Om en Garnacha; #15 Montgó 2010. Jazzar dag två.

Vi fortsätter årets upptäcksfärd bland Garnacha-stockar. Håller oss ännu ett tag i kvarsittaren  Ramiros hemtrakter, alltså  DO Carineña i spanska Aragonien. Landet där gamla lågavkastande Garnacha-stockar sägs stå som spön i backen. Spanskt, men också danskt.

Avsändare är Hammeken Cellars, grundat av Nicholas Hammeken, och där David Tofterup står i spetsen för vinmakarteamet. Båda två danskar. Namnet Montgó? Ett av många varumärken i Hammekens portföj. Namnet är taget efter bergsmassivet Montgó, strax intill den lilla orten Jávea, där företaget har sin hemvist. Nära Alicante, en bra bit från Carineña.

Hammekens utbud sträcker sig från enkelt till premium, med några högpoängare i stallet. Vår provade Montgó Garnacha Old Vines 2010, lutar sig mot de förstnämnda.

Eftersom vårt fokus i första hand varit 100% Garnacha, blir vi lätt besvikna när vi surfar in på importörens hemsida och finner att Garnachan fått ge plats åt 15% Syrah. Något som dock är helt i sin ordning enligt lagstiftningen. De gamla vinstockarna,  old vines, är i det här fallet cirka 40 år unga. Lagrat en tid på två år gamla franska och amerikanska fat.

Mörkt röd, medelintensiv. Något återhållen doft, med utvecklade aromer av mörka bär, björnbär, slånbär, aningen fat och lätt kryddighet. Fyllig, frisk syra och markerade tanniner och avslutande eldighet. Björnbär, svartpepparkryddighet, lite fat, bra koncentration. Eftersmaken relativt lång. Dock lite tillknäppt, enfilig, där alkoholen känns alltmer besvärande, den vill nästan krypa utanpå. Nja, vi ställer undan, vill ha något annat till maten.

Men märkeliga saker kan hända. Det visar sig när vi tar fram flaskan igen efter ett dygns vila i kylskåpet. Dag två jazzar frukt och bär. Vi hittar örtiga björnbär i full sving, sällskapade av vällustiga, utsvävande moreller och fina fat. Någon har släckt brasan. Det känns mer integrerat och mycket mer tilltalande. Siffran i kanten har dansat lite upp och ner, men slutar på en hygglig medelnivå. Det där vardagsvinet alltså.

Frågan kommer osökt. Det här var årgång 2010. Enligt Hammekens egen hemsida är det 2012:orna som nu är på tapeten. Denna årgång av100% Garnacha, samma ålder på stockarna, dvs. ca 40-år, endast 20 hl/ha i avkastning. Är den provade 2010;an av samma art som Ramiros, en liten kvarsittare? I vilken fall som helst, skulle det vara intressant att prova årgång 2012 och jämföra.

På SB: Montgó Garnacha Old Vines 2010, art.nr 2189 (beställningssortimentet), 89 kr (inköpt aug. 2014).

Annons

Om en Garnacha; #14 Ramiro 2007. Finfin kvarsittare.

Hyllvärmare brukar inte vara populära, speciellt inte hos företags ekonomer. Nej, oavsett bransch, så ska det vara snurr på varulagret. Men gräver man i beställningssortimentet flyter det då och då upp viner som verkat ha blivit kvarsittare på hyllvärmarlistan. Det har vi sett också på vår Garnacharesa som startade i våras.

Hyllvärmare är både på gott och ont. Ont, när resultatet är trötta åldringar. Gott, när tiden på hyllan inneburit mognad till konsumentens fromma och vi slipper stå för lagringen. Ramiro passar in i det senare facket.

Lite nätsurfande visar nämligen att Ramiro 2007 lanserades redan våren 2009. Det är drygt fem år sedan. Dock väl inom de tio år som importören anger som lagringspotential. Vi tycker det befinner sig i ett bra drickfönster just nu.

Ramiro är en ren Garnacha. Usprunget är DO Carineña, området i Aragonien känt för sina odlingar av Garnacha på gamla stockar med låg avkastning. Exakta uppgifter på råvaran som gått ner i detta vin är dock ej för oss kända. Vinet har under framställningen snabbt passerat amerikanska fat för den malolaktiska jäsningen. Alkoholhalten har man hållit nere, till för Garnacha generellt sett låga 13,5%.

Som producent står Bodegas San Roque S.C, ett av de kooperativ som ingår i Grandes Vinos y Viñedos. Alltså avsändaren till de elementära cirkusvinerna vi provade tidigare i höstas, Payaso och Acróbata.

Ramiro 2007, Garnacha Seleccionada.
Röd, medelintensiv med brun touch. Mogen doft impregnerad av mörk torkad frukt, russin, katrinplommon, läder och lätta örtiga toner. Medelfyllig, frisk syra och avrundade, men markerade tanniner. Torkad fruktighet; russin, katrinplommon, björnbär. Kryddigt, torkade örter. Bra eftersmak med torkade mörka sötfruktiga bär, vitpeppar och anis.
Karaktärsfull, stram mogen charm i den enklare klassen.

Hyllvärmartiden har i Ramiros fall varit gynnsam; levererar till lågt pris, en finfin kvarsittare.

På SB: Ramiro Garnacha 2007, art.nr 74469 (beställningssortimentet), 69 kr (66 kr vid inköpstillfället i augusti).

Om två Garnacha; #12-13 Payaso 2013 & Acróbata 2012. Elementär cirkus.

Garnachadräkterna är rutiga den här gången. Vi provar en rosa pajas och en röd akrobat. Trevliga cirkuskonster, men i den elementära skolan. Vi är kvar i Spanien och Aragonien. Den här gången lite norr om #11 Tres Picos hemvist Campo de Borja. Nu är distriket Cariñena; också här lever gamla Garnacha Tinta-stockar på stor fot.

Cirkusvinerna kommer från Grandes Vinos y Viñedos. En stor producent som enligt hemsidan förfogar över ett mycket stort vineri och ägs av fem lokala kooperativ tillsammans med finansiella aktörer och Aragoniens regionala utvecklingsinstitut. Flera varumärken finns i portföljen, bland dem alltså El Circo.

El Circo, Payaso 2013 Garnacha rosé.
Jordgubbssaftsröd. Frisk, ung, återhållen doft med röda bär, jordgubb och liten örtighet. I gommen lätt med mycket frisk syra. Hygglig längd med mogna jordgubbar, markerad syra och svag fruktsötma. 
Jovisst är det enkla, syrliga pajaskarameller i glaset; lite insmickrande, men också friskt och stramt.

El Circo, Acróbata 2012 Garnacha.
Halvtät rödblå. Medelstor, ung till utvecklad mycket saftigt bärig doft med lätt godistouch; björnbär, röda vinbär och liten örtighet. Medelfyllig med frisk syra och balanserade tanniner. Bra längd med saftsötfruktiga björnbär, hallon och lätt godiston.
Här en saftig akrobat med basalt artisteri i repetoaren; stramt anslag i publikfriande, sötfruktigt och fräsch stil.

Elementära cirkuskonster i båda flaskorna; enkla viner men med kvaliteter som gör att de mycket väl platsar in i vardagsvinsklassen.

Intressant är matmatchningen som ger oss anledning att jämföra vinerna mot varandra ännu en gång. Båda vinerna har en fräschhet, men rosén upplevs i gommen mer syrarik än det röda där istället den lätta fruktsötman blommar ut.

Vi serverar en grillad makrill med kokt potatis och grillad ”grillök” ackompanjerad av en röra på lök, cocktailtomater, citron och bredbladig persilja som fått fräsa hastigt i olivolja tillsammans med en skvätt vitvinsvinäger och lite strösocker, salt och peppar.

Pajasrosén kan på förhand tros vara det bästa valet, men blir för frisk i förhållande till den lilla sötman i makrillköttet. Den röda akrobaten matchar däremot perfekt och växer ett nummer. En inte alltför ovanlig upplevelse när vin och mat finner varandra.

På SB:
El Circo Payaso 2013 Garnacha rosé, art.nr 71968 (beställningssortimentet), 77 kr (aug. 2014).

El Circo Acróbata 2012 Garnacha, art.nr 72321 (beställningssortimentet), 77 kr (aug. 2014).

Den där Garnacha; #5 Campos de Luz 2013. Lättflyktig storsäljare.

Ett djupt andetag och näsan sänks över vinglaset. Förutfattade meningar och förhoppningar på låg nivå. Dessutom svävar vissa moraliska betänkligheter i luften. Det är dags att prova det fjärde och sista av SB-butikens utbud av rena spanska Garnacha-viner. Inget av dem betingade mer än 70 kr per flaska, men här har vi prisbotten.

”Ljusfälten”, i svensk översättning, är en av SB:s storsäljare. Elfte plats på bästsäljarlistan över röda viner 2013. Nästan 1,54 miljoner liter pimplade svenska folket i sig (nåja, nästan i alla fall; några liter fann nog vägen över kölen till vårt norska grannland).

Campos de Luz Garnacha 2013 har sitt ursprung i distriktet Cariñena, strax söder om Zaragoza i Aragonien. Ståltanksjäst, inga fat.

Röd färg, låg intensitet. Återhållen bärig doft av lingon och jordgubb. Smaken lite sötfruktigt, obestämbart bärig och kryddad med lagerblad och lakrits. Fishermans Friend med lakritssmak är faktiskt den första associationen. Hygglig eftersmak.

Men oj, vad hände? Den lilla doften som fanns är snabbt bortblåst. Och smaknyanserna är lika lättflyktiga. Kvar finns ett enkelt, endimensionellt ”vinigt” vin. Som att dricka syrlig, väl utblandad saft. Men trots allt får vi tillstå; det är helt korrekt, mjukt och lätt.

Kan gissa att det är det där lättklunkade, godisaktiga och saftliknande som gör det till en storsäljare. För man måste ta en klunk till för att försöka fånga vad det smakar. Och en till. Det blir dyrt i längden och för mycket alkohol.

Varför inte välja ett vin med några fler smakdimensioner istället? Upplevelsen blir så mycket större, och det behöver inte bli så mycket dyrare. Den där Garnacha, den kan så mycket bättre. När den får chansen.

Lite fascinerad över att vinet 2012 fick utmärkelse på Vinordic som ”Best value”. Var årgång 2010 som det då gällde en mycket bättre årgång?  Utmärkelsen gällde i och för sig röda viner i prisklassen upp till 59 kr… Say no more.

På SB: Campos de Luz Garnacha 2013, art.nr 2718, 54 kr (finns även i magnum och treliters boxversion). (April 2014)

PS. Har du inte gjort det tidigare, läs gärna vad Lars Torstenson (här på vinifierat) och Erika Landin (här på Vinkärlek/Allt Om Mat) skrivit om vin, pris och kvalitet kopplat till hållbar produktion.