Etikettarkiv: svm-13

Vita spanjorer från Galicien

Det är först de senaste åren vi närmat oss de vita spanjorerna. En och annan klassisk Viura från Rioja har förstås alltid slunkit ner, men Galiciens druvor har tills för några få år sedan legat utanför radarn. Nu fångar vi dem och den här gången har vi provat en Albariño och en Godello. Och gillat skarpt.

Det känns som om Albariño snart är i var mans glas men det är inte alltid vi gjort vågen. För denna Abadía de San Campio Albariño 2012 bugar vi oss dock gärna. Den kommer från Bodegas Terras Gauda, en relativt ung firma som etablerade sig i O Rosal, längst söderut i Rías Baixas i Galicien, för drygt 20 år sedan.

Karaktärsfull med en ”speciell” doft som närmast för tankarna till skoltidens svarta tavla; dammande tavelkrita. Här finns också bra frukt, gula äpplen, aprikos plus lite blöta klippor, bittermandel och ett uns honung. En härlig tyngd i gommen, medelhög syra, mogna frukter samt lite grape i bra eftersmak. Fräscht, komplext och generöst med stil. Bland det bästa vi smakat i Albariño-väg!

Gaba do Xil Godello 2011 kommer från Valdeorras i östra Galicien. Den gröna Godello, även känd under namnet Gouveio, har sin hemvist just i nordvästra Spanien. Den var på väg att bli utrotad på 1970-talet, men tack vare insatser av entusiaster togs den åter till heder och odlas nu på nästan 1200 ha i Spanien och ca 1000 ha i Portugal. (Robinson et al. 2012). Producent till Gaba do Xil är Telmo Rodríguez.

Utvecklad fruktig doft med mineralitet och aromatiska inslag av litchie, mango, gula äpplen och citrus. Medelfyllig, torr med frisk syra och lite oljig känsla. Fruktigt, kryddigt med gula äpplen, melon och citrus och mineralinslag. Fin längd med krita, gula äpplen och viss grapebeska. Fräscht, uttrycksfullt med bra struktur, nästan som att dricka sidentaft.

Till Albariñon serverar vi gärna en caesarsallad alternativt grillad makrill eller lite pestogratinerade havskräftor. Godellon dricker vi gärna som aperitif eller till en sallad med ogenmelon, skinka och tärnad Allerums-grevé.

Abraxas 2008 – ett vin för gudar

Ett vin för gudar. Eller kanske av gudar? En urgammal ”lek” med siffror och bokstäver ger siffran 365, alltså så många dagar som bidrar till att skapa vinet. 365 är också talet som motsvarar namnet Abraxas. Vilket alltså inte bara är namnet på Santanas andra album. Eller efternamnet på sångerskan Rebecca Abraxas. Utan namnet på gudarnas gud. Och namnet på Robert Sinskeys innovativa skapelse från det soliga Kalifornien.

Namnet Abraxas förklaras så här: 365 blir summan av bokstäverna i ordet Abraxas när man skriver det på grekiska (ΑΒΡΑΣΑΞ) och använder sig av de gamla grekernas metod att göra nummer av ord. Varje bokstav motsvarade en siffra och dessa summerades alltså ihop.

Abraxas var gudarnas övergud enligt de gnostiska basilidianerna och den som regerade över de 365 himlarna. Hör talas om basilidianerna tidigare? Inte jag i alla fall, men vi pratar ca 100-200 e.Kr. Var ju ett tag sedan. Nåväl. De trodde alltså på en himmel, med tillhörande gud, för var och en av årets 365 dagar. Ganska gulligt det där, att vi skulle se en helt ny himmel varje dag. Ja, nästan ny i alla fall. För visst måste varje himmel få komma tillbaka igen ett år senare, så den aktuella underguden kan få träda i tjänst igen? Dagarna och smågudarna varierar alltså, men den store Abraxas består.

Gudagott är vinet i all fall. Robert Sinskeys skapelse är av druvor vi normalt inte förknippar med Kalifornien. Snarare Frankrikes nordostsida. Eller vad sägs om 49% Pinot Gris, 22% Gewurtztraminer, 20% Riesling och 9% Pinot Gris? I endruvevinernas paradis Alsace görs ibland den här typen av blandning med namnet Edelswicker. Och en kaliforniska Edelswicker, det är vad vi har i glaset.

Sonoma är druvorna hemvist, närmare bestämt the Scintilla vineyard, som ägs och brukas av Robert Sinskey Vineyards. Alla odlingar är certifierat ekologiska och även biodynamiska metoder används. Druvorna till Abraxas har fått jäsa separat på ståltank. Därefter har cuvéen blandats (olika druvsammansättning olika år) och slutligen har vinet fått vila ytterligare en kort tid på ståltank innan buteljering.

Vackert gyllengult. Mångfasetterad aromatisk doft med petroleum, gula äpplen, litchie, karamell, kola och en näve nötter. Smaken är rund och moget fruktig med ett glatt återseende av den komplexa doftpaletten. Relativt fylligt med bra syra och en lätt fruktsötma. Lång härlig eftersmak. Ett glimrande vin som förför med nya facetter i varje sipp. 

Inte ett vin som älskas av alla. Men för den som uppskattar unikitet och aromatisk karaktär är det underbart gott.

Vi har njutit Abraxas flera gånger den här sommaren och tycker vinet passar utmärkt till kallskuret med sälta. Också en favorit till en vegetarisk pastarätt med bland annat rostad squash. Rostad squash och Abraxas, den kombon sitter som en smäck.

Abraxas-matchad pasta med rostade grönsaker: Koka pastafjärilar. Lägg ut bitar av grön och orange paprika, klyftad rödlök och tärnad squash på en plåt. Strö över ett par klyftor hackad vitlök. Ringla över lite olja samt salta och peppra. Rosta i ugnen på 225 grader tills grönsakerna blivit mjuka och fått fin färg. Blanda i pastan, urkärnade svarta oliver och rejält med tärnad fetaost med bra smak. Ställ in i ugnen en kort stund, tills fetan smält lite lagom. En extra skvätt fin olivolja och några droppar pressad citron höjer upplevelsen. Servera!

2008:an är ett moget vin, så vi föredrar att dricka och njuta det innan året är slut! I USA är årgång 2012 släppt.

Läs mer på importören Terrific Wines eller Robert Sinskey Vineyards hemsidor.

PS 1. Abracadabra? Magiska trollerikonster? Ordet abracadabra har enligt wikipedia använts av basilidianerna som en magisk formel mot sjukdom och skrevs på abraxas-stenar som användes som amuletter. På Robert Sinskeys hemsida påstås att när man skriver Abraxas på en iPhone rättas det till abracadabra. Men inte när jag testat.

PS 2. Lyssnat på amerikanska Rebecca Abraxas? På Spotify finns hennes album med det i sammanhanget intressanta namnet ”When Heaven Meets Hell”. Denna lätt regniga höstdag, en dag före årets hummerpremiär, strömmar fina ”Let the Rain Fall Down” ur högtalarna.

Vin som glädjer människans hjärta

Det är varmt, riktigt varmt. Vi går långsamt uppför den långa backen. Grusväg och lite dammigt. Stannar till med jämna mellanrum. Tittar på vackra, gröna vinrankor. Skrattar åt texten på skylten. Och se, en ny skylt lite längre fram. Och ännu en. Vi är i området Polkadraai Hills strax utanför staden Stellenbosch i Sydafrika. Den branta backen leder upp till De Toren Private Cellars och, en bit längre upp, biodynamiska Reyneke.

Första målet för vår promenad är De Toren. Väl uppe på toppen stannar vi till utanför kontoret. Havsbrisen svalkar lätt här uppe och vi glömmer värmen för en stund när vänder vi oss runt och begapar panoramat. Utsikten är betagande – från Helderberg, över de svagt ondulerade kullarna, ner mot slätten som avslutas i False Bays blå vatten och längst i väster Taffelberget med ett litet moln hängande på toppen som en basker käckt på svaj.

Aldrig har vi väl blivit så glada över att bli bjudna på ett glas vatten vid ett vingårdsbesök. De Torens ”cellermaster” Albie Koch möter oss och han ser direkt vad vi behöver. En kort stund senare, när det kalla vattnet svalkat våra torra strupar, är vi redo att börja prata vin.

De Toren är kända för att med Fusion V, årgång 1999, ha skapat Sydafrikas första bordeaux-blend på fem druvor; Cabernet Sauvignon, Merlot, Cabernet Franc, Malbec och Petit Verdot. Därav namnet Fusion V på denna ”västra stranden-cuvée” där Cabernet Sauvignon alltid dominerar, men där andelen av respektive druva varierar från år till år. Vinet Z, som gjordes första gången 2004, innehåller också alla fem druvorna men är Merlot-dominerad.

Vi står bredvid vineriet med tornet som gett vingården dess namn. De Toren, tornet på holländska. Det här är ett litet boutique-vineri med perfektionism som ledstjärna. Albie berättar och vi förstår att här, här lämnas minsann ingenting åt slumpen inte.

Ta till exempel det här med användningen av infraröda bilder, tagna från luften, för att kontrollera utvecklingen av druvorna i den 22 ha ”stora” vingårdens olika delar. Bilderna är en viktig input för att avgränsa områden med likartad utveckling och bestämma individuell skördetidpunkt för varje sådant litet område. Plus att bilderna ger information som används vid beskärningen av stockarna.

25 olika kloner används för att ta tillvara på förutsättningarna från de 15 olika jordmånerna, och för att ge vinmakaren en mångfald att välja från. Manuell skörd i små korgar, tidigt om morgonen. Druvorna kyls ner och plockas ut i batcher om 300-400 kg för sortering. Och från det att klasarna landar på sorteringsbordet tills dess att de ligger i jästanken har druvorna kontrollerats enligt en checklista med 23! olika punkter.

Här används bara öppna jäskar, lika breda som de är djupa, små korgpressar och ingen pumpning av musten inte – bara gravitation. Så lite inblandning i vinifieringsprocessen som möjligt, men tillsatt jäst. Faten till den tolv månader långa lagringen väljs ut noggrant. Lätt till mediumrostade, franska och amerikanska fat, både nya och sådana som använts en gång tidigare. Varje batch hålls åtskild från skörd fram tills det är dags att göra assemblage. En process där även externa personer bjuds in, såväl konsumenter som vinkännare. Hela produktionsprocessen har IP-certifierats av sydafrikanska Wine & Spirit Board. IP, Integrated Production, står för en miljömässigt hållbar produktion.

Perfektionismen sträcker sig ändå till leveransen. Till och med när flaskorna slås in läggs silkespappret så att klisterlappen med logotypen ska hamna rakt över etikettens logotyp. Något som stolt förevisas under besöket. Tänk på det du, innan du sliter av silkespappret.

Det är nästan så man blir utmattad bara av att höra om varje detalj av perfektion. Frågan är om vi konsumerande vinälskare märker av allt detta? Nej, inte detaljerna var och en för sig. Men slutprodukten den andas kvalitet och vi gillar den. Ensamma om det är vi inte. Vinerna brukar få höga betyg av såväl Platters Guide som utländska bedömare.

Det är ett tag sedan besöket. Då provade vi deras Fusion V och Z, båda av årgång 2009. Nu har vi korkat upp en Fusion V 2009 här hemma. Och det är precis som vi är tillbaka igen. Värmen, den dammiga grusvägen och det kalla svalkande vattnet.

Men nu lägger vi också märke till något nytt. Vi tittar och vrider på korken. Orden ringlar sig runt den i ett par varv. ”Wine gladdens the heart of man” står det. Ja, det kan vi ju verkligen instämma i. Och tillägger snabbt att det glädjer naturligtvis också ”the heart of woman”. Tänker till ännu ett varv och förstår efter en snabb web-sökning att ”man” i det här fallet ska översättas med människa. Psaltaren, psalm 104, lovsång till världens skapare – vers 14-15; ”Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden och vin, som glädjer människans hjärta…” Varför man valt att sätta citatet på korken har vi ingen förklaring till.

Dags att prova. 2009 års Fusion V innehåller 60% Cabernet Sauvignon, 12% Cabernet Franc, 11% Malbec, 10% Merlot och 7% Petit Verdot. ”Fantastiskt gott” läser vi i provningsboken från besöket.

Nu, snart två år senare, håller vi fast vid det utlåtandet efter att noterat ner följande: Röd färg, hög intensitet. Stor utvecklad fruktig, komplex doft med mörka bär, animaliska toner av rökta charkuterier samt torkade örtkryddor och tydliga ekfat med lite brända toner. I gommen fylligt, koncentrerat med frisk syra och markerade tanniner. Läcker fruktighet med körsbär, katrinplommon, svarta vinbär och liten kryddighet. Utmärkt längd. Förföriskt gott.

Javisst fyller Fusion V 2009 våra hjärtan av glädje. Men som vanligt när man varit på ett lyckat vingårdsbesök, är det inte bara vinet som glädjer, utan även minnena.

Verdicchio – grön slottsdruva

Castelli di Jesi. Slotten runt Jesi, staden en liten bit från Ancona i italienska Marche. Hem åt det vita vinet Verdicchio dei Castelli di Jesi. Ännu en av sommarens angenäma upptäckter bland de italienska vita vinerna.

Får erkänna att vi aldrig haft några speciellt höga tankar om Verdicchio. Naturligtvis endast ett bevis på vår egen bristande bildning. Någon viskade att vi borde leta lite bättre, för denna druva skulle kunna prestera riktigt bra när den behandlats av rätt händer.

Först lite nätstudier. Sedan kastade vi ut metkroken i beställningssortimentet. Och se det nappade. En riktigt fin fisk. Eller ska vi säga krabba? För det passade den nämligen utmärkt till.

Verdicchio Bianco är ännu en inhemsk italiensk, uråldrig druva. (Undrar om det italienska ordet för grönt, verde, har något med namnet att göra?) Nötter och citrus ska vara typiska inslag i smakprofilen. Tros ha sitt ursprung i Veneto, men anlände till Marche redan på 1400-talet. Kanske ännu tidigare. I Veneto är den vitt spritt under namnet Trebbiano di Soave, där den följaktligen kompletterar Garganegan i Soave-vinet.

Verdicchio Bianco. Source: VIVC.

Andra synonymer är enligt Robinson et al. (2012) Trebbiano Valtenesi (runt Gardasjön), Trebbiano di Lugana (i Brescia och Verona), Peverella (Trentino) och Pfefferer (Alto Adige). Plus en hel rad till… Det är det vanliga, kärt barn har många namn. Även om man i druvornas värld inte förrän de senaste årtiondena, efter DNA-teknikens framsteg, vetat om att det är samma barn som omhuldats på så många olika ställen.

Vigna Novali Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico Riserva 2010 (puh, hela 57 tecken!) är det fullständiga namnet på vinet vi fiskade upp. Producerat av det stora kooperativet Moncaro.

Intressant är att druvorna till detta vin plockas i två omgångar. Alla väl mogna, de första när syran är friskare medan den andra omgången består av övermogna druvor som till och med kan vara lätt angripna av botrytis. För komplexitetens skull sägs det. Druvorna kommer alla från en och samma vingård, Contrada Novali som ligger i Castelplanio.

Kanske är det fatbehandlingen som gör vinet så extra lockande? Cirka 20% får jäsa på franska fat och sedan vila där på fällningen, med battonage, under tio månader, medan resterande del får motsvarande behandling på ståltank. Till sist 18 månader på flaska innan det når oss.

Från glaset fångar vi en utvecklad komplex doft. Det är fräscht och fruktigt med fin fatkaraktär. Gula äpplen, druvor, citrus, pomerans och en näve färska örter. Smaken medelfyllig, torr med frisk syra och fin struktur med sammetsvibbar. Fint mogen frukt, gula äpplen, citrus, fläder, hasselnötter, mineral och fat. Eftersmaken är lång och rik, kryddig med fatinslag. Distinkt, uttrycks­­fullt med eleganta ambitioner.

Om inte fjärsingsäsongen varit över, hade vi gärna provat den till en smörstekt sådan med örtig limesås. Vi noterar det i minnet för att prova nästa år. För fler gröna slottsdruvor kommer garanterat hitta hem till oss.

Favorita Vermentino

Sommartider, vitvinstider. Vi lämnar vår nya vän Insolia och tar ett skutt norrut från Sicilien. Landar på Sardiniens sydspets Sulcis. Dags att upptäcka ännu en härligt karaktärsfull italiensk grön druva – Vermentino.

Sardinien. Vackra vita sandstränder, dramatiska klippor och Medelhavets blågröna vatten. Och på Medelhavets nästa största ö finns naturligtvis också vinodlingar. Den blå Cannonau som vi känner mer som Grenache, flera olika lokala sorter, och så Vermentino. Vermentino di Gallura, alltså Vermentino från nordspetsen Gallura, har den högsta kvalitetsklassen DOCG. Vi upptäcker istället ett synnerligen välsmakande exemplar med beteckningen Vermentino di Sardegna DOC.

Vinet i glasen kommer från Cantina Mesa. Grundat så sent som 2004 av den i Italien välkände reklammannen Gavino Sannas. Sanna har satsat stort på sin hemö. Stora odlingar och ett nybyggt vineri. Gnistrande och modernt, designat i minimalistisk stil.  Vit betong, svart sten och glas. Gravitation och blänkande ståltankar på rad. En fasad täckt av svartvita abstrakta mönster som går igen på vinernas etiketter. Många olika viner, däribland Primo Bianco Vermentino. Kalljäst med en kortare ståltanksuppfostran.

Noteringsboken sväller över av aromatiska färgade anteckningar om den provade 2012:an. Tankarna drar åt orienten och noteringarna avslutas med orden ”uttrycksfullt som tusen och en natt”. Här finns honungsmelon, litchie, mysk och torkade örter. Liljekonvaljer och vita liljor. Smaken är aromatiskt kryddig med bra mineralitet och tunga kryddiga blommor. Det är tjockt i munnen, relativt fylligt. Den lilla fruktsötman slingrar sig igenom den fina, friska syran. Det smakar länge. Kryddigt, torkade aprikoser, en känsla av våt sten i munnen. Och det smakar gott av den härliga kombon mellan tung fyllig kryddighet och frisk syra. Ett vin med stolt karaktär. Vill ha mer.

Italien har inte ensamrätt på denna läckra skapelse. De största odlingarna finns i södra Frankrike. Stora förresten, det är bara ungefär 3500 ha. Italien ståtar med ca 3000 ha. Vad är det jämfört med till exempel Chardonnays dryga 44000 ha bara i Frankrike?

Vermentio. Foto: VIVC.
Vermentino. Foto: VIVC.

Inte hört talas om fransk Vermentino? Inte så konstigt. Rolle kallas den där. Ja, som vanligt har kär druva många namn. Det räcker nog att vi kan de fyra vanligaste. I Italien används namnet Vermentino inte bara på Sardinien utan också på Korsika och i Toscana. Ligurien använder både namnet Vermentino och Pigato. Och i Piemento, där kallas den Favorita.

Favorita, alltså favoriten, odlas i både Alba och Roero i Piemento. Den har faktiskt gamla anor i det här området. Omnämnd redan 1676 i greven av Roeros källarböcker.

Namnet Favorita tros den ha fått när den blev favoriten för odling av bordsdruvor i Roero. Idag favoriserar man istället Arneis i Roero och som bordsdruva används den knappast längre.

På Sardinien i var mans/kvinnas glas. I Sverige får vi ha framförhållning om vi ska njuta en Vermentino från Sardinien. Jag söker på Sardinien och Vermentino och får tre träffar. Alla under hundralappen. Alla i beställningssortimentet. Den aromatiska karaktären gör att Vermentino nog aldrig blir de mångas älsklingsvin, men det kvalar med lätthet in på min favoritlista över ljuva viner.