Etikettarkiv: rosé

Om en Garnacha; #32 Plaisir de Vigne Grenache 2014. Bussig budgetrosé.

Ibland är det något rosa fräscht, enkelt och okomplicerat som står högst på önskelistan. Till exempel till lunchsalladen en varm sommardag. Då vi alltid håller lite span på rena Garnacha-viner, hamnade flaskan för ett tag sedan i beställningssortimentets virtuella inköpskorg. Nu provad kan vi konstatera att den sydfranska rosén väl uppfyller önskemålen med sin generösa gomfyllnad och goda längd.

Plaisir de la Vigne Grenache Rose 2014Plaisir de Vigne Grenache 2014, Pays d’Oc IGP, Languedoc-Roussillon.  Ljust laxrosa. Fruktig trevlig doft. Röda bär, generöst gomfyllande, torr med fast syra i ryggraden. Bra längd med tilltalande avvägd fruktsötma. En trevligt bussig budgetrosé.

Det franska ”nöjet”, Plaisir de Vigne, är framställd av eko-odlad Garnacha, oh förlåt, Grenache får vi ju säga när vinstockarna står i fransk jord. Avsändare är storproducenten Les Grand Chais de France, importerad av janake wine Group. Närmare omständigheter kring vinets tillblivelse okända.

På SB: Plaisir de Vigne Grenache 2014, beställningssortimentet art.nr 74013 (79 kr, juli 2015).

Plaisir de la Vigne Grenache Rose 2014

Annonser

Oxå, men bara lite, Garnacha; Bonbon Rosé 2013. Djävulskt gott godis.

En sydfransk rosé på 100% Grenache läser vi på monopolets hemsida. Rosé på bara Grenache, kul! Det måste vi naturligtvis prova när vi är inne i Garnacha-mode.

Men, men… i vinets värld stämmer di Levas ”vem ska jag tro på, tro på, tro på när allt är så här?” alltför väl. Dubbelkolla, trippelkolla, och, inte så ovanligt, slita sitt hår över motstridiga uppgifter och formulera om.

Den här gången litar vi på källan; på producentens hemsida som besöks efter att vi hällt de ljust laxrosa dropparna till lunch. No, no, säger den. Ingen hundraprocentig Grenache här inte. Bara 20 (!) procent av den eftersökta druvan. Som så vanligt i de sydfranska roséerna dominerar här Cinsault med 50%, och så adderas en ganska rejäl skvätt Syrah, 30%, till cuvéen.

Men eftersom det här är droppar som vi gillar, hittar det franska godiset (bonbon) från producenten med djävlarna (des diables) i namnet vägen till de ljuva druvorna.

Bonbon Rose 2013, Domaine des Diables

Bonbon Rose 2013, från Domaine des Diables i Côtes de Provence Sainte Victoire, är som en smällkaramell med läcker fruktsötma, vibrerande syra och behagliga 12,5% alkohol. Som gjord att sippa på i bersån, likväl som den passade utmärkt till den medelhavsinspirerade lunchen med bland annat grillade röda paprikor och squash.
Ljust laxrosa. Ung, stor fruktig doft, dominerad av sommarsöta jordgubbar och smultron, citrustoner och därtill en mineralitet åt det rökiga hållet som anas i bakgrunden. Lätt i kroppen, men med gomfyllande fruktighet, frisk syra och uttalad fruktsötma. Tankarna går åt sommarens lätta jordgubbsaft, nu uppfriskad med några citronskivor. Och så en liten kritig mineralitet. Längden är finfin; fruktig av jordgubbar med en karaktärsfull avslutning i grapens tecken.

Druvorna till vinet kommer till stor del från en 100 år gammal vingård (planterad just 1914). Vinet har fått en minimal kontakt med syre under hela tillverkningsprocessen. Kallmaceration före jäsning vid låg temp. Därefter sex månaders ståltankslagring på jästfällningen med regelbunden battonage. Ingen malolaktisk jäsning i syfte att bevara friskheten (jodå, det känner vi genom den fina, fräscht vibrerande syran).

Domaine des Diables hittar vi nära Aix-en-Provence, vid foten av berget Mont Saint Victoire, i Provence. En egendom som verkar vara specialiserad på rosé och som sedan 2007 drivs av barnen i familjen Fabre; Virginia och Aurélien. De jobbar också tillsammans med sina föräldrar på familjens ursprungliga egendom Domaine Sainte Lucie, startad av Michel Fabre 1979. Här produceras både vitt, rött och rosé. Vi skulle gärna prova fler viner från de här vingårdarna.

På SB: Bonbon Rose 2013, best.nr 99075, 135 kr (maj 2014).

 

 

 

Roséskimmer från nunnornas stenar

VildvinRed_20130907_700pFastän vildvinet gått över i rött och lavendeln blommat ut vägrar sommaren att lämna oss. Blå himmel, lugnt hav och härlig värme lockar till sena kvällar, lättare mat och ett glas rosé. Château Mourgues du Grès har, som varje sommar, glatt oss med sina fina roséviner. Det här är rosa skimmer med kvalitet.

De senaste åren har det landat en blandlåda i källaren om våren. Som sedan fått ett års vila i lugn och ro innan första flaskan öppnats. Visserligen får vi rådet att redan inköpsåret njuta av den lätta Fleur d’Eglantine, en cuvée av Mourvèdre, Carignan, Grenache och en skvätt Syrah. Men 2011:an har varit underbart fruktig och läcker med sina röda bär även året efter. Vi njuter den gärna till en lättare sallad.

Capitelles de Mourgues och Les Gales Rosés kan enligt producenten sparas upp till två år och vi håller med. Det förstnämnda vinet har en stomme av fatjäst och fatlagrad Mourvèdre som blandats med Syrah och Grenache, medan det andra är gjord av enbart Syrah och Grenache. Bägge representerar den lite kraftfullare stilen av rosé och vi serverar dem gärna till något från grillen, fisk eller ljust kött, med tillbehör som matchar upp vinernas fräscha syra.

MourgesDuGresRose_20130907_400_f

Vinerna kommer från en liten egendom i Costière de Nîmes, strax söder om Tavel i södra Frankrike. Costière de Nîmes fick sin AOP-status 1986 och sitt nuvarande namn 1989. Så sent som 2004 hände något så ovanligt som att distriktet bytte regiontillhörighet. På odlarnas begäran flyttades det från Languedoc till Rhône. Ja, flyttades och flyttades, marken ligger ju där den ligger, men gränsdragningen ändrades alltså.

Château Mourgues du Grès är en familjeegendom som drivs av François och Anne Collard. Man producerar inte bara rosé utan även vitt och rött. Och det är faktiskt 20-årsjubileum för François i år. Efter att ha återvänt till familjens gård, med erfarenhet från bland annat Château Lafite-Rotschild, buteljerade han 1993 sitt första vin på gården. Då var det rött. Sortimentet har därefter utökats med rosé och vitt.

Hur kommer nunnorna in det hela då? Jo, före den franska revolutionen tillhörde marken ett nunnekloster. Detta, tillsammans med att jordarna är fulla av stora runda stenar, avspeglar sig i egendomens namn. I Provence kallas nämligen nunnor för ”mourgues” och runda stenar för ”grès”. Mourgues du Grès, nunnorna från de steniga jordarna.

MourguesDuGresRose_20130531_500p

Seglen drar förbi på sjön, termometern står på nästan 23 grader fastän eftermiddagen är sen. Det blir en fin kväll, ikväll också. Dags för ett glas rosé.

Längtan efter Weissherbst

Soligt och sommarvarmt. Längtar efter rosé till kvällens grillade lax. Varför inte något tyskt? Vill gärna få en praktisk illustration till ett par av landets speciella rosé-viner; Weissherbst och Schillerwein. Snabbt in på SBs hemsida och gör en sökning. Vad kan jag få tag i på vägen hem?

Tycker det är lite spännande med unika varianter. Den stora rosévinsfloden som sköljt in över Sverige i den ökande popularitetens spår, består tyvärr av alltför stor del intetsägande, småsliskiga viner. Här borde tyskarna ha en god chans att positionera sig med syrarika, matvänliga alternativ.

Tyskarna gör naturligtvis ”vanlig” rosé. Men för att kunna sätta ordet rosé på etiketten, måste vinet vara gjort av endast blå druvor. Ett vin producerat av blå och gröna druvor som jäst tillsammans kallas istället för rotling. Weissherbst respektive Schillerwein är skyddade begrepp för två speciella vintyper och vi hittar namnen på etiketten.

Weissherbst är en rosé gjord av endast en blå druvsort (t.ex. Spätburgunder, alltså det tyska namnet på Pinot Noir) från något av distrikten Ahr, Rheingau, Rheinhessen, Pfalz, Württemberg eller Baden. Ett kvalitetsvin av klassen QbA eller Prädikatswein. Speciellt är Spätburgunder Weissherbst från Baden berömt. Schillerwein är däremot en rotling som görs i distriktet Württemberg.

Ja, naturligtvis vill jag prova för att se vilka kvaliteter representanter för dessa speciella roséer kan ha (eller inte ha). Men ack så besviken jag blir när resultatet av sökningen på SBs sida så sakteliga rullat fram på skärmen. Den enda tyska rosé som finns i ordinarie sortiment är en söt, bubblande variant av usel kvalitet. Hade jag varit ute i god tid och gjort en beställning via beställningssortimentet, så hade i alla fall en weissherbst kunnat hitta hem till mig. Men inte den här gången alltså.

Så det blev till att gå ner i källaren och plocka fram en god fransk rosé istället. Chateau Mourgues du Gres från Costière de Nîmes gör mig aldrig besviken. Inte heller den här gången, då deras Galets Rosés av Syrah och Grenach fanns i glaset. Torrt, bra syra och fruktigt med jordgubbstoner. Läckert och mycket gott till maten.

Färgglada primörer

På tallriken en bit grillad laxsida som fått sällskap på grillen av ett foliepaket med fräscha primörer. Morötter i alla dess färger, lök och rädisor, skars i bitar och lades på ett inoljat folieark och toppades med en klick riktigt smör. Till detta en snabbt hoprörd kall creme fraiche-sås med röd rom, rivet citronskal och lite pressad citron, salt och peppar.

Så mycket bättre kan man inte ha det när den heta sommarvärmen njuts den sista kvällen i maj.

Frittata – läcker kylskåpsrensning

”Frittata är en italiensk äggbaserad rätt av omelettyp,” säger Wikipedia. ”Läcker lunchrätt där man tager vad man haver,” tycker vi. Oavsett om man spetsar på speciella ingredienser, hemköpta för ändamålet, eller om man tar tillfället i akt och plockar det som finns hemma. Utmärkt kylskåpsrensningsrätt alltså.

Idag fanns några små chorizo, en halv burk kidneybönor och några selleristjälkar i kylskåpet. De fick sällskap i gjutjärnspannan med lite hackad lök, salt och peppar. Sedan på med en äggstanning av 4 ägg som försiktigt rörts ihop med ca 0,5 dl vispgrädde och lite salt och svartpeppar.

Efter en liten stund på låg värme, utan omrörning, fyller vi på med lite halverade körsbärstomater, svarta oliver och lite hackad färsk koriander. Till sist lite riven ost, den här gången Västerbotten.

Därefter in med stekpannan i ugnen. Vi brukar köra på ca 175 grader i ca 15-20 minuter. Frittatan är klar när äggstanningen rest sig lite och blivit läckert gyllenbrun. Ta ut och njut. Men låt bli att ta i stekpannans handtag med bara händerna. Lovar, det gör väldigt ont.

Frittata – enkelt och gott!

Det ett litet glas vin till, fastän det bara var lunch. Rester det med. En pålitligt god vit AOC Bourgogne,  Les Sétilles 2009, från Olivier Leflaive. Chardonnaydruvor från Puligny-Montrachet och Mersault som delvis fått en tid på fat. Den här flaskan hade legat ett par år i källaren och visade en stilig uttryckfullhet med stram exotisk frukt, smörighet, fat och bra syra. Nu är det årgång 2011 som finns tillgänglig.

Vinet var okej till maten, men inte ett förstahandsval. Hade föredragit något oekat. Ett glas rosé med god syra och bara aningen fruktsötma hade suttit bättre och matchat den lilla sötma som den stekta löken gav.