Om en Garnacha; #17 Serre de Catin 2011. Alert från Mont Olivet.

En låda Serre de Catin 2011 landade i källaren i somras. Resultatet av att vi fallit pladask för Clos de Mont Olivets hundraprocentiga Grenache Noir. Inte helt vanligt för en Côte-du-Rhône. Naturligtvis ska den få en plats i vår Garnachaserie. Det är lite spännande att korka upp. Håller vårt första intryck?

Nja, första flaskan blir lite av en besvikelse, mer åt mogna torkade hållet med mycket russin. Inte alls oävet, men inte så vi mindes det. Nästa flaska däremot. På topp, underbart fruktigt i den moderna stilen. Flaskvariation? Vi tummarna för de kvarvarande flaskorna och tänker inte vänta alltför länge.

Serre de Catin är jäst på betongtank, därefter ståltankslagrat fram till sommaren efter skörd. En liten, sandig vingård bistår med druvorna. Knappt en hektar, inköpt 2002 och planterad med drygt 40 år gamla stockar.

Egentligen var plätten Serre de Catin avsedd att bistå med blanddruvor till andra Côtes-du-Rhône-viner. Resultatet av den första vinifieringen 2003 var dock så bra att det fick bli en egen etikett. Till glädje för alla Garnacha/Grenache-älskare.

Serre de Catin 2011, Côtes-du-Rhône.
Halvtät röd färg. Stor, utvecklad mycket fruktig doft med komplexa inslag; skogsbär, björnbär, moreller. Kryddigt av en liten näve torkade örter och malen vitpeppar. Drygt medelfylligt med frisk syra och markerad strävhet. Gomfyllande syltsaftigt, mycket fruktigt där dofterna återkommer. Koncentrerat, balanserat och bra struktur. Fin längd. Modernt fruktdrivet med stram ryggrad. Alert och kraftfullt. Mycket bra! Yummy!

Vi träffade David Sabon från Clos du Mont-Olivet i början mars. Så här skrev vi då…

Egendomen Clos du Mont-Olivet i Châteauneuf-du-Pape räknar 1932  som sitt födelseår. David tillhör den fjärde generationen, liksom vinmakaren och brodern Thierry Sabon.  På hemmaplan äger man 28 hektar, spridda på en rad olika lotter, och i Côtes-du-Rhône finns ytterligare 17 hektar i kommunen Bollène. Därtill några lotter med druvor för egendomens bordsvin.

Grenache är naturligtvis stjärnan på den Sabonska himlen. Vi befinner ju oss i druvans franska högborg.  ”A beautiful variety,” betonar David. Men påpekar samtidigt att det är en druva som inte alla älskar. Anledningen är att vinet lätt springer upp i alkoholhalt när druvans sockernivå når höga höjder i väntan på  smakämnenas optimala mognad.

Hos Clos du Mont-Olivet är det just druvornas fenoliska mognad som är viktigast och man väntar därmed att skörda tills den infunnit sig. Att skörda tidigare anser man inte vara något alternativ, visserligen skulle alkoholhalten bli lägre, men vinet så mycket fattigare på smakämnen.

I vinkällaren är utmaningen att bevara renheten i frukten och skapa välbalanserade viner. Något som man anser bäst görs med gamla ekfat, det enda som finns i källaren förutom betong och stål. Liksom hos föregående talare, Christoph Schaefer från Weingut Willi Schaefer, så är det flitiga avsmakningar i källaren som ligger bakom varje cuvée.

David Sabon förklarar Mont-Olivets husstil; komplexa, eleganta viner där målet är att balansera den friska syran med fruktens renhet och bra tanniner. Rätt nivå på extraktionen är ledstjärnan. Alkoholhalt anser han inte vara något problem när vinet är välbalanserat.

”Vi vill inte göra trendiga viner som behagar kritikerna,” säger David. ”Vi gör vin baserat på det naturen ger oss och som vi är stolta över.” Tydligen går stilen hem hos kritikerna också. Speciellt toppvinet La Cuvée du Papet brukar kamma hem höga betyg.

I Clos du Mont-Olivets vinportfölj finns flera cuvéer från Châteauneuf-du-Pape och Côtes-du-Rhône, inklusive en vit Châteauneuf-du-Pape och en rosé från Côtes-du-Rhône, samt ett enklare bordsvin.

 

Annons

Alain Graillot gånger två, 2005 & 2012

Så har den traditionsenliga höstliga begivenheten gått av stapeln. Förr var hysterin stor. Han brukade offra sig. Ta ledigt från jobbet, åka många mil och köa från morgonstund bland fantaster och A-lagare i den stora stadens köpcentrum.

De senaste åren har allokeringen varit större och hysterin lagt sig. I år var det bara att gå in i den lokala butiken och i lugn och ro plocka åt sig önskat antal Alain Graillot Crozes-Hermitage 2012. Fortfarande nästan tre  veckor efter släppet finns lite flaskor spridda här och var över landets monopolbutiker.

Förra året avvek vi från vanan att direkt langa in alla flaskor i källaren. Ett resultat av skriverier om en mindre lyckad årgång 2011. Så vi provade och kom till en annan slutsats (se kommentarerna). I år har omdömena varit positiva om 2012:an, men vadå, det var ju trevligt att premiärprova, så vi adderar det till den Graillotska höstritualen. Och lägger till en gammal årgång att jämföra med.

I första glaset – årgång 2012.
Rödblå, hög intensitet. Nedtonad, relativt utvecklad doft. Fruktig av varma mörka bär, animalisk med toner av stall och läder, fat och ett par drag med pepparkvarnen. Fyllig, frisk syra och sträva, läppkrullande tanniner. Köttigt tuggig, stall och lätt fatighet. Mörk fruktighet av plommon, björnbär, kryddig av svartpeppar och en nypa torkade örter. Bra längd. Mycket bra och framtiden ser ljus ut; struktur, balans och koncentration på plats. Vi väntar nog 4-5 år innan nästa flaska öppnas.

I andra glaset – årgång 2005.
Röd, hög intensitet. Uttalad, utvecklad mycket kryddig doft med torkade örter, grön- och vitpeppar och en touch mint. Animaliskt anslag, mörk frukt, viss komplexitet. Drygt medelfyllig, tuggig med frisk syra och torra markerade tanniner. Animalisk av chark och medvurst, mörk frukt, pepprig. Lång härlig komplex eftersmak med lätt fruktsötma.
Återigen koncentration, balans och struktur. Dag två sticker dessutom sötfruktiga russin, katrinplommon och fat upp, där tanninerna mjuknat till sig.  En utmärkt Graillot, som kan bli ännu bättre med ytterligare ett par, tre år på hyllan.

Vi gillar norra Rhône och vi gillar Syrah med animaliska förtecken. Förväntningarna infriades. Vår gamla trotjänare levererar, igen.

”Finn tre fel!” Etiketter lika som bär? Bara nästan:
– Naturligtvis har 2005 blivit 2012.
– Distriktet har förärats ett bindestreck, både i namn och appellation, alltså har Crozes Hermitage blivit Crozes-Hermitage.
– Så en numrering av 2012:orna. Vår provade tolva är flaska 77587.

På SB: Crozes Hermitage Alain Graillot 2012, art.nr 92441 (tillf.sort), 196 kr (okt 2014)

Gammal är äldst

I glasen en Côte-Rôtie från 1999 och en Saint Julien från 1998. Ordspråket dyker osökt upp, även om betydelsen inte är direkt överförbar; den som levt länge har kunskaper som yngre inte har. Men likheten finns där. Det här är klassiker med karaktärsdrag som varken yngre eller ”kopior” har.

Med ålder har klassikerna växlat upp i storhet och komplexitet. Utökat kostymen med lager på lager av dofter och smakintryck. Och vi faller bara pladask igen. Här försöker vi gång på gång vidga våra vyer. ”Inga fler Bordeauxer ner i källaren.” Och så händer detta igen.

Les Bécasses 1999, Chapoutier, Côte-Rôtie, Rhône.
Röd, halvtät. Stor, utvecklad till mogen, mycket animalisk doft av rått kött och chark. Rökig, pepprig, kaffe och lätta parfymerade noter. Fyllig med fin frisk syra och matchande mjuka, men markerade tanniner. Komplex, tuggig smak. Kryddig av peppar. Fat. Köttbutik.  Lång, lång mångfasetterad eftersmak. Så välbalanserat, så koncentrerat, så elegant och stramt. Ja, bara så så ”gôtt”.

Château Léoville Poyferré 1998, Saint Julien, Bordeaux.
Röd, hög intensitet. Stor, mogen mångfasetterad och fullpackad doft. Stall, läder, torkade blåbär, katrinplommon, kryddiga toner och rostade fat. Drygt medelfyllig med perfekt balans, frisk syra och fina sammetslena tanniner. I gommen fin frukt, svarta vinbär, katrinplommon, kött, läder, stall, fat. Evighetslång stram fin eftersmak.  Vinet vibrerar av liv och här finns allt vi vill ha. Texturen i gommen. Tätheten mellan smakämnena. Den fina frukten, de rätta doftmolekylerna, elegansen och strukturen. Man knäböjer i tanken framför bx-altaret.

Klassiker är klassiker. När de levererar på alla dimensioner baserat på mognad i goda traditioner, då är det vinvärldens motsvarighet till ”gammal är äldst”.

Den där Garnacha; #6 bélugado 1999, Châteauneuf-du-Pape. Ursprung okänt.

Garnacha Tinta blir Grenache Noir när vi passerar gränsen från Spanien in i Frankrike.  Och tar samtidigt, i just detta vin, ett rejält kliv uppåt i kvalitet jämfört med de enkla spanjorer som dominerat de senaste inläggen. I glaset en Châteauneuf-du-Pape. En behagfullt åldrad sådan.

bélugado 1999, Châteauneuf-du-Pape, Grand Reserve.
Mångfasetterad komplexitet i doft och smak med tonvikt på russin, stall och läder, torkade örter/garrigue och därtill en stenig känsla. Behagfullt gomfyllande med sammetsmjuka tanniner, balanserad syra och lång utsökt komplex eftersmak.
Elegant mognad ut i fingerspetsarna med enorm täthet mellan doftmolekylerna. Ett vin vi blev lyckliga av. Länge, länge.

Grenache står det på etiketten. Reflekterar att det var ovanligt att ange en druva, på det sättet, på den tiden. 

Flaska nr 00074 är också tryckt på etiketten. Vi kommer ihåg var vi köpte den. Ett besök i byn Châteauneuf-du-Pape för många år sedan. Första stoppet på en två-tre veckor lång resa. En promenad i byn då vi i tittade in i ett ”litet hål i väggen”. Och lockades att köpa ett par flaskor Le Vieux Donjon. Och så den här, bélugado 1999.

Dyra tyckte vi båda sorterna var då, men vad vi betalade är höljt i glömska. Vad vi däremot kommer ihåg är att den vänlige mannen som sålde flaskorna till oss var mäkta förvånad att vi bara ville köpa tre futtiga flaskor. Idag, när den enda flaskan tömts och avnjutits, är det lätt att fälla en tår över det beslutet.

Var kommer då bélugado ifrån? Vem är producenten?

Där fallerar minnet och sökningar på nätet ger ingen hjälp. Fastän vinet är uppdrucket så irriterar det lite att inte veta. Någon av läsarna som kan ge en ledtråd?

Gott nu – en Rhônare; Graillot 2001

Men, vad är det här nu då? Gott nu, om Graillot Crozes-Hermitage 2001? Den minnesgode skakar kanske på huvudet. Här påstods ju att 2001:an var på topp redan för ett år sedan!?

Jo, den var helt underbar då. Insvept i en välsittande kostym av enrisrökt cognacmedvurst. Precis så som vi älskar en norra Rhônare. Men intressant att se vad som hänt på ett år.

Det började med en inventering av Graillot-buteljer. Hur var tillgången av olika årgångar? Då upptäcktes ytterligare några 2001:or. Vi som trott årgången var uppdrucken, men de hade bara kommit undan på lite fel ställe. En butelj dekanterades och betyget blev högt. Graillot -01 är fortfarande i fin form. Visserligen var fjolårets övertydliga smörgåspålägg ersatt av lite mer subtila animaliska toner, men vinet var fortfarande mer än bra. Sådär så att man nästan fyller en hel sida i noteringsboken.

Rödbrun, halvtät. Stor, mogen komplex doft. Animalisk karaktär med integrerade fat. Köttigt, toppat av lättrökta charkuterier och ett drag med svartpepparkvarnen. I gommen relativt fylligt och ”tuggigt”, välbalanserat med frisk syra och lena men markerade tanniner. Smakrikt och komplex med animalisk karaktär, rått kött, rökta charkuterier, fat. Frukten fortfarande fin med mörka bär och moreller. Bra eftersmak med kryddiga toner och ett uns gummi. 

Summa, summarum: En vältränad Graillot, i högform ännu efter tolv år. Spänstig i sammetsoverall, på toppen av sin karriär även om upploppssträckan har påbörjats. Men nu kan det nog inte bli bättre. De sista dropparna smeker gommen. Alltså, gott nu – drick nu!

Så kommer då frågan om vi ska fylla på med nästa årgång, alltså 2011 som finns ute i butikerna nu? Graillot är nog det enda vin vi konsekvent köpt år efter år. Ska den traditionen brytas?

Anders Röttorp på Vinbanken rapporterade om Graillot 2011 som ”en fallen stjärna” tidigare i somras, efter att ha provat från två olika flaskor, båda av tveksam kvalitet. Munskänken ansåg det var ungt, spensligt, med lättsam avslutning och utdelade 14- i betyg. Men Niklas Jorgensen, Wine Virtuosity, som provat vinet tidigare i år, ser vinet som ”formidabelt”, gott nu och lagringsbart upp till tio år.

Ja, vad ska vi tro? Någon gång har en enskild flaska gjort oss besvikna. Men aldrig en hel årgång. Vi har heller aldrig provat det ungt. Det har alltid fått några år i källaren innan den första korken dragits upp. Vinet släpptes nu i september, men verkar inte haft samma strykande åtgång som tidigare år. Inte konstigt med tveksamma recensioner. Det finns flaskor kvar på Bolaget. Jo, det får bli köp i år också.