Etikettarkiv: champagne

Lusfritt i Champagne

Häromdagen såg jag ett intressant avsnitt av Uppkorkats web-TV, där Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad besöker Champagne Tarlant. Magnus kastar sig ner bland vinrankorna och gräver i jorden. Det ryker. Jorden rinner genom fingrarna. Det är sand, väldigt mycket sand i jorden.

Den här jordplätten i Champagne heter mycket riktigt Les Sables (sanden) och ligger utanför byn Oeuilly väster om Épernay i Vallée de la Marne. Det unika är att det är fritt från vinlus. Ingen phylloxera vastatrix trivs här. ”Den kan inte röra sig i sanden,” förklarar Magnus.

Här växer Chardonnay som planterades på 1950-talet. Och det är oympade, rotäkta vitis vinifera-stockar. Druvorna går till en riktigt torr, Extra Brut, Blanc de Blancs med namnet ”La Vigne d’Antan”.

Efter att phylloxeran hade etablerat sig i södra Frankrike, där den upptäcktes 1863, spred den sig som en farsot över landet. 1888 var det Champagnes (o)tur och inom några år hade vinlusen festat loss på rotstockar över hela regionen. Fördelen som odlarna i Champagne hade var att lösningen vid det laget redan var känd; ympning på amerikanska rotstockar.

Ett mer berömt lusfritt läge i Champagne finns hos huset Bollinger i Aÿ, strax norr om Épernay. Här, alldeles intill den ståtliga huvudbyggnaden, ligger två små grand cru vingårdar, le Clos Saint-Jacques och les Chaudes Terres, dit phylloxeran av någon outgrundlig anledning aldrig hittat. Ett stort inslag av sand i jorden kan vara en förklaring. Även en tredje vingård, la Croix Rouge i Bouzy, var länge lusfri, men den drabbades helt plötsligt för några år sedan. Ingen vet varför. De oympade stockarna fick dras upp 2004.

Hos Bollinger är det Pinot Noir som växer på de lusfria jordarna. Stockar som förökas genom avläggare och absolut inte rätat in sig i några raka led. Resultatet är lika unikt som vingårdarna. Några tusen flaskor av en Blanc de Noirs med det belysande namnet Vielles Vignes Françaises.

En sådan drömprovning det skulle kunna bli.  Två berättelser, två stilar, två hus – en gemensam nämnare. En fläkt från svunna tider.

Annonser

En bubblande vecka

Johann Rucks mousserande från Franken avslutade förra veckan. Dopff au Moulin, Antech, Hélène Dorléans och fler därtill har satt guldkant på terminens första vecka. För visst känner man sig lite lyxig när bubblorna gnistrar som stjärnor i glaset och munnen fylls av den krämiga moussen?

Champagne är ju förstås alltid Champagne. Bonnaire och Thierry Perrion har stått för inslagen från de mousserande vinernas högborg. Fina viner från mindre producenter. Men bra mousserande vin görs ju också i en rad andra franska distrikt. Störst efter Champagne är faktiskt Alsace, det trodde ni kanske inte? Ja, själv trodde jag det var Loire, men viker mig snabbt när flera källor uppger motsatsen.

När det står Crémant på den franska flaskan är vinet gjort på samma sätt som i Champagne. Alltså den traditionella metoden där den andra jäsningen, som skapar de vacka bubblorna, sker på flaska. Efter lagring avlägsnas jästfällningen från flaskan och den fylls upp med ”liqueur d’expédition”, en blandning av vin och socker, till önskad söthetsgrad.  Vi provade tre Crémant-exempel, från Alsace, Bourgogne och Loire. Personligen utnämnde jag vinet från Loire som vinnare i denna täta kamp.

Vouvray Hélène Dorléans Brut 2008, från producenten Domaine Bourillon Dorléans, är alltså en Crémant från Loire, närmare bestämt från distriktet Vouvray utanför staden Tours. Ett vackert område som breder ut sig på båda sidor om floden Loire. Förutom vingårdar finns det gott om romantiska slott i omgivningarna. Det otroligt vackra Chenonceau, faktiskt byggt över själva floden Cher, är ett självklart utflyktsmål när man är i trakterna.

Hélène Dorléans Brut är gjort på 100% Chenin blanc och det känns. Ylletoner och äppletoner skvallrar tydligt om druvan. Härligt att kunna ursprunget. Smaken är drygt medelfyllig. Aningen sötma maskerar lite av syran, men det är friskt med viss komplexitet. Moussen är klart godkänd. Det trevliga är att vinet växer sig större under provningen och detta, tillsammans med ursprungskaraktären, bidrar starkt till min förstaplats. Dessutom prisvärt för 129 kr.

Intressant var också att prova en Blanquette från distriktet Limoux. AOC Blanquette de Limoux på etiketten innebär också traditionell metod. Limoux ligger i den västra delen av Languedoc och ordet blanquette betyder helt enkelt ”vit” på det lokala, urgamla språket occitanska. Distriktet gör anspråk på att vara det mousserande vinets vagga. Det sägs att jäsning på flaska skapades här långt innan metoden nådde Champagne. Man vet att klostret St-Hilaire framställde mousserande viner redan 1531.

I Blanquette de Limoux Réserve Brut 2010 från Roger Antech överväger den traditionella druvan Mauzac med 90%. Resten är lika delar Chenin blanc och Chardonnay. Här märks en lite högre sötma tillsammans med en mjuk mousse. Doften är fräsch, fruktig med blommiga toner, grape och gröna äpplen. Gott, friskt. Den här serverar jag gärna som aperitif.

Till sist en helt ny bekantskap som jag gärna kommer att hålla vid liv. Mitt emellan de röda vinernas nästen i norra respektive södra Rhône hittar vi Die, hemvist för bland annat Clairette de Die. Det är ett sött vin tillverkat enligt ”méthod Dioise”, en metod som innebär att vinet bara jäser en gång, till skillnad från den traditionella metodens två gånger. En annan skillnad är den mycket låga temperaturen under jäsningen på ståltank som innebär att processen tar flera månader. Det halvfärdiga vinet buteljeras innan jäsningen är klar och jäser alltså färdigt inneslutet i flaskan där koldioxiden skapar bubblorna. Fällningen avlägsnas genom att det färdiga vinet sugs ur flaskan under tryck. Därefter buteljeras det på en ny flaska.

Jaillance Muscat Clairette de Die är gjort på ekologiskt odlade druvor; 90% Muscat och 10% Clairette. Alkholhalten är 7% och sötman 68 gram per liter. Det här är mycket prisvärt för sina 89 kr och helt förförande gott. Doften stor, parfymerad, med liljor och mysk. Det är fylligt, sött med lite lägre syra och en läcker badskumsliknande mousse. Smakar länge. Ett självklart alternativ till fruktsalladen istället för den populära italienska Moscato d’Asti. Vi testade den också till ost. Perfekt till vår hårda getost och tillsammans med sältan i ädelosten.