Etikettarkiv: gewurztraminer

Back to basics #1: De fyra nobla från Alsace

Alsace, vart tog du vägen? Du franska distrikt med de typiska vinerna och tydliga druvangivande etiketterna. Du försvann liksom från radarn. Vi måste bekänna; vi har under många år varit otrogna mot dig fastän du var en av våra första stora vinkärlekar. Letat nytt och upptäckt andra områden, även om en och annan flaska förstås har smugit sig in på middagar och provningar. Då företrädesvis i form av åldrad Riesling.

Alsace, bara ordet ger verkligen en rejäl nypa nostalgi kryddat med pittoresk landskapsromantik. Vi är nog många som med stapplande nybörjarsteg upptäckt  distriktet och delat den fullständiga lyckan när glasen med de fyra nobla druvorna identifierats korrekt. När vår första vinresa gick av stapeln, då var det till hit som bilen rullade. Vackra Alsace, rullande kullar med vingårdar upp mot Vogeserna och de små pittoreska byarna med färgglada korsvirkeshus och prunkande pelargoner.

Högt i toppen bland Alsace mest pittoreska byar: Eguisheim.
Högt i toppen bland Alsace mest pittoreska byar: Eguisheim.

Lika nöjda över att faktiskt ha besökt Alsace i våras igen, lika glada blev vi när chansen kom att gå ”back to basics” i provningssammanhang. Göra det så där härligt enkelt och tydligt. Vänner, snart på väg till Alsace, ville gärna få en druvintroduktion.

De fyra nobla druvorna var det . Ett förtydligande kan nu vara på sin plats för nyblivna vinälskarläsare. Vi pratar alltså om de druvor som är tillåtna i distriktets Grand Cru-viner – Riesling, Pinot Gris, Muscat och Gewurztraminer – med den mycket enkla grundregeln att ett vin = en druva. Jo, vän av ordning tillägger att det numera finns några undantag. (Druvblandningar är tillåtna från ett par Grand Cru-lägen och även Sylvaner har upphöjts till Grand Cru när den kommer från läget Zotzenberg i den lilla byn Mittelbergheim.)

Vi bortser från undantagen, går back to basics, och sätter ihop en provning med de fyra i syfte att visa på druvkaraktärerna. Urvalet blir dock inte Grand Cru, utan viner på instegsnivå. Källarfynd förutom Muscaten som nyligen inköpts på plats, eftersom det oftast är svårt att få tag på den i Sverige. Kanske inte så konstigt eftersom den står för mindre än 3% av vingårdsarealen. Det roliga är att vi snart kan konstatera att även de äldre källarvinerna levererar bra.

Alsace-provning, 4 nobla druvor

Riesling 2007 ”Hugel” från Hugel et fils, citrongul, torr, frisk men av ålder lite uppmjukad syra, citrus, lätt petroleum, honung och mineralitet à la våt sten. Snyggt, typisk med bra längd.

Pinot Gris Réserve 2010,  Pierre Sparr, guldgul, fräscht men med lägre syra än i den förra, aprikoskärnor, champinjoncreme, bivax. Härligt tjock i gommen, oljig och vaxig textur. Lätt sötma i svansen.

Muscat 2014, Lucas et André Rieffel, guldgul, frisk syra, myskig, kryddig, ylle, rosor och lätt honungssötma. Bra längd med beska i svansen.

Gewurztraminer Tradition 2006, Kuentz-Bas, guldgul med hög intensitet, fräscht aromatisk, litchie, rosor, kryddighet, balanserad avrundad syra, fyllig kropp och lång eftersmak med liten sötma och grape.

Vi noterar att Hugels Riesling är helt torr, vilket vi gillar. Generellt i Alsace har så/är så inte alltid fallet. Restsötman i Rieslingvinerna har under en period varit påtaglig hos många producenter. En trend som i vinpressen rapporteras vara på återgång mot det torra. Torrt, när det ska vara torrt, är gott, men vi vrider oss samtidigt lite. Det där lilla söta bidrog till enkelheten att i blindprovning identifiera en Riesling från Alsace. Om nu blindprovning någonsin kan vara riktigt enkelt. 😉 Oavsett, back to basics, riktigt kul!

Alsace-provning, 4 nobla druvor

Annonser

Viner utan mascara

Lägg ihop makeup-fri vinmakning med ekologisk vinodling och krydda med personlig energi och intuition. Summan kommer bli Minges viner i ett nötskal. En reflektion samtidigt som jag motstår reflexen att spotta. Den här Rieslingen är underbar. Ändå, enligt Regine, från ett medelmåttigt år, men som senare visade sig bli en av de ljuvligaste årgångarna.

”Vin är inte ‘något för huvudet’, det är ‘något för magen’,” slår Regine Minges fast med mycket energi i rösten. ”Det är därför som våra viner är bättre dåliga år. Ett bra år, och du tänker alltför mycket, bara för att du har tid till det.” Där var den, intuitionen som snabbt poppar upp när vi pratar och provar några av de vita vinerna från Weingut Theo Minges, Flemlingen, Pfalz.

Regine Minges, Weingut Theo Minges
Regine Minges.

Theo Minges Riesling 2010  från sandsten har så mycket energi, tight struktur och en klar syra som bidrar med nerv. På samma gång fina juiciga aromer, honung, pollen, cykeldäck, persikor, tomater. Superb aromatisk längd.  Jag hittar orden ‘can’t stop smile’ nerklottrade bredvid provningsnoteringen i min anteckningsbok. Gissar att Regine tyckt jag sett underlig, sittandes där helt tyst med ett fånigt leende på läpparna.

2010:an var den sista i en rad av imponerande Rieslingviner. De mycket speciella Froschkönig Riesling har du kunnat läsa om i föregående blogpost. Men dagen startade, på vanligt vis, med ett kvalitetsvin av enklare snitt, i det här fallet dock fylld med härliga ‘solstrålar i glaset’. Riesling Aura trocken 2013 är lätt, mild med nerv.

”Ett gult vin”, deklarerar Regine. Jag lyfter ögonbrynen och lyssnar nyfiket. Det är andra gången på en vecka som jag hör någon säga att de tänker på vin och druvor i färger. Båda av dem unga kvinnliga vinmakare. Riesling var gul för Marie Menger-Krug också.

För Regine  räcker det inte med färger. Viner är personligheter, hon tänker på dem i bilder. Redan i tidiga tonåren gjorde hon teckningar av dem. Ett vin var en ung flicka med fräknar, ett annat mer likt en målning av Renoir. Inte konstigt att Froschköning blev Froschköning, bröderna Grimms grodkung med sin guldkrona.

Weingut Theo Minges Riesling

Därefter entré för ett par potenta potent spätlese trocken: Först den livliga, vibrerande Riesling Spätlese ‘Buntsandstein’ trocken 2013  uppfostrad på ståltank. Sedan Riesling Spätlese ‘Kalkstein’ trocken 2012 som fått tio månader på träfat. Så olik från Buntsandstein-vinet, ett mörkare intryck, torkade örter, oregano, timjan. Hög densitet, rund och gomfyllande. Skulle matcha grillad tonfisk eller vitt kött, ackompanjerade av örter för att understryka örtigheten i vinet. Kan naturlighetvis lagras några år. Regine och hennes familj dricker nu årgång 2008.

Weingut Theo Minges är sedan 2008 medlemmar i VDP och således är toppvinerna märkta GG, förkortningen för Grosses Gewächs, dvs. VDP:s Grand Cru-nivå. 2012 är Minges första GG-årgång.

Weingut Theo Minges Riesling Weissburgunder-13

GG Riesling Gleisweiler Hölle trocken 2012, är gjord för ett långt och vackert liv. Druvorna växer upp i en jordmån med sand- och kalksten. Uppfostrad på ståltank på den första jästfällningen. Kraftfull och samtidigt mjuk, fräsch delikat syra. Mycket torr, gomfyllande, vit frukt, citrus, makadamianötter. Evighetslång eftersmak. Utsökt.

GG Weissburgunder Böhinger Rosenkrantz trocken 2013 bekräftar vår nya kärlek för den här druvan. Regine menar att det är ett feminint vin och jämför det med en Renoir-målning. Jordmånen i vingården Rosenkrantz är löss. I källaren, ståltank. Fruktig, blommiga noter, en hint rökighet. Hög densitet, ljuvlig krämig textur. Evighetslång eftersmak.  Utsökt. Det här är sommar, med solskenet som flödar och glöder.

Regine förklarar att en grundtes i vinmakningen är att hålla en naturlig approach. Vinerna får kontakt med jästfällningen, men battonage används aldrig. Hög respekt för naturen, vilket understryks av den nyligen genomförda ekologiska certifieringen 2013. Alltså, att hålla hela processen naturlig, frisk och sund. Jag skulle kalla resultatet uppriktiga viner. Regine talar om känsliga viner och summerar upp filosofin med ytterligare ett kvickt uttalande: ”Jag gillar viner utan mascara.”

Vi fortsätter provningen och Rieslingen följs av en Bourgogne-druva. En sann skönhet, här behövs ingen makeup. Den tilltalande Chardonnay Spätlese ‘Kalkmergel’ trocken 2011 har aromer av gula äpplen och citrus, läcker krämighet, runt intryck, ändå med frisk distinkt syra. Stolt och välsmakande.

Weingut Theo Minges Scheurebe

Scheurebe är en ganska ny bekantskap, men en bekantskap som baserad på dagens möte har god potential att utvecklas till djup vänskap. Regine berättar att Minges är välkända för sin Scheurebe och lovar att den kommer utvecklas underbart upp till 30 år.

Den ljuvliga Scheurebe feinherb 2014, buteljerad för endast två veckor sedan, visar en charmig örtig karaktär, nästan torr, fin gomfyllnad och bra längd. Dess äldre bror, Scheurebe Gleisweiler trocken 2012,  är fantastisk. Komplexa aromer som minner om buxbom om våren, rökig, torkade örter, fräsch, torr, utmärkt längd. Viner att ställa sig i kö för. Bara 8% av produktionen är ‘Scheu’.

En trio av förförande Gewürztraminer avslutar Regines urval för vår provning. Gewürztraminer Spätlese trocken ‘Edition Rosenduft’ 2013  är medelfyllig, torr, delikat med kryddighet, rosor och örter. Gewürztraminer Spätlese 2013, med lätt sötma, finstämd elegant med rosor, kryddor, kardemumma. Chica damer, båda två.

Weingut Theo Minges Gewurztraminer Herrenbuckel

Slutligen den söta Gewürztraminer Auslese ‘Flemlinger Herrenbuckel’ 2012, underbart läcker. Mycket kryddig, litchie, kvitten, rund attraktiv kropp, evighetslång eftersmak. Komplexa aromer som hela tiden utvecklar sig i glaset. Som Regine säger, ett vin som behöver full uppmärksamhet. Och så jämför hon det med ‘Das Lavendelzimmer’, lavenderrummet.

Vi är tillbaka där vi startade. Bokspåren till vinmakaren. Das Lavendelzimmer är en bok av Nina George, översatt till engelska med titeln ‘The Little Paris Bookshop’. Regine rekommenderar den. Jag läste ut den för ett par dag sedan. Sorglig och glädjerik på en gång. Det är skillnaden mot vinerna, de är bara glädje, en enorm glädje.

Så kommer problemet. Hur ska jag kunna välja vilka av glädjeämnen vi ska köpa och ta med oss hem? En plötslig impuls och jag gör något jag aldrig tidigare gjort. ”Regine, snälla, välj viner till oss!” Ett bra val och nästan som julafton när lådorna packas upp hemmavid.

Ett stort varmt tack Regine, för att du delade din tid, vin och passion. Vi kommer tillbaka och hoppas att ditt nästa  besök till Sverige blir till den vackra, soliga västkusten.

Weingut Theo MInges

Tidigare på Ljuva Druvor om vårt besök hos Regine Minges, Weingut Theo Minges:

Länk till Weingut Theo Minges hemsida.

 

Kryddigt till Gewurztraminer

Sommar och semester. Underbart. Långa dagar och ljusa kvällar. Bara avkoppling. Den mesta matlagningen är enkel och ackompanjeras av viner i den lättare stilen.

Häromdagen var ett undantag från hemmalivet och vi njöt av en utsökt middag på Falkholts i Dalslands. Underbar mat och så trevligt bemötande. Dit åker vi gärna igen. Där blev vi också påminda om hur väl Gewurztraminer passar till kryddiga rätter.

En krämigt currymajonäs med rotselleri och äpple serverades med den rökta bävern. I glaset var en 2011 Neethlingshof Gewurtztraminer den helt perfekta matchningen. Så där som när 1+1=3. Massor av litchie, roser och söta sommarblommor i doften. En välbehaglig rund, kryddig smak med aningen sötma, en fräsch finish och bra längd.

När vi provar vinet på kurser, gillas oftast den parfymerade mjuka Gewurztraminern. Vinets roll som aperitif står oemotsagd. Men sedan samma fråga varje gång. ”Vad kan vi servera till det här vinet? Finns det verkligen något som matchar?”

Svaret, naturligtvis; ”Prova det till en kryddig, men inte alltför het rätt, istället för att ta den vanliga ölen.” Oftast ser man misstänksamhet i ansiktena efter det förslaget. Men efter några veckor, när de kommer tillbaka efter att ha provat kombinationen, har de fått en ny vinupplevelse. Och är frälsta.

Min lista av favoriter på Gewurztraminer domineras stort av Alsace och producenter såsom Gustave Lorentz, Hugel, Trimbach, Marcel Deiss och Comtes d’Isenbourg. Den senaste tiden har jag också uppskattat Jean-Baptiste Adams ekologiska Gewurztraminer Les Nature 2010. Nu tar sig också Neethlingshof in på listan.

Härlig jordgubbsröra och Gewurztraminer

Ibland är vi väldigt traditionella. Ta till exempel det här med jordgubbar på midsommar. Visst skulle det kännas lite konstigt att hoppa över dem. Så när midsommaraftonens lunch diskuterades, kom vi ofrånkomligen fram till, just det, jordgubbar.

Men tack vare systrarna Eisenmans förträffliga receptsida i DI Weekend blev det i år en ny variant. Ny för oss alltså, inte för världen.

Eton Mess, som desserten heter, är ingen ny uppfinning. Den har anor tillbaka till 1930-talet då denna röra med jordgubbar och vispgrädde serverades vid Eton College årliga cricketmatch mot Winchester College. Krossade maränger kom till senare, men det är just dessa som är pricken över i:et.

På midsommaraftonens tidiga morgon, iväg tidigt till butiken för att inte bli utan de läckra bären. Lite lat letade jag rätt på hyllan med maränger. Stod och höll i påsen och läste att det nu var ännu mer innehåll i den. Och vi som äter maränger så sällan. Inte ska den stora påsen med, i min smak, lite väl torra maränger få stå och skräpa i hyllan hemma. En extra äggkartong fick istället ta plats i korgen.

Hemma bakades för första gången på många, många år maränger. Tänk vad lätt egentligen. Äggvitor, lite vinäger och strösocker. Klicka ut på plåten och grädda så de fortfarande är lite, lite krämiga inuti.

Röran gjordes à la minute. Några jordgubbar mixades med socker till en sås. Bitar av jordgubbar tillsammans med marängbitar, vispgrädde och jordgubbsåsen. Försiktig omrörning. Smarrigt!

Repris dagen därpå. Den här gången utan jordgubbssåsen, men med lite limeskal i vispgrädden. Tyckte det blev mindre sött och ännu godare. Så får det bli hädanefter.

Vad fanns då i glaset? Jo, vi fortsatte med huvudrättens vin. Efter rekommendation var gräddfilen till matjessillen utbytt mot brynt smör. Då passar nämligen ett glas Gewurztraminer från Alsace alldeles utmärkt till sillen.

Denna Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve, med sina rosentoner, lilla kryddighet och aningen honungssötma, passade också riktigt bra till vår Eton Mess, speciellt reprisvarianten. Läckert fräscht!

Årets midsommarsnaps, vårbrodden med lilla söta kolatonen, gjorde sig förresten både till sillen och efterrätten. Gewurztraminer och vårbrodd – ja det gick, men kanske en lite märklig kombination.