Etikettarkiv: phylloxera

Lusfritt i Champagne

Häromdagen såg jag ett intressant avsnitt av Uppkorkats web-TV, där Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad besöker Champagne Tarlant. Magnus kastar sig ner bland vinrankorna och gräver i jorden. Det ryker. Jorden rinner genom fingrarna. Det är sand, väldigt mycket sand i jorden.

Den här jordplätten i Champagne heter mycket riktigt Les Sables (sanden) och ligger utanför byn Oeuilly väster om Épernay i Vallée de la Marne. Det unika är att det är fritt från vinlus. Ingen phylloxera vastatrix trivs här. ”Den kan inte röra sig i sanden,” förklarar Magnus.

Här växer Chardonnay som planterades på 1950-talet. Och det är oympade, rotäkta vitis vinifera-stockar. Druvorna går till en riktigt torr, Extra Brut, Blanc de Blancs med namnet ”La Vigne d’Antan”.

Efter att phylloxeran hade etablerat sig i södra Frankrike, där den upptäcktes 1863, spred den sig som en farsot över landet. 1888 var det Champagnes (o)tur och inom några år hade vinlusen festat loss på rotstockar över hela regionen. Fördelen som odlarna i Champagne hade var att lösningen vid det laget redan var känd; ympning på amerikanska rotstockar.

Ett mer berömt lusfritt läge i Champagne finns hos huset Bollinger i Aÿ, strax norr om Épernay. Här, alldeles intill den ståtliga huvudbyggnaden, ligger två små grand cru vingårdar, le Clos Saint-Jacques och les Chaudes Terres, dit phylloxeran av någon outgrundlig anledning aldrig hittat. Ett stort inslag av sand i jorden kan vara en förklaring. Även en tredje vingård, la Croix Rouge i Bouzy, var länge lusfri, men den drabbades helt plötsligt för några år sedan. Ingen vet varför. De oympade stockarna fick dras upp 2004.

Hos Bollinger är det Pinot Noir som växer på de lusfria jordarna. Stockar som förökas genom avläggare och absolut inte rätat in sig i några raka led. Resultatet är lika unikt som vingårdarna. Några tusen flaskor av en Blanc de Noirs med det belysande namnet Vielles Vignes Françaises.

En sådan drömprovning det skulle kunna bli.  Två berättelser, två stilar, två hus – en gemensam nämnare. En fläkt från svunna tider.

Lusfritt Chile

Jag gissar att de flesta vinälskare vet att det bara finns några få ställen runt om i världen som ännu inte har invaderats av vinlusen. Alltså phylloxera vastatrix, den lilla förgöraren som älskar att festa på vinstockens rötter. Och när en vitis vinifera är offret, så är den dömd till en sakta men säker död.

Chile är ett av de här få ställena. Här har vi alltså ett land som är helt fritt från phylloxera. Det tack vare att man importerade vinsticklingar från Frankrike innan den elaka lusen angrep landet.

Frankrike år 1863. Ännu ett hårt slag drabbar vinbönderna. Man har precis funnit motmedlet mot oïdium, dvs. mjöldagg, en vid den här tiden ny svampsjukdom. Då kommer de första rapporterna om plötslig, märklig vinstocksdöd från södra Frankrike. Och den nya plågan visar sig vara än värre än oïdium. Det tar fem år innan man kommer lusen på spåren. Och ytterligare tretton år av experimenterande för att hitta botemedlet, innan man 1881 enas om att den enda lösningen är att ympa den europeiska vinstocken på amerikanska rotstockar, som alltså är (mer eller mindre) resistenta mot lusangrepp. En paradox i sammanhanget är att lusen immigrerat från USA till Frankrike, troligen som fripassagerare på amerikanska vinstockar som importerats i hopp om att hitta sorter resistenta mot oïdium.

Chile hann alltså före den förgörande lusen. 1851 importerade en chilensk entreprenör, Sylvestre Ochagavia, i samarbete med den statliga lantbruksskolan Quinta Normal, sticklingar från Frankrike. Det var Cabernet Sauvignon, Merlot, Pinot noir, Cot, Riesling, Sauvignon blanc och Semillon. Sändningen verkar ha innehållit det som behövdes, för någon ytterligare import var inte aktuell. Tack vare det och tack vare Chiles skyddade läge, omgivet som det är av Stilla havet i väster, öken i norr, Anderna i öster och Antarktis i söder, så har phylloxeran aldrig hittat hit.

En intressant parentes i den här lusreflektionen är det här med vilka druvsorter som ingick i sändningen till Ochagavia. Det visade sig nämligen nästan 150 år senare att det bland Merlot-sticklingarna även fanns några från Carménère-stockar. Detta upptäcktes först 1994 när en besökande professor från Montpellier granskade plantorna. Carménère är egentligen inte riktigt förtjust i det kallare klimatet i Bordeaux där den har sina rötter. Känslig för coulure och med låg avkastning. I Chile är den däremot lycklig och har blivit något av Chiles egen druva. På egna rötter, precis som sina vinifera-släktingar.

De chilenska vinstockarna växer alltså på sina egna vitis vinifera rötter. Således ingen ympning på amerikanska rotstockar. Känner vi någon skillnad då? I doften? I smaken?

Själv associerar jag en saftig karaktär med Chile, speciellt i Cabernet Sauvignon. Men jag antar att det är mer ett resultat av terroir och vinifikation, än av vinstockens undre delar. Hur som helst, den här betraktelsen var inte tänkt som en provningsutmaning. Snarare en reflektion över de chilenska druvornas unikitet och därmed också vinernas.

Chilenska viner är faktiskt vanliga i våra svenska glas. På Systembolagets senaste försäljningslista hittar vi landet på sjätte plats med en marknadsandel på nästan åtta procent. Alltså vanligt förekommande, men ändå ovanligt.

En av mina chilenska favoritproducenter är Montes. Jag brukar beställa deras Montes Alpha Cabernet Sauvignon, men den verkar vara utsåld just nu. Flera andra alternativ finns dock, särskilt i beställningssortimentet.

Så varför inte ett läckert chilenskt i glaset nästa gång? Njut och tänkt på dess unika ursprung. Uppvuxet i lusfri jord.

PS. Daktulosphaira vitifoliae ska vara det nya namnet på phylloxera vastatrix. Rena tungvrickningsövningen för den som inte är bevandrad i det latinska språket. Så jag håller mig allt till phylloxera vastatrix en tag till.