Osvavlad charm, CARM

Japanerna har fallit stort för det. Charmen från CARM SO2 free. Är det ekologiskt, stor japansk efterfrågan. Osvavlat, ännu större. I alla fall när det gäller Douro-vinerna från familjen Madeira. Så berättar vinmakaren António Ribeiro. Vi faller också för charmen, men spetsar öronen lite extra när vinifikationen kommer på tal.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är långt borta. Vi åker länge på vindlande vägar från hotellet i Régua. Vi tar oss ända upp mot den spanska gränsen. När vi står i vineriet och tittar mot bergen vid horisonten är det bara 5 km fågelvägen till gränsen och mobilerna plingar till både här och var för att informera om de spanska taxorna.

Det är vackert. Vägen upp till den lilla orten Almendra i kommunen Vila Nova de Foz Cóa i Douro Superior har gått genom ett intagande kuperat landskap, allt från brantare sluttningar till välondulerade platåer. I marken är det mager skiffer. I luften varmt, torrt och soligt.

Det är anrikt. Här har familjen Roboredo Madeira haft odlingar sedan 1600-talet. (Efternamnet inte har något med ön att göra, däremot betyder det trä, virke eller ved – något som det ju innan skövlingarna fanns gott om råvara till på Madeira.) Firma- och varumärket CARM står för Casa Agrícola Roboredo Madeira.

Det är stort. 220 hektar olivlundar, 60 med mandelträd och 125 hektar vingårdar fördelade på flera egendomar. Ansvarig vinmakare António Joaquim Magalhães Ribeiro har en kapacitet i Quinta das Marvalhas vineri på hela 1 miljon liter. Det behövs några händer till. Till exempel från de assisterande vinmakarna Nuno Férnandes och Vera Lúcia.

Det är också ekologiskt. Alla familjen Madeiras odlingar, som omfattar ett antal egendomar, är ekologiskt odlade. Ekologi står högt på agendan, men det gör också teknologi.

Det är nytänkande. António är en innovatör. Svavelfritt är en sträng på lyran. Det finns mer idéer. Vi tittar på ett nygjort hål marken intill vineriet. En ny byggnad ska upp här, en lagringsplats för ännu ej etiketterade flaskor. Plus, lite mer spännande, det ska också bli en anläggning för att torka druvor. Vita druvor, sent skördade från gamla stockar ska få torka i öppna lådor med hjälp av fläktar. Ett sött passito-vin är målet. Nästa årgång, eller kanske redan denna, ska bli den första. Först i Portugal.

Och så var det det här med att hoppa svavlet. I CARM SO2 free, Portugals enda svavelfria vin enligt António Ribeiro, finns bara det naturliga svavlet som bildas under jäsningen, inget tillsatt.

”Vi gör den malolaktiska jäsningen de första dagarna under alkoholjäsningen,” förklarar António Ribeiro. ”Redan efter tre till fyra dagar är den klar.”

”För SO2 free adderar vi inte något svavel efter alkoholjäsningen. Det som skyddar vinet är polyfenoler som extraheras från druvorna under en lång maceration. Också så stänger vi till tankarna och avslutar alkoholjäsningen. Då stannar den koldioxid som produceras under jäsningen kvar i vinet och skyddar det.”

”Men de andra vinerna,” undrar vi, ”då gör ni väl malolaktiskt jäsning på vanligt sätt, efter alkoholjäsningen?” Men svaret blir nekande. Alltid malolaktiskt i början av alkoholjäsningen, endast svåra år måste man göra undantag från den vinmakningsregeln.

Idéen till att göra ett svavelfritt vin kom från ägarens son, som upptäckte att det vin han gillade mest under en vinprovning var gjort utan svaveltillsats. Lite forskande och experiment följde, och så presenterades första årgången av CARM SO2 free 2009.

Vi provade det på plats och gillade dess klara renhet. En flaska följde med bagaget hem. När vi korkade upp det, följde vi Antonios anvisning; ”Öppna en halvtimme innan det ska drickas. Känner ni någon spritsighet kommer den från koldioxiden från jäsningen. Den kommer försvinna snabbt.”

CARM Touriga Nacional SO2 Free 2011.
100% Touriga Nacional, 80% lagrat på ståltank, 20% en tid på franska fat.
Tät, blåröd färg. Ung-utvecklad doft av medelintensitet. Mycket koncentrerad, nästan tuggig bärig doft av björnbär, blåbär med en nypa örtkryddor, grönpeppar och svag blommighet. Fyllig med frisk syra och balanserade, lena torra tanniner. Mycket fruktig smak med björnbär, slånbär. Lång eftersmak, björnbär, lätt fattouch och ett tag med pepparkvarnen. Härligt fräsch, fruktigt, koncentrerat gomfyllande.
Så fräscht, så rent, så tydligt, så distinkta aromer, så gott! Utmärkt!

CARMs svavelfria vin finns inte i Sverige. Däremot finns Vinha da Urze Reserva 2011 i sortimentet (art.nr 6832, 99 kr, nov 2011), från quintan med samma namn. Ekologiskt odlade druvor: 45% Touriga Nacional, 35% Touriga Franca, 20% Tinta Roriz. 8 månader på franska och amerikanska fat.
Blåröd, halvtät. Fruktig med björnbär och blåbär, liten örtighet och små blommiga toner och en touch fat. Medelfyllig, med frisk syra och mjuka tanniner. Saftigt, mörka bär, morell, körsbärskärna, fat. Hygglig längd. Lättklunkat, mjukt saftig av enklare snitt.

Vi var betydligt mer imponerade av den CARM Reserva 2011 som vi provade på plats. 65% Touriga Nacional, 20% Touriga Franca, 15% Tinta Roriz, 12 månader på fat (45% nya), 90% franska och resterande amerikanska.
Här hittar vi en liknande aromprofil, med fina mörka bäriga toner där björnbären ackompanjeras av hallon. Men vi upplevde mer markerade tanniner, utmärkt balans, större koncentration, struktur och elegans i vinet. Förtjusta!
(Noteras kan att årgång 2007 av CARM Reserva tog sig in på en niondeplats på Wine Spectators top 100-lista 2010.)

Vi besökte CARM i maj 2014.

 

Annons

Quinta do Côtto – Mafaldas överraskning

”I think it will be a great surprise to everyone.” Överraskning! Öronen växer en smula, försöker höra bättre genom det glada sorlet. Bordet är u-format och vi sitter på ena flanken. Rummet går i vitt, nästan minimalistiskt, mycket sten och lite textil. Rösterna studsar som ping-pongbollar.

Vi äter oss igenom en god lunch på Hotel Douro Scalas restaurang i Cidadelhe. Varje rätt ackompanjerad av viner från Miguel Champalimauds båda vingårdar; Paco de Teixeiró i Vinho Verdhe och Quinta do Côtto, ett stenkast härifrån. Mafalda Bahia Machado, chefsvinmakare på Quinta do Côtto sedan två år, ger oss det kryptiska svaret på frågan hur hon påverkat de årgångar hon haft ansvar för. Med en utbildning i vitikultur och oenologi från universitetet i Porto tillhör Mafalda den växande gruppen av unga, välutbildade kvinnliga vinmakare. Praktiken kommer från producenter världen över; Australien, Nya Zealand, Kalifornien och på hemmaplan i Douro hos Niepoort. Vår nyfikenhet på vad överraskningen innehåller växer, men nej, hon vill inte definiera den.

Quinta do Côtto har sedan tidigare gjort sig kända för överraskningar. Man var tidigt ute med att göra bordsvin och bland de första att själva buteljera och sälja sina viner. På senare tid är korkbeslutet det mest omtalade. 2006 kablades skrällnyheten ut via Reuters och gick till och med att läsa i Svenska Dagbladet; ”Skruvkork nyhet för vintillverkare”. Vågat av en portugisisk producent. Som på beställning rörde beslutet upp djupa känslor i korkbranschen. Mafalda betonar att det var problem med korkskadat vin som låg bakom, ungefär var tionde flaska var påverkad av TCA, och ber oss samtidigt notera den lite exklusivare designen på Quinta do Côttos skruvkorkar. Den är lite annorlunda för att efterlikna en vanlig förslutning.

Dagens överraskning då? Vi lirkar lite. Jo, det har att göra med att det där att sätta sitt personliga avtryck på vinet. Att lägga sin personlighet i det. Så vår följdfråga blir naturligvis; ”So what is your personality?” Svaret blir ett av många hjärtliga, pärlande skratt.

Så vi lirkar lite till. Jo, hon tycker att det produceras många alltför kraftfulla, överekade viner i Douro. För mycket tannin, för mycket alkohol, för mycket av mycket. Nå motsatsen då?

Elegans visar sig vara Mafaldas ledord. Aha, vinmakarens personlighet. Elegans. Var det därför hon skrattade så härligt?

Men vad är då ett elegant vin? Nu kommer svaret rappt; struktur, fin syra, sammetsmjuka tanniner och lägre alkohol. Hon trycker på det sistnämnda, ”företaget vill också göra viner med lägre alkohol”. Och så fina dofter och smaker i munnen förstås. Länge, länge, efter att du svalt.

Vi kommer in på ämnet igen när vi pratar assemblage. ”Varje vinmakare som har varit på Quinta do Côtto har gett en liten bit av sig själva till vinet. Men du kan inte helt frångå det som Côtto står för, varumärket, vad människor är vana vid, det som de gillar. Men du kan ändra en del små saker. Och naturligtvis försöker vi för varje år att göra vinet lite bättre.” Här i Baixa Corgo, den svalaste, västra delen av Douro-dalen, är förutsättningarna för att göra det eleganta vin Mafalda eftersträvar bättre än i de inre, varmare delarna. Där får vinerna lätt mer kraft och kan bli lite syltigare.

Nackdelen i Baixa Corgo är mer regn, ca 600 mm per år jämfört med 300-400 i Cima Corgo, ett fuktigare klimat och därmed större problem med svampangrepp.  Att bespruta är i dagsläget nödvändigt förklarar Mafalda. Det finns planer att på sikt ställa om till ekologisk produktion, men de är ännu i sin linda.

”Kvalitet måste alltid gå i första rummet,” kommenterar Mafalda. ”Vi vill verkligen odla så grönt som möjligt redan nu, och vi vill definitivt gå mot ekologisk odling även om det kommer ta många år att ställa om. ”

Mafalda uttrycker flera gånger hur nöjd hon är över att kunna jobba med quintans egna druvor. Annars är det vanligt i Douro att förlita sig mer eller mindre på köpta druvor. De flesta vingårdar är mycket små och ägarna säljer sina druvor till vinproducenterna. Men det är en fördel att ha kontroll över hela processen, från ranka till vin. Inte minst då druvorna från en och samma druvsort kan skilja sig rejält åt beroende på vilken lott de kommer ifrån.

Douros slingrande dalar ger avtryck i vingårdslotter som kringlar kring bergssluttningarna. Även om skiffern är den nästan helt dominerande jordmånen, så är det olika lutning, olika solinstrålning, bara på 100 meters avstånd. ”Vi känner våra olika lotter och separerar dem i vineriet baserat på vår kunskap och vad vi vill göra med druvorna,” säger Mafalda.

Vi står vid kanten av vingården, en del av egendomens 70 hektar, strax vid sidan av den pampiga huvudbyggnaden. Solen värmer. Det fläktar lätt. Bakom oss väsnas en traktor som backar runt.

Vi har först beundrat utsikten. Och sedan huset. Ett tjusigt ett från 1700-talet, idag fritidshus för familjen Champalimaud. Terassen inramas av vackra, jämna granitblock. Gårdsplanen likaså. Resterna av quintans lagares. Här fottrampas inget längre. Små korgpressar, som pressar så mjukt och försiktigt, det är det som gäller. Så gör quintan sedan 2005 inte heller någon port.

Nu beundrar vi vinrankorna. Ha, vi vinturister, vi begapar och beundrar allt bra mycket. Lättunderhållna kan vi väl säga. Under förutsättning att besöket sker under kunnig ledning, förstås.

Nu undrar vi hur vi kan känna igen den stora stjärnan, Touriga Nacional, bland den mångfald av druvsorter som Douro stoltserar med. Svaret lockar till skratt igen.

”Enkelt. Det är vinrankorna som ser värst ut. Touriga Nacional ser ut som om den har håret spretande överallt! Den är så oorganiserad och lövverket är öppet. Man brukar säga att vinmakaren älskar den och odlaren hatar den. Det är så svårt att hålla den välansad.

”Nu tittar vi lite mer kritiskt på raderna vi har framför oss. Jo, visst ser det ganska yvigt ut även om det är tidigt på säsongen. De unga grenarna verkar fara iväg efter eget huvud, det spretar både hit och dit.

”Vin gjort bara på Touriga Nacional kan lätt bli tråkigt,” anser Mafalda. ”Det blir bara mer av samma. När du däremot blandar flera druvor så kommer komplexiteten och Douros storhet fram. Ta till exempel Touriga Franca, jag älskar Touriga Franca för dess balans och fina syra. Mixen av Touriga Nacional, Touriga Franca och alla de andra – den är helt otrolig.”

En 100-årig lott med en mängd olika druvsorter finns på quintan. Druvorna härifrån används till prestigevinet Côtto Grande Escolha, som bara görs de bästa åren. I vineriet är alltid assemblage, blandning till slutliga vinerna, en noggrann process där varje fat och tank smakas av. Basvin som inte uppfyller kraven säljs i bulk.

Den portugisiska eken blir en ny överraskning för oss. Vi noterade de angenäma örtiga, lite gröna tonerna när vi smakade vinerna till lunchen. Trodde de kom från någon av druvorna. Har lärt oss att både Touriga Franca och Tinta Amarela kan ge en örtighet. Men svaret blev att just den tonen vi noterat kunde komma från faten. Mafalda gillar den portugisiska eken, anser att den ger fin balans till vinet och respekterar fruktigheten. Faten blir ofta bättre med användning, ger fina, rundare tanniner. Och visst kan den ge vissa gröna, örtiga toner, men menar att även Baixa Corgos svalare klimat kan bidra.

Quinto do Côtto använder även amerikansk och fransk ek. För den fatintresserade kan nämnas att alla fat är 300 liter stora och används i ca 3 år, innan de säljs vidare. De köps in för cirka 1000 Euro och säljs för runt 50. Inte konstigt att det inverkar ordentligt på vinpriset. Côtto Grande Escolha får 14 månader på nya fat. Därefter används faten under två år för Quinta do Côtto som får 9 månaders vila på fat.

Om vi gillade Quinta do Côtto? Ja, på det området blev det inga överraskningar. Lika bra som förväntat, om inte bättre. Synd att de rara dropparna inte verkar kunna köpas på hemmaplan. Men först ut i provningen är de Minho-klassade vinerna från Champalimauds egendom Quinta Paço de Teixeiró. Vingården om 10 ha ligger cirka 5 mil från Quinta do Côtto, i bergen med namnet Serra do Marão, med utsikt över Douro. Här växer druvorna på skifferhaltiga sydsluttningar ca 600 m.ö.h, i ett lite svalare klimat.

Vitt, rosé och mousserande finns i portföljen, även om rosévinet görs på Quinta do Côtto. Mafalda förklarar att varumärket Teixeiró ska stå för en lätt och fräsch stil, där alkoholen medvetet hålls på en lägre nivå. De 2012:or vi provar har 12% för det vita respektive 12,5% för rosén.

Teixeiró Branca 2012. Vitt på ca 50/50 Avesso och Loureiro, endast ståltanksuppfostrat. En liten del har fått malolaktisk jäsning, ”för att ta bort lite grönare toner ur vinet”. Friskt, ungt med fin doft; citrus, en touch blommighet och mineralitet. Lätt, men med gomfyllande rundhet, balanserad syra, lätt fruktighet åt det tropiska hållet och fin mineralitet. Hygglig längd. En enkel frisk fläkt att lätta upp varma dagar med.

Teixeiró Rosé 2012. Touriga franca, drygt 50%, och Tinta Roriz. Blyg, ung doft. Lätt, fräscht med jordgubbsdominerad fruktig karaktär och spår av mineralitet. Aningen fruktsötma bidrar till lättillgängligheten. Hygglig längd med svaga jordgubbstoner. Numret större än den blonda systern. Fräschheten den gemensamma nämnaren.

Över till vinerna från Quinta do Côtto:

I första glaset Quinta do Côtto 2011. Ca 25% Touriga Nacional, 20% Tinta Roriz och så en rejäl dos Touriga Franca samt Sousão. 9 månader på 2 och 3 år gamla fat, tidigare använda för Côtto Grande Escolha. Tät mörkt röd. Uttalad, utvecklad doft av mörka bär, mogna blå plommon, katrinplommon och björnbär. Lätt kryddighet från torkade örter och ett drag med pepparkvarnen. Fat. I gommen fylligt med frisk syra och matchande sammetsmjuka tanniner. Fint integrerade fat. Lång eftersmak med mörka bär, kryddighet och fat. Stramt, välbalanserat med eleganta vibbar. Mycket bra, prisvärt, kvinnligt vin uppbackat av väl avvägd kraft.

Prestigevinet Côtto Grande Escolha, eller översatt ”utmärkt val”, är även det från årgång 2011. En ”field blend”, från samplanterade sorter som sett ett sekel passera. Touriga Nacional och Tinta Roriz dominerar. Till skillnad från resten av quintan måste allt arbete göras manuellt här eftersom det inte går att köra ut traktorer i den gamla vingården. Ca 7000 liter produceras, men bara de bästa åren. Vilar på nya fat, 50% portugisisk ek, 30% fransk och 20% amerikansk, i 14 månader.

Blåröd tät färg. Stor, utvecklad doft av mörka bär, björnbär, peppar, örter och distinkt blommighet. Fylligt, ytterst välbalanserat med frisk syra och sammetslena markerade tanniner. Ljuvlig textur, stramt och välkoncentrerat. Mörka bär, plommon, moreller, örtighet, fint integrerade fat. Lång härlig eftersmak. Kraft i utsökt kostym. Ett ypperligt vin.

Quinta do Vale Meão; del 2 – vinportfölj med vit nyhet

Vi har sköljt dammet ur struparna och släckt törsten ur omtänksamt tillhandahållna vattenflaskor. Äntligen dags att prova Quinta do Vale Meãos viner. Förväntningarna är högt ställda efter den inledande rundturen (att läsa om här). Och vi vet ju sedan tidigare att egendomen och dess viner är mycket väl ansedda i den internationella vinvärlden. Francisco Olazabal, sonen i huset som står för vinmakningen, har så också fått utnämningen årets vinmakare i Portugal för några år sedan.

Först i uppställningen en omärkt flaska, vars innehåll är aningen grumligt. Vad kan detta var för något? Jo,  ett helt nytt vin. Ett vitt  som liksom sin framgångsrike bror ska få namnet Meandro. 2013 är gjort på Arinto, Rabigato och ”lite annat”. Köpta druvor från gamla vinstockar på hög höjd inte långt från quintan. Enkel vinifikation, ståltank. Resultatet?
Gröngul färg, ej helt klar (filtrering ännu ej gjord). Ung, uttalad mycket fruktig, fräsch doft. Lite grönaktigt vegetativ, gröna äpplen, kvitten och ett sting ananas. Medelfylligt med fräsch syra och lång fruktig eftersmak där ett uns fruktsötma förför gommen.
Vinet vinner vårt gillande; mycket fräscht med fin doftpalett och rund gomkänsla.

I glas nummer två, husets ”andravin”, den röda Meandro do Vale Meão 2011. Här har vi en blandning på Touriga Nacional, Tinta Roriz och Touriga Franca (20-30 procent av vardera), plus en skvätt Tinto Cão och Tinta Barroca. Vilat på gamla franska fat (2:a/3:e fyllning).
Blåröd, relativt tät. Utvecklad fruktig doft av både mörka och röda bär. Diskreta fattoner. Medelfylligt, med fin fräsch syra och sammetsrunda, markerade tanniner. Bra eftersmak med begynnande komplexitet.
Strukturen är på plats och frukten fint förpackad; ett bra vin. (Till vår förvåning konstaterar vi hemmavid att vinet numera ligger i beställningssortimentet; SB nr 2558, 139 kr juni 2014.)

Monte Meão Touriga Nacional 2011 står på tur i det tredje glaset. En så kallad ”special edition” som i denna utgåva omfattar ca 3000 flaskor.
Monte Meão, som är det ursprungliga namnet på platsen för quintan, är samlingsnamnet för experimentserier av endruveviner. En druva, från en jordmån, det är konceptet. I den här flaskan är det Touriga Nacional som regerar i ensamt majestät, efter att först ha fått vila en tid på gamla fat.
Blåröd. En smula återhållen doft präglad av strama fruktiga, bäriga toner kryddad av en liten blommighet. Knappt medelfyllig, med välbalanserad fräsch syra och markerade tanniner. Fruktig lång eftersmak.
Fräscht, elegant som vi gärna skulle lägga undan något år.

Så dags för ”förstavinet” Quinta do Vale Meão 2011. Touriga Nacional och Touriga Franca från gamla vinstockar. Lagrat på franska fat, 80% nya, i syfte att endast förhöja vinets egna smaker och inte ge någon stark fatkaraktär. 
Blåröd färg, med hög intensitet. Ung till utvecklad, medelstor doft. Fruktig med björnbär, plommon och lingon insvept i en fin blommighet. Fylligt med fräsch syra och sammetsrunda tydliga tanniner och fint koncentrerad bärighet. Mycket lång eftersmak.
Det här är kvalitet ut i fingerspetsarna. Utsökt balanserat, fokuserat och elegant. Något att gömma och glömma i källaren några år.
”Spara i åtminstone fem år,” kommenterar Luisa Olazabal. ”Men bara ett enda år kommer göra mycket för vinet. Fast egentligen bör det sparas mer än tio år. 2001:an är riktigt bra nu.”

Vi avslutar provningen med Quinta do Vale Meão Vintage Port 2011. Alltså från det år som rent generellt höjts till skyarna av bransch och kännare.
2011:an är den åttonde årgången som deklarerats av Vale Meãu (tidigare år är 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2007 och 2008).
Blårödsvart, mycket tät. Stor doft, ung-utvecklad, komplex, mycket fruktig med plommon, svarta vinbär, sylt och kryddiga inslag av kanel. Fyllig, med fräsch syra och uttalade tanniner och behaglig, återhållen sötma från elegant kompott av röda och blå bär. Lång, lång sötfruktig eftersmak med markerade tanniner.
Packat med smaker och alkoholen fint integrerad. Rikt, tätt, koncentrerat.
Tystnaden sänker sig över rummet, kontemplativt. Begreppet vinupplevelse lyfter så att säga till en ny dimension.
(I beställningssortimentet på  SB med nr 77191, 431 kr, dock just nu markerad som tillfälligt slutsåld, juni 2014.)

Ja. vi kan sammanfatta med ett par meão, meão. Som katter runt mjölkfatet slicka vi oss belåtet om munnen och spinna förnöjsamt.

Förväntningarna har infriats. Men vi har tyvärr ett tåg att passa och det kommer inte vänta på oss. Vi tackar och tar motvilligt adjö av Luisa och Francisco.

När vi kommer tillbaka nästa gång hoppas vi få se ett nytt provningsrum på quintan. Det gamla huset, en bit upp i backen där olivoljan pressades förr i världen, renoveras just nu för fullt.

 

 

 

Quinta do Vale Meão; hissnande på historiska hektar

Jeepen studsar fram och far nedför den branta, smala grusvägen. Hissnande fort känns det som. Antagligen knappt mer än 5 km i timman. Det är varmt, lite trångt i baksätet och än mysigare på bänkarna längst bak. Men vad gör det när stämningen är på topp?

”Har ni det bra därbak?”, hojtar någon. ”Jajamensan,” låter det samstämmiga svaret tillbaka. Det pratas och skrattas. I magen känns det nästan som berg- och dalbana på Liseberg. ”Någon som får ont i rumpan?” Hysteriska skratt tillbaka. Det här är inte vad vi förväntade oss när vi kom hit; det är så mycket bättre. Att uppleva Douro på riktigt nära håll. Det är kul. Det går bara inte att sluta skratta.

I framsätet, med säker hand på ratten, en riktig charmör.  Det är inte första gången han kör nedför den här slingriga vägen. Utsikten däruppifrån är bedårande vacker, över egendomens vingårdar, genom dalen där Dourofloden slingrar i sitt meanderlopp. På kanten av kullen ligger det lilla vita kapellet vi besökt. Dona Antónias vackra kapell, som var det allra första vår värd renoverade efter att ha blivit ensam ägare till egendomen.

Tidigare på eftermiddagen var det Francisco Javier de Olazabals dotter, Luisa Olazabal, som välkomnat oss till Douro Superior och Quinta do Vale Meão.  Egendomen med det kattassocierande namnet är med sina 220 hektar vingårdar imponerande stor.  Så är även byggnaderna; byggda av rejäla granitblock som transporterats hit långväga ifrån.

Quinta do Vale Meão levererade i många år högklassiga druvor till portvinshuset Ferreira i Vila Nova de Gaia. Men quintan är också känd för att ha varit ursprung till det röda vinet Barca Velha. Ett ikonvin som för första gången satte Portugal på den icke-förstärkta fine wine-kartan. Det skapades av Franciscos svärfar på 1950-talet, men historien tar sin början långt tidigare.

Det var 1877 som Dona Antónia Adelaide Ferreira köpte landområdet av kommunen Vila Nova de Foz Cõa. Dona Antónia var redan tidigare den största landägaren i Douro och djupt engagerad i vinindustrin. Här såg hon en möjlighet att bygga en mönstervingård från grunden. Trots att området vid den tiden faktiskt låg utanför den godkända regionen för odling av druvor till portvin (att druvor från området ändå användes, såg man tydligen genom fingrarna på). Men marken låg orörd i hela tio år. Varför? Jo, hon väntade tålmodigt på bättre kommunikationer.

Douro superior var vid den här tiden den mest otillgängliga delen av Portugal. Det var ett rent äventyr att ta sig hit från Porto. Det mest komfortabla och säkraste sättet var med båt uppför Dourofloden. Men starka strömmar och strida forsar gjorde att det blev en resa på hela tolv dagar. Att försöka sig på att färdas på land, på hästryggen, var inte att rekommendera. Banditer härjade i området titt som tätt.

När järnvägen nådde hit, då nådde även civilisationen fram. Tolv dagar på båt ersattes av en fem timmar lång järnvägsresa. Kanske hade Dona Antónia ett finger med i spelet när det gällde järnvägen också. Stationen Pocinho ligger nära quintan och Dona Antónia var en inflytelserik och kompromisslös dam.

Under åtta år, 1887 till 1895, byggdes hela egendomen upp. Vingårdar anlades på den tidigare obrukade, buskiga marken. Vägar byggdes. Vineri, bostadshus och kapell likaså. Två kapell för att vara korrekt. Ett vid boningshuset och så det uppe på kullen vi just besökt. Fast det sistnämnda tyckte hon egentligen var helt onödigt. Ett kapell räckte väl mer än nog. Därav inskriptionen på kapellets stenplatta; a pedido de, på begäran av, Antonio J Claro da Fonseca, som var hennes förvaltare.

Fyra generationer senare är ägandet av Quinta do Vale Meão spritt på ett 30-tal släktingar. Men det verkar inte vara någon av släktingarna som har den riktigt rätta känslan för egendomen. Ingen besöker den regelbundet, igen bryr sig. Ingen, förutom en enda person; vår chaufför Francisco Javier de Olazabal. Här finns ett hjärta som klappar för Quinta do Vale Meão.

Sedan barnsben har Francisco älskat att komma till quintan. Från 70-talet och framåt var han också ansvarig för skötseln av egendomen, då som en del av hans arbete inom familjeföretaget, portvinshuset Ferreira. Sakta men säkert ökar Francisco sitt aktieinnehav, genom arv och genom köp. 1994 går barndomsdrömmen till slut i uppfyllelse. Quinta do Vale Meão är hans.

De första åren fortsätter Francisco att jobba för Ferreira, nu ägt av Sogrape, och även sälja egendomens druvor till dem. Men så tar han beslutet att stiga av jobbet i ledningen för Ferreira och ägna all sin energi åt Vale Meão.

”Jag var 60 år 1998 och ville göra något för mig själv istället för att jobba för andra, investera all min energi här,” förklarar Francisco. ”Jag visste att druvorna hade stor potential. Ferreira gjorde bra vin av mina druvor.”

”Min son, Francisco, som är utbildad vinmakare, ville inte göra något annat än att jobba med vin. Min egen karriär var inom vinbranschen. Tillsammans blev vi ett starkt par.”

1999 släpps den första årgången från Quinta do Vale Meão. Succén lät inte vänta på sig. Hårt jobb gav resultat. Druvorna till Barca Velha kommer däremot inte längre härifrån. De bästa druvorna används istället till egendomens eget prestigevin, som med stolthet bär namnet Quinta do Vale Meão.

Ett ”andravin” produceras också. Mycket välkänt i Sverige. Meandro har tagit svenskarna med storm och säljer stort.

När förutsättningarna är de rätta släpps också små utgåvor, närmast experimentserier av endruveviner under etiketten Monte Meão.  Och naturligtvis, får man väl säga, görs här goda år ett portvin, Quinta do Vale Meão Vintage Port.

Idag är Francisco Javier de Olazabal ordförande i det familjeägda företaget. Sonen, som alltså även han bär namnet Francisco, står för vinmakningen medan dottern Luisa jobbar med marknadsföring och försäljning.

Det stora vineriet i granit byggdes redan under Dona Antónias tid. ”Då var våra lagares stora som simbassänger,” berättar Luisa Olazabal. ”Under Ferreiras tid användes de inte och var när vi tog över var de fulla av olika saker.”

”Min bror Francisco tyckte att det var en god idé att börja använda dem igen. Så när vi renoverade vineriet renoverade vi även våra lagares och bantade samtidigt storleken till hälften. De överblivna granitblocken kunde användas när vi byggde ut anläggningen. Och de mindre lagares passar oss mycket bättre. Druvorna från de olika lotterna vinifieras alltid separat.”

På 1970-talet gjordes en stor omplantering av quintan. Då hade en del vinfält översvämmats när en damm, Valeira, byggdes i Dourofloden. Quintan fick ersättning från staten och den investerades i omplanteringen. Ett resultat av detta är att vinfälten är sortrena, alltså en druvsort per lott. Annars är det ju inte ovanligt med gamla samplanteringar av olika druvsorter i Douro.

”På 70-talet visste man inte så mycket om de olika druvsorterna,” berättar Luisa. ”Men en farbror på min mammas sida höll på med en studie och han rekommenderade min far att plantera Touriga Nacional. Det är en sort vi tror mycket på, med låg avkastning och hög kvalitet på druvorna.”

En stor del av vinstockarna på egendomen är därför Touriga Nacional, närmare 45 procent.  Även Touriga Franca och Tinta Roriz står för stora andelar med ca 20 respektive 25 procent. Andra traditionella sorter är representerade med några procent vardera; Tinta Amarela, Tinta Barroca, Tinto Cão, Sousão samt också några ”övriga”. Ja, Portugal är ju känd för sina hundratals inhemska druvsorter.

Vi har avslutat rundturen i vineriet när Luisa frågar om  vi har lust med en liten utflykt; ”Visst vill ni väl åka upp till kapellet och se utsikten över quintan? ”Jo, naturligtvis vill vi det. Luisa går för att hämta chaufförer och vi träffar hennes charmerande far.

”Vet ni, jag älskar Sverige,” förklarar Fransisco Javier de Olazabal direkt när vi möts. ”När jag var liten läste jag Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgerssons underbara resa. Jag kommer ihåg en ö som kallades Gotland, som ser ut som kroppen på en fjäril.”

”Jag kommer också ihåg att man för att klara geografiprovet var man tvungen att kunna namnet på de vatten som omger Danmark.” Och så rabblar han och skrattar glatt; ”Kattegatt, Skagerack, Stora Bält, Lilla Bält och Sund.”

Fransisco kan verkligen förföra en vinälskare. Charmerande engagemang,  stor kunskap och utsökta viner. Man faller pladask. Har denne man verkligen redan fyllt 75 år?

Vi packar in oss in bilarna. Fransiscos jeep och en svart Volvo. Upp bär det för den branta, skumpiga och slitna, nästan vita grusvägen. Vi parkerar uppe vid kapellet som quintans grundare, Dona Antónia, byggde. Utsikten är betagande. Dourofloden slingrar sig fram genom dalen, från öst till väst. Fransisco pekar bort mot bergen i slutet av dalen.

”Det går en förkastningsspricka här genom dalen. På grund av den har vi  faktiskt just här en större risk för jordskalv än i det annars så jordbävningssäkra norra Portugal. Men mest intressant är att den gett oss tre olika jordmåner på quintan.”

Här finns alltså inte bara den skiffer som nästan helt dominerar Douro-området, utan också granitjord och en alluvial jordmån med kalksten och stora runda stenar. Francisco jämför den senare med Châteauneuf-du-Papes stentäckta marker. Att ha tre olika jordmåner ser han som en stor fördel. Genom att göra en cuvée från olika jordmåner får vinet en större komplexitet.

Douro flyter i sitt meanderlopp stilla genom dalen. Att ett av quintans vin fått namnet Meandro är lätt att förstå. En riktigt ordentlig meanderbåge ser vi efter att i sakta mak promenerat en bit genom skogen, till gränsen för quintans mark. Här gör floden en 180-graderssväng och ringar in marken som om den vore en halvö.

Gränsen till Quinta do Vale Meãos marker går precis mitt här uppe på kullen. Francisco pekar på den branta sluttningen ner mot floden; ”Ni kan förstå varför Dona Antonia inte ville ha den där marken. Här skulle det inte gå att plantera vinstockar, alldeles för brant och stenigt.”

Vi vandrar tillbaka, beundrar utsikten igen och tittar på korkekarna. De gamla, som bränts av den sista stora skogsbranden för 20 år sedan, och de unga. Sida vid sida. Snart möts vi av jeepen som Francisco, den omtänksamme, hämtat. Det är varmt. Vi packar in oss och far under skratt och tjut ner till vineriet igen. Det här besöket kommer vi aldrig att glömma.

I provningsrummet är det laddat med vattenflaskor. Precis vad en törstande vinälskare behöver efter en äventyrlig jeeputflykt. Precis vad som behövs för att skölja gommen. För nu är det dags att prova Quinta do Vale Meãos viner.

Provningsnoteringar följer i nästa inlägg…

 

This post is available in English on my blog ”Lovely Wine Grapes”.