Etikettarkiv: usa

Abraxas 2008 – ett vin för gudar

Ett vin för gudar. Eller kanske av gudar? En urgammal ”lek” med siffror och bokstäver ger siffran 365, alltså så många dagar som bidrar till att skapa vinet. 365 är också talet som motsvarar namnet Abraxas. Vilket alltså inte bara är namnet på Santanas andra album. Eller efternamnet på sångerskan Rebecca Abraxas. Utan namnet på gudarnas gud. Och namnet på Robert Sinskeys innovativa skapelse från det soliga Kalifornien.

Namnet Abraxas förklaras så här: 365 blir summan av bokstäverna i ordet Abraxas när man skriver det på grekiska (ΑΒΡΑΣΑΞ) och använder sig av de gamla grekernas metod att göra nummer av ord. Varje bokstav motsvarade en siffra och dessa summerades alltså ihop.

Abraxas var gudarnas övergud enligt de gnostiska basilidianerna och den som regerade över de 365 himlarna. Hör talas om basilidianerna tidigare? Inte jag i alla fall, men vi pratar ca 100-200 e.Kr. Var ju ett tag sedan. Nåväl. De trodde alltså på en himmel, med tillhörande gud, för var och en av årets 365 dagar. Ganska gulligt det där, att vi skulle se en helt ny himmel varje dag. Ja, nästan ny i alla fall. För visst måste varje himmel få komma tillbaka igen ett år senare, så den aktuella underguden kan få träda i tjänst igen? Dagarna och smågudarna varierar alltså, men den store Abraxas består.

Gudagott är vinet i all fall. Robert Sinskeys skapelse är av druvor vi normalt inte förknippar med Kalifornien. Snarare Frankrikes nordostsida. Eller vad sägs om 49% Pinot Gris, 22% Gewurtztraminer, 20% Riesling och 9% Pinot Gris? I endruvevinernas paradis Alsace görs ibland den här typen av blandning med namnet Edelswicker. Och en kaliforniska Edelswicker, det är vad vi har i glaset.

Sonoma är druvorna hemvist, närmare bestämt the Scintilla vineyard, som ägs och brukas av Robert Sinskey Vineyards. Alla odlingar är certifierat ekologiska och även biodynamiska metoder används. Druvorna till Abraxas har fått jäsa separat på ståltank. Därefter har cuvéen blandats (olika druvsammansättning olika år) och slutligen har vinet fått vila ytterligare en kort tid på ståltank innan buteljering.

Vackert gyllengult. Mångfasetterad aromatisk doft med petroleum, gula äpplen, litchie, karamell, kola och en näve nötter. Smaken är rund och moget fruktig med ett glatt återseende av den komplexa doftpaletten. Relativt fylligt med bra syra och en lätt fruktsötma. Lång härlig eftersmak. Ett glimrande vin som förför med nya facetter i varje sipp. 

Inte ett vin som älskas av alla. Men för den som uppskattar unikitet och aromatisk karaktär är det underbart gott.

Vi har njutit Abraxas flera gånger den här sommaren och tycker vinet passar utmärkt till kallskuret med sälta. Också en favorit till en vegetarisk pastarätt med bland annat rostad squash. Rostad squash och Abraxas, den kombon sitter som en smäck.

Abraxas-matchad pasta med rostade grönsaker: Koka pastafjärilar. Lägg ut bitar av grön och orange paprika, klyftad rödlök och tärnad squash på en plåt. Strö över ett par klyftor hackad vitlök. Ringla över lite olja samt salta och peppra. Rosta i ugnen på 225 grader tills grönsakerna blivit mjuka och fått fin färg. Blanda i pastan, urkärnade svarta oliver och rejält med tärnad fetaost med bra smak. Ställ in i ugnen en kort stund, tills fetan smält lite lagom. En extra skvätt fin olivolja och några droppar pressad citron höjer upplevelsen. Servera!

2008:an är ett moget vin, så vi föredrar att dricka och njuta det innan året är slut! I USA är årgång 2012 släppt.

Läs mer på importören Terrific Wines eller Robert Sinskey Vineyards hemsidor.

PS 1. Abracadabra? Magiska trollerikonster? Ordet abracadabra har enligt wikipedia använts av basilidianerna som en magisk formel mot sjukdom och skrevs på abraxas-stenar som användes som amuletter. På Robert Sinskeys hemsida påstås att när man skriver Abraxas på en iPhone rättas det till abracadabra. Men inte när jag testat.

PS 2. Lyssnat på amerikanska Rebecca Abraxas? På Spotify finns hennes album med det i sammanhanget intressanta namnet ”When Heaven Meets Hell”. Denna lätt regniga höstdag, en dag före årets hummerpremiär, strömmar fina ”Let the Rain Fall Down” ur högtalarna.

Annonser

Förledande nummer – tvillingar, syskon och vinkusiner

KorkarGirard_20130810_125446Två korkar. Förvillande lika varandra. Fast tittar man riktigt noggrant ser man att den ena faktiskt är en millimeter längre än den andra. Tvillingar? Nej, det skiljer ett helt år emellan dem. Syskon kan vi väl säga. Speciellt när vi vet att de inte bara har utseendet gemensamt. De delar mer.

Producenten, tänker väl du direkt. Ja det är rätt. Kanske till och med samma vin, fastän olika årgångar? Ha, där blev det bara ett halvt rätt. Nu börjar vi närma oss pudelns kärna. Rätt svar är att de delar samma svenska ”efternamn”; beställningsnumret på Systembolaget.

För en dryg månad sedan inhandlades den första flaskan och konsumerades ganska omgående. Den fick vårt gillande. Bra vin av den typen. Vid ett nytt besök på det lokala bolaget inhandlades en ny flaska. Lite bråttom var det och vi tittade inte så noga. Den låg ju på samma plats som tidigare. En flaska ner i korgen och till kassan. Det var först när vi stuckit näsan över glasen som vi fattade misstankar och påbörjade granskningen.

Juni månads butelj till vänster. Girard Old Vine Zinfandel, 2010. Till höger veckans inköp, Girard Old Vine Zinfandel, 2011.

Vi svenskar ska väl vara luttrade. Att inte ha koll på årgången på ett vin är ju vardag. I ordinarie sortiment smygs nya årgångar ut försiktigt. Är man uppmärksam kan man ana att något är på gång via hemsidan. Datumet under rubriken ”Provning” är det vi ska ha koll på. Är det nära i tid, då kan det vara en ny årgång. Får vi någon annan vägledning? Nej, inte det minsta. Och vilken dag den nya årgången faktiskt finns i butik, det är nästa fråga. Den gamla ska ju säljas ut först. Hur fort det går beror alltså på efterfrågan.

I beställningssortimentet känns det alltid som ett lotteri. Vad som står på SB:s hemsida är en sak. Vad vi får i leveransen en helt annan. Här antar vi att importören bär skulden. Informationen måste ju fram för att kunna delges oss konsumenter. Det är tråkigt, för vi älskar verkligen beställningssortimentet. Det är där vi hittar bredden och mycket intressanta viner.

Gemensam nämnare för problemen? Beställningsnumret enligt vår syn på saken.

Varför ska det vara så svårt att ”hänga på” årgången i numret och på så sätt skapa ordning och reda? Och så komplettera med en tydlig skyltning i butiken naturligtvis. Då får vi åtminstone chansen att tänka efter.

Det förledande numret bestod den här gången av siffrorna 22337. Men den uppmärksamme läsare såg redan på bilden ovan att här var det ytterligare en hund begraven. Inte bara årgången har ändrats. Framsidesetiketterna är vid första anblicken så lika, men ändå inte. Vi tittar på baksidan.

2010 Sonoma County. Druvor från Mayacamas Mountains i norra Sonoma, som odlats i vingårdar på en höjd av 800-1650 feet. 2011 Napa Valley, där mestadelen av druvorna har odlats på 2750 feet höjd nära toppen av Mount Vaca i sydöstra Napa Valley. I ena fallet kommer alltså minst 75% av druvorna från Sonoma County. I det andra minst 85% från Napa Valley AVA. Inte ens syskon, snarare kusiner.

Nummer 22337 har alltså förlett oss på två sätt. Årgång och ursprung. Vi känner oss nesligen bedragna samtidigt som vi förläget skruvar på oss. Borde vi inte varit mer uppmärksamma i butiken, haft lite bättre koll? Hmm.

Hur skiljde sig vinerna åt då? För den intresserade kommer här provningsnoteringarna.

Girard Old Vine Zinfandel, Sonoma County, 2010
Röd med blåton, medelintensitet. Uttalad, fruktig lätt syltig doft av björnbär och blåbär. Fin fatkaraktär. Fyllig, frisk syra, markerade tanniner, fruktsötma. I smaken mörka bär, ek, lädertoner, peppar. Lång eftersmak med syltiga mörka bär, fat, osötad lakrits, mörk choklad. Läckert mumsigt, tuggigt och generöst fruktpaket.

Girard Old Vine Zinfandel, Napa Valley, 2011
Röd, medelintensitet. Medelstor varm/eldig doft med syltiga björnbär, blåbär, röda vinbär samt fat och rökiga toner. Lätt kryddig av nymalen vitpeppar och en svag grön örtighet. Relativt fyllig, frisk syra, avrundade tanniner. Syltigt med hetta. Björnbär, katrinplommon, fat, kola, vanillin och vitpeppar. Relativt lång mycket eldig eftersmak med fat, mörka bär och lätt fruktsötma. Tankarna går till brännvinsförstärkt björnbärssylt. (Behöver kanske lugna ner sig i flaskan lite till? Kändes mer attraktivt efter två dagars karantän i kylskåpet, dock fortfarande i eldigaste laget för vår personliga smak.)

Så lyssna till vår vädjan, snälla Systembolaget. Kan ni inte hjälpa vinkulturen i Sverige ett steg framåt genom att ta det här med årgång på allvar? Och kära importörer, ni gör ett bra jobb med beställningssortimentet för att tillgodose oss vinintresserade. Men vi skulle uppskatta om ni kunde anstränga er ännu lite till och dra ert strå till stacken i årgångsfrågan. Det är viktigt för oss. Vin av olika årgångar är inte tvillingar. Bara syskon.

Not. Årgångarna som syns på bilden av korkarna ovan, de fanns inte där från början. Ditskrivna av oss. Och den som var en millimeter längre, ja det var 2011:an. Medan 2010:an däremot hade en smula rundare kroppshydda.

Montelena har landat

”Not bad for kids from the sticks.” Ett legendariskt uttalande av Chateau Montelenas ägare Jim Barrett när han kommenterade det faktum att Kalifornien sopat banan med Frankrike 1976. Det är väl ingen som kallar Napa Valley för bonnvischan längre. Då närmast okända i kvalitetsvinsklassen. Idag erkänd världsklass.

”Får du chansen att prova en Montelena; ta den, njut och känn historiens vin(g)slag.” Så skrev jag om Chateau Montelena Chardonnay i höstas. Inte bara för att det är ett vin av historisk signifikans, utan också för att jag gillar det skarpt. Då fanns det inte i Sverige. Det finns det nu och för några dagar sedan anlände en efterlängtad låda.

Ja, många vet att jag är svag för viner som har en historia att berätta och just den historien rankar jag högt.

När Chateau Montelena tog hem segern i Chardonnay-delen av the Paris Judgment, då var det med årgång 1973. Den andra årgången som producerades på egendomen. Raska kliv framåt alltså.

Det är också intressant att Jim Barrett egentligen var mest intresserad av att göra Cabernet Sauvignon. Men ett vitt vin kommer snabbare ut till försäljning. För att skapa kassaflöde köpte man därför också druvor till vita viner för den första årgången 1972. Dåvarande vinmakaren Mike Grgich gjorde dels en Riesling med lätt restsötma och dels det fatlagrade Chardonnay-vinet.

Chateau Montelena vid Mount S:t Helena. Foto: Vingården (media bild)
Chateau Montelena vid Mount S:t Helena.
Foto: Vingården.

Även idag kommer druvorna till Chateau Montelena Chardonnay från andra delar av Napa Valley. I Calistoga, längst upp i Napa, är det för varmt för de gröna druvorna. På egendomens ägor, precis vid berget S:t Helenas fot, trivs istället Cabernet Sauvignon tillsammans med Zinfandel, Cabernet Franc och Merlot.

I den Calistoga Cabernet Sauvignon 2010, som kom i min sändning, ingår förutom Cabernet Sauvignon även 7% Merlot och 2% Cabernet Franc. Toppvinet Montelena Estate Cabernet Sauvignon är däremot nästan uteslutande gjort på Cabernet.

Sedan 1982 är det Jims son Bo Barrett som är vinmakare. Över 30 år alltså, en aktningsvärd tid på samma post. Inte minst i Kalifornien där det verkar vara mer regel än undantag att vinmakare byter arbetsgivare nästan lika ofta som den berömda skjortan. Nu var förstås Bo son till ägaren och grundaren Jim Barrett. Men likväl var han en anställd på egendomen och hade liksom annan personal ett kontrakt som förnyades med jämna mellanrum. Idag, sedan Jim gått bort i mars i år 86 år gammal, är Bo också VD.

Montelena har sedan start hållit fast vid en mer europeisk stil på sina viner. Filosofin är att låta terroir och årgång tala; ”this place, this year”, att vinerna ska gå utmärkt till mat och att de ska förbättras med lagring. En filosofi som tilltalar oss.

När vi provade 2010 års Chardonnay i höstas föll jag återigen pladask. Stram virvlande spänstig elegans med fin frukt, fattoner och bra längd. Underbart läcker alltså. Men då kändes det lite som barnarov. Cabernet-vinet har jag kvar att uppleva. Något säger mig att jag kommer bli minst lika förtjust i det.

Montelena har landat i vår källare. Men en mellanlandning är vad det är. Så bra viner ska dricka och njutas. Inte samlas. Vi ska dock försöka hålla fingrarna bort några år. Bra idag, men ännu bättre efter en liten tids vila.

Chateau Montelena Winery. (Foto: Vingården, media-bild)
Chateau Montelena Winery. (Foto: Vingården)

Mer info om Chateau Montelena:
Länk till deras hemsida.
Länk till Grape Radios intervju med Bo Barrett (2006).
Länk till Decanter, intervju med Bo Barrett (april 2013).
Länk till importören, Terrific Wines. Tack för att ni tagit Chateau Montelena till Sverige!

Calera pinot + pesto-hälle = sant

Det började med hälle-filén från vår lokala fiskhandlare. Sedan lite klurande kring tillagningen, där en överbliven påse wasabiruccola spelade en viss roll. Caleran, ja det var rena turen eftersom flaskan öppnats dagen innan och vi tyckte det var kul att prova resterna till fisken.

Till peston använde vi 1 påse wasabiruccola, men kunde konstatera att pepparrotssmaken knappt anades i peston, så nästa gång blir det troligen vanlig ruccola istället. Mixa wasabiruccolan med 1 hackad vitlöksklyta, 1 dl riven parmesanost, 1/2 dl pumpakärnor, lite rivet skal och pressad saft från citron, salt och svartpeppar samt rapsolja till tjock konsistens.

Skär hälle-filén i portionsbitar, fräs hastigt i stekpannan och lägg över i en stekform. Bred över peston och sätt in i ugnen i 180 grader. Klart efter ca 10 min, lite beroende på storleken.

Fräs squash i stavar och klyftad rödlök i en blandning av smör och rapsolja i traktörpanna. Klara när de mjuknat men fortfarande har spänst.

Servera med en kokt delikatesspotatis. Vi valde den fina lilla Cherie med sin läckra sötma och smått nötaktiga smak.

2010 Calera Pinot Noir är gjord av druvor från sex olika vingårdar i Cental Coast, Kaliforninen. Jäst utan tillsatt jäst i små öppna tankar. Lagrad på franska ekfat, varav 10% nya, i elva månader före buteljering. 14,9% alkohol. Kom i novembersläppet (nr 90203, 199 kr).

Doften är stor, stramt syltig med fat och typiska jordgubbar och rabarbertoner. Smaken är medelfyllig, intensiv med bra frukt och viss komplexitet. Kryddig, fat, jordgubbar och aningen sötma. Bra eftersmak. En läckert tillskuren Kalifornien Pinot.

Gifte sig fantastiskt fint med fiskrätten. Den lilla sötman som fanns i löken och potatisen matchade vinets fruktsötma. Kryddigheterna gick hand i hand. Vin och mat i kombination när det är som bäst.

Historiens vin(g)slag från 1976

Vin och historia fascinerar mig. Oavsett om det är tusen år sedan eller bara några decennier. Historia ger perspektiv. Historier gör vinet levande. Historia är historier om vin och vinets personligheter.

Överst i högen med vinböcker ligger just nu George Tabers ”Judgment of Paris; California vs. France and the Historic 1976 Paris Tasting that Revolutionized Wine”. Det är andra gången jag läser boken och den är precis lika intressant, om inte ännu mer nu, vid den andra läsningen. Så mycket information och historiska detaljer, så många små historier i historien. Så fängslande. Det är svårt att lägga ifrån sig boken.

Taber var den enda journalisten som närvarade vid den historiska blindprovningen i Paris, där kaliforniska viner slog de franska. Det här är hans berättelse om provningen, men lika mycket en berättelse om människorna bakom vinet. Taber sätter också The Paris Judgment i ett historiskt perspektiv genom att låta oss följa med på en tidsresa före och efter provningen.

Vi får följa Steven Spurrier som arrangerade provningen tillsammans med sin kollega Patricia Gallagher. Vi får detaljerna kring hur vinerna valdes ut, om själva provningen och effekterna av den. (Och det gick inte till som i filmen Bottle shock – Gyllene druvor från Montelena. Filmen må vara en lättsam underhållning, men den är inte ett historiskt dokument. Läs boken!)

Avsnittet jag uppskattar allra mest är det om bakgrunden till de kaliforniska vinnarvinerna. Det är berättelserna om de olika vinmakarna och ägarna till egendomarna. Men det är också berättelsen om nybyggarandan i Napa Valley, om hjälpsamheten producenter emellan och om lusten att experimentera, förnya och förbättra vinmakningsmetoderna. ”Det som är bra för Napa och Kalifornien, det är också bra för mitt vin och min framgång.” Så var inställningen under denna tid när man till och med i USA såg ner på de inhemska produkterna och konsumenter leddes fram till de franska hyllorna i vinbutikerna.

Den 24 maj 1976, en vacker solig dag i Paris, skrevs det historia. Kalifornien tar hem segern både bland de vita Chardonnay-vinerna och de röda på Cabernet Sauvignon. Provningen bekräftade det som några få visste, det som tidigare nästan varit en hemlighet förbehållen de mest insatta. Att Kalifornien kunde göra riktigt bra viner. Den kunskapen spreds från detta datum över världen.

Det är också en milstolpe i Nya Världens utveckling. Kan Kalifornien, kan vi. Så resonerade man. Och Frankrike skakades i sina grundvalar. De som tog till sig resultatet, vallfärdade till Kalifornien för att uppleva och lära av vinmakarna på plats.

Nyligen hade jag förmånen att prova det vita vinnarvinet från Chateau Montelena. Då var det årgång 1973. Nu 2009.

Det är en vinnare idag, precis som då. Elegant, stram, fruktigt fräsch med toner av citrus. I munnen drygt medelfyllig, härlig smörighet med bra frukt, exotiska toner och citrus. Balanserat och koncentrerat. Och det smakar länge, länge. Det är ljuvligt, underbart gott.

1973 var det Jim Barrett som tillsammans med sin vinmakare Mike Grgich (nu Grgich Hills Estate) stod bakom vinnarvinet. Idag är det Jims son Bo Barrett som är huvudansvarig för vinmakandet.

Får du chansen att prova en Montelena; ta den, njut och känn historiens vin(g)slag.

 

Tillägg mars 2013: Nyheten har nått oss att Jim Barrett gått bort den 14 mars, 86 år gammal. Chateau Montelena förblir familjeägt, nu med Jims son Bo Barrett som VD.