Etikettarkiv: bordeaux

Bordeaux-dekantering ???

Ska man dekantera ett vin eller inte? Där finns det delade meningar. Men det var inte den frågan jag tänkte avhandla, utan ett nytt begrepp som nyligen korsade min väg. Bordeaux-dekantering. Vad är då detta? Dekanterar man på ett speciellt sätt i Bordeaux?

Det var i Tyler Colmans artikel ”The Science of Decanting” på Wine Searcher som begreppet flöt upp. En New York-sommelier, Erin Scala, intervjuas och förklarar att hon ofta dekanterar vin som finns till försäljning per glas med metoden känd som ”Bordeaux decanting”. Ett begrepp som enligt artikelförfattaren inte verkar vara allmänt känt i Bordeaux, även om Peter M.F. Sichel, f.d. ägare till Ch. Fourcas Hosten i Listrac, bekräftar tillvägagångssättet.

Bordeaux-dekantering innebär enligt artikeln att man häller över vinet från flaskan till en karaff. Sköljer ur vinflaskan för att bli av med eventuell kvarvarande fällning. Och till sist häller tillbaka vinet i flaskan.

Låter tillvägagångssättet bekant? Jovisst gör det det, men under helt annat namn, nämligen dubbeldekantering. Ett praktiskt och inte helt ovanligt sätt att dekantera.

Och medan det är lätt att få träff på begreppet dubbeldekantering (eller double decanting) på Google, så lyckas jag få fram så mycket mer om Bordeaux-dekantering (eller Bordeaux decanting) än den refererade artikeln.

Att dubbeldekantering ofta används i Bordeaux är känt. Det förekommer när många gäster ska serveras och/eller man vill marknadsföra slottet genom att exponera namnet på etiketten. Steven Spurrier har beskrivet tillvägagångssättet i inlägget ”Go with the flow” på Decanters hemsida.

Kan det vara så att begreppet Bordeaux-dekantering är uppfunnet av Ms Scala själv? Eller har Mr Colman helt enkelt missuppfattat Ms Scala?

För tydlighetens skull är det nog enklast att fortsätta kalla proceduren dubbeldekantering. Eller finns det avvikande mening? Är det någon i läsekretsen som stött på eller använder begreppet Bordeaux-dekantering?

Dekantera eller inte dekantera?

Annonser

Lillet-time

”En läcker apéritif som får mig att längta efter ljumma sommarkvällar.” Det var den läckra Lillet från Podensac i Bordeaux som gav mig sommarlängtan redan i mars månad. Precis sådana ljumma sommarkvällar som nu smeker Bohusläns runda klippor i vår bästa och mesta semestertid.

Jag avstår den starkare 007-varianten Vesper med gin och vodka. I den här värmen vill jag ha min Lillet naturell. Riktigt kall med mycket is och en citronskiva. Fräsch, aromatisk med citrus och fläder. Simmigt, halvsöt med associationer till fatlagrad Sauvignon blanc, Cointreau och malört. Svalkande gott!

Ho Bryan – vinvarumärke i 350 år

Den 10 april 2013 är det 350 år sedan namnet på det allra första etablerade vinvarumärket från Bordeaux nämndes vid namn. Då förde Samuel Pepys in följande notering i sin dagbok (1): ”Drack […] ett franskt vin som hette Ho Bryan, med en god och den mest särpräglade smak jag någonsin råkat på.” Vinet, ja det är ju naturligtvis Château Haut-Brion som den gode Samuel syftar på. En av de fem röda premier cru-vinerna i Bordeaux. Ett varumärke fortfarande på topp.

För att sätta scenen till denna milstolpe i vinets historia behöver vi gå tillbaka till åren kring 1200, då London blivit den primära exportmarknaden för vinerna från Bordeaux. En position staden fått efter en kedja av händelser som startade när den otroliga Eleanor av Aquitanien efter sin skilsmässa med den franske kungen, gifte om sig och blev drottning av England år 1154. Det fortsatte med att kung Richard, alltså Eleanors son Rickard Lejonhjärta, fattade tycke för Bordeauxvinerna. Det var fina viner som minsann alltid skulle finnas på det kungliga engelska hovets middagsbord, tyckte Rickard.

Men det blev Eleanors yngste son, kung Johan ”utan land” som år 1203 verkligen öppnade portarna till London genom att ta bort de höga tullarna på vin som skeppades ut från Bordeaux. Clareten började flöda norrut och gjorde så genom århundradena, med en del avbrott på grund av krig länderna emellan. Engelsmännen älskade vinet, men det var fortfarande av högst ordinär kvalitet.

Vi tar ett stort steg framåt i historien, till 1660-talet. Plats på scen för Arnaud de Pontac. Överhuvud i släkten de Pontac, president i provinsparlamentet och en god affärsman. Han var fast besluten att föra familjens vin mot nya höjder. Planen inkluderade ingredienser väl kända för moderna tiders varumärkesbyggare.

Arnaud började med att differentiera sin produkt från konkurrenternas genom att höja kvaliteten. ”Ho Bryan” var ett kraftfullt, mörkt färgat vin som höjde sig rejält över den gängse standarden. Det saknades inte resurser för att sätta in i produktionen, så kvaliteten uppnåddes antagligen genom att välja de bästa druvorna och förbättra vinmakningsmetoderna.

Dessutom tog Arnaud ett helt nytt grepp genom att som allra första Bordeaux-producent placera ett varumärke på sitt vin. Det var noggrant utvalt för att visa härkomsten på vinet. Och namnet var då naturligtvis hämtat från familjens egendom strax söder om staden Bordeaux, Haut-Brion.

Strategin var att skapa hög efterfrågan i England. Marknadsföring behövdes alltså. Arnaud valde försäljningskanal noggrant och behöll dessutom kontrollen inom familjen. 1666 öppnade han ett exklusivt värdshus, den första riktiga restaurangen i London. På ”Pontack’s Head” var både maten och vinet utsökt. Liksom prislappen. ”Ho Bryan” såldes för ett pris som var mer än tre gånger så högt som ett ordinärt vin. Arnaud positionerade sitt vin som en dryck av yppersta kvalitet och siktade på marknaden av välbärgade Londonbor.

Succén kom snabbt. Ett lyxvarumärke var fött. London skrek efter Arnaud’s toppvarumärke ”Ho Bryan”, liksom det lite enklare ”Pontac” som producerades på hans andra egendomar. Efterfrågan drev upp priset ännu mer. Och efter 350 år är Haut-Brion fortfarande ett varumärke på topp.

Samuel Pepys, vem var han då? En engelsk ämbetsman, mycket känd för sina dagböcker som intressant nog författades med hjälp av chiffer. Och eftersom Samuel verkligen gillade vin, var det inte konstigt att noteringen om ”Ho Bryan” blev nedtecknad. Vid sin bortgång 1703 hade han en mycket stor samling böcker och manuskrift, vilka tillsammans med dagböckerna tillföll Magdalene College på universitet i Cambridge där han en gång tagit sin examen. Den som är intressad kan besöka Pepys bibliotek i Cambridge.

Ikväll, den 9 april 2013, uppmärksammar Cambridge University Wine Society 350-års jubileet av Pepys omnämnande av ”Ho Bryan” och firar med en stor middag på Magdalene College. Jag väntar tills imorgon kväll för att höja en skål för Pepys och ”Ho Bryan”.

(1) Hugh Johnson (1990), Vin genom tiderna, s. 201.

Lillet i Podensac

Det går ju inte att lämna den lilla appellationen Cérons utan att besöka Lillets födelseplats. Bara några kilometer norr om Château de Cérons, inom appellationens gränser, ligger kommunen Podensac med knappa 3000 invånare. Här tillverkas Bordeaux’s ”egen” apéritif; Lillet.

Den söta Lillet är känd från filmens värld. Bland annat med framträdande i Bondfilmen ”Casino Royale”, där 007 beställer en Kina Lillet Martini. Tilltalsnamnet Kina, som numera har släppts, syftar på att dryckens innehåll av kinin.

LilletAperitif_130301Vitt vin från Bordeaux är huvudingrediensen, troligvis mestadels Sauvignon blanc och en del Sémillon, men uppgifterna skiftar. 85% vin blandas med 15% fruktlikörer gjorda på olika slags apelsiner, från Spanien, Marocko, Tunisien och Haiti. Och så var det alltså lite kinin från Cinchona-trädets bark; ett träd som växer i Peru.

Drycken lagras sedan mellan 6-12 månader på ekfat. För att hålla smaken konstant blandas också flera årgångar. Så mycket mer än så vet vi inte, eftersom detaljerna i receptet är en hemlighet.

Vill man inte blanda Lillet i sin Dry Martini, eller i någon annan drink, dricker man den naturell. Rejält kall, 6-8 grader, gärna med mycket is och en skiva citron.

Fräsch medelstor lätt aromatisk doft med citrus och fläder. Simmig, relativt fyllig, halvsöt med balanserad syra, med en lätt fatig touch och fruktighet från apelsin och citrus. Eftersmaken är lång med citrus och viss beska. Jag associerar till fatlagrad Sauvignon blanc, Cointreau och malört. En läcker apéritif som får mig att längta efter ljumma sommarkvällar.

Lillet har blivit en gammal dam, men är fortfarande lika fräsch. Apéritifen skapades redan 1872 av bröderna Paul och Raymond Lillet. Mycket populär på 1930-talet, men försäljningen sjönk när andra drycker kom på modet. 1985 köptes företaget av ägaren till Château Ducru Beaucaillou, Bruno Borie, som med marknadsföring och lätt justerat recept fick rejäl fart på försäljningen igen. Sedan 2008 ingår Lillet i Pernod-Ricards portfölj och finns att köpa via beställningssortimentet.

James Bond, han kallade sin Lillet Martini för Vesper och gav oss receptet: ”Three measures of Gordon’s, one of vodka, half a measure of Kina Lillet. Shake it very well until it’s ice-cold, then add a large thin slice of lemon peel.”

Saffran från Cérons

Djupt gyllengult simmigt sött. Den karaktäristiska doften som skvallrar om att den lilla botrytissvampen varit framme. Och när vinet får några år på nacken, den ljuvliga doften och smaken av saffran. Gudagott!

Jag följer landsvägen söderut från Pessac-Léognan med siktet inställt mot Sauternesland, men stannar till när jag upptäcker att jag kommit in i appellationen Cérons. Cérons??? Hur ofta hör vi talas om Cérons?

”Cérons, the least important sweet white wine appellation in the Bordeaux region” säger Oxford Companion to Wine (1). Bortglömt med mjukt söta viner säger kartboken. Jag blir intresserad.

Cérons är verkligen inget stort område. Endast sött vin från 38 hektar får bära namnet Cérons. Här görs dock inte bara sött, utan även torrt vitt och rött. De två senare får dock inte säljas under appellationen Cérons, utan får nöja sig med att sätta Graves på etiketten. Räknar man in även dessa arealer lär man hamna någonstans mellan 120 och 200 hektar. Litet alltså, inte konstigt att distriktet knappt nämns.

Även Cérons kan stoltsera med riktigt gamla anor. På romerska kartor från 200-talet finns staden utmärkt, då under namnet Cirius eller Cirione. En annan historia väcker också mitt intresse. Vi har ju lärt oss att det är tack vare floden Ciron som ädelrötan frodas i Sauternes. Ciron har iskallt vatten. Den flyter ut i Garonne med sitt betydligt varmare vatten, speciellt under den senare delen av sommaren. Kallt + varmt vatten = dimma. Dimman driver in i Ciron-dalen och de omgivande vingårdarna på morgonen. Under dagen strålar solen över vingårdarna och värmer bort dimman. Voilà! Det är så botrytis cinerea får de bästa förutsättningarna.

Ciron rinner mellan Barsac och Preignac och mynnar ut i Garonne just i Barsac. Men så har det inte alltid varit! 1750 stod den kanal färdig som ger Ciron dess nuvarande sträckning. Före dess vek floden av norrut och mynnade ut i Cérons. Varför byggde man då kanalen? Förklaringen är att floden ofta svämmade över, vilket ledde till att det var svårt att komma över den bro i Barsac som ledde över floden. Eftersom det var huvudvägen mellan Toulouse och Bordeaux, så var klagomålen från resenärer frekventa. Dessutom översvämmades ofta många av de kvarnar som stod längs floden. De kunde därför inte mala det mjöl som så väl behövdes inne i staden Bordeaux.

Historien får mig att undra om Cérons faktiskt skulle haft ännu bättre förutsättningar för ädelröta om floden fått behålla sitt ursprungliga lopp?

Druvor i Cérons? Ja, det är de traditionella för området. Sémillon dominerar starkt med ca 80%, därutöver Sauvignon blanc och Muscadelle. Avkastningen ligger på drygt 40 hl/ha. Det låter inte så mycket, men ska jämföras med endast ca 25 hl/ha i Sauternes.

ChateauDeCeronsWatWeb_130301Château de Cérons är kanske det mest kända slottet som gör AOC/AOP Cérons. Av slottets 26 ha, kommer druvorna till det söta vinet från fem av dem. Som vanligt när det gäller ädelrötade druvor, krävs oftast många turer ut i vingården. Varje gång plockas bara de druvor som är perfekt angripna.

Saffran, saffran! Årgång 1998 är helt ljuvlig och perfekt att dricka nu. Vackert gyllengul. Intensiv kryddig bouquet med massor av saffran kompletterat med honung och solmogna apelsiner. Smaken är behagligt söt med balanserad syra. Här finns återigen saffran, honung och citrus. En lite tunn svans skvallrar om det enklare ursprunget, men när den härligt kryddiga eftersmaken sätter in glöms det snabbt och njutningen är fullständig. Det roliga är att det här vinet finns att köpa nu (beställningssortimentet 81258). Priset? Jag tycker det är ett fynd, 123 kr för en halvflaska lagrad i femton år.

Cérons, värt att få lite mer uppmärksamhet.

(1) Robinson (2006) ”The Oxford Companion to Wine”.

Cyklamen i mängd.Tillägg i december 2013: Just nu finns inga äldre söta droppar från Cérons att tillgå via monopolet. För den som är intresserad av Château de Cérons viner, finns de nu i portföljen hos nätvinhandlaren Handla på vingården, länk till hemsidan här, där det också finns en trevlig film om slottet.