Etikettarkiv: italien

Verdicchio – grön slottsdruva

Castelli di Jesi. Slotten runt Jesi, staden en liten bit från Ancona i italienska Marche. Hem åt det vita vinet Verdicchio dei Castelli di Jesi. Ännu en av sommarens angenäma upptäckter bland de italienska vita vinerna.

Får erkänna att vi aldrig haft några speciellt höga tankar om Verdicchio. Naturligtvis endast ett bevis på vår egen bristande bildning. Någon viskade att vi borde leta lite bättre, för denna druva skulle kunna prestera riktigt bra när den behandlats av rätt händer.

Först lite nätstudier. Sedan kastade vi ut metkroken i beställningssortimentet. Och se det nappade. En riktigt fin fisk. Eller ska vi säga krabba? För det passade den nämligen utmärkt till.

Verdicchio Bianco är ännu en inhemsk italiensk, uråldrig druva. (Undrar om det italienska ordet för grönt, verde, har något med namnet att göra?) Nötter och citrus ska vara typiska inslag i smakprofilen. Tros ha sitt ursprung i Veneto, men anlände till Marche redan på 1400-talet. Kanske ännu tidigare. I Veneto är den vitt spritt under namnet Trebbiano di Soave, där den följaktligen kompletterar Garganegan i Soave-vinet.

Verdicchio Bianco. Source: VIVC.

Andra synonymer är enligt Robinson et al. (2012) Trebbiano Valtenesi (runt Gardasjön), Trebbiano di Lugana (i Brescia och Verona), Peverella (Trentino) och Pfefferer (Alto Adige). Plus en hel rad till… Det är det vanliga, kärt barn har många namn. Även om man i druvornas värld inte förrän de senaste årtiondena, efter DNA-teknikens framsteg, vetat om att det är samma barn som omhuldats på så många olika ställen.

Vigna Novali Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico Riserva 2010 (puh, hela 57 tecken!) är det fullständiga namnet på vinet vi fiskade upp. Producerat av det stora kooperativet Moncaro.

Intressant är att druvorna till detta vin plockas i två omgångar. Alla väl mogna, de första när syran är friskare medan den andra omgången består av övermogna druvor som till och med kan vara lätt angripna av botrytis. För komplexitetens skull sägs det. Druvorna kommer alla från en och samma vingård, Contrada Novali som ligger i Castelplanio.

Kanske är det fatbehandlingen som gör vinet så extra lockande? Cirka 20% får jäsa på franska fat och sedan vila där på fällningen, med battonage, under tio månader, medan resterande del får motsvarande behandling på ståltank. Till sist 18 månader på flaska innan det når oss.

Från glaset fångar vi en utvecklad komplex doft. Det är fräscht och fruktigt med fin fatkaraktär. Gula äpplen, druvor, citrus, pomerans och en näve färska örter. Smaken medelfyllig, torr med frisk syra och fin struktur med sammetsvibbar. Fint mogen frukt, gula äpplen, citrus, fläder, hasselnötter, mineral och fat. Eftersmaken är lång och rik, kryddig med fatinslag. Distinkt, uttrycks­­fullt med eleganta ambitioner.

Om inte fjärsingsäsongen varit över, hade vi gärna provat den till en smörstekt sådan med örtig limesås. Vi noterar det i minnet för att prova nästa år. För fler gröna slottsdruvor kommer garanterat hitta hem till oss.

Annonser

Favorita Vermentino

Sommartider, vitvinstider. Vi lämnar vår nya vän Insolia och tar ett skutt norrut från Sicilien. Landar på Sardiniens sydspets Sulcis. Dags att upptäcka ännu en härligt karaktärsfull italiensk grön druva – Vermentino.

Sardinien. Vackra vita sandstränder, dramatiska klippor och Medelhavets blågröna vatten. Och på Medelhavets nästa största ö finns naturligtvis också vinodlingar. Den blå Cannonau som vi känner mer som Grenache, flera olika lokala sorter, och så Vermentino. Vermentino di Gallura, alltså Vermentino från nordspetsen Gallura, har den högsta kvalitetsklassen DOCG. Vi upptäcker istället ett synnerligen välsmakande exemplar med beteckningen Vermentino di Sardegna DOC.

Vinet i glasen kommer från Cantina Mesa. Grundat så sent som 2004 av den i Italien välkände reklammannen Gavino Sannas. Sanna har satsat stort på sin hemö. Stora odlingar och ett nybyggt vineri. Gnistrande och modernt, designat i minimalistisk stil.  Vit betong, svart sten och glas. Gravitation och blänkande ståltankar på rad. En fasad täckt av svartvita abstrakta mönster som går igen på vinernas etiketter. Många olika viner, däribland Primo Bianco Vermentino. Kalljäst med en kortare ståltanksuppfostran.

Noteringsboken sväller över av aromatiska färgade anteckningar om den provade 2012:an. Tankarna drar åt orienten och noteringarna avslutas med orden ”uttrycksfullt som tusen och en natt”. Här finns honungsmelon, litchie, mysk och torkade örter. Liljekonvaljer och vita liljor. Smaken är aromatiskt kryddig med bra mineralitet och tunga kryddiga blommor. Det är tjockt i munnen, relativt fylligt. Den lilla fruktsötman slingrar sig igenom den fina, friska syran. Det smakar länge. Kryddigt, torkade aprikoser, en känsla av våt sten i munnen. Och det smakar gott av den härliga kombon mellan tung fyllig kryddighet och frisk syra. Ett vin med stolt karaktär. Vill ha mer.

Italien har inte ensamrätt på denna läckra skapelse. De största odlingarna finns i södra Frankrike. Stora förresten, det är bara ungefär 3500 ha. Italien ståtar med ca 3000 ha. Vad är det jämfört med till exempel Chardonnays dryga 44000 ha bara i Frankrike?

Vermentio. Foto: VIVC.
Vermentino. Foto: VIVC.

Inte hört talas om fransk Vermentino? Inte så konstigt. Rolle kallas den där. Ja, som vanligt har kär druva många namn. Det räcker nog att vi kan de fyra vanligaste. I Italien används namnet Vermentino inte bara på Sardinien utan också på Korsika och i Toscana. Ligurien använder både namnet Vermentino och Pigato. Och i Piemento, där kallas den Favorita.

Favorita, alltså favoriten, odlas i både Alba och Roero i Piemento. Den har faktiskt gamla anor i det här området. Omnämnd redan 1676 i greven av Roeros källarböcker.

Namnet Favorita tros den ha fått när den blev favoriten för odling av bordsdruvor i Roero. Idag favoriserar man istället Arneis i Roero och som bordsdruva används den knappast längre.

På Sardinien i var mans/kvinnas glas. I Sverige får vi ha framförhållning om vi ska njuta en Vermentino från Sardinien. Jag söker på Sardinien och Vermentino och får tre träffar. Alla under hundralappen. Alla i beställningssortimentet. Den aromatiska karaktären gör att Vermentino nog aldrig blir de mångas älsklingsvin, men det kvalar med lätthet in på min favoritlista över ljuva viner.

Insolia

Säg det högt och lyssna; Insolia. Inzolia. Inzzzåååliiaaaa. Det lockar och pockar. Väser nästan lite mystiskt. Som vinden som just nu viner runt knutarna och trots att solen ler så vackert håller oss inne en stund längre än vanligt en sommarmorgon. Inzolia. Namnet hänger fast och rullar runt på tungan.

På flaskans sparsmakade etikett står namnet på druvan; Insolia. Och producentens Cusumano. Nyfikenheten över denna läckra lokala varietet resulterar i några knapptryckningar. Och vips befinner vi oss på resa i Cusumanos vingårdar i det nordvästra hörnet av Sicilien.

Scenerierna som spelas upp under rubriken Vineyards på hemsidan är förförande vackra. Bildspelet visar dalgångar med gröna vinstockar i det annars så solbrända landskapet. Långt i fjärran havet. Hetta i Presti e Pegni. Kritvita jordar i San Giacomo. Vi utforskar, lockas och en längtan söderut börjar krama hjärtat.

Vi flyger uppåt, mot vingården Ficuzza nära Piana degli Albanes, moderjorden till de gröna Insolia-druvorna. Det ligger högt, hela 700 meter över Medelhavets blågröngnistrande havsyta. Så högt att snön kan slå till om vintern.

Inzolia. (Foto: VIVC; Vitis  International Variety Catalogue)
Inzolia. (Foto: VIVC; Vitis International Variety Catalogue)

Stora temperaturskillnader ger friskhet till druvorna. Något som behövs när det gäller Insolia som ger stora, saftiga druvor men med en lite lägre syranivå.

Insolia står det på etiketten. Inzolia med ”z” verkar vara minst lika vanligt. I Toscana blir namnet Ansonica.

Ursprunget är numera fastslaget till Sicilien där den odlats sedan urminnes tider och har släktskapsband till andra lokala sorter såsom Grillo, Frappato och Nerello Mascalese.

I Cusumanos händer har vi fått ett läckert vin av bra kvalitet. Det har en härlig, mångfasetterad utvecklad arom. Fruktigt med vegetativa inslag. Citrus, gula äpplen, persika, aprikos, lite fläder och ett uns peppar och torkade örter. Lätthet med lite fet struktur, fräscht trots den återhållna syran. Ett uns fruktsötma. God längd med kryddig mineralitet. Karaktärsfullt och mångfasetterat. Varför jag kommer att tänka på svensk lövskog vet jag inte. När jag ser bilderna från vinets hemtrakter, så är vi verkligen så långt borta från en björkdunge eller en lummig bokskog som man kan vara. Kanske är det den lilla halmiga vegetativa tonen som först mötte näsan som slog an associationen.

Bröderna Alberto och Diego Cusumano tog över vingården 2001. Då hade fadern Francesco drivit den i fyrtio år. Nu fick vinerna snabbt internationellt erkännande och utmärkelserna haglade. Bra druvmaterial från faderns vingårdar kombinerades med nytänkande – och marknadsföring. Vi fortsätter den virtuella rundvandringen in i det nya vineriet som byggdes under åren 2003-2006. Elegant, sparsmakat.

Inzolia. Namnet lämnar inte tungan, det hänger sig fast och smakar länge. Ett gott exempel på vad som kan göras med unika, lokala druvsorter. Det är nästan så att man faller in i ABC-kören. Om det nu inte vore för att Chardonnay i rätt kostym tillhör favoriterna. Det är ju karaktär vi vill ha. Och variation. Likriktningen och likgiltighetens motsats. Unikitet, kvalitet och ursprung. Det hittar vi här på Sicilien och på så många andra ställen. När vi tar oss tiden att leta och upptäcka. Eftersmaken ligger läckert kvar och fortsätter sitt mystiskt förförande väsande. Inzzzåååliiaaaa.