Etikettarkiv: reflektioner

Bordeaux-dekantering ???

Ska man dekantera ett vin eller inte? Där finns det delade meningar. Men det var inte den frågan jag tänkte avhandla, utan ett nytt begrepp som nyligen korsade min väg. Bordeaux-dekantering. Vad är då detta? Dekanterar man på ett speciellt sätt i Bordeaux?

Det var i Tyler Colmans artikel ”The Science of Decanting” på Wine Searcher som begreppet flöt upp. En New York-sommelier, Erin Scala, intervjuas och förklarar att hon ofta dekanterar vin som finns till försäljning per glas med metoden känd som ”Bordeaux decanting”. Ett begrepp som enligt artikelförfattaren inte verkar vara allmänt känt i Bordeaux, även om Peter M.F. Sichel, f.d. ägare till Ch. Fourcas Hosten i Listrac, bekräftar tillvägagångssättet.

Bordeaux-dekantering innebär enligt artikeln att man häller över vinet från flaskan till en karaff. Sköljer ur vinflaskan för att bli av med eventuell kvarvarande fällning. Och till sist häller tillbaka vinet i flaskan.

Låter tillvägagångssättet bekant? Jovisst gör det det, men under helt annat namn, nämligen dubbeldekantering. Ett praktiskt och inte helt ovanligt sätt att dekantera.

Och medan det är lätt att få träff på begreppet dubbeldekantering (eller double decanting) på Google, så lyckas jag få fram så mycket mer om Bordeaux-dekantering (eller Bordeaux decanting) än den refererade artikeln.

Att dubbeldekantering ofta används i Bordeaux är känt. Det förekommer när många gäster ska serveras och/eller man vill marknadsföra slottet genom att exponera namnet på etiketten. Steven Spurrier har beskrivet tillvägagångssättet i inlägget ”Go with the flow” på Decanters hemsida.

Kan det vara så att begreppet Bordeaux-dekantering är uppfunnet av Ms Scala själv? Eller har Mr Colman helt enkelt missuppfattat Ms Scala?

För tydlighetens skull är det nog enklast att fortsätta kalla proceduren dubbeldekantering. Eller finns det avvikande mening? Är det någon i läsekretsen som stött på eller använder begreppet Bordeaux-dekantering?

Dekantera eller inte dekantera?

Vinälskare, konnässörer och tråkmånsar

Vinälskare. Inte svårt att skriva under på det epitetet. Det är nog fler med mig som nickar jakande. ”Visst gillar vi vin.” Men vinkonnässör? När blir man det? Vad är skillnaden?

Årets semesterlitteratur är en omläsning av en gammal bok. Eftersom det måste varit minst tio år sedan sist, är det som att läsa på nytt. Jancis Robinsons självbiografiska ”Confessions of a Wine Lover” kom ut 1997 och tar sin början på slutet av 1960-talet. Robinson tog sina första steg i vin- och spritbranschen  (mycket whisky på den tiden) i 1970-talets England. En tid då vår värld av vin såg annorlunda ut. Inte minst när det gällde kommunikation kring vin. Få publikationer och papper. Och det var här hon snabbt fann sin roll. Historierna från den gamla tiden är roliga att läsa, men här finns också en del tänkvärdheter.

Jag fastnade ganska snart på Robinsons reflektion över vinälskare och vinkonnässörer. Det finns en distinktion. Så viktig, i alla fall ur ett engelskt perspektiv, att ordet ”connoisseurship” till och med finns insprängt bland alla vinösa uppslagsord i tegelstenen ”The Oxford Companion to Wine” (2006).

Enligt Svenska Akademiens ordbok kommer ordet konnässör av det franska connaisseur; ”kännare, förståsigpåare, särskilt i fråga om mat och dryck eller konst; ofta övergående i betydelsen finsmakare.” Wiktionary säger ”person med särskilt djupa kunskaper inom ett ämne … ibland om person med stor passion för eller finsmakare av ett visst ämne.”

Av titeln på självbiografin skulle man kunna dra slutsatsen att Jancis själv ”bara” anser sig vara en vinälskare. Jag är dock inte säker på det. Snarare kanske det är de redovisade engelska(?) fördomarna mot ordet vinkonnässör som är orsaken. Alltså, en ganska introvert, visserligen mycket vinkunnig, men samtidigt full av förutfattade meningar (och här kommer det värsta) äldre man.

Vinälskaren uppskattar verkligen vinet för den dryck det är och har också oftast god kunskap. Distinktionen mot konnässören ligger främst på ett annat plan. Enligt Robinson finns den i själva relationen mellan vinet och den som korkar upp flaskan. Olika perspektiv helt enkelt.

Konnässören närmar sig vinet med respekt. Ställer sig frågan hur och när det ska serveras för att bäst komma till sin rätt. Vid vilken ålder glänser det som vackrast? Vilken temperatur? Till vilken mat? I vilken miljö? l vilket sällskap? Och det senare avser lika mycket vilka gäster som samlas runt bordet som vilka vinflaskor som tas fram för att serveras samtidigt.

Vinkonnässören, han ser varje vin i hela dess historiska, geografiska och sociala sammanhang. Och han gör också sitt yttersta för att varje flaska ska få de bästa förutsättningarna att agera stjärna på scenen. Oavsett börd, grad av exklusivitet och pris.

En helt annan inställning alltså, än de som enligt Robinson älskar vin, men ser vinet som något som i varje tillfälle ska bedömas snarare än att avnjutas. Som anser att det är vinets skyldighet att överträffa sig själv och slå konsumenten med häpnad. Istället för att en del av ansvaret för upplevelsen ligger på den person som drog upp korken att uppskatta och smickra vinet.

Robinson skriver; ”De som inte vill möta ett vin halvvägs, och som konsekvent ignorerar den historia som varje vin har att berätta, berövar sig själva en stor del av den potentiella njutningen associerad med varje flaska.” Hårda ord.

Ja, vilken inställning har vi själva? Själv önskar jag givetvis alltid få njuta så mycket som möjligt av varje flaska som öppnas. Vinet är så mycket mer än en ren måltids- eller sällskapsdryck som hälls nedför strupen utan eftertanke. Vill alltid veta mer om historien runt det. Men visst är det så att många provningssituationer innebär en mycket kritisk blick och gom. Granskar, bedömer, sätter betyg.

Och hur väljer vi sällskapet? Är det inte lätt att i ivern att lära mer och jämföra det ena med det andra, ja är det då inte lätt att öppna för många flaskor? Ska vi prova fyra, sex eller ännu fler viner vid samma tillfälle? (Alltså om vi nu inte skulle råka vara domare i någon vintävling eller en bedömare som av professionella skäl är tvungna att ta sig igenom mängder av vin för att ge konsumenterna den vägledning som efterfrågas.)

Hur lätt är det inte att vara orättvis i valet av sällskap? Sätta fruktintensiva viner bredvid finstämda eleganta. Och efteråt ångra sig för att man nästan mobbat ut de veka, fina genom sina egna, dumdristiga val.

Hur noga är vi egentligen med temperaturen och valet av matchande tilltugg? Och har vi tålamod, och kunskap, att invänta det bästa tillfället att öppna vinet? Och platsen? Att konnässören förfogar över en vinkällare eller liknande utrymme med drägliga förhållanden för att ömt vårda de kära flaskorna, torde med detta resonemang vara givet.

Vinkonnässör. Ett begrepp som innefattar lika mycket ett perspektiv och en inställning, som kunskap och utbildning. En inställning att möta vinet och sätta det i sitt rätta sammanhang. Att vara en vinälskare är lätt, vinkonnässör kräver mycket. Hur många skriver under på det epitetet?

PS 1. Gillar du inte det maskulina anslaget i begreppet konnässör? Vi har faktiskt i svenskan (enligt SAOB) en femininform; konnnässös. Något som tydligen inte finns i engelskan (någon som vet bättre?). Titeln på Robinsons självbiografi hade kanske varit annorlunda i så fall. Vinkonnässös, visst låter det lite tjusigt?

PS 2. Hittar ytterligare ett mycket udda uppslagsord i ”The Oxford Companion to Wine”; Bore, wine. Alltså en vintråkmåns, eller möjligtvis den alternativa översättningen ”vinträbock”. Det ska dock inte alls finnas något likhetstecken mellan vinkonnässören och vintråkmånsen. Det enda de två begreppen delar är att de enligt Robinson oftast är män, även om kvinnliga vintråkmånsar existerar. Och vem som är en vintråkmåns, det ligger i betraktarens öga eller snarare öra. Tråkmåns för en, beundransvärd expert för en annan.

Vin, fläckar och konst

Begrundar fläckarna efter senaste provningen. Vit duk är bra, men spåren kan förskräcka. De vita kan man bortse helt från. Rött vin ger däremot fina avtryck. Allt från blårött, djupt morellrött till lättare nyanser från klarrött till tawny.

Kanske man skulle spara fläckarna? Vissa, speciellt minnesvärda viner skulle verkligen förtjäna det. Eller är det roligare med en artefakt från de trevligaste provningarna? Ibland kan det bli riktigt intressanta mönster, avspeglande deltagarnas preferenser.

Sätta in i gammaldags album? Eller rama in? Nej, det blir allt tvättmaskinen. Men en liten bild av fläcken/fläckarna…

Riktigt intressanta bilder av alkoholhaltiga drycker hittade jag däremot på demilked. Fotokonst. Torkade, kristalliserade drycker fotograferade i mikroskop. Wow, sådana mönster det blir. Och så olika för olika drycker. Svårt att välja en favorit, men för vinälskaren blir det nog Champagne som drar det längsta strået.

Rödvin

”Våra vänner kommer ibland över på ett glas rödvin.”

Reagerar du på den meningen? Kanske inte. Men jag gör det. På ordet rödvin. Jag minns inte när jag hörde rödvin nämnas på det sättet sist. Det var därför som jag lyfte på ögonbrynet när det i veckan gick att läsa i tryck. Ett hemma-hos reportage i en av våra stora tidningar.

Naturligtvis är det inget fel på ordet rödvin. I recept kan det stå rödvin. Tidningarna skriver om nya forskningsrön; att det kan nyttigt med rödvin i det ena eller andra sammanhanget. Och hamnar vinet på duken istället för i glaset får vi en besvärlig rödvinsfläck att ta hand om i tvätten. Men när vi pratar om att dricka vin?

”Vi drack ett glas rött vin till middagen igår.” Det är så vi brukar säga. Rött vin och inte rödvin.

Rödvin för tankarna till 70-tal. Parador och lantvin. På något sätt känns det väldigt enkelt. Och gammalmodigt.

Har det hänt något med språket de senaste årtiondena? Eller har vi blivit anglofierade? Red wine blir rött vin och inte rödvin. Eller är det dialektalt? I andra delar av landet är det kanske rödvin som gäller och man tycker där att det är vi som använder fel ord.

Ja, en tidningsrubrik kan i alla fall sätta igång tankarna.

Stora vinupplevelser är upplevelser

BourgogneMontrachetSign

För några år sedan reste vi med goda vinvänner i Frankrike. Besökte små byar i Bourgogne, vandrade kring vinfälten och framför allt; träffade människorna bakom vinet.

Vi lyssnade uppmärksamt till vad de hade att berätta. Om vinstockarna, jordmånen och arbetet i vingården. Vi ställde frågor. Provade vinerna. Undrar om lite mer. Om jäsning, maceration och lagring. Vi fick engagerande svar. Lärde oss så mycket. Hade trevligt. Njöt av goda viner. En stor vinupplevelse.

Fastän det nu var ganska länge sedan känns det som igår. Vi påminns om resan med jämna mellanrum. Vi träffar våra vinvänner och minnen bubblar. Vi ser bilder från resan. I vinkällaren ligger flera flaskor till sig i väntan på att tiden ska bli den rätta. Ibland provas en hemförd flaska och samtalsämnet är givet.

Just den här resan hade nog inte blivit av om det inte varit får en speciell omständighet. Den gjordes med anledning av en jämn bemärkelsedag. En uppvaktning blev till en upplevelse av stort format.

Vinupplevelser i sitt rätta sammanhang är både kunskapshöjande och stora upplevelser. Att med egna ögon få se vinodlingarna på plats, uppleva atmosfären och lära sig mängder av vinodlare och producenter. Upplevelsen lever länge, länge och kunskapen likaså.

Nu lackar det mot jul och ett bra tillfälle att ge någon nära likasinnad en vinupplevelse av stora mått. Eller varför inte till dig själv? Byt ut de hårda klapparna mot mjuka men kunskaps- och upplevelseintensiva klappar med bra längd. Vart ska vi åka 2013?