En familj, en plats, en passion. Familjen Shafers vingård i Napa.

Det händer inte så ofta, när man surfar in på en vinproducents hemsida, att man hittar logotypen för registrerat varumärke bredvid namnen på vinerna. Det gör du på Shafer Vineyards. Och om du är lycklig ägare till en flaska av deras viner, till exempel One Point Five, Relentness eller det legendariska Hillside Select, kommer du hitta symbolen ® på etiketten också. Läser man Reading Doug Shafers ”A Vineyard in Napa” förstår man varför.

Det var några månader sedan jag fick boken, utlånad av en entusiastisk vän. ”Du får en så’n go känsla av att läsa den,” sa han. ”Entusiasmen, de tidiga åren och alla intressanta detaljer. Visste du förresten att det fanns företag specialiserade på att köpa använda flaskor från vinerier, göra rent dem och sälja igen?”

”Shafers fick använda sig av ett sådant i mitten av 80-talet när de fick problem med svavelväte. De fick korka upp alla flaskor för hand, hälla tillbaka vinet på tank, fixa och filtrera och sedan tillbaka i flaska.”

Jo, jag fick en bra känsla. Båda gångerna, första läsningen före jul och nu, ”tack vare” en vecka i sjuksängen, ännu en. (Det börjar väl bli dags att lämna tillbaka boken nu. Tack P för lånet!)

Jag älskar den här sortens berättelser. Därav anledningen till att George Tabers ”The Paris Judgment” är en av mina favoriter. Nu fortsätter den kaliforniska vinhistorien i den här boken. Medan Taber sätter ett stort fokus på tiden fram till tävlingen 1973 och en bit därefter, så överlappar Shafers historia då den tar ett riktigt avstamp januari 1973 när John Shafer, Dougs pappa, sätter sin familj i bilen och kör från Chicago till den nyligen köpta vingården i det som nu är Stags Leap District, Kalifornien.

Doug var 17 då och hade inte en aning om vad som väntade honom. Visste inte att hans fars närmast besatta sökande efter en vingård belägen på fina sluttningar, skulle leda familjen till en plats som var så väl anpassad för Cabernet Sauvignon att deras Hillside Select nu anses vara en av kaliforniens ikonviner. Något som naturligtvis inte var möjligt utan målet att ständigt förbättra kvalitet, ett mål som delats av familjen Shafer, deras anställda och inte minst vinmakaren Elias Fernandez, som har varit med på resan sedan 1984. Passion.

Boken tar oss med genom med- och motgångar för företaget såväl som för dalen, kryddad med en rad anekdoter. Till exempel hur begravningen av en filmstjärna på egendomen gav namn till en av vingårdslotterna; och hur problemen med att etablera en annan lott, inklusive exploderande sprinklerhuvuden på ett totalt onödigt överliggande sprinklersystem, fick mamma Bett att kalla den ”John’s Folly”.

Vi får också veta hur svårigheten att få tag i plockare bidrog till storheten i John Shafers allra första Hillside Select, 1978:an. Den blev förresten under lång tid måttstocken och det var inte förrän med 1991:an som Doug och Elias tyckte sig ha åstadkommit en motsvarande årgång. Andra historier berättar om processen att skapa Stags Leap District AVA, återkomsten av phylloxeran och dess effekter på 90-talet, och hur Amigo Bob blev deras konsult under de första stegen mot en ekologiskt hållbar odling.

Jag gillar historierna, jag gillar den personliga rösten och jag gillar verkligen att följa Shafers och utvecklingen i deras vingårdar och vineri. Naturligtvis är det subjektivt, berättelsen är från Doug Shafers perspektiv och ger en del av Napas historia från 70-talet fram tills nu. Nu gillar jag den här genren av vinlitteraturen och i den här boken speciellt den personliga touchen och den hjärtevärmande entusiasmen. En varm läsrekommendation till detta tidsdokument över en vinproducent och dess hemvist i Napa.

Hallå där, hör jag den uppmärksamme läsaren skrika, ”hur var det med det registrerade varumärket?” Ja, så här beskriver Doug själv vikten av varumärket och jag tycker också det här citatet är ett bra exempel på den passion som går som en röd tråd genom hela boken.

”Your brand is your promise to the consumer. It’s your reputation. It’s the encapsulation of your core values. At a winery of our size it’s not just a logo. It’s those long hours I spent in the early ’80s trying to make wine and learn the art of winemaking at the same time. It’s the weeks Dad spent in airports and rental cars to sell our wine. Our brand is the hundreds of times Dad, Elias, and I have gotten up in freezing, predawn hours to taste grapes in the vineyard. It’s the all-nighters. It’s the vintages that wouldn’t let us sleep. It’s the days I missed with my family because of a sales schedule that had me in New York or London or Hamburg or on a cruise ship in icy rain. When someone attempts to steal our brand it’s personal, as though some part of my family has been assaulted.” (p. 148)

Och Doug, om jag någon gång skulle komma till Kalifornien och Napa, då skulle jag verkligen vilja besöka Shafer Vineyards. Även om det här är en av de troligen tusentals vinbloggar ni aldrig hört talas om, så tror jag att jag faller in i den kategori du beskriver som de hängivna och noggranna som gör det av kärlek till vinet. Jag skulle glatt boka in mig på en av de där ”max tio personersbesöksprovningarna” och ha en riktigt trevlig stund. Och när jag kommer, så gissar jag att jag inte behöver åka fram och tillbaka längs Silverado Trail för att hitta avfarten till Shafers vingård såsom du var tvungen, den där allra första kvällen du körde hem från basketbollträning i St. Helena 1973. Fyrtio år senare är det ett annat Napa, en etablerad hemvist på vår glob för vin av bästa sort.

”A Vineyard in Napa” by Doug Shafer with Andy Demsky;
Foreword by Danny Meyer. (2012) University of California Press, Berkeley and Los Angeles, California. ISBN 978-0-520-27236-1

Lite mer lästips om Kalifornien: California dreamin’ and reading.

Annons

Vinets dag 2015

Hallå där! Tänkt att uppmärksamma Vinets Dag? Hög tid att börja planera! Om två veckor är det dags, torsdagen den 22 januari. Den dag då Sankt Vincent, vinodlarnas och vinmakarnas skyddshelgon, firas i en del vinproducerande områden.

Bourgogne är störst och mest känt. Som vanligt firar man helgen närmast efter St Vincentdagen. 25000 personer beräknas komma till 2015 års upplaga av Saint Vincent Tournante den 24-25 januari. Två byar delar i år på arrangörskapet, Gilly-lès-Cîteaux och Vougeot. Man passar också på att uppmärksamma de 900 år som gått sedan cisterciensermunkarna etablerade sig som vinodlare på Clos de Vougeot. Sju specialcuvéer är framtagna för evenemanget vilka kan avsmakas i det likaledes specialdesignade St Vincentglaset.

Chablis ingår i Bourgognes Tournante, men håller också eget firande de år de inte har arrangörskapet. Vinbrödraskapet Confrerie Les Piliers Chablisiens har sedan 1966  stått bakom högtidlighållandet. 2015 års Saint Vincent Tournante du Chablisiene hålls den 7-8 februari i den lilla byn Chemilly sur Serein. Här skålar man i Cuvée Saint Vincent 2013, gjord av druvor som byns odlare skänkt för ändamålet.

Champagne firar också St Vincent 2015 . Den 17 januari hålls vad som utlovas bli en magnifik parad i Epernay.

Det svenska firandet av Vinets Dag började lite trevande i fjol efter att Vinakademien utropat St Vincentdagen till Vinets Dag. Att döma av det ganska magra resultat en googling i skrivandets stund ger,  är det risk att det även i år blir lite försiktigt. Munskänkarnas rikshemsida är förvånansvärt tunn i frågan, även om några Munskänkssektioner runt om i landet lagt ut information om specialprovningar. Men prova på lokal är ju inte nödvändigt. Vi kan ju fira runt det egna bordet. Flera gånger om till och med.

Hedra den gode Sankte Vincent och delta i tanken i respektive områdes firande. Välj vin efter distrikt: champagne den 17 januari, burgundisk Pinot Noir den 24-25 januari och chablis den 7-8 februari.

På självaste Vinets Dag den 22 januari, rekommenderar vi naturligtvis att hälla härlig Garnacha Tinta från Sankte Vincents hemtrakter runt Zaragoza i Aragonien i glasen. Det är hög tid att beställa för att få hem i tid. Leta i beställningssortimentet efter distrikten Calatayud, Campo de Borja och Cariñena.

För det är ju så att vi måste vara ute i god tid om inte källaren redan är välfylld. Vill vi vägra boxen och söka viner från intressanta kvalitetsproducenter är monopolets ordinarie sortiment magert, speciellt på landsorten. Det där ”julspöket” som plågat oss ett närmast oändligt antal gånger under helgernas tv-reklamtid har fel på en mycket viktig punkt. Det är inte bekvämlighet vi ger upp; det vi ger upp är kvalitet, autencitet och djup i sortimentet. Trist är rätta ordet. (Det där var inte speciellt ljuvt sagt, men just så illa är det.)

Den bistra sanningen är att man behöver gå till beställningssortimentet eller nätleverantör om man inte passat på att fånga in något intressant objekt i tillfälligt och snabbt slutsålt släpp. Privatimport är förstås ett annat alternativt, vilket Finare Vinare påminner oss om i ett välformulerat och läsvärt inlägg i sortimentsfrågan under rubriken ”Makten och härligheten”.

Ta en funderare och agera. Vad vill du ha i glaset?

Om Sankte Vincent och Vinets dag 2014 skrev vi ett längre inlägg vid den här tiden förra året, läs här. Eller fortsätt några rader för ett utdrag därifrån om den helige Vincent:

”Saint Vincent är vinodlarnas och vinmakarnas skyddshelgon. Han är dock populär och tar även vinägermakarna (hm, det kanske var bäst i äldre tider när steget från vin till vinäger kanske inte var så långt alla gånger) samt städerna Lissabon, Vicenza och Valencia under sitt beskydd. […]

Vem var då den helige Vincent? Han levde på romartiden, född på 200-talet i Huesca i spanska Aragonien. Vincent blev diakon och tjänade biskopen Valerius i Zaragoza, huvudorten i Aragonien. Men Dacian, guvernör under den romerska kejsaren Diocletianus, lät tillfångata både biskopen och Vincent och ställde dem inför rätta på grund av deras kristna tro. Den åldrige biskopen dömdes till landsflykt, men Vincent, som upprört guvernören genom sin frispråkighet och dessutom vägrade avsäga sig sin kristna tro och låta bränna de heliga skrifterna, torterades och led martyrdöden i Valencia den 22 januari år 304.  (Källa: Wikipedia och Catolic Online; Saints and Angels)

Men varför har Saint Vincent blivit vinodlarnas skyddshelgon? Ja, det verkar vara svårt att få ett helt klart svar på den frågan. Idogt surfande har bara fått legender och hypoteser till svar, vilka sammanfattas på 2013 års burgundiska Tournante St-Vincent hemsida:

Den enklaste teorin är att början på namnet Vincent helt enkelt är ”vin”. Eller att namnet Vincent uttalas som ”vin sang”, vilket betyder ”vinets blod”. En mer makaber variant av det senare är att Vincents kropp krossades under tortyren och blodet flöt ut precis som när druvor krossas i en press.

Eller så har vinodlarna helt enkelt övertagit Saint Vincent från de medeltida burgunderna. Samtidigt som de gamla frankerna tog St Martin som skyddshelgon, tog nämligen burgunderna St Vincent.

En annan variant är att den 22 januari helt enkelt verkar vara ett bra datum. Ett talesätt är att på Saint Vincents dag, då börjar antingen vintern om igen eller så försvinner den bort för det här året. Dagen infaller mellan tiden då vinrankan går i vinterdvala och när den börjar vakna till liv igen. Runt Saint Vincents dag brukade sålunda beskärningen att påbörjas.

En sista legend: Vincent stannade en dag till vid en vingård för att prata med en vinodlare. Vincents åsna passade på att kalasa på den närmaste vinrankan. När det var dags för skörd upptäcktes att just denna ranka gav extra mycket druvor. Saint Vincents åsna ska alltså ha uppfunnit beskärningen.”

Fast när det gäller beskärningen, finns det enligt Kladstrup (2002) konkurrenter om upphovsrätten till innovationen. Det sägs att den helige Martin, som tillhörde ett kloster nära Tours i Loiredalen, år 345 red ut på sin åsna för att inspektera vingårdarna. Även denna åsna tuggade glupskt i sig av vinstockarna. Och se, nästa höst var det till munkarnas förvåning just dessa rankor som bar de bästa druvorna.

Kladstrups bok innehåller förresten en annan intressant berättelse med koppling till St Vincent, nämligen den om hur Gaston Huet från Vouvray tillsammans med sina olyckskamrater lyckades arrangera en två veckor lång fest till det franska vinets ära. Detta i ett tyskt läger för krigsfångar under andra världskriget, med början den 24 januari 1943 (som i denna bok förvånande nog anges som St Vincentdagen). Rekommenderad läsning för den historieintresserade.

Kladstrup, D & P (2002), ”Slaget om det franska vinet. Nazisterna och kampen om Frankrikes största skatt”, Svenska Förlaget, Stockholm.

Bilder av Saint Vincent av Zaragoza från Wikimedia Commons (CC-PD).

 

På dagen D – om vinet och kriget

I gryningen den 6 juni 1944 gick de allierade över den Engelska kanalen och landsteg i Normandie. Idag är det 70 år sedan D-dagen. Dagen D, när offensiven som blev vändpunkten för det andra världskriget startade. Genom BBCs radiosändningar kunde man ana att något var på gång. George Hugel låg till exempel hemma i sjuksängen i Alsace och hörde en allt ökande mängd kodade meddelanden strömma ut från radion. Korta, kryptiska meningar i stil med ”den spräckliga katten har jamat tre gånger”.

Så berättar Don & Petie Kladstrup i ”Slaget om det franska vinet” med undertiteln ”nazisterna och kampen om Frankrikes största skatt”. Boken har några år på nacken. Den utkom på engelska 2001 och på svenska året efter. Men det spelar mindre roll. Välskriven,  intressant och aktuell. Väl värd att läsa om.

Kladstrups berättelse tar sin början 1939 vid andra världskrigets start. Vi får följa hur kriget påverkar vinet och de som arbetar med det, sett genom ögonen på ett antal personer.

Till exempel genom Gaston Huet från Domaine Huet i Vouvray, som tillfångatas och interneras redan 1940, men som tillsammans med vinodlande medfångar lyckas hålla en vinfest i det tyska fånglägret. En fest som betyder mycket för att hålla modet uppe.

I Bourgogne häktas Maurice Drouhin och stationsinspektör Henri Gaillard svettas över olycksdrabbade vinleveranser. I Champagne inkvarteras störtade amerikanska flygare hos Henri Billiot i Ambonnay. I Bordeaux sliter unge Jean Miaihle över den uppgift han fått från sin far Louis; att framställa kopparsulfat till vingårdarna som bland annat hörde till slotten Coufran, Palmer och Pichon-Longueville-Comtesse de Lalande.

Att vinet var viktigt för nazisterna understryks av det faktum att de tillsatte tre ”weinführer” med uppgift att köpa in vin till Tyskland. En för vardera av de mest välrenommerade vinregionerna; Champagne, Bordeaux och Bourgogne. Givetvis sker inköpen på nazisternas villkor, men vi får en inblick i den svåra situationen. Att balansera efterfrågan, utbud och relationer. Alla tre weinführer kom från vinbranschen och hade personliga och affärsmässiga band med de franska producenterna.

Vin göms, grävs ner eller muras in bakom falska väggar. Sämsta kvalitet säljs som bästa vara. Etiketter byts. Vinproduktionen dalar. Men med D-dagen som start återtas kontrollen över de ockuperade franska vinodlingarna sakta men säkert. Krigsslutsårgången 1945 är hälften så stor som den 1939, men kvaliteten gör den legendarisk.

Boken bygger på dokumentstudier och en rad intervjuer. De flesta med personer inom vinvärlden som var med under de svåra tiderna. Kladstrups berättar målande med journalistens lätta penna. Dessa i grunden tragiska historier är både spännande och fängslande, man vill veta hur det går för de berättelsens personer. Även om andra världskrigets historia är känd är det här en ny vinkel, perfekt för den vinintresserade.  Det är svårt att lägga ifrån sig boken. Alla platser och så många namn man känner igen.

Idag den 6 juni häller vi champagne i glasen och stämmer in i det europeiska firandet av D-dagen. ”Slaget om det franska vinet” lägger vi överst i högen av böcker att läsa om denna sommar.

För den som är mer intresserad av vin och historia rekommenderas även från samma författarpar, Don & Petie Kladstrup, ”Champagne; How the World’s Most Glamorous Wine Triumphed Over War and Hard Times” (2005) som sätter Champagne och champagnens historia i fokus, från hunnernas tid till slutet av andra världskriget.

 

California dreamin’ and reading

Mitt i den svenska snöiga vintern är det ont om bruna löv, men himlen kan vara lika grå som den i New York när låten skrevs i början av 60-talet. Och värmen i Los Angeles kan vi längta efter lika mycket nu som då. I år är det förstås en och annan vinälskare som har blicken riktad lite längre norrut; Napa och Sonoma har utsetts till 2014 års vinort av Munskänkarna. I väntan på att drömmarna ska uppfyllas botaniserar vi bland böcker och buteljerat solsken.

Men egentligen, varför begränsa sig till bara Napa och Sonoma när man glatt kan sluka både kunskap och vin från hela Kalifornien? Bland boktipsen nedan finns ett par gamla bekantingar, men också ett par nyheter från 2013. Av dem borde Bonnés om det nya kaliforniska vinet, bli standardläsning för alla Kalifornien-intresserade.

För att komma i rätt stämning börjar vi med att hälla ett vin från en av de producenter Bonné lyfter fram. I glaset landar sålunda en gammal favorit; Au Bon Climat Pinot Noir 2010. Vi gillar den utvecklade syltfruktiga doften med animaliska inslag, fatkaraktär och fruktighet av röda bär, lingon, rabarber och kryddat av multna löv, peppar, och ett stänk vanillin. Relativt lätt, saftig och koncentrerad med frisk syra, mjuka tanniner och  utmärkt längd. Läckert, lättklunkat från Santa Barbara County med Jon Clendenen som avsändare.

I kunskapsväg grundar vi med kartor och basfakta från Johnson & Robinsons senaste utgåva av sin eminenta vinatlas; The World Atlas of Wine. I höstas utkommen i 7:e upplagan. Sedan fyller vi på med lite lättsmält historia.

George Tabers Judgment of Paris; California vs. France and the Historic 1976 Paris Tasting that Revolutionized Wine (2005) är lättläst och intressant, närmast i romanform. Naturligtvis är Parisprovningen 1976 beskriven, men framför allt bakgrunden till de kaliforniska vinnarvinerna. Här finns historierna om de olika vinmakarna och ägarna till egendomarna. Och här berättas också om nybyggarandan i Napa Valley, om hjälpsamheten producenter emellan och om lusten att experimentera, förnya och förbättra vinmaknings-metoderna. (Läs mer om boken och kopplingen till filmen ”Gyllene druvor från Montelena” här; Historiens Vin(g)slag från 1976.)

Nästa historiebok är samtidigt både lättare (i vikt) och tyngre (i innehåll). Målgruppen torde vara de mest hängivna och historietörstande vinälskarna. Om Taber koncentrerar sig på historien från 50-tal och framåt, så har Sherry Monahan gjort ett gediget arbete med att kartlägga det tidiga vinlandskapets skapare i California – Vines, Wines & Pioneers (2013).

Monahans historia tar sin början i det tidiga 1800-talet, alltså redan före guldrushens dagar. Framför allt beskrivs här vinodlar- och vinmakarpionjärerna i Napa och Sonoma. Vi kan också läsa om historiska vingårdar som fortfarande brukas. Bokens avslutande kapitel tar oss tar oss in på 1900-talet när de två ”dödliga p:na” beskrivs; phylloxera och prohibition, alltså förbudstiden.

Monahans pionjärverk består är 150 faktaspäckade sidor. Det är namn, mycket namn. Kända vingårdar, dess ägare och brukare. Som sagt, för den mest intresserade. Efter första genomläsningen lär det bli en uppslagsbok att gå till när man önskar lite historisk krydda till vinupplevelsen.

Från dåtid till nutid. Jon Bonné, vinredaktör på San Fransisco Chronicle, kom sent i fjol ut med The New California Wine : A guide to the producers and wines behind a revolution in taste. Ett nöje att läsa, där vi ömsom följer författaren i spåren och ömsom får hans perspektiv på den kaliforniska vinindustrins utveckling berättad för oss. Dessutom kryddad med vacker ögonfröjd i form av Erik Castros bilder. Castros spänningsskapande lek mellan skärpa och oskärpa bidrar till en känsla av att berättelsens huvudpersoner stiger fram ur de brett anlagda dimridåer av storvulenhet som enligt Bonné döljer vinets verkliga själ.

Bonné myntar begreppen Big Wine och Big Flavor för att beskriva den av många vinmakare och konsumenter eftersträvade vinkaraktäristiken under eran som tog sin början 1997 och, påeldad av Parkers bedömningar, har fortskridit in i nutid. Men det boken handlar om är motsatsen till Big Wine. Den berättar om de nutida pionjärer som vill låta nyanserna från druva och terroir fylla vinet.

The New California Wine är uppdelad i tre delar. Den första delen beskriver bakgrunden och framväxten av den rörelse av framförallt yngre vinmakare som sätter vinets ursprungskänsla främst.

I den andra delen reser vi med Bonné till både gamla välkända områden och till de inte lika omtalade. Varje plats är också ett möte med en vinodlare, vinmakare eller de som kombinerar rollerna på mer europeiskt vis. Som vignerons säkerställer de att druvorna sköts och skördas vid den bästa mognaden, som alltså i det här fallet inte är max brix. Och de väljer sin plats noga. För att ge vinet den önskade karaktären gäller det att hitta rätt jordmån och klimatförhållanden i det lapptäcksliknande kaliforniska vinlandskapet.

Den avslutande tredje delen tar vinet och dess druvsort som utgångspunkt. Varje druva får sitt avsnitt och Bonné lyfter fram de producenter som han anser står för det nya kaliforniska vinet. Jag får erkänna att det är få som jag provat viner från eller ens läst om tidigare. Au Bon Climat, Calera och Ridge tillhör de få.

Det är inte så många böcker som genererar ett entusiastiskt telefonsamtal med tack för boktipset. Bonnés The New California Wine resulterade i ett. Vi var rörande överens. Oerhört intressant, inititierat och välskrivet. Läs den!

Avslutningsvis, ett vinortsutnämnande gav drömmar om Kalifornien och resulterade i längtan efter att fylla på kunskapen. De här fyra böckerna ger fyra infallsvinklar på Kalifornien. Men egentligen saknas en dimension. Vem har berättat om de producenter och vinmakare som hyllats under den fortfarande pågående Big wine-eran? Ett hål i bokhyllan. Någon som har några tips?

Not. The Mamas & the Papas gav 1965 ut ”California Dreamin’”, som skrevs i New York och inleds med de klassiska raderna: ”All the leaves are brown, And the sky is gray. I’ve been for a walk, On a winter’s day. I’d be safe and warm, if I was in L.A. California dreamin’, on such a winter’s day.”

Vinälskare, konnässörer och tråkmånsar

Vinälskare. Inte svårt att skriva under på det epitetet. Det är nog fler med mig som nickar jakande. ”Visst gillar vi vin.” Men vinkonnässör? När blir man det? Vad är skillnaden?

Årets semesterlitteratur är en omläsning av en gammal bok. Eftersom det måste varit minst tio år sedan sist, är det som att läsa på nytt. Jancis Robinsons självbiografiska ”Confessions of a Wine Lover” kom ut 1997 och tar sin början på slutet av 1960-talet. Robinson tog sina första steg i vin- och spritbranschen  (mycket whisky på den tiden) i 1970-talets England. En tid då vår värld av vin såg annorlunda ut. Inte minst när det gällde kommunikation kring vin. Få publikationer och papper. Och det var här hon snabbt fann sin roll. Historierna från den gamla tiden är roliga att läsa, men här finns också en del tänkvärdheter.

Jag fastnade ganska snart på Robinsons reflektion över vinälskare och vinkonnässörer. Det finns en distinktion. Så viktig, i alla fall ur ett engelskt perspektiv, att ordet ”connoisseurship” till och med finns insprängt bland alla vinösa uppslagsord i tegelstenen ”The Oxford Companion to Wine” (2006).

Enligt Svenska Akademiens ordbok kommer ordet konnässör av det franska connaisseur; ”kännare, förståsigpåare, särskilt i fråga om mat och dryck eller konst; ofta övergående i betydelsen finsmakare.” Wiktionary säger ”person med särskilt djupa kunskaper inom ett ämne … ibland om person med stor passion för eller finsmakare av ett visst ämne.”

Av titeln på självbiografin skulle man kunna dra slutsatsen att Jancis själv ”bara” anser sig vara en vinälskare. Jag är dock inte säker på det. Snarare kanske det är de redovisade engelska(?) fördomarna mot ordet vinkonnässör som är orsaken. Alltså, en ganska introvert, visserligen mycket vinkunnig, men samtidigt full av förutfattade meningar (och här kommer det värsta) äldre man.

Vinälskaren uppskattar verkligen vinet för den dryck det är och har också oftast god kunskap. Distinktionen mot konnässören ligger främst på ett annat plan. Enligt Robinson finns den i själva relationen mellan vinet och den som korkar upp flaskan. Olika perspektiv helt enkelt.

Konnässören närmar sig vinet med respekt. Ställer sig frågan hur och när det ska serveras för att bäst komma till sin rätt. Vid vilken ålder glänser det som vackrast? Vilken temperatur? Till vilken mat? I vilken miljö? l vilket sällskap? Och det senare avser lika mycket vilka gäster som samlas runt bordet som vilka vinflaskor som tas fram för att serveras samtidigt.

Vinkonnässören, han ser varje vin i hela dess historiska, geografiska och sociala sammanhang. Och han gör också sitt yttersta för att varje flaska ska få de bästa förutsättningarna att agera stjärna på scenen. Oavsett börd, grad av exklusivitet och pris.

En helt annan inställning alltså, än de som enligt Robinson älskar vin, men ser vinet som något som i varje tillfälle ska bedömas snarare än att avnjutas. Som anser att det är vinets skyldighet att överträffa sig själv och slå konsumenten med häpnad. Istället för att en del av ansvaret för upplevelsen ligger på den person som drog upp korken att uppskatta och smickra vinet.

Robinson skriver; ”De som inte vill möta ett vin halvvägs, och som konsekvent ignorerar den historia som varje vin har att berätta, berövar sig själva en stor del av den potentiella njutningen associerad med varje flaska.” Hårda ord.

Ja, vilken inställning har vi själva? Själv önskar jag givetvis alltid få njuta så mycket som möjligt av varje flaska som öppnas. Vinet är så mycket mer än en ren måltids- eller sällskapsdryck som hälls nedför strupen utan eftertanke. Vill alltid veta mer om historien runt det. Men visst är det så att många provningssituationer innebär en mycket kritisk blick och gom. Granskar, bedömer, sätter betyg.

Och hur väljer vi sällskapet? Är det inte lätt att i ivern att lära mer och jämföra det ena med det andra, ja är det då inte lätt att öppna för många flaskor? Ska vi prova fyra, sex eller ännu fler viner vid samma tillfälle? (Alltså om vi nu inte skulle råka vara domare i någon vintävling eller en bedömare som av professionella skäl är tvungna att ta sig igenom mängder av vin för att ge konsumenterna den vägledning som efterfrågas.)

Hur lätt är det inte att vara orättvis i valet av sällskap? Sätta fruktintensiva viner bredvid finstämda eleganta. Och efteråt ångra sig för att man nästan mobbat ut de veka, fina genom sina egna, dumdristiga val.

Hur noga är vi egentligen med temperaturen och valet av matchande tilltugg? Och har vi tålamod, och kunskap, att invänta det bästa tillfället att öppna vinet? Och platsen? Att konnässören förfogar över en vinkällare eller liknande utrymme med drägliga förhållanden för att ömt vårda de kära flaskorna, torde med detta resonemang vara givet.

Vinkonnässör. Ett begrepp som innefattar lika mycket ett perspektiv och en inställning, som kunskap och utbildning. En inställning att möta vinet och sätta det i sitt rätta sammanhang. Att vara en vinälskare är lätt, vinkonnässör kräver mycket. Hur många skriver under på det epitetet?

PS 1. Gillar du inte det maskulina anslaget i begreppet konnässör? Vi har faktiskt i svenskan (enligt SAOB) en femininform; konnnässös. Något som tydligen inte finns i engelskan (någon som vet bättre?). Titeln på Robinsons självbiografi hade kanske varit annorlunda i så fall. Vinkonnässös, visst låter det lite tjusigt?

PS 2. Hittar ytterligare ett mycket udda uppslagsord i ”The Oxford Companion to Wine”; Bore, wine. Alltså en vintråkmåns, eller möjligtvis den alternativa översättningen ”vinträbock”. Det ska dock inte alls finnas något likhetstecken mellan vinkonnässören och vintråkmånsen. Det enda de två begreppen delar är att de enligt Robinson oftast är män, även om kvinnliga vintråkmånsar existerar. Och vem som är en vintråkmåns, det ligger i betraktarens öga eller snarare öra. Tråkmåns för en, beundransvärd expert för en annan.