Etikettarkiv: chenin blanc

Langlois slottsbubbel, i Bollingers anda

Värmen söker denna heta sommarvecka. Iskallt vattten med lime intas i mängd. Men standardfrågan kommer som på beställning var eftermiddag; ”Vad blir det för bubbel idag?”

Efter några gamla säkra kort från Frankrikes nordöstra bubbel hörn, hittar en crémant från ett av våra favoritdistrikt ner i glasen. Fräscht, mångfasetterat med svalkande mousse.

Loire east of Saumur

Langlois-Chateau i St-Hilaire-St-Florent, Saumur är producenten. Hit kom vi inte på vår resa längs Loire i höstas, även om namnet funnits med i tankarna. Det närmaste var vårt besök på Château Yvonne i Parnay, med deras utsökta Cabernet Franc-viner,  en kort bit från Saumur. Även Langlois-Chateau gör röda och vita stilla viner, men huvudnumret är Crémant de Loire, gjort enligt den traditionella metoden.

Inriktningen var mousserande vin redan 1912, när Langlois-Chateau startades av det unga paret Edouard Langlois och Jeanne Chateau. Deras lycka blev dock kortvarig då Edourd dödades i det första världskriget. Jeanne sällade sig till skaran av ”bubbelänkor” och drev företaget vidare. Det förblev familjeägt fram till 1973 när champagnehuset Bollinger klev in som majoritetsägare.

Langlois Crémant de Loire Brut

Basvinet till Langlois Brut, Crémant de Loire, är gjort till huvuddelen av Loires signaturdruva Chenin Blanc (60%) tillsammans med lika delar Chardonnay och Cabernet Franc. Druvorna kommer från sex olika lägen, dominerade av kalkhaltig jordmån, vilka vinifieras separat och blandas till slutlig cuvée tillsammans med cirka 10% reservvin. Efter andra jäsningen på flaska har det fått vila hela tre år på fällningen. Dosage 11 gr/liter.
Ljust gul med en storm av små bubblor. Medelstor komplex doft med inslag av brödighet, lite vaniljbullar, vita blommor och fin fruktighet av gula plommon, äpplen och smultron. Medelfyllig med mycket frisk syra, fint gräddig mousse och mycket lätt behagfullt integrerad honungston. Citrussyrligt och gomfyllande rundhet på samma gång. Eftersmaken är lång och lyser av mineralitet, citrus, gröna äpplen och ett uns smörkola. Kanongott, fräscht, mångfasetterat – och mycket prisvärt. Det här sippar vi gärna mer på.

På SB: Langlois Crémant de Loire Brut (nr 7404, 125 kr, juli 2014)

Annonser

Pärlande lätt hos Huet

Vi står i Domaine Huets moderna provningsrum i Vouvray med var sitt glas Cuvée Huet Brut Pétillant. Intrycken är översvallande, sommarljuvt med pärlande lätta bubblor och en stor bukett av olika dofter. När vi en kort senare provar deras crémant ligger frågan nära till hands. Varför dricker vi inte mer petillant?

Johan Le Calonnec, "commercial", guidade oss genom källare och provning.
Johan Le Calonnec guidade oss genom källare och provning.

Det enkla svaret är väl att det inte är trendigt med bara lätta bubblor – det ska bara vara rejäl mousse med stort tryck bakom. Att det inte når så mycket av den lättare varan upp till vårt nordliga land är väl ett annat skäl. Konsumtionen av pétillant är dessutom sjunkande även i hemlandet, vilket har lett till att fler ställt om produktionen till det mer efterfrågade vinet med högre tryck bakom bubblorna. Och så produceras än mindre volymer pétillant. I dag är det inte många producenter kvar. Så berättade Johan Le Calonnec, som jobbar på affärssidan inom Domaine Huet, men underströk att ”i det här huset fortsätter produktionen”.

En intressant jämförelse var det, att prova Vouvray Pétillant Brut mot Vouvray Brut mot varandra, den senare alltså en crémant. Exakt samma basvin, gjort av druvor från de yngsta stockarna från egendomens vingårdar. Ca 80% från årgång 2007 och resten 2006. Skillnaden? Det ena får mer socker i den liqueur de tirage som tillsätts basvinet för att det ska jäsa en andra gång på flaska. Liqueur de tirage, en blandning av stilla vin, socker och jäst, som för champagne och crémant generellt brukar ha en sockerhalt på ca 24 gr/liter, vilket skapar ett tryck i flaskan på ca 5-6 bar. Huets pétillant får en tillsats socker på 12 gr/liter, vilket ger ett tryck mellan 2,5 – 3 bar efter degorgering (max 3 är tillåtet för vintypen, däröver blir det crémant), och får ligga tre år på jästfällningen i flaska innan degorgering.

Domaine Huet Vouvray Pétillant Brut. Stor doft vars nyanser växer och utvecklas i glaset; komplex med mogna frukter, citrus, melon, sommarblommor. Läcker pärlande lätt mjuk mousse. Lätt, fin frisk syra, mycket torr. Här dansar honungstonerna in bland blommor och frukt. Bra längd. Ett vin som lämnar ett sådant där stort fånigt leende på läpparna – lycka!

Domaine Huet Vouvray Brut. Försiktigt fruktig doft. Mineral. Bra mousse, fruktig, torr med fin frisk, lite rund syra, viss komplexitet och ok längd. Fattiga noteringar, svårt att plocka ut nyanserna.

Resultatet var alltså slående. Vi älskade Huets pétillant för komplexiteten i doft och smak, medan crémant-vinet var, javisst bra, men inget utöver det vanliga. ”Vi vill ha mer pétillant,” ropar vi.

Domaine Huet har sedan länge ansetts vara en av de absoluta topproducenterna i Vouvray, speciellt känd för sina utsökta halvtorra och halvsöta viner. Grundad 1928 av far och son Huet. Fadern Victor ville ha en lugn plats att dra sig tillbaka till från ett hektiskt yrkesliv i Paris. I Vouvray föll han för en blomma; små, vilt växande, ljust lila cyklamen fångade hans hjärta. Det var bara ett aber, till egendomen där blommorna växte så vackert hörde en 5 ha stor vingård. Då sa sonen Gaston att ”vinet fixar jag” och köpet fördes i hamn. Och visst fixade han det.

För ett drygt år sedan slog nyheten ner att Noël Pinguet lämnade Domaine Huet för att gå i pension tidigare än planerat. Pinguet var svärson till Gaston Huet och hade varit ansvarig ledare och vinmakare sedan 1976. I rapporteringen kring den förtida avgången spekulerades det om anledningen. La Revue du Vin de France angav att orsaken var skiljaktigheter i viktiga frågor mellan Pinguet och ägarfamiljen Hwang, vilka köpt egendomen 2003 efter Gaston Huets bortgång året före. Fördelningen i produktion mellan torra och söta viner och risktagandet förenat med att vänta ut druvmognaden för att kunna göra söta viner skulle vara en sådan fråga. Något som tillbakavisades av Sarah Hwang i en kommentar till loirekännaren Jim Budd (publicerad på Budds blogg; Jim’s Loire). Huvudansvarig för vinmakning och vingårdar är idag Jean-Bernard Berthomé, som med sina över trettio år hos Domaine Huet står för erfarenhet och kontinuitet.

Domaine Huet var tidigt ute med biodynamisk odling och är idag demeter-certifierade. Pinguet började med en parcelle 1987 och 1990 var samtliga vingårdar omställda. Alla vingårdar är planterade med vinstockar av varierande ålder. 50% består av stockar som är mellan 30 och 50 år gamla, 35% har en ålder av 10-30 år och resten är yngre. Egendomen omfattar totalt 35 hektar fördelade på tre speciella lägen och därutöver ett antal parceller i deras närhet. 

  • Le Haut-Lieu, med djup brun lera, ligger uppe på platån ovanför byn Vouvray. Detta var den ursprungliga vingården som kom med köpet 1928. Då 5 hektar, idag utökad till 9 ha.
  • Le Mont, närmast sluttningen ner mot Loire, omfattar 8 ha. Grönaktig lera och kiselhaltiga relativt stora stenar dominerar. Här mognar druvorna en vecka senare och ger koncentrerade viner som behöver lite mer tid på sig, men å andra sidan har stor lagringspotential.
  • Clos du Bourg, en 6 ha muromgärdad vingård på sluttningen strax ovanför kyrkan i Vouvray. Ett tunt lager kalkhaltig lera, endast ca en meter tjockt, täcker den kalkhaltiga bergrunden, tuffen – ”le tuffeau”. Utpekad som en inofficiell premier cru, som ofta ger viner med en behagfull rundhet innan den mycket friska syran kommer i dagen.

Från samtliga lägen görs sec (torrt), demi-sec (halvtorrt) och ”moelleux” (halvsött). Medan demi-sec har en lätt sötma, runt 25 gr restsocker per liter, gick de moelleux vi provade upp till 47-55 gr/liter.

I källaren är svavel den enda tillsatsen och används i små mängder. Alltså är jästen den naturliga som följer med druvorna. Jäsning på 225 liters ekfat, stora 600-liters fat eller tankar på 3000 liter. Faten är i genomsnitt 40 år gamla och när man är tvungen att köpa in nya får musten ligga där max en till två veckor innan omdragning för att inte ta åt sig för mycket nya ektoner. Låg temperatur vid jäsningen (14-17 grader) som kan ta upp till två månader. För de söta vinerna stoppas jäsningen med svavel vid önskad söthetsgrad.


Vi provade tre sec:
Clos du Bourg 2011 (delikat elegant doft, mycket frisk syra dold bakom en mjuk fasad och aningen fruktsötma, fruktig med melon och coing, komplex, ”rasig”), Le Mont 2011 (honung, bivax och tropisk frukt i nosen, fin syra, rund aningen fruktsötma, komplex, kryddigt med nejlika, melon och fin mineralitet), Le Haut-Lieu 2012 (delikat, komplex doft, mycket torr, rund innan täckelsen bryts av frisk syra, fin komplexitet med citrustoner). Det sista från ett ”svårt år” som rekommenderas för tidig konsumtion, emedan normal lagringspotential är runt tio år.

Två demi-sec:
Le Mont Demi-Sec 2007 (söt mogen frukt, citrus, komplex och kanske, kanske en tuss från lovikavanten. Delikat liten sötma, fylligt fruktig med citrus, blommor och fin komplexitet – en ljuv och fräsch sommaräng!) och Le Haut-Lieu 2003 (vackert gyllengul, mogen torkad frukt, honung, bivax och tunga kryddiga blomdofter. Fylligt med fin lätt sötma, fräsch syra och bra mineralitet – underbart moget!). Generellt anses de halvtorra vinerna kunna utvecklas fint i upp till 20 år.

Avslutningsvis, tre moelleux:
Clos du Bourg Moelleux 2007.  Ett år med lite ädelröta, angripna druvor plockades i första omgången och blandades i faten 50/50 med icke botrytiserade druvor från den andra plockningen. Fin, lite blyg, delikat doft med toner av honung och en hint björnklister. Relativt fylligt med frisk syra och behagfull sötma balanserad av fina citrustoner. Otroligt komplex, elegant i gommen med mineralitet och aningen botrytis. Utmärkt längd. Förförande.
Le Haut-Lieu Moelleux 2009. En varm årgång med bra syra och lagringspotential upp mot 50-60 år. Fin medelstor doft av torkad frukt, aprikos, åkerhallon, honung, mineral och bivax. Fyllig, härligt tjock i gommen, balanserad sötma, fin markerad syra. Aprikosmarmelad, honung, torkad frukt, honungstoner och ett helt trädgårdsland fullt av blommor. Fräscht.
Clos du Bourg Moelleux 2006, Première Trie. Ett år när regnet ställde till det och bara sex producenter gjorde söta viner. Ett vin som rekommenderas för konsumtion nu och upp till sex år pga den lägre syran. Stor doft som utvecklas i glaset, botrytis, aningen saffran, mandel. Balanserad syra, sötma och fyllighet. Lång läcker eftersmak med torkad frukt kryddad med lite saffran. Gott nu! 

Sammanfattningsvis alla mycket läckra, välgjorda viner av yppersta kvalitet. Viner som tilltalar oss på bästa sätt. Det ska bli spännande att följa Domaine Huet och hur produktionen, stilarna och vinerna utvecklar sig de närmaste åren. Det roligaste med besöket? Aha-upplevelsen som vi fick på köpet; ”Mer pétillant i glasen!”

Chenin Blanc Vouvray
Ett hav av Chenin Blanc, rad på rad i Vouvray

Domaine aux Moines – hos damerna ovan dimman

Hade vi kommit ett par timmar tidigare hade vi sett det själva. Hur Roche aux Moines i Savennières stuckit upp i solen, medan dimmorna dansade i dalgångarna. På vår väg från Muscadet mot Savennières i Anjou, strax väster om Angers, passerar vi broarna över Loires förgreningar. Här fångar vi de sista älvorna när de leker strax över vattenytan och solstrålarna glittrar i de ännu daggvåta spindelnäten.

Domaine aux Moines väntar oss och vi siktar egendomen genom diset högt uppe på höjden. Här skapar kvinnliga händer ett elegant, uttrycksfullt och mycket lagringsdugligt vin på Chenin Blanc. Madame Monique Laroche var kvinnan bakom vinet till och med årgång 2000. Året därpå iklädde sig dottern Tessa, oenolog från universitet i Reims, ansvaret för egendomen och blev därmed nästa generation Madame Laroche vid rodret.

”Ni är så välkomna,” hade Tessa skrivit i svarsmejlet på vår förfrågan om ett besök. ”Vi kommer vara i full gång med skörden, men min mor kommer ta hand om er.”

Det känns nästan lite högtidligt när vi promenerar ut i vingården tillsammans med Monique Laroche. Förundras över vilt växande små ljust lila cyklamen. Solen gassar, härligt ljummet. Men det är inte bara solens strålar som värmer. Inte nog med att vi trampar helig mark i Chenin Blanc-hänseende, vi gör det på skördens allra första dag. Hjärtat klappar lite extra och bara upplevelsen i sig värmer inombords.

Vi börjar med att gå bort mot nyplanteringen, en fin sydvästsluttning. På de här tre hektaren odlades druvor i början av 1900-talet. Nu är det åter röjt och planterat i tre omgångar; 2010, 2011 och 2012. Men det är först fem år efter plantering som druvorna får sluta som vin i en flaska med AOP Roche aux Moines på etiketten. Än så länge blir det Vin du France. Nyplanteringen blir förstås ett värdefullt arealtillskott och innebär att de tidigare åtta hektaren Chenin Blanc utökas till elva. Endast en hektar avviker med Cabernet Franc och Cabernet Sauvignon som blir till den röda Anjou Village.

Tessa Laroche står med sekatören i högsta hugg när vi möter henne på vår vandring mellan vinraderna. Här skördar man i omgångar och väljer bästa tidpunkt för respektive druvklase. I år planerar man tre tries. Vi tittar på nyplanteringen tillsammans. Ser på vinrankor och druvor. ”Ekologisk odling, med vissa biodynamiska inslag,” förklarar hon. Vi pratar 2013. Det är ingen lätt årgång.

Vädret har varit uselt även på den här normalt solindränkta kullen. Blomning först den fjärde juli. Grön skörd i september. Normalt skördar man i slutet av september. I år går starten alltså idag, måndagen den 7 oktober. Men Monique kommer ihåg 1993. Då var det ännu värre, med skörd först den elfte november.

Vi tittar in i vineriet. Hydralisk press. Ståltankar där jäsningen startar innan en del läggs över på fat, nya och gamla. När jäsningen är klar dras vinet om för att ta bort gros lie, den stora fällningen. Det som bildas därefter, fin lie, får vara kvar och beroende på årgång görs ibland battonage. Vinet ligger länge, 2012:an buteljerades i mars 2014. Bra årgångar görs också en special cuvée som får 25 månader på fat, senast producerat 2011.

Fortsätter bakom huset och trädgården. Mer vackra små cyklamen. Och fyra av egendomens tolv hektar vingårdar. En del rankor har uppnått den aktningsvärda åldern av 88 år. Här är avkastningen så låg som 12 hl/ha.

Vinodlingarna på Roche aux Moines har anor tillbaka till medeltiden. Som på så många andra ställen var det munkarna som började odlade druvor på platsen. Huset från 1700-talet är ståtligt. Här bodde klostrets abott fram till den franska revolutionen. Efter försäljning 1793 har egendomen vandrat genom en lång rad händer innan den kom i familjen Laroche ägo 1981.

Madame Laroche tog hand om vingård och vinmakeri redan från start. Vinmakningens grunder hade hon lärt under sin apotekarutbildning. Maken uppskattade gott vin, men var notarie och förblev så. Men vi förstod att det inte var lätt att vara kvinnlig vinmakare vid den tiden. Karlarna fnös och dömde ut vinerna utan att prova. En kvinna kunde ju bara inte göra vin. Det var den gängse uppfattningen. Vad fel de hade.

VinerDomAuxMoines-14

Dags för provning!

Domaine aux Moines 2011, ett år med mycket liten skörd, 16 hl/ha, knappt hälften av de vanliga 30 hl/ha. Litet är i det här fallet naggande gott. Hälften uppfostrat 16 månader på fat, resten på tank. Hela 14,5% alkohol.
Vackert ljust gyllengult. Stor komplex, fruktig doft med läckert insmugna fattoner. Gröna äpplen, persika, aprikos och honungstoner kryddade av en pust från jasminbusken och mineralitet i vardande. Vi slås av kraften i gommen; fruktigt av äpplen, nektarin, citrus och med väl integrerade fat. Torrt, drygt medelfylligt med frisk syra. Lång, komplex eftersmak med honungstoner. Summa summarum; välbalanserat och fullmatat, elegant och expressivt. Vackert, ungt med potential att åldras i välbehag, under många, många år. Kan man klara att hålla fingrarna borta i 20 år?

MoniqueLarocheDomAuxMoines-21Monique ursäktar sig när hon plockar fram nästa vin. ”Vi har tyvärr inget mer torrt vin att sälja från 2000-talet. Efterfrågan har varit stor från Japan och USA.” Så vi dyker ner i det förra århundradet.

Domaine aux Moines 1999. Djup, ljust guldgul. Uttalad doft med torkad frukt, honung och mandlar. Drygt medelfyllig, frisk avrundad syra och helt torrt. Läckert komplext med mogna frukter, äpple, päron, honung och fin mineralitet i svansen och mycket bra längd. Ett vuxet vin med fördjupad skönhet – underbart moget, gott! ”Kan lagras tio år till,” säger Monique. ”Ger än mer komplexitet och honung.” Vi dricker det gärna nu. Varför inte med en grillad hummer på tallriken?

Coing

Vi diskuterar frukten i -99:an och Monique säger ”coing”. ”Coing??” undrar vi. Kan inte stava till namnet, vet än mindre hur frukten ser ut eller smakar. ”Som en blandning mellan äpple och päron,” förklarar hon. Och visst stämmer det. Det kunde vi konstatera när vi handlar lite lunch en butik strax efter besöket och hittar mänger av coing i fruktdisken. Smaken? Ja, vi kan väl säga att det smakar … coing. Och visst fanns det tydlig coing i -99:an.

Domaine aux Moines 1998. Gyllengul. Mycket elegant, komplex doft med torkad frukt, honung, nötter och mineral. Relativt fylligt, hög syra, helt torrt. Lång, komplex eftersmak. Lätt i gommen och elegant, elegant… Ordet kommer tillbaka gång, på gång. Dofter och smaker är så djupt inlindade i varandra att det är svårt att bena ut dem. Men varför vara så analytiskt? Det räcker väl att njuta? Mycket bra. Elegant.

Kan det bli så mycket bättre? Knappast. Men det är bara vad vi tror. Monique dyker in i kylen efter nästa flaska. Och det är nu vi faller pladask.

Domaine aux Moines 1994. Ett riktigt kallt år med frost i april, vilket återspeglas i vinet. ”Det var helt omöjligt att dricka som ungt. Syran var enorm, 7 gram per liter och en restsockerhalt på bara 1,7 gram.” Chaptalisering? ”För AOP Savennières är det tillåtet, men inte för Roche aux Moines.” Vinet är verkligen mycket, mycket torrt.
Gyllengult. Stor, rik doft med mineral, petroleum, honung och saffran. Medelfylligt, markerad men avrundad syra. Torkad frukt, persika och saffran. Smakar länge, länge. Ett vin som går rakt in i själen och förflyttar oss till en annan dimension av verkligheten.
Så här smakar lycka!!! Kan inte någon stoppa tiden?

Domaine aux Moines 1992. ”Ett svårt år med vit svamp inne i klasarna. Vi gick över fälten och plockade hela sju gånger.” Återigen ett fantastiskt vin, men en tuff match att komma efter -94:an. Gyllengul. Fin doft med kryddighet, torkad frukt, honung, saffran och curry. Drygt medelfylligt, frisk avrundad syra och för första gången ett minimalt uns sötma. Smaken är komplex med torkad frukt och tryfflar. Fin längd. Vi smackar gott och funderar på en kyckling med gräddig sås och mängder av champinjoner på tallriken.

Honung är sött. Vi stannar till i tanken och kan inte låta bli att förundras. Ljuvliga honungstoner förgyller alla viner. Samtidigt är de alla torra. Mycket torra. Druva? Terroir? Fascinerande. För när så det sötare vinet avslutar flighten, då är det första gången ordet inte finns i noteringarna. Märkligt.

Ibland, men inte ofta, görs ett halvtorrt vin, en ”moelleux”. Vi provar Domaine aux Moines Cuvée des Nonnes 2011 gjord på druvor som skördades i oktober (sent det året, inte i år). Här har vi 30 gr restsocker och ändå en alkohol på 14%.  Ljust gul. Fräsch, fin doft med ungdomliga sötfruktiga toner, lätt kryddighet och kåda. Relativt fylligt, halvtorrt med frisk syra. Fräscht, kryddigt med lång eftersmak där torkad frukt och saffran redan börjat sticka upp. Läckert!
Här längtar vi efter klassiska matkombinationer; varför inte lite foie gras? Eller blåmögelost? Monique föreslår en klassisk fransk tarte aux fruits på persika eller aprikoser.

Här hade vi kunnat stanna länge. Men timmarna har gått, vinet är slutsmakat och beställningen expedierad. Kanske komma tillbaka en varmare årstid och hyra den gîte som nyligen byggts alldeles intill vingården? Ett är i alla fall säkert. Till Domaine aux Moines viner kommer vi komma tillbaka.

DörrProvningsrumDomAuxMoines-17

Chenin Blanc – knappast en hunddruva

Hög fruktsyra och våta lovikavantar. Det fick vi en gång i tiden lära oss som kännetecken på Chenin Blanc från Loire. Syran håller vi fortfarande med om. Men de där yllevantarna tycks ha blivit lika omoderna i vinets världs som lovikan i modets. Antingen det, eller också har våra luktreceptorer mottagliga för doften helt lagt av. Nej, idag hittar vi istället anteckningar om äpplen, aprikoser, mineral, blommiga och kryddiga toner och gärna några droppar honung i våra noteringsböcker.

Chenin BlancVi har lärt oss att Chenin Blanc kan ge fantastiska söta viner. Vem har inte provat en gammal Moulin Touchais och förundrats över hur friskt vinet är och över paletten av dofter? Ett otroligt lagringsdugligt vin.

Men det är inte bara de söta vinerna som åldras med behag. För några år sedan fick vi uppleva en åldrad torr Chenin från Château Yvonne i Saumur-Champigny. Provningsnoteringarna verkar ha gått förlorade, men den bör ha haft drygt tio år på nacken. Och de komplexa mogna tonerna, de glömmer vi inte i första taget.

Det är ju lite roligt med Chenin, den används ju till så många olika vintyper. Vitt torrt, halvtorrt och sött. Mousserande med både lägre tryck, petillant, och ordinarie bubbelfaktor, crémant. Loire, det är distriktet framför allt och då de mittersta delarna; Anjou-Saumur och Touraine. Visserligen finns en del små odlingar i Limoux i västra Languedoc, där den används främst till Crémant de Limoux men även till stilla vin, och några få hektar på Korsika, men det är Loire som står för den absoluta majoriteten av odlingarna. Tillsammans blir det nästan 10.000 ha eller 1,2% av den franska vinodlingsarealen (2008). 1,2%, det låter nästan som en raritet, men franska vinindustrin är ju stor så det blir ju några hektoliter av det.

Att Chenin Blanc fått en sådan spridning i Sydafrika, knappt 19000 ha, dvs. nästan dubbelt så mycket som i Frankrike, det kan vi tacka brandy-industrin för. Med sin höga syra är vinet utmärkt till destillation. Man skulle därför kunna tro att holländarna, när de etablerade sig med destillerier i Frankrike på 1400- och 1500-talet, använde vin gjort på Chenin Blanc. Men runt La Rochelle vid atlantkusten, som var en viktig utskeppningshamn, fanns det främst odlingar av Gros Plant medan Cognac lite längre söderut använde vin på Colombard för destillering.

Att Chenin Blanc fanns på den tiden, det är vi säkra på. En del hävdar att den är betydligt äldre och åberopar ett gåvodokument från 800-talet, men vilken druva de vingårdar som åsyftas i detta dokument var planterade med, det framgår inte. Däremot finns källor från slottet Chenonceau som visar att druvan planterats runt slottet år 1496, då under namnet Plant d’Anjou. Namnet stämmer med att druvans vaggan tros ha stått just i Anjou.

Efter att i början av 1500-talet ha blivit planterad på en egendom i  Monchenin tillhörande klostret i Corméry, en by nära Chenonceau, blev det troligen namnbyte. Chenin Blanc efter Monchenin. Visst låter det troligare än teorin att namnet skulle kommit av att franska hundar (chien) gärna kalasade på druvan?

Lite kul är att det verkar som om Chenin Blanc är syster med Sauvignon Blanc, båda med Savignan som ena förälder medan det fortfarande är okänt vilken fadern(?) är. Alltså nära släktskap mellan mellersta Loires stora gröna druva och centrala Loires.

På vår franska resa försökte vi återknyta bekantskapen med Château Yvonnes utsökta Chenin Blanc. Här lyckades vi inte. Slutsåld. Men i Savennières slog åldrade Chenin nästan nock på oss. Vi säger bara 1994 Domaine aux Moines…

Poeten Rabelais festar om på gobeläng hos Domaine aux Moines. Kanske vin på Chenin Blanc? 1534 satte han det i alla fall på pränt.
Poeten Rabelais festar om på gobeläng hos Domaine aux Moines. Kanske vin på Chenin Blanc? 1534 satte han det i alla fall på pränt.

Källa: Robinson et al. (2012), ”Wine Grapes”.