Etikettarkiv: douro

Vértice revisited, we would wish

Det hände inte bara en, utan två gånger. Två olika restauranger i Peso da Régua, kvällarna efter varandra. Och det fick oss att två gånger om önska oss tillbaka till Caves Transmontanas.

Vi beställer ett vin ur den gedigna vinlistan. Första gången ett rött, andra gången ett vitt. Vi får båda gångerna ett beklagande svar, just det vinet vi tänkt oss är slut. ”Får jag föreslå ett annat vin?” ”Jovisst, gärna,” svarar vi.

Båda gångerna täcks flaskans framsida av ett höstfärgat vinblad.
Båda gångerna är vi överväldigade av det vi får i glasen.
Båda gångerna är rekommendationen… Vértice.

Castas e Pratos, intill järnvägsstationen i Régua.
Vinoteket på Castas e Pratos, invid Réguas  järnvägsstation.

 

Vértice Grande Reserva Branco 2010Vértice Grande Reserva Branco 2010.
Castas e Pratos sommelier är lite osäker på druvblandningen, men helt säker på vinets kvalitet. Detta vita vin vill han så gärna att vi dricker till ställets moderna (och mycket goda) bacalhau. Lite surfande ger resultatet att vinet är en blandning av Gouveio och Viosinho och fått vila nio månader på små franska fat. Baksidesetiketten anger, precis som för Vértices mousserande viner, buteljeringsmånad. Här är det mars 2012.

Vértice Grande Reserva Branco 2010Vackert mörkare guldgul med stor, fräsch utvecklad till mogen doft. Tropisk frukt, passionsfrukt, citrus, vanillintoner och väl integrerade fat. Relativt fylligt med fin frisk syra och härlig tjock känsla i gommen. Välbalanserat, fräscht, komplext. Rostade fat, citrus, ett uns torkade örter och mineralitet. Lång eftersmak där frukt och fat kryddats av lite smörkola.
Perfekt i mognaden, så läckert. Ja, utsökt är rätta ordet.

Provningsnoteringen får en mycket hög siffra intill sig. Och vi frågar oss var i hela världen vi varit om vi fått detta vin blint? Ja, en bra bourgogne hade nog varit den närmsta gissningen. Ack, så fel, så fel vi hade haft.

Douro kan också. Och Celso Pereira, han kan.

Vértice Grande Reserva Tinto 2008Vértice Grande Reserva Tinto 2008.
På Douro In, tvärs över gatan från kajkanten vid den breda Dourofloden, äter vi också gott. Här är det en röd Vértice som efter rekommendation landar i glasen. Vinlistans druvor Touriga Roriz, Touriga Franca och Touriga Nacional kompletteras efter surfande med Tinta Barroca och Sousão samt 12 månader på barrique. I flaska april 2010.

Vértice Grande Reserva Tinto 2008Blårödsvart, mycket tät. Stor, utvecklad till mogen, komplex doft med mörka frukter, katrinplommon och moreller, läder och fat, insvepta in en lätt blommighet. Drygt medelfyllig, välbalanserad med fin, fräsch frisk syra och sammetsmjuka, väl markerade tanniner. Tätt i smaken, oerhört koncentrerat, komplext med ett doft-da capo. Lång eftersmak med läder, katrinplommon, kakao.
Så kraftfullt, men samtidigt den fina texturen; sammetslent, stramt, elegant.

”Kraft med elegans och balans” sammanfattar intrycket av det röda.  Siffran i kanten på noteringsboken är på samma höga nivå som det vita.

Celso Pereira, Vértice
Celso Pereira, Vértice.

Kära Celso. Om vi vetat vilka stilla skatter det fanns där uppe i lilla Alijó, då hade vi så gärna velat prata om mer än ”bara” Caves Transmontanas mousserande!

Annonser

Quinta do Côtto – Mafaldas överraskning

”I think it will be a great surprise to everyone.” Överraskning! Öronen växer en smula, försöker höra bättre genom det glada sorlet. Bordet är u-format och vi sitter på ena flanken. Rummet går i vitt, nästan minimalistiskt, mycket sten och lite textil. Rösterna studsar som ping-pongbollar.

Vi äter oss igenom en god lunch på Hotel Douro Scalas restaurang i Cidadelhe. Varje rätt ackompanjerad av viner från Miguel Champalimauds båda vingårdar; Paco de Teixeiró i Vinho Verdhe och Quinta do Côtto, ett stenkast härifrån. Mafalda Bahia Machado Mafalda Bahia Machado, chefsvinmakare på Quinta do Côtto sedan två år, ger oss det kryptiska svaret på frågan hur hon påverkat de årgångar hon haft ansvar för. Med en utbildning i vitikultur och oenologi från universitetet i Porto tillhör Mafalda den växande gruppen av unga, välutbildade kvinnliga vinmakare. Praktiken kommer från producenter världen över; Australien, Nya Zealand, Kalifornien och på hemmaplan i Douro hos Niepoort. Vår nyfikenhet på vad överraskningen innehåller växer, men nej, hon vill inte definiera den.

Quinta do Côtto har sedan tidigare gjort sig kända för överraskningar. Man var tidigt ute med att göra bordsvin och bland de första att själva buteljera och sälja sina viner. På senare tid är korkbeslutet det mest omtalade. 2006 kablades skrällnyheten ut via Reuters och gick till och med att läsa i Svenska Dagbladet; ”Skruvkork nyhet för vintillverkare”. Vågat av en portugisisk producent. Som på Quinta do Côtto screwcapbeställning rörde beslutet upp djupa känslor i korkbranschen. Mafalda betonar att det var problem med korkskadat vin som låg bakom, ungefär var tionde flaska var påverkad av TCA, och ber oss samtidigt notera den lite exklusivare designen på Quinta do Côttos skruvkorkar. Den är lite annorlunda för att efterlikna en vanlig förslutning.

Dagens överraskning då? Vi lirkar lite. Jo, det har att göra med att det där att sätta sitt personliga avtryck på vinet. Att lägga sin personlighet i det. Så vår följdfråga blir naturligvis; ”So what is your personality?” Svaret blir ett av många hjärtliga, pärlande skratt.

Så vi lirkar lite till. Jo, hon tycker att det produceras många alltför kraftfulla, överekade viner i Douro. För mycket tannin, för mycket alkohol, för mycket av mycket. Nå motsatsen då?

Elegans visar sig vara Mafaldas ledord. Aha, vinmakarens personlighet. Elegans. Var det därför hon skrattade så härligt?

Men vad är då ett elegant vin? Nu kommer svaret rappt; struktur, fin syra, sammetsmjuka tanniner och lägre alkohol. Hon trycker på det sistnämnda, ”företaget vill också göra viner med lägre alkohol”. Och så fina dofter och smaker i munnen förstås. Länge, länge, efter att du svalt.

Vi kommer in på ämnet igen när vi pratar assemblage. ”Varje vinmakare som har varit på Quinta do Côtto har gett en liten bit av sig själva till vinet. Men du kan inte helt frångå det som Côtto står för, varumärket, vad människor är vana vid, det som de gillar. Men du kan ändra en del små saker. Och naturligtvis försöker vi för varje år att göra vinet lite bättre.” Quinta do Côtto view Här i Baixa Corgo, den svalaste, västra delen av Douro-dalen, är förutsättningarna för att göra det eleganta vin Mafalda eftersträvar bättre än i de inre, varmare delarna. Där får vinerna lätt mer kraft och kan bli lite syltigare.

Nackdelen i Baixa Corgo är mer regn, ca 600 mm per år jämfört med 300-400 i Cima Corgo, ett fuktigare klimat och därmed större problem med svampangrepp.  Att bespruta är i dagsläget nödvändigt förklarar Mafalda. Det finns planer att på sikt ställa om till ekologisk produktion, men de är ännu i sin linda. Mafalda Bahia Machado

”Kvalitet måste alltid gå i första rummet,” kommenterar Mafalda. ”Vi vill verkligen odla så grönt som möjligt redan nu, och vi vill definitivt gå mot ekologisk odling även om det kommer ta många år att ställa om. ”

Mafalda uttrycker flera gånger hur nöjd hon är över att kunna jobba med quintans egna druvor. Annars är det vanligt i Douro att förlita sig mer eller mindre på köpta druvor. De flesta vingårdar är mycket små och ägarna säljer sina druvor till vinproducenterna. Men det är en fördel att ha kontroll över hela processen, från ranka till vin. Inte minst då druvorna från en och samma druvsort kan skilja sig rejält åt beroende på vilken lott de kommer ifrån.

Douros slingrande dalar ger avtryck i vingårdslotter som kringlar kring bergssluttningarna. Även om skiffern är den nästan helt dominerande jordmånen, så är det olika lutning, olika solinstrålning, bara på 100 meters avstånd. ”Vi känner våra olika lotter och separerar dem i vineriet baserat på vår kunskap och vad vi vill göra med druvorna,” säger Mafalda.

Vi står vid kanten av vingården, en del av egendomens 70 hektar, strax vid sidan av den pampiga huvudbyggnaden. Solen värmer. Det fläktar lätt. Bakom oss väsnas en traktor som backar runt.

Vi har först beundrat utsikten. Och sedan huset. Ett tjusigt ett från 1700-talet, idag fritidshus för familjen Champalimaud. Terassen inramas av vackra, jämna granitblock. Gårdsplanen likaså. Resterna av quintans lagares. Här fottrampas inget längre. Små korgpressar, som pressar så mjukt och försiktigt, det är det som gäller. Så gör quintan sedan 2005 inte heller någon port.

Nu beundrar vi vinrankorna. Ha, vi vinturister, vi begapar och beundrar allt bra mycket. Lättunderhållna kan vi väl säga. Under förutsättning att besöket sker under kunnig ledning, förstås.

Nu undrar vi hur vi kan känna igen den stora stjärnan, Touriga Nacional, bland den mångfald av druvsorter som Douro stoltserar med. Svaret lockar till skratt igen.

”Enkelt. Det är vinrankorna som ser värst ut. Touriga Nacional ser ut som om den har håret spretande överallt! Den är så oorganiserad och lövverket är öppet. Man brukar säga att vinmakaren älskar den och odlaren hatar den. Det är så svårt att hålla den välansad.

”Nu tittar vi lite mer kritiskt på raderna vi har framför oss. Jo, visst ser det ganska yvigt ut även om det är tidigt på säsongen. De unga grenarna verkar fara iväg efter eget huvud, det spretar både hit och dit.

”Vin gjort bara på Touriga Nacional kan lätt bli tråkigt,” anser Mafalda. ”Det blir bara mer av samma. När du däremot blandar flera druvor så kommer komplexiteten och Douros storhet fram. Ta till exempel Touriga Franca, jag älskar Touriga Franca för dess balans och fina syra. Mixen av Touriga Nacional, Touriga Franca och alla de andra – den är helt otrolig.”

En 100-årig lott med en mängd olika druvsorter finns på quintan. Druvorna härifrån används till prestigevinet Côtto Grande Escolha, som bara görs de bästa åren. I vineriet är alltid assemblage, blandning till slutliga vinerna, en noggrann process där varje fat och tank smakas av. Basvin som inte uppfyller kraven säljs i bulk.

Den portugisiska eken blir en ny överraskning för oss. Vi noterade de angenäma örtiga, lite gröna tonerna när vi smakade vinerna till lunchen. Trodde de kom från någon av druvorna. Har lärt oss att både Touriga Franca och Tinta Amarela kan ge en örtighet. Men svaret blev att just den tonen vi noterat kunde komma från faten. Quinta do Côtto Barrel cellar Mafalda gillar den portugisiska eken, anser att den ger fin balans till vinet och respekterar fruktigheten. Faten blir ofta bättre med användning, ger fina, rundare tanniner. Och visst kan den ge vissa gröna, örtiga toner, men menar att även Baixa Corgos svalare klimat kan bidra.

Quinto do Côtto använder även amerikansk och fransk ek. För den fatintresserade kan nämnas att alla fat är 300 liter stora och används i ca 3 år, innan de säljs vidare. De köps in för cirka 1000 Euro och säljs för runt 50. Inte konstigt att det inverkar ordentligt på vinpriset. Côtto Grande Escolha får 14 månader på nya fat. Därefter används faten under två år för Quinta do Côtto som får 9 månaders vila på fat.

Om vi gillade Quinta do Côtto? Ja, på det området blev det inga överraskningar. Lika bra som förväntat, om inte bättre. Synd att de rara dropparna inte verkar kunna köpas på hemmaplan. Teixeiro White and Rosé Men först ut i provningen är de Minho-klassade vinerna från Champalimauds egendom Quinta Paço de Teixeiró. Vingården om 10 ha ligger cirka 5 mil från Quinta do Côtto, i bergen med namnet Serra do Marão, med utsikt över Douro. Här växer druvorna på skifferhaltiga sydsluttningar ca 600 m.ö.h, i ett lite svalare klimat.

Vitt, rosé och mousserande finns i portföljen, även om rosévinet görs på Quinta do Côtto. Mafalda förklarar att varumärket Teixeiró ska stå för en lätt och fräsch stil, där alkoholen medvetet hålls på en lägre nivå. De 2012:or vi provar har 12% för det vita respektive 12,5% för rosén.

Teixeiró Branca 2012. Vitt på ca 50/50 Avesso och Loureiro, endast ståltanksuppfostrat. En liten del har fått malolaktisk jäsning, ”för att ta bort lite grönare toner ur vinet”. Friskt, ungt med fin doft; citrus, en touch blommighet och mineralitet. Lätt, men med gomfyllande rundhet, balanserad syra, lätt fruktighet åt det tropiska hållet och fin mineralitet. Hygglig längd. En enkel frisk fläkt att lätta upp varma dagar med.

Teixeiró Rosé 2012. Touriga franca, drygt 50%, och Tinta Roriz. Blyg, ung doft. Lätt, fräscht med jordgubbsdominerad fruktig karaktär och spår av mineralitet. Aningen fruktsötma bidrar till lättillgängligheten. Hygglig längd med svaga jordgubbstoner. Numret större än den blonda systern. Fräschheten den gemensamma nämnaren.

Quinta do Côtto och Côtto Grande Escolha

Över till vinerna från Quinta do Côtto:

I första glaset Quinta do Côtto 2011. Ca 25% Touriga Nacional, 20% Tinta Roriz och så en rejäl dos Touriga Franca samt Sousão. 9 månader på 2 och 3 år gamla fat, tidigare använda för Côtto Grande Escolha. Tät mörkt röd. Uttalad, utvecklad doft av mörka bär, mogna blå plommon, katrinplommon och björnbär. Lätt kryddighet från torkade örter och ett drag med pepparkvarnen. Fat. I gommen fylligt med frisk syra och matchande sammetsmjuka tanniner. Fint integrerade fat. Lång eftersmak med mörka bär, kryddighet och fat. Stramt, välbalanserat med eleganta vibbar. Mycket bra, prisvärt, kvinnligt vin uppbackat av väl avvägd kraft.

Prestigevinet Côtto Grande Escolha, eller översatt ”utmärkt val”, är även det från årgång 2011. En ”field blend”, från samplanterade sorter som sett ett sekel passera. Touriga Nacional och Tinta Roriz dominerar. Till skillnad från resten av quintan måste allt arbete göras manuellt här eftersom det inte går att köra ut traktorer i den gamla vingården. Ca 7000 liter produceras, men bara de bästa åren. Vilar på nya fat, 50% portugisisk ek, 30% fransk och 20% amerikansk, i 14 månader.

Blåröd tät färg. Stor, utvecklad doft av mörka bär, björnbär, peppar, örter och distinkt blommighet. Fylligt, ytterst välbalanserat med frisk syra och sammetslena markerade tanniner. Ljuvlig textur, stramt och välkoncentrerat. Mörka bär, plommon, moreller, örtighet, fint integrerade fat. Lång härlig eftersmak. Kraft i utsökt kostym. Ett ypperligt vin.

Quinta do Côtto

Ordlek i Douro, Passa Douro 2008

Häller Passa i glasen, bläddrar i boken och tittar på bilder. En dryg vecka borta från den egna vinkällaren, istället utforskande nya vingårdar och vinhus.

En utmärkt resa på alla vis. Vi har provat bra viner, ätit gott och träffat många trevliga vinmänniskor. Vi har njutit av sol och värme, begapat hisnande vackra landskap uppe längs Dourofloden och fascinerats av ett karaktärsfullt Porto.

Välkomnandet hos producenter har varit hjärtligt och engagerat. De röda Douroviner vi provat har i de allra flesta fall levererat vad vi förväntat och oftast lite mer därtill. De vita var en vit fläck som vi nu med börjat fylla med intressanta ljust gyllengula toner. Mousserande en helt nu överraskning.

Port har väl inte direkt varit vår ”cup of tea”. Jovisst har vi provat någon gång då och då, men utöver provningstillfällen har det väl blivit en flaska till jul. Konsumtionen kommer att öka, så mycket är klart. Några Vintage Port 2011 och Tawny 20 years gjorde skillnad.

Passa 2008 från Douro var ett av vinerna som inköptes inför resan i syfte att dofta och smaka in sig lite. Då tiden sprang förbi blev några flaskor stående i ett hörn, däribland detta röda.

Passa Douro 2008Passa utfaller till stor belåtenhet: Relativt tät, mörkt röd. Utvecklad, relativt stor fruktig doft med björnbär, hallon, muskot, en liten blommig ton och diskreta fatantydningar. I gommen fylligt med frisk syra och matchande tanniner. Björnbär, moreller, choklad, svartpeppar och toner av väl integrerade fat. Bra längd med fin frukt. Välbalanserat och bra strukturerat, läckert fruktigt i stramare stil.

Så vänder vi på flaskan och förstår med ens ordleken på etiketten. Passa duoro 2008. Gjort på Quinta do Passadouro, där välkända och hyllade Jorge Borges står för vinmakandet. Quinta do Passadouro, en av de gårdar vi hade nöjet att besöka; dock ingen Passa på bordet den gången. Däremot andra utmärkta viner, ja några av de bästa vi provade.

Passa är en blandning av Touriga Franca, Tinta Roriz och Touriga Nacional. Fottrampat. 70% lagrat på ståltank och 30% på franska fat. Mycket prisvärt för de 109 kr det betingar från beställningssortimentet (nr 71462) och en stark rekommendation inför sommarens inköp.

Schist Alves de Sousa Vineyard

Tack till Mitt Kök och Munskänkarna för resestipendium, ett välkommet bidrag till vår Douroresa.

Sydväst

Nej, nu får det vara nog med Garnacha för ett tag. Vi siktar mot den 41:e breddgraden. Till ett land där den totala ytan av Garnacha endast uppgår till 84 hektar. Och som det verkar, inga odlingar alls på resmålet. (1)

Lite märkligt är det. Att Garnacha är så stor i Spanien, men att den nästan helt lyser med sin frånvaro i grannlandet Portugal. Här finns istället en uppsjö av spännande, lokala druvor att utforska, till exempel alla dem på T: Touriga Nacional, Tinta Roriz, Tinta Cão …

 

Vinskörd à la 1953 (från British Pathé-arkivet)

 

(1) Anderson, Kym (2013), Which Winegrape Varieties are Grown where? A Global Empirical Picture, University of Adelaide Press(www.adelaide.edu.au/press)

Septembernyheter

Tre favoriter utkristalliserade sig när vi provade några av september månads nyheter i den lägre prisklassen. Den snabba sammanfattning av dessa tre är: Bra och lättklunkat av välkänd druva. Varmt och bestämt på trendig druva. Läckert på intressant druvblandning för den nyfikne.

NyheterSeptember_20130903_201709_w

Künstler Pinot Noir Tradition 2011 är ”bra på den välkända druvan”. Från tyska Rheingau men med ett stänk av nya världen-känsla genom den insmickrande söta frukten. Tankarna går osökt västerut. Trots sina unga år väl utvecklad med begynnande mognad. Det är inte ofta man får en så här bra Pinot noir till vardagspriset 99 kr. Ett fynd tycker vi. Druvorna kommer från Weingut Künstlers vingårdar i Hochheim am Main. Lagrat 14 månader på fransk ek. Gott att dricka nu.

Uttalad fruktig doft av saftiga jordgubbar och rabarber med tydlig fatkaraktär och animaliska mognadstoner kryddat med en smula väldoftande kompost. Medelfylligt med bra syra och avrundade tanniner. Fatig och fruktig smak som avslutas i en fin jordgubbssyltig eftersmak. Lättdrucket med fina nyanser och bra karaktär som passar både soffan och till tallriken.

El Castro de Valtuille 2010 från Bodegas Vinedos Castro Ventosa (119 kr) föll oss också i smaken. Vi är i Bierzo, i det nordvästra hörnet av Spanien, närmare bestämt i Castilla y Léon. Här har den trendiga druvan Mencía sin främsta hemvist och Raúl Perez har omvandlat frukten till ett varmt och bestämda vin med bra karaktär. Här har musten både fått jäsa på små franska barriquer, av varierande ålder mellan ett till fem år, och sedan lagrats på desamma i tio månader. Bra nu, men kan sparas några år.

En tät blåröd färg möter oss. Doften är medelstor, utvecklad, lite blyg i starten. Här finns skogsbär, moreller och kryddiga toner av örter och kryddpeppar samt ett stråk av gummi. Det är välbalanserat, med bra koncentration. Fylligt, frisk syra och en rejäl dos tanniner. I smaken dominerar kryddigheten tillsammans med fat och mörka bär. God längd. Varmt, stramt och strävt, ett vin som talar om var glaset ska stå – inget mes här inte.

Sist, men inte minst (en halv poäng högre än de två föregående) tar vi vespan till norra Italien. La Vespa 2010 (119 kr) kommer från distriktet Monferrato. Monferrato!? Che? Ja, det är väl inte det distrikt som vi oftast hör talas om i Piemonte. Men här ligger det, omfattar ungefär samma område som Barbera d’Asti, men tillåter många druvor.

Det som är riktigt intressant i detta vin, speciellt för samlaren av ovanliga druvsorter, är Albarossa. En italiensk korsning från 1938 av Barbera och Chatus, som är en riktigt gammal druva. Chatus är också känd under synonymen Nebbiolo di Dronero, vilket antagligen var anledningen till att Albarossas ”fader” Giovanni Dalmasso, hävdade att korsningen var just Barbera x Nebbiolo. Dagens DNA-teknik har dock visat att så inte är fallet.

Albarossa ger druvor med tjockt mörkt skal som får bra sockerhalt och syra. Vinerna blir färg- och tanninrika. Den totala arealen Albarossa var år 2000 endast ca 10 ha i hela Italien, vilket troligen växt lite till idag. En kuriosa är att Albarossa, enligt Robinson’s Wine Grapes, endast har en synonym – Incrocio Dalmasso XV/31 – till skillnad från de flesta andra italienska druvor som stoltserar med en uppsjö av alias.

Producent av La Vespa är Michele Chiarlo, som har nyplanterat Albarosso i Piemonte och även gör ett druvrent Albarossa-vin under namnet Montald. I La Vespa får Albarossa samsas med 50% Barbera och 20% Shiraz.

Tät blåröd färg. Stor, utvecklad och mångfasetterad doft; aromatiskt, blommigt av viol. En nypa örter och lite vanilj över fat och mörka bär, björnbär och blåbär samt en matsked medicin. Fylligt med en bra attack av friska syra kombinerat med rejäla tanniner. Mörka bär och fat dominerar smaken. Bra längd med peppriga inslag. Doftsymfonin starkaste kortet, i gommen vill vi dela den italienska fruktsyra med något krämigt från tallriken. Karaktärsfullt som kan lagras några år.

Det var trion i topp det. Den uppmärksamme noterade även en flaska Crasto Superior 2011 (139 kr) på bilden. Jodå, det gillade vi det också, även om det alltså hamnade precis utanför pallplatsen i denna provning. Från portugisika Douro, på druvorna Touriga nacional, Touriga franca, Tinta roriz och Sousào. Ett generöst vin i bra kostym, smakrikt med portvinskänsla, kanske på grund av eldigheten. Vi gillade de utvecklade tonerna av halvtorkade blåbär, plommon, russin, romerska bågar och fat. Smaken fyllig, med balanserad bra syra och lätt avrundade tanniner. Kraftfullt kryddigt, där dofterna också återfanns i smaken. Bra längd. Kan sparas något år. Men om vi bara skulle få välja en portugis att rekommendera från Douro i denna prisklass just nu, måste det dock bli utmärkta Meandro 2011 från Quinta do Vale Meão (också 139 kr), ett vin som funnit i standardsortimentet en längre tid.