Låter (bx)vinet tysta mun

Bordeaux, bordeaux. Med så’na viner i glasen är det svårt att låta bli. Låta vinet tysta mun. Det blir fokus. Tyst hänförelse. Egentligen synd att ens tillåta den lilla distraktion som det innebär att föra pennan över noteringspappret.

Är det inte konstigt? Här gör vi vårt bästa för att distanseras oss från vinerna som förekom så ofta i vår tidiga vinprovarbana. Idag verkar många fått lätt högfärdshosta av ivrig östlig uppvaktning med påföljande monetära effekter. Och ändå, när en förförande bx smyger runt hörnet och sänder ut klassiska vibbar är vi som trollbundna.

Suverän juniprovning, sammansatt av Herr P. Vi är tysta på svenska, men för, tack vare långväga trevligt sällskap, den efterföljande stillsamt lidelsefulla diskussionen på engelska. Fem bx-ar, kryddat med en Supertuscan och, lite oväntat, en Tannat. Han ska ju testa oss, den gode P.

Château Cambon la Pelouse 2006, Cru Bourgeois, Haut-Medoc. Intro som en slags referens, så vi riktigt ska uppskatta det som kommer. Stilig, merlotty med mjukare anslag. Bra, men hamnar snabbt i bakvatten (och det enda av vinerna som vid omprovning två dagar senare – från små helt fyllda flaskor förvarade i kylskåp 🙂 – changserat).

Les Forts de Latour 2001, Pauillac. Toppvinet!!! Helt suveränt! Utvecklad till mogen, härligt bx-ig. Läder, mörka bär. Struktur, så tätt mellan smakmolekylerna, fint sandpapper i gommen. Evighetslång. ”Old style Bordeaux” precis som vi älskar dem.

Carruades de Lafite 2004, Pauillac.  Nosar föregående tätt i hälarna, men spelar lite fin flicka och håller på sig, men ändå – så tät i smaken. Finlemmad, rotfrukter och mörka plommon och läder. Hänger länge, länge. Old-style vibbar här också, utsökt.

Pontet-Canet 2004, Pauillac. Intar tredjeplatsen. Lite återhållen, lätt tjurig tonåring som inte vill släppa oss in på skinnet – ännu. Koncentrerat, komplext, fruktigt. Mycket strävt, medium på sandpapperskornen. Utmärkt längd. Lås in till tonåren passerats.

Cos d’Estournel 2004, S:t Estèphe. Ett kyligare intryck,  svart vinbär, försiktiga fat, koncentration med lite större korn på sandpappret. Gröna tankar och undertecknad tror inte vi är i Bordeaux. Fel, fel, fel. En Cos, mycket bra, men inte färdig att komma ut ur källaren än.

Chateau Montus 2001, Madiran. Här kom första icke-Bx:en. Tannat. Doft av ålderdom, kemi och russin. En syra- och tanninbomb utan frukt. Icke för oss, på väg mot vinnekrofilernas helgedom.

Ornellaia 2004, Bolgheri, Toscana.  Super tuscan, klassisk bx-blend. Men något sa att det här inte var äkta vara. Den där lilla medicintonen i doften? Kryddigt, svart vinbär, fat, komplext. Utsökt balanserat, koncentrerat, men i svansen dyker den eldsprutande draken upp. Naturligtvis bra, men ändå lite rustikare, lite mer rakt på än de nobla från B.

Toppen, Les Forts, Carruades, Pontet-Canet. Följd av Cos, Ornellaia och Cambon La Pelouse. Pladask.

Naturligtvis får vi leta i gömmorna och hitta lite godis till den röda flighten på midsommar. Färre runt bordet ger färre flaskor, men inte mindre läckert. Tystnad. Provning.

En finlemmad tät Margaux, Chateau Giscours 1998, fräscht mogna toner, frukt, örter, svartvinbärsnoter. Sammetslen attack, integrerade sidenlika tanniner. Lättnjutet i fin sidenklänning. Elegant, utsökt.

Yngst i kvällens skara. Chateau Petit Village, Pomerol. Vinet som så ofta stod på provningsbordet som Pomerolrepresentant i gamla tider (så känns det nu i alla fall).
Nu i årgång 2001. Läckert mogna toner, läder, rökig touch, plommon, fat, kryddig, paprikapulver. Saftigt insmickrande intryck med köttiga vibbar där tanninerna snart biter till. Komplext, slingrar sig genom gommen. Stiligt.

Inte heller vi kan motstå frestelsen att stoppa in en utom-bx-ing. En Chinon av matchande årgång, Les Cornuelles Vielles Vignes 1999 från Serge & Bruno Sourdais. Utvecklad till mogen doft, komplext, röda vinbär och lingon, örtig, kryddigt. Stiligt, rent, fjärilslätt, syrligt saftigt, utmärkt längd. Attraktivt, så gott, så gott!

Chinon tar våra vinälskarhjärtan med storm och lägger sig tätt före Giscours. Sorry lilla byn, så ofta förr var du störst. Du är fortfarande stor, men ikväll blev sällskapet för stort.

Tystnad. Provning. Pratning. Inte tystar vinet mun mer än en kort stund.

Annons

Sjöjungfrun i Chinon – hos Vigneron Wilfrid Rousse

Vi har övernattat i den lilla byn Savigny-en-Véron strax nordväst om staden Chinon och rattar på morgonen den korta biten genom byn till Vigneron Wilfrid Rousse på gården La Halbardière. Det var så sent som i somras som vi första gången provade ett av hans viner, en Clos de la Roche 2008. Ett vackert och finstämt vin på Cabernet Franc som krävde en halv sida i noteringsboken för att fånga alla nyanser i det mångfasetterade intrycket. Ett givet besök på höstens franska vinresa.

Firmans kännetecken syns redan på håll. En liten kråmande sjöjungfru, i full färd att sluka en liten strömmingsliknande fisk, sitter fäst högt uppe på tacknocken. En vindflöjel. Vi känner igen den från etiketten på vår Clos de la Roche.

Det visar sig vara en nygjord kopia som sitter på taket. Det rostiga originalet står lutat mot väggen i provningsrummet nedanför. Historien säger att vindflöjeln en gång satt på taket till ett 1600-tals slott i byn. Varför en sjöjungfru i vinodlingsland? Ja, vi får ju inte glömma att vi också är nära båtfararland. Loire flyter ju alldeles intill och det är inte långt till Atlanten. Dessutom ägdes slottet av en amiral, som väl ville påminnas om tiderna till havs. La Halbardière tillhörde förr slottet och någon gång hamnade så vindflöjeln här.

Det är nu den nionde oktober, nästan på dagen exakt tre månader efter vår första bekantskap med Clos de la Roche. I Rousse vingårdar har skörden precis kommit igång och vi är glada att få en stund tillsammans med Wilfrids fru Annie Rousse innan hon ska göra de 25 plockarna sällskap i vinfälten.

Vi provar, pratar om vinerna, egendomen och året som gått.  ”Ett svårt år, men lyckligtvis ingen röta,” är omdömet. En traktor kör in på gårdsplanen och backar in genom porten på en angränsande byggnad. Wilfrid tittar in i det rustika provningsrummet för att hälsa. Vi får gärna komma bort och titta i vineriet.

Annie och Wilfrid Rousse

Traktorn har kommit med ett rejält lass Cabernet Franc. De lastas av och leds via ett transportband upp till avstjälkningsmaskinen och sedan vidare till den rostfria jästanken. Och visst ser druvorna väldigt fina ut. Det verkar lovande.

Wilfrid Rousse är en förhållandevis ny egendom. Från att ha startat helt från scratch med en hektar 1987, har ägorna genom åren växt till dagens 19,5. En halv hektar är Chenin Blanc, resten Cabernet Franc.  Vingårdarna, alla inom AOP-gränsen för Chinon, är fördelade mellan Savigny-en-Véron, Beaumont-en-Véron och Chinon. Sedan 2011 certifierat ekologiska. Det är vineriet som ligger på gården La Halbardière i Savigny-en-Véron. Lagringskällaren, ingrävd i tuffen, finns tre kilometer bort, i grannbyn Beaumont-en-Véron.

De bästa vingårdslägen vinifieras separat för att ge uttryck till respektive terroir. Generellt anses Chinon-viner från sandig och grusig jordmån ge lättare vin att drickas ungt, medan druvor från jordmån baserad på kalktuff ger lagringsbara viner med bra struktur. Och visst stämmer det in på dagens provningsviner.

Här görs rosé, rött och en mycket liten kvantitet vitt. Vi provar fyra av de röda vinerna, vart och ett med sitt speciella uttryck. Bra viner, med gemensam nämnare i den tydliga ursprungskänslan med druvtypisk Cabernet Franc.

Cuvée La Galuches 2012. Druvor från hembyn Savigny-en-Véron. Unga stockar som växt på sand och grus. Ingen ek i sikte – ren ståltanksuppfostran och buteljtappning på våren efter skörd.
Ljust, rödblått. Ung, fruktig doft av syrliga röda bär och lite hö. Lätt, med frisk syra och viss strävhet. Ett lättdrucket fruktigt ungt vin för vardagskvällarna, som vi helst vill ackompanjera med mat för att tona ner syrligheten.

Cuvée Les Puys 2010. Vi har förflyttat oss till Chinon och en platå med vinfält på kiselhaltig lera. 30 år gamla stockar. 18 månader på gamla fat.
Röd genomsynligt. Finstämd doft med röda och mörka bär, en mycket svag rökighet och väl integrerade fat. Lätt, väl balanserat och fin koncentration med frisk syra och matchande mjuka tanniner. Lång eftersmak med blåbär och fat. Elegant, kvinnligt ut i fingerspetsarna med bra lagringspotential. 10-15 år anser Annie.

Le Bois de Beaumont 2011. Druvor från 50 år gamla stockar och en 6,5 ha stor vingård i Beaumont-en-Véron. Jordmånen är kalkhaltig lera och gulaktig kalktuff (tuffeau). 18 månader på gamla 220-liters fat.
Röd genomsynligt. Lite blyg, fin doft med tydliga Cabernet Franc-toner, hö och stall. Medelfylligt med rejäl syra och sträva tanniner i fin balans. Bra fruktkaraktär med en blandning av röda och mörka bär samt en svag grönaktig ton. Fat och lätta, läckra animaliskt drag åt det stalliga hållet. Tuggigt, kraftfullt med bra längd. Ett maskulint, karaktärsfullt vin för tanninälskaren. God lagringspotential, 10-15 år.

Jordprov från Clos de la Roche.

Clos de la Roche 2010. Även detta vin kommer från Beaumont-en-Véron. Clos de la Roche är en muromgärdad vingård på 2 hektar i fint sydläge på en liten kulle av tuff med kalkhaltig lera i översta skiktet. Vinstockarna planterades redan 1950, så de har nu nått en ålder på över 60 år. Musten får jäsa under tre till fem veckor med pigeage. Därefter lagring på 500 liters gamla fat i 18 månader.
Vacker röd färg. Elegant doft med finstämda CF-toner, mörka bär och fat. Relativt fylligt med frisk syra och markerade, småkorniga tanniner som fyller munnen på ett angenämnt vis. Koncentrerad smak av mörka bär, fat, liten stallighet och gräsiga toner. Lång eftersmak med framträdande blåbär. Gott nu, men med potential för många år i källaren.

De tre sista vinerna övertygar speciellt med sin ursprungskänsla och gemensamma kännetecken av utsökt struktur, koncentration och balans. De vinner såväl våra gommar och som våra hjärtan. Topplaceringen kan ges till ett av dem tack vare ett snäpp skönare elegans, men det är först efter hård kamp och den tvåhövdade smakpanelens delvis skilda åsikter; Clos de la Roche.

Vi sammanfattar våra intryck i bilen på väg mot nästa stopp. Ett välkomnande mottagande av Annie och Wilfrid, mycket fina viner helt i vår smak och en producent vi definitivt ska fortsätta följa.

För den som inte har vägarna förbi Chinon och Wilfrid Rousse, finns just nu två av vinerna att beställa på vårt svenska monopol; La Galuches och Clos de la Roche. Kan rekommenderas, och då speciellt Clos de la Roche.

Loire-slott med Bordeaux-länk

Slottet i Chinon vakar högt över staden. En imponerande fästning, mer än 500 meter lång. Ståtlig att se från brofästet på den motsatta sidan av floden Vienne, den biflod till Loire som i sakta mak rinner förbi Chinon. För Bordeaux-älskare med historiskt intresse finns en speciell anledning att vallfärda till denna plats.

Stärkta av en bra degustation och ett lyckosamt slut på jakten efter Les Cornuelles hos far och son Sourdais i Cravant-Les-Coteaux, begav vi oss åter in till Chinon. Nog borde vi väl besöka åtminstone ett enda slott i Loire? Jo, dags för lite kultur. Och varför då inte detta slott, likväl som något annat?

Vi får väl erkänna att vi var dåligt pålästa i sammanhanget. Hade vi vetat att detta slott var sammanlänkat med den medeltida vinhistorian i Bordeaux, hade besöket nog blivit inskrivet redan i excellistan som utgjorde reseplaneringen. Nu var det rena turen att vi fick uppleva platsen och den iscensatta historien där Eleanor av Aquitanien, hennes make kung Henry av England och deras söner, bland annat Rickard Lejonhjärta, spelade huvudrollerna.

Bordeaux och England är i vinsammanhang nära förknippade med varandra sedan många århundraden. Redan på 1200-talet blev London den primära exportmarknaden för Bordeaux-vinerna. Engelsmännen älskade sin claret. Hur hänger då Chinon ihop med Bordeaux? Vi får börja i mitten av 1100-talet.

Det var då som Henri II Plantagenêt, greve av Anjou och kung av England, gjorde slottet i Chinon till sin bas. Henri, eller Henry på engelska, var också den som byggde ut slottet till dess nuvarande omfattning och det var här han placerade sin administration. Även om han själv delade sin tid mellan Frankrike och England.

Men länken mellan Bordeaux och England, den utgörs av en dam, Henrys fru, den otroliga Eleanor av Aquitanien. Stormrika Eleanor, som 1137 gift sig med den blivande franske kungen och medfört en tredjedel av Frankrike i hemgift; Poitou och Aquitanien, inklusive Bordeaux. Den egensinniga Eleanor, som var mest intresserad av sitt eget Aquitanien och mindre av att vara drottning av Frankrike. Den beslutsamma Eleanor, som trots 15 års äktenskap och två döttrar lyckades få skilsmässa från den tråkige kung Ludvig och omedelbart gifte om sig med den ”eldige” Henry. Hemgiften följde naturligtvis med. Året var 1152 och redan två år senare, 1154, kröntes Henry till kung av England och nu blev Eleanor alltså drottning av England. Länken var skapad, men på vinets område krävdes det lite till.

Ett första steg togs när Eleanors favoritson Rickard Lejonhjärta ärvde den engelska tronen 1189. Richard hade fattat tycke för Bordeaux. Det var fina viner som Rickard ansåg minsann alltid skulle finnas på det kungliga engelska hovets middagsbord. Men det var först efter Richards död, när Eleanors yngste son, Johan ”utan land” blivit kung som portarna till London verkligen öppnades. År 1203 tog Johan, troligen efter påtryckningar från sin mor, bort de höga tullarna på vin som skeppades ut från Bordeaux. Clareten började flöda norrut.

Eleanor tillbringade naturligtvis en del av sin tid på slottet i Chinon. Och det var här som Henry 1173 fängslade henne efter att hon konspirerat mot honom tillsammans med sina söner. Eleanor fördes till England och fick sitta i husarrest i nästan femton år, tills Rickard Lejonhjärta kunde släppa ut henne efter att fadern avlidit i Chinon. Eleanor kunde äntligen återvända hem till sitt ”rike” i Frankrike.

Den otroliga Eleanor uppnådde den för tiden mycket aktningsvärda åldern av 82 år. Hon ligger begravd, tillsammans med Henry och Rickard Lejonhjärta i Abbaye de Fontrevraud, nära Chinon. Då ett kloster, idag ett kulturcenter.

Slottet i Chinon har rustats upp med stöd av EU-medel och de gamla kungliga kvarteren är nu hjärtat i besöksupplevelsen. Tomma rum som utnyttjas för att levandegöra slottets historia genom ljud och bild. Eleanor, Henry och sönerna agerar i en av filmerna och vi förs tillbaka till år 1172 och konflikten mellan Henry och resten av familjen.

För oss ett roligt besök mellan vingårdarna. Slottet, liksom Chinons trevliga gamla stad, kan rekommenderas. Inte bara till vallfärdande, historietörstande Bordeaux-älskare utan alla som gillar gamla miljöer och en gnutta historia.

Utsikt österut över staden Chinon.

Utsikt västerut från slottet i Chinon – staden och floden Vienne.

Apropå vinhistoria, Bordeaux och England. En senare, men ack så viktig milstolpe, var när Arnaud de Pontac etablerade ett vinvarumärke som firade hela 350 år i våras. Läs historien om ”Ho Bryan” här.

Källor:
Johnson, Hugh (1990), Vin genom tiderna.
Forteresse Royale de Chinon; Information om slottet i Chinon och dess utställningar.

På jakt efter det vin som flytt – Sourdais logis i Bouchardière

Les Cornuelles 1999 var som en dröm. Vinet stack ut med sin strama elegans jämfört med kamraterna i den franska samling som vi ställdes inför i en blindprovning för ett par år sedan. Ett Chinon-vin, en Cabernet Franc från gamla stockar med avsändare Serge et Bruno Sourdais i Cravant-les-Coteaux.

Det var tack vare våra goda vinvänner som vinet överhuvudtaget kunde korsa vår väg. Inköpt på plats i början av 2000-talet. Vi fick höra om resan och hur de provat vinerna i vinkällaren inhuggen i berget. Något som liknade en bakugn i ena änden av rummet nämndes som speciellt kännetecken. Hit skulle vi. Ett vin att spåra upp på vår franska vinresa.

Efter att ha njutit den formidabla frukosten på hotell Diderot i Chinon, körde vi österut. Först på D8 längs floden Vienne och sedan vidare på D21. Det dröjde inte många minuter innan skylten dök upp och vi svängde av uppför sluttningen.

Det är den åttonde oktober och skördetid i Chinon. Hos Serge och Bruno Sourdais på Le Logis de la Bouchardière var det fullt fokus på druvorna till rosévinet, denna skördens andra dag. Därav inget vinmakarmöte, men vi fick möjlighet att se vinkällaren, prova och nöjt lasta in tre olika viner i bagaget.

Det här är en gammal familjeegendom med rötter tillbaka till mitten av 1800-talet och under ledning av den sjätte generationen. Bruno Sourdais har arbetat tillsammans med fadern Serge sedan 1990 och haft huvudansvaret sedan 2008. Hela 55 hektar vinodlingar i kommunerna Panzoult, Chinon och Cravant-les-Coteaux hör till egendomen, varav 80% ligger på sluttningarna med fint sydläge och resterande på ”platten” mot Vienne. Några få hektar är planterade med Cabernet Sauvignon, annars är det naturligtvis Cabernet Franc för hela slanten. Man producerar fem olika röda viner och en rosé. Vinmakningen anses traditionell och fat används i hög utsträckning.

Nu står vi här. Vinkällaren ser ut precis som vi fått beskrivet. Det vackra lilafärgade trädet vid dörren in i berget. Utgrävda gångar. Dammiga flaskor i mängd. Det bakugnsliknande murade hålet i ena väggen i provningsrummet (vi glömde fråga vad det var). Det är svalt, vi är glada för att jackorna är på. Spänning. Förväntningar. Dags att prova!

Le Chêne Vert 2011 kommer från en liten, mycket gammal, vingård med samma namn inne i Chinon. En sydvästsluttning med hela 15-18% lutning, som fått sitt namn av den stora ek som står på toppen, och med den för distriktet ovanliga jordmånen ”millarge”, en snäckskalssand. Sourdais förfogar över en hektar med vad de kallar ”unga vinstockar”, dvs bara dryga 20 år gamla! Vinet får vila ett år på små ekfat innan buteljering. Vår egen slutsats är att dessa kan ha några år på nacken eftersom fattonerna i vinet är mindre framträdande. Fruktigt, med lingon och röda vinbär, och väl integrerade fattoner. Färska gröna örter och toner av grön paprika. Medelfylligt med fin struktur och en rejäl dos torra tanniner och frisk syra. Komplex lång eftersmak. För den som gillar den stramare stilen. Mycket gott nu men med potential för åtminstone fem år i källaren.

Le Clos 2011. Här går vi upp i ålder på vinstockarna, ca 40 år gamla, från torra, magra jordar på sluttningarna. Musten får en lång maceration och sedan vilar vinet minst tolv månader på fat av olika storlek. Ett vin som bör lagras. Minst ett decennium är rådet vi får. Lite återhållen, ung doft med röda vinbär, örtighet och ett touch stall. Medelfylligt, frisk syra och rejäla tanniner. Bra balans och förfinad koncentration. Det här gillar vi, men tanninerna behöver tämjas så det blir raka vägen ner i källaren utan att passera provningsglaset hemma.

Så till sist, vinet som var målet för vårt besök; Les Cornuelles 2011. Detta är Sourdais ”prestigevin” från en 5 ha stor vingård med över 60 år gamla Cabernet Franc-stockar. Avkastningen är relativt låg med 20-25 hl/ha. Tre till fyra veckors maceration vid 32 grader ger rejält med färg och tanniner. Därefter 18 månader på en blandning av stora foudres och barriquer. Ett vin för lagring, minst tio år rekommenderas, med potential upp mot 25-30 år. Namnet har vinet fått de speciella platta kalkstenar som finns i jorden på branta sluttningen.

Lätt återhållen, ung fruktig doft, där gräs, örter och fat anas. Fylligt med en riktigt rejäl dos tanniner, friska syror och bra längd. Kraftfullt, balanserat och mycket koncentrerat i stram stil. Här finns potential, men det behövs lagring för att den ska slå ut i full blom.  

Hade våra högt ställda förväntningar infriats? Jovisst hade de det. I glasen hade vi ett härligt vin. Ett vin förbehållet de finsmakare som har tålamod att vänta på sin stora belöning. Jakten på det vin från 1999 som flytt våra glas har nått ett lyckosamt delmål. Målsnöret spränger vi först år 2023…