, men inte alltför het rätt, istället för att ta den vanliga ölen.” Oftast ser man misstänksamhet i ansiktena efter det förslaget. Men efter några veckor, när de kommer tillbaka efter att ha provat kombinationen, har de fått en ny vinupplevelse. Och är frälsta.

Min lista av favoriter på Gewurztraminer domineras stort av Alsace och producenter såsom Gustave Lorentz, Hugel, Trimbach, Marcel Deiss och Comtes d’Isenbourg. Den senaste tiden har jag också uppskattat Jean-Baptiste Adams ekologiska Gewurztraminer Les Nature 2010. Nu tar sig också Neethlingshof in på listan.

Härlig jordgubbsröra och Gewurztraminer

Ibland är vi väldigt traditionella. Ta till exempel det här med jordgubbar på midsommar. Visst skulle det kännas lite konstigt att hoppa över dem. Så när midsommaraftonens lunch diskuterades, kom vi ofrånkomligen fram till, just det, jordgubbar.

Men tack vare systrarna Eisenmans förträffliga receptsida i DI Weekend blev det i år en ny variant. Ny för oss alltså, inte för världen.

Eton Mess, som desserten heter, är ingen ny uppfinning. Den har anor tillbaka till 1930-talet då denna röra med jordgubbar och vispgrädde serverades vid Eton College årliga cricketmatch mot Winchester College. Krossade maränger kom till senare, men det är just dessa som är pricken över i:et.

På midsommaraftonens tidiga morgon, iväg tidigt till butiken för att inte bli utan de läckra bären. Lite lat letade jag rätt på hyllan med maränger. Stod och höll i påsen och läste att det nu var ännu mer innehåll i den. Och vi som äter maränger så sällan. Inte ska den stora påsen med, i min smak, lite väl torra maränger få stå och skräpa i hyllan hemma. En extra äggkartong fick istället ta plats i korgen.

Hemma bakades för första gången på många, många år maränger. Tänk vad lätt egentligen. Äggvitor, lite vinäger och strösocker. Klicka ut på plåten och grädda så de fortfarande är lite, lite krämiga inuti.

Röran gjordes à la minute. Några jordgubbar mixades med socker till en sås. Bitar av jordgubbar tillsammans med marängbitar, vispgrädde och jordgubbsåsen. Försiktig omrörning. Smarrigt!

Repris dagen därpå. Den här gången utan jordgubbssåsen, men med lite limeskal i vispgrädden. Tyckte det blev mindre sött och ännu godare. Så får det bli hädanefter.

Vad fanns då i glaset? Jo, vi fortsatte med huvudrättens vin. Efter rekommendation var gräddfilen till matjessillen utbytt mot brynt smör. Då passar nämligen ett glas Gewurztraminer från Alsace alldeles utmärkt till sillen.

Denna Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve, med sina rosentoner, lilla kryddighet och aningen honungssötma, passade också riktigt bra till vår Eton Mess, speciellt reprisvarianten. Läckert fräscht!

Årets midsommarsnaps, vårbrodden med lilla söta kolatonen, gjorde sig förresten både till sillen och efterrätten. Gewurztraminer och vårbrodd – ja det gick, men kanske en lite märklig kombination.