Roséskimmer från nunnornas stenar

Fastän vildvinet gått över i rött och lavendeln blommat ut vägrar sommaren att lämna oss. Blå himmel, lugnt hav och härlig värme lockar till sena kvällar, lättare mat och ett glas rosé. Château Mourgues du Grès har, som varje sommar, glatt oss med sina fina roséviner. Det här är rosa skimmer med kvalitet.

De senaste åren har det landat en blandlåda i källaren om våren. Som sedan fått ett års vila i lugn och ro innan första flaskan öppnats. Visserligen får vi rådet att redan inköpsåret njuta av den lätta Fleur d’Eglantine, en cuvée av Mourvèdre, Carignan, Grenache och en skvätt Syrah. Men 2011:an har varit underbart fruktig och läcker med sina röda bär även året efter. Vi njuter den gärna till en lättare sallad.

Capitelles de Mourgues och Les Gales Rosés kan enligt producenten sparas upp till två år och vi håller med. Det förstnämnda vinet har en stomme av fatjäst och fatlagrad Mourvèdre som blandats med Syrah och Grenache, medan det andra är gjord av enbart Syrah och Grenache. Bägge representerar den lite kraftfullare stilen av rosé och vi serverar dem gärna till något från grillen, fisk eller ljust kött, med tillbehör som matchar upp vinernas fräscha syra.

Vinerna kommer från en liten egendom i Costière de Nîmes, strax söder om Tavel i södra Frankrike. Costière de Nîmes fick sin AOP-status 1986 och sitt nuvarande namn 1989. Så sent som 2004 hände något så ovanligt som att distriktet bytte regiontillhörighet. På odlarnas begäran flyttades det från Languedoc till Rhône. Ja, flyttades och flyttades, marken ligger ju där den ligger, men gränsdragningen ändrades alltså.

Château Mourgues du Grès är en familjeegendom som drivs av François och Anne Collard. Man producerar inte bara rosé utan även vitt och rött. Och det är faktiskt 20-årsjubileum för François i år. Efter att ha återvänt till familjens gård, med erfarenhet från bland annat Château Lafite-Rotschild, buteljerade han 1993 sitt första vin på gården. Då var det rött. Sortimentet har därefter utökats med rosé och vitt.

Hur kommer nunnorna in det hela då? Jo, före den franska revolutionen tillhörde marken ett nunnekloster. Detta, tillsammans med att jordarna är fulla av stora runda stenar, avspeglar sig i egendomens namn. I Provence kallas nämligen nunnor för ”mourgues” och runda stenar för ”grès”. Mourgues du Grès, nunnorna från de steniga jordarna.

Seglen drar förbi på sjön, termometern står på nästan 23 grader fastän eftermiddagen är sen. Det blir en fin kväll, ikväll också. Dags för ett glas rosé.

Annons

Längtan efter Weissherbst

Soligt och sommarvarmt. Längtar efter rosé till kvällens grillade lax. Varför inte något tyskt? Vill gärna få en praktisk illustration till ett par av landets speciella rosé-viner; Weissherbst och Schillerwein. Snabbt in på SBs hemsida och gör en sökning. Vad kan jag få tag i på vägen hem?

Tycker det är lite spännande med unika varianter. Den stora rosévinsfloden som sköljt in över Sverige i den ökande popularitetens spår, består tyvärr av alltför stor del intetsägande, småsliskiga viner. Här borde tyskarna ha en god chans att positionera sig med syrarika, matvänliga alternativ.

Tyskarna gör naturligtvis ”vanlig” rosé. Men för att kunna sätta ordet rosé på etiketten, måste vinet vara gjort av endast blå druvor. Ett vin producerat av blå och gröna druvor som jäst tillsammans kallas istället för rotling. Weissherbst respektive Schillerwein är skyddade begrepp för två speciella vintyper och vi hittar namnen på etiketten.

Weissherbst är en rosé gjord av endast en blå druvsort (t.ex. Spätburgunder, alltså det tyska namnet på Pinot Noir) från något av distrikten Ahr, Rheingau, Rheinhessen, Pfalz, Württemberg eller Baden. Ett kvalitetsvin av klassen QbA eller Prädikatswein. Speciellt är Spätburgunder Weissherbst från Baden berömt. Schillerwein är däremot en rotling som görs i distriktet Württemberg.

Ja, naturligtvis vill jag prova för att se vilka kvaliteter representanter för dessa speciella roséer kan ha (eller inte ha). Men ack så besviken jag blir när resultatet av sökningen på SBs sida så sakteliga rullat fram på skärmen. Den enda tyska rosé som finns i ordinarie sortiment är en söt, bubblande variant av usel kvalitet. Hade jag varit ute i god tid och gjort en beställning via beställningssortimentet, så hade i alla fall en weissherbst kunnat hitta hem till mig. Men inte den här gången alltså.

Så det blev till att gå ner i källaren och plocka fram en god fransk rosé istället. Chateau Mourgues du Gres från Costière de Nîmes gör mig aldrig besviken. Inte heller den här gången, då deras Galets Rosés av Syrah och Grenach fanns i glaset. Torrt, bra syra och fruktigt med jordgubbstoner. Läckert och mycket gott till maten.

På tallriken en bit grillad laxsida som fått sällskap på grillen av ett foliepaket med fräscha primörer. Morötter i alla dess färger, lök och rädisor, skars i bitar och lades på ett inoljat folieark och toppades med en klick riktigt smör. Till detta en snabbt hoprörd kall creme fraiche-sås med röd rom, rivet citronskal och lite pressad citron, salt och peppar.

Så mycket bättre kan man inte ha det när den heta sommarvärmen njuts den sista kvällen i maj.

Lingon, gorgonzola och rosé

Sommarens sista kväll. Solen strålar. Svag vind in från öarna. Lugnt och fridfullt. Ljuset så vackert nordiskt.

Det är inramningen till kvällens clue. Lingonbröd bakat på surdeg. Gorgonzola. Och till detta en underbar rosé från Mourgues du Gres; Les Capitelles 2010. Visst är det givet med ett glas rosa en kväll som denna.

Vinets fina fruktighet och syra matchar lingonen så fint. Likaså till gorgonzolas krämiga sälta.

Lingonbrödet från Lyckans Stenungsbageri. En säsongsspecialitet. Lingonen som lysande röda stjärnor gömda i brödets inre.

Återigen – lyckan i det enkla. Bröd, ost och vin.

Fjärsing – en fisk i vår smak

Bobo har försett oss med en av de smakrikaste fiskarna vi stött på. Inte har vi vågat oss på fjärsing innan. Den är ju giftig. Som en huggorm sägs det. Fångster i hummertinorna har snabbt och försiktigt förpassats tillbaka i havet.

Men Bobo filéar och vi får dem helt giftfria i en påse.

Vi får reda på att fjärsingen går så här nära kusten om våren. Och nu finns det så gott om dem att man skulle kunna tro att de simmar i stim. Men det gör de alltså egentligen inte. Våra små fiskar är fångade precis utanför piren. Intill kusten finns de fram till midsommar. Sedan söker de sig ut till djupare vatten. Undrar var?

Första gången frågar vi hur vi bäst lagar till den. Bobo och damen intill är samstämmiga. ”Bara stek i pannan. Blir godast så.”

Så vi vänder filéerna i lite mjöl med salt och peppar. Steker dem sedan snabbt i gjutjärnspannan. Janne hade färskpotatis och fina gröna sparris i butiken. Så det blir tillbehören.

En enkel vitvinssås blir pricken över i:t. Gjord på ett litet kick. En bottenredning på 1 msk smör och 2 msk mjöl. Vi späder med 1 dl fiskbuljong, 1 dl grädde, 1 dl mjölk och 1 dl vitt vin. California white – enkelt och rent till ändamålet. Det får koka några minuter. Salt och peppar efter smak. Klart.

Ett stramt och syrarikt rosévin får ackompanjera fjärsingen. Les Galets Rosés från Chateau Mourgues du Gres är gjort på Syrah och Grenache. En sydfransos från Costière de Nîmes, distriktet som numera uppgraderat sig från Languedoc till södra Rhône. Flaskan kommer från förra årets sändning och har fått ligga till sig över vintern.

De små fjärsingfiléerna är härligt smakrika. Mycket gott. En ny favoritfisk. Vinet fräscht och fruktigt. En riktig mat-rosé som matchar fisk, sås och sparris perfekt.