Etikettarkiv: sherry

Sommelierernas Dag 2015

Sommelierernas Dag 2015Kunskapspåfyllande, kontaktknytande och kul.
I helgen gick 15-årsjubilerande Sommelierernas Dag av stapeln på Clarion Hotel Post i Göteborg. En dag som tack vare jubileet blivit två. Master classes och provningar på lördagen och dryckesmässa på söndagen. Ett suveränt koncept som vi hoppas kommit för att stanna.

Välja var nödvändigt på lördagen. Tre av åtta seminarier fick plats i agendan. Naturligtvis klev vi på Michel Jamais master class och tog oss runt Spanien i Garnachas spår. Garnacha har ju senaste året legat oss lite extra varmt om hjärtat.

Han fortsätter med ölbryggare och därefter destillerat med Jamais, medan skribenten själv far till Tyskland och Joel B Paynes master class om VDP.  18 viner senare har fröet såtts till ett begär om att dyka djupare. Vi som så ofta skuttat över Tyskland och först längre västerut börjat följa vinvägarna.

Avslutar dagen tillbaka i Spanien. Sherry master class med Anders Öhman. En exposé över de olika stilarna, stöpta av Gonzalez Byass. Så fina, men det är den 30-åriga Apostoles VORS som stjäl hjärtat.

En högersväng inleder söndagen. Där står inresta tyska VDP-producenter på rad. Till vår stora förvåning behöver vi inte tränga oss fram. Vi tar svängen två gånger om. Först den vita turen, sedan den röda med Spätburgunder i blick. Entusiasmen från gårdagens VDP-seminarium späs på och vi anar början till en tysk kärleksaffär.

Det är alltid extra roligt att prata direkt med producenten. Inte konstigt att vi stannar till och låter Sandrine från Domaine Thibert hälla ljuvliga Chardonnayer från byarna i franska Macôn.

Att välja var tyvärr nödvändigt även på söndagen. En mängd utställare och begränsat med tid. Timmarna flyger förbi. Vi hinner prova några fler trevliga viner; franska, spanska, någon österrikare, australiensare och ett par amerikanska från Oregon. Ingen nämnd, ingen glömd, men tids nog återkommer vi. För vi kommer hem med fullklottrade noteringsböcker och många intressanta spår att följa.

En eloge till Sommelierföreningen Västra Sektionen för suveränt arrangemang!

Sommelierernas Dag 2015 glasses

 

Surströmmingsfino

Ett djupt andetag och jag är beredd på det värsta. Så ett försiktigt bett i mackan. Det är över 20 år sedan jag provade sist. Då, ett tappert försök och ett konstaterande att surströmming inte var något för mig. Han däremot anser detta ruttna fiskstycke vara en delikatess utan dess like.

Fino och Surströmming

Att jag nu överhuvudtaget låter en liten bit uppfylla gommen har naturligtvis ett ädelt syfte kopplat till vin. Vi måste ju kontrollera påståendet att fino passar utmärkt till surströmming. Sherry har en makalös förmåga att matcha olika rätter, så det kan ju faktiskt vara möjligt.

Alltså, en tugga surströmming, sedan en klunk fino. Jo, det var sant. Det fungerar utmärkt. Riktigt gott. Han och övriga surströmmingsätare runt bordet gör också tummen upp.

Surströmmingsmack

Och den där surströmmingen. Smaken ligger kvar. Det var kanske inte så illa ändå? En tugga till. Det går lite långsammare  den här gången. Och bitarna slinker inte lika lätt ner genom halsen. Nja, det räcker allt med två tuggor. Det finns andra godsaker att hugga in på för oss icke frälsta.

Han, och de flesta andra runt bordet, prisar dock strömmingens förträfflighet. Ett par burkar går åt i ett nafs och snart viker odören undan. Vi njuter utsikten från uteplatsen och den härliga friska havsluften. Tack M och S för trevlig surströmmingsskiva!

Fino och Surströmming

Råheter årgång 2014

Årets En Rama har varit varit fino ut i fingerspetsarna. Karaktärsfulla, mångfasetterade. Utsökt sherry som mognat fram under blommande flortäcke, dragits från fatet när täcket varit som tjockast under våren och sedan buteljeras helt rå. Ingen klarning, ingen filtrering. Vinet från bodegans mörka fat till flaska och snar konsumtion. En En Rama är en färskvara.

När beställningsknappen tryckte sänd första dagen i juni låg tre Fino En Rama i ordern. Tio Pepes som vi föll pladask för i fjol, men även två från Lustau.

3 råheter. 3 läckerheter. Men i vår gom också 3 klara placeringar. Tripp, trapp, trull.

Tio Pepe En Rama 2014Tio Pepe Fino En Rama 2014.
Ljust gulglimrande. Mycket stor komplex, lite frän doft med noter av jäst, bröd, hav och  acetaldehyd. Torrt, torrt med nedtonad syra och hög viskositet som fyller ut i gommen. Mossa, skog, mandelspån, lite citrus och jäst. Utmärkt längd. Öppna kort av rå fin-fino och alls inget lur som Fröken Rama bjöd på i förra årets utgåva.

 

Lustau 3 En Rama 201

Lustaus kom från serien ”3 En Rama”. Ett namn som åsyftar hörnen i den triangel som anses vara hjärtat i sherrydistriktet. Varje hörn en stad, de enda där lagring av sherry är tillåten.  Huvudorten Jerez de la Frontera samt kuststäderna El Puerto de Santa María och Sanlúcar de Barrameda. Den senare, ursprunget för Manzanillan, fanns dock inte att tillgå.

Här uppskattar vi buteljeringen på 500 ml flaska. Rått ska det vara, då är det här en lagom storlek för oss.

Lustau 3 En Rama 2014Lustau, 3 En Rama, Fino de Jerez de la Frontera, Spring 2014. Ett utvalt fat ur soleran om totalt 708,  från Bodega Los Arcos.
Intensivt ljust guldgul. Enorm doft med ett spektrum av intryck; rök, jäst, citrus, torkade örtkryddor, peppar och acetaldehyd. Medelfyllig, helt torr med balanserad syra. Sälta, fikon, kemiska drag. Lång eftersmak med aningen sälta och intryck av trä och kalk. Smakar som sinnebilden av albarizajord. Mångfasetterat och läckert. Ett nummer större än föregående.

Lustau 3 En Rama 2014Lustau, 3 En Rama, Fino de El Purto de Santa María, Spring 2014. Också här från ett enda fat. Soleran om 347 fat finns i Bodega del Drago, helt nära havet.
Intensivt ljust guldgul. Uttalad fin doft med delikata jästtoner, torkade örter, salt hav, nejlikor och mandelspån. Knappt medelfyllig, lätt i gommen, torrt med fin fräsch syra. Mandel, hav, fina finotoner där acetaldehyden framträder i avmätt, elegant stil. Evighetslångt finstämt häng i gommen av citrus, mandel och sälta. Karaktärsfullt, stringent, vinöst, lätt och elegant ut i fingerspetsarna. Utsökt och vår favorit.

Fröken Rama dansar äntligen igen. Här ackompanjerad av ungdomens friska vindar. Fröken Rama heter Maria i år.

Lustau, 3 En Rama, Fino de el Puerto de Santa Maria, spring 2014
Fröken Rama heter Maria i år. Lustau, 3 En Rama, Fino de El Puerto de Santa Maria, spring 2014

 

Istället för glöggen – en andalusisk vintersaga

I år glömmer vi glöggen och förgyller istället den mörka årstiden med en sherry. William & Humberts halvsöta Amontillado, A Winter’s Tale, är en ren vintersaga med sina julnötter och småknäckiga toner. Läckrast serverad väl kyld, men den som inte kan undvara glöggens värme kan faktiskt hetta på den lite försiktigt.

Vacker mörk bärnsten som drar mot mahogny. Inbjudande doft med inslag av julnötter, välgräddad knäck, torkade fikon och en pust från bakbordets mjöliga matbröd på jäsning. Relativt fyllig, fräsch med en angenäm glycerolkänsla som sveper in alkoholen i taft och fyller gommen med runda smaker av valnötter, rostade mandlar, torkade fikon och knäckklubbor. Bra längd med dragning åt nougat. Behagfullt och lättdrucket.

Det är ganska sött, men samtidigt en fräschhet som balanserar. De 82 gram restsötma som finns i vinet väger också lätt jämfört med standardglöggen. En medium sweet amontillado i glaset och vi kan njuta till ungefär halva sockerintaget.

Hur fungerar den andalusiska vintersagan till adventsklassikern pepparkaka och ädelost? Utmärkt till pepparkakorna, där kryddigheten förstärktes av amontilladon. Skulle kunna knapra pepparkakor som aldrig förr, så länge glaset är fullt. Fungerade också okej även när ädelosten landat uppe på pepparkakan.

A Winter's Tale med ädelosttoppade pepparkakor.

”Men glöggen dricker vi ju varm,” protesterar kanske någon. ”Vi vill ha varmt i glasen i advent!” Lugnt! Har tänkt på det. Vi testade och värmde sherryn lite lätt. (Är detta att häda i sherrykretsar tro? Äh, strunt samma.) Resultatet, lite annorlunda, men inte alls dumt. Fram kom fruktiga toner, torkade äppleringar, dadlar och russin samtidigt som den rundades av och sötman klibbade till. Fram med den ädelosttoppade pepparkakan igen, och simsalabim, den kombon satt som en smäck.

 

Att vi hittade denna säsongsanpassade sherry var tack vare en inbjudan från ICEX Spain Trade & Investment samt Spanska Ambassadens Handelsavdelning, för några veckor sedan. Sherryprovning tillsammans med svenska tapas.

Susanne Berglund-Krantz guidade oss först genom sherrytillverkningens grunder. Sedan praktisk provning. Manzanilla och fino, amontillado, oloroso, palo cortado och PX. På tallriken blomkålskräm med löjrom till manzanilla och fino, lagrad matjessill med pickles till amontilladon, lufttorkad skinka och äpple till oloroso, västerbottenost med havtorn till palo cortado samt en baconnougatine med choklad till den avslutande PX:en. Gjorda för att matcha varandra, i den ordningen, även om vi förstås också korstestade några smaker.

Kort och koncis sammanfattning; Sherry är gott, mångfasetterat, prisvärt och användbart till många smaker. Det var väl i och för sig ingen nyhet. Den stora behållningen var att vi gavs en bra möjlighet att testa de olika kombinationerna i praktiken och dessutom prova en mängd olika sherry från den svenska utbudet.

Personligen tyckte vi den supertorra, eleganta manzanillan stack ut som en vinnare. En La Goya Manzanilla. Perfekt med sin mineralsälta i avslutningen som matchade sältan i löjrommen och blomkålskrämen. Men som även fungerade förvånansvärt bra till sillen och framför allt var en njutning av dricka som den var.

På andra plats kom Sánchez Romate Amontillado NPU som med sin torra nötiga karaktär lyfte fram kryddpeppartonerna i den ettåriga ”glömda” matessillen. Perfekt.

På den efterföljande sherrybuffén gillade vi, förutom vintersagan, även Manzanilla Pastrana från Bodegas Hidalgo – La Gitana. En pasada med fin brödjäst, lätt rökighet och faktiskt lite smörkolatoner i doften. Smaken mycket torr, torkade äppleringar, jäst och sälta i lång eftersmak. Läcker!

Avslutande kuriosa: Namnet ”A Winter’s Tale”, skulle kunna vara hämtat från titeln på den Shakespearepjäs som på svenska heter just En vintersaga. En googling på namnet hittar dock inte bara pjäsen, utan även en stjärnbeströdd film med Sverigepremiär i början av nästa år samt en Queen-låt, den sista som Freddie Mercury sjöng in och skriv texten till innan han gick bort.

En Rama – rå och orå

Hon kom som en virvelvind en vacker försommardag. Ung och fräsch. Med sin djupröda, guldbroderad klänning och en utmanande glöd i blicken, frammanade hon jubel bland alla sina anhängare. De som redan under tidigare år träffat hennes systrar ledde hyllningskören. Och snart stämde även de in som fått uppleva lyckan under en förtrolig, vårlig förhandträff. Twittret hördes vida omkring.

Känslor väcker hon, denna ljuva spanjorska, uppvuxen långt borta i det soligt heta Andalusien. Men även om supportrarna är djupt hängivna, så är de ganska få. De flesta negligerar henne och alla hennes släktingar helt och hållet. Men det kanske vi anhängare ska vara glada för. Färre som konkurrerar om hennes gunst.

Lördagen den 1 juni dansade hon ut i butikerna och det var nog fler än vi som satt vid datorerna klockan 10 för att trycka på beställningsknappen. Vi, som alltid har gillat hennes släktingar – herr Oloroso, fru Amontillado och alla de andra – men som tidigare inte varit uppmärksamma nog för att lägga märke till yngsta systerns korta gästspel. Fröken Rama, med efternamnet Fino, lockade nu till köp. Tvåan på tangentbordet trycktes in och två flaskor kunde vi snart avhämta i den lokala butiken.

Fröken Rama heter egentligen En Rama. En fino-sherry med varumärket Tio Pepe från den stora bodegan Gonzalez-Byass. Uttrycket ”en rama” ska vara det som vineriets arbetare använder om den färska finon, när den tas direkt från fatet. Slår man upp de spanska orden, kommer översättningarna obehandlad och fram på skärmen.

En Rama marknadsförs som ett ”färskvin”, så beskrivningen passar ju fint. Det görs i en mycket begränsad mängd. 100 fat valdes ut från två soleror i oktober i fjol. På våren, när vinet bedömdes baserat på kriterier som finess och intensitet i smak och doft, passerade endast 67 fat nålsögat. Dessa fat tappades när floret var som tjockast april. Fyra dagars vila på tank behövdes för att de största sedimenten skulle falla till botten. Därefter buteljering, utan vare sig klarning, filtrering eller kylstabilisering.

Volymen är alltså låg, endast 10.752 flaskor i år. 360 av dessa kom till Sverige. 2013 är den fjärde årgången sedan traditionen att tappa färsk fino återupptogs till Gonzalez-Byass 175-årsjubileum 2010.

Så rått och delikat är vinet att Tio Pepe utfärdar ett ”bäst före-datum”. Inom tre månader från det buteljeringsdatum som är stämplat på flaskans baksidesetikett bör det konsumeras. 08/04/2013. Och inte var vi nödbedda. Detta måste smakas snarast!

Alltså medförde vi fröken Rama till en träff i mitten av juni med goda vänner. BYO (Bring Your Own) och ett tema gällde. Det var blindprovning och vi smög in vinet bland de andra flaskorna, ordentligt inslaget i folie. Skulle någon upptäcka att det fanns en fino bland hermelinerna? Och själva var vi spända. Vilka dofter och smaker skulle möta oss?

Vacker intensiv citrongul färg. Stor utvecklad och komplex doft; nötter, blommig, lätt parfymerad av rosor och geranium, mogen banan och lätta jästtoner. Floret finns där, men fint maskerat av den mångfasetterade kaskaden av dofter. Smaken kruttorr, relativt fyllig med bra syra. Elegant och samtidigt med tyngd i munnen. Jäst, mandel, gula, äpplen, rosor, viol. Komplex, lång eftersmak med citrus och valnötter. En kraftfull, karaktärsfull symfoni av doft och smak.

Provningsglas_VinOchMat_20130615_191846_225pEtt så’nt vin. Underbart. Vi gör vågen, helt frälsta. Våra vänner gillar också. Ingen avslöjar ”bluffen”. Men det är förstås inte lätt, när alternativet inte är inom de (oskrivna) spelreglerna. Ett dovt sus genom församlingen när täckelsen, alltså folien, faller. Sedan småskratt. En sherry???!!!

Vi var nöjda. Inte bara med utfallet av provningen utan även med förvissningen att vi hade en flaska till. Att förbruka före den 8 juli, om vi nu skulle hålla oss till rekommendationerna.

Men tiden gick. Andra viner stod i kö för provsmakning. Vi skäms, men sanningen är att tvillingsystern glömdes bort. Hon stod där, djupt inne i den i alla fall ganska svala garderoben, som används för förvaring av en del flytande varor. Återfanns i slutet av juli. Oj, redan över datum! Stoppades i kylen. Och av outgrundlig anledning inte öppnad förrän i lördags.

Vi intalade oss, att visst måste den vara lika bra som första flaskan. Nästan lika bra i alla fall, snälla… Det vet man ju hur det är med andra bäst före-datum. Det brukar ju hålla ganska lång tid efter. Och nu har vi ju konserverande alkohol…

Jaha, vad ska vi säga. En Rama den 24 augusti. Inte rå, utan snarare orå. Inte längre förväxlingsbar, inte ens för den mest orutinerade provare. Snarare väldigt mycket fino. Många rynkar på näsan. Gott, säger vi som gillar stilen.

Vacker intensiv citrongul färg (den har i alla fall inte ändrat sig). Stor, mogen komplex doft med uttalad florkaraktär och nötighet av mandel och valnötter och en lätt hint av lösningsmedel i bakgrunden. En svag blommighet finns där också. Mycket torrt, fylligt med balanserad syra. Fräsch, tjock smak med nötter, citrus och färska champinjoner. Lång eftersmak med markerad beska. För florälskaren, ett läckert och spännande vin med stolt integritet.

Ja, flickan hade växt upp under sommaren. Den fräscha blommigheten tonats ner, ersatt av en tung florkaraktär och dofter och smaker som virats in i varandra, svårare att urskilja de enskilda komponenterna. Läckert, men på ett annat plan.

Kontentan. Visst kommer vi att ansluta oss till hyllningskören och bänka oss vid datorn för att trycka på beställningsknappen även nästa år. Så långt da capo. Men sedan ska vi minsann inte dröja med att njuta av de ljuva dropparna. Kanske vi ska träda sista dansen med nästa generation Fröken Rama redan till midsommar.