Loire-slott med Bordeaux-länk

Slottet i Chinon vakar högt över staden. En imponerande fästning, mer än 500 meter lång. Ståtlig att se från brofästet på den motsatta sidan av floden Vienne, den biflod till Loire som i sakta mak rinner förbi Chinon. För Bordeaux-älskare med historiskt intresse finns en speciell anledning att vallfärda till denna plats.

Stärkta av en bra degustation och ett lyckosamt slut på jakten efter Les Cornuelles hos far och son Sourdais i Cravant-Les-Coteaux, begav vi oss åter in till Chinon. Nog borde vi väl besöka åtminstone ett enda slott i Loire? Jo, dags för lite kultur. Och varför då inte detta slott, likväl som något annat?

Vi får väl erkänna att vi var dåligt pålästa i sammanhanget. Hade vi vetat att detta slott var sammanlänkat med den medeltida vinhistorian i Bordeaux, hade besöket nog blivit inskrivet redan i excellistan som utgjorde reseplaneringen. Nu var det rena turen att vi fick uppleva platsen och den iscensatta historien där Eleanor av Aquitanien, hennes make kung Henry av England och deras söner, bland annat Rickard Lejonhjärta, spelade huvudrollerna.

Bordeaux och England är i vinsammanhang nära förknippade med varandra sedan många århundraden. Redan på 1200-talet blev London den primära exportmarknaden för Bordeaux-vinerna. Engelsmännen älskade sin claret. Hur hänger då Chinon ihop med Bordeaux? Vi får börja i mitten av 1100-talet.

Det var då som Henri II Plantagenêt, greve av Anjou och kung av England, gjorde slottet i Chinon till sin bas. Henri, eller Henry på engelska, var också den som byggde ut slottet till dess nuvarande omfattning och det var här han placerade sin administration. Även om han själv delade sin tid mellan Frankrike och England.

Men länken mellan Bordeaux och England, den utgörs av en dam, Henrys fru, den otroliga Eleanor av Aquitanien. Stormrika Eleanor, som 1137 gift sig med den blivande franske kungen och medfört en tredjedel av Frankrike i hemgift; Poitou och Aquitanien, inklusive Bordeaux. Den egensinniga Eleanor, som var mest intresserad av sitt eget Aquitanien och mindre av att vara drottning av Frankrike. Den beslutsamma Eleanor, som trots 15 års äktenskap och två döttrar lyckades få skilsmässa från den tråkige kung Ludvig och omedelbart gifte om sig med den ”eldige” Henry. Hemgiften följde naturligtvis med. Året var 1152 och redan två år senare, 1154, kröntes Henry till kung av England och nu blev Eleanor alltså drottning av England. Länken var skapad, men på vinets område krävdes det lite till.

Ett första steg togs när Eleanors favoritson Rickard Lejonhjärta ärvde den engelska tronen 1189. Richard hade fattat tycke för Bordeaux. Det var fina viner som Rickard ansåg minsann alltid skulle finnas på det kungliga engelska hovets middagsbord. Men det var först efter Richards död, när Eleanors yngste son, Johan ”utan land” blivit kung som portarna till London verkligen öppnades. År 1203 tog Johan, troligen efter påtryckningar från sin mor, bort de höga tullarna på vin som skeppades ut från Bordeaux. Clareten började flöda norrut.

Eleanor tillbringade naturligtvis en del av sin tid på slottet i Chinon. Och det var här som Henry 1173 fängslade henne efter att hon konspirerat mot honom tillsammans med sina söner. Eleanor fördes till England och fick sitta i husarrest i nästan femton år, tills Rickard Lejonhjärta kunde släppa ut henne efter att fadern avlidit i Chinon. Eleanor kunde äntligen återvända hem till sitt ”rike” i Frankrike.

Den otroliga Eleanor uppnådde den för tiden mycket aktningsvärda åldern av 82 år. Hon ligger begravd, tillsammans med Henry och Rickard Lejonhjärta i Abbaye de Fontrevraud, nära Chinon. Då ett kloster, idag ett kulturcenter.

Slottet i Chinon har rustats upp med stöd av EU-medel och de gamla kungliga kvarteren är nu hjärtat i besöksupplevelsen. Tomma rum som utnyttjas för att levandegöra slottets historia genom ljud och bild. Eleanor, Henry och sönerna agerar i en av filmerna och vi förs tillbaka till år 1172 och konflikten mellan Henry och resten av familjen.

För oss ett roligt besök mellan vingårdarna. Slottet, liksom Chinons trevliga gamla stad, kan rekommenderas. Inte bara till vallfärdande, historietörstande Bordeaux-älskare utan alla som gillar gamla miljöer och en gnutta historia.

Utsikt österut över staden Chinon.

Utsikt västerut från slottet i Chinon – staden och floden Vienne.

Apropå vinhistoria, Bordeaux och England. En senare, men ack så viktig milstolpe, var när Arnaud de Pontac etablerade ett vinvarumärke som firade hela 350 år i våras. Läs historien om ”Ho Bryan” här.

Källor:
Johnson, Hugh (1990), Vin genom tiderna.
Forteresse Royale de Chinon; Information om slottet i Chinon och dess utställningar.

Annons

Ho Bryan – vinvarumärke i 350 år

Den 10 april 2013 är det 350 år sedan namnet på det allra första etablerade vinvarumärket från Bordeaux nämndes vid namn. Då förde Samuel Pepys in följande notering i sin dagbok (1): ”Drack […] ett franskt vin som hette Ho Bryan, med en god och den mest särpräglade smak jag någonsin råkat på.” Vinet, ja det är ju naturligtvis Château Haut-Brion som den gode Samuel syftar på. En av de fem röda premier cru-vinerna i Bordeaux. Ett varumärke fortfarande på topp.

För att sätta scenen till denna milstolpe i vinets historia behöver vi gå tillbaka till åren kring 1200, då London blivit den primära exportmarknaden för vinerna från Bordeaux. En position staden fått efter en kedja av händelser som startade när den otroliga Eleanor av Aquitanien efter sin skilsmässa med den franske kungen, gifte om sig och blev drottning av England år 1154. Det fortsatte med att kung Richard, alltså Eleanors son Rickard Lejonhjärta, fattade tycke för Bordeauxvinerna. Det var fina viner som minsann alltid skulle finnas på det kungliga engelska hovets middagsbord, tyckte Rickard.

Men det blev Eleanors yngste son, kung Johan ”utan land” som år 1203 verkligen öppnade portarna till London genom att ta bort de höga tullarna på vin som skeppades ut från Bordeaux. Clareten började flöda norrut och gjorde så genom århundradena, med en del avbrott på grund av krig länderna emellan. Engelsmännen älskade vinet, men det var fortfarande av högst ordinär kvalitet.

Vi tar ett stort steg framåt i historien, till 1660-talet. Plats på scen för Arnaud de Pontac. Överhuvud i släkten de Pontac, president i provinsparlamentet och en god affärsman. Han var fast besluten att föra familjens vin mot nya höjder. Planen inkluderade ingredienser väl kända för moderna tiders varumärkesbyggare.

Arnaud började med att differentiera sin produkt från konkurrenternas genom att höja kvaliteten. ”Ho Bryan” var ett kraftfullt, mörkt färgat vin som höjde sig rejält över den gängse standarden. Det saknades inte resurser för att sätta in i produktionen, så kvaliteten uppnåddes antagligen genom att välja de bästa druvorna och förbättra vinmakningsmetoderna.

Dessutom tog Arnaud ett helt nytt grepp genom att som allra första Bordeaux-producent placera ett varumärke på sitt vin. Det var noggrant utvalt för att visa härkomsten på vinet. Och namnet var då naturligtvis hämtat från familjens egendom strax söder om staden Bordeaux, Haut-Brion.

Strategin var att skapa hög efterfrågan i England. Marknadsföring behövdes alltså. Arnaud valde försäljningskanal noggrant och behöll dessutom kontrollen inom familjen. 1666 öppnade han ett exklusivt värdshus, den första riktiga restaurangen i London. På ”Pontack’s Head” var både maten och vinet utsökt. Liksom prislappen. ”Ho Bryan” såldes för ett pris som var mer än tre gånger så högt som ett ordinärt vin. Arnaud positionerade sitt vin som en dryck av yppersta kvalitet och siktade på marknaden av välbärgade Londonbor.

Succén kom snabbt. Ett lyxvarumärke var fött. London skrek efter Arnaud’s toppvarumärke ”Ho Bryan”, liksom det lite enklare ”Pontac” som producerades på hans andra egendomar. Efterfrågan drev upp priset ännu mer. Och efter 350 år är Haut-Brion fortfarande ett varumärke på topp.

Samuel Pepys, vem var han då? En engelsk ämbetsman, mycket känd för sina dagböcker som intressant nog författades med hjälp av chiffer. Och eftersom Samuel verkligen gillade vin, var det inte konstigt att noteringen om ”Ho Bryan” blev nedtecknad. Vid sin bortgång 1703 hade han en mycket stor samling böcker och manuskrift, vilka tillsammans med dagböckerna tillföll Magdalene College på universitet i Cambridge där han en gång tagit sin examen. Den som är intressad kan besöka Pepys bibliotek i Cambridge.

Ikväll, den 9 april 2013, uppmärksammar Cambridge University Wine Society 350-års jubileet av Pepys omnämnande av ”Ho Bryan” och firar med en stor middag på Magdalene College. Jag väntar tills imorgon kväll för att höja en skål för Pepys och ”Ho Bryan”.

(1) Hugh Johnson (1990), Vin genom tiderna, s. 201.

Symposium – att dricka tillsammans

Har du någon gång deltagit i ett symposium? Det brukar vara en konferens av något slag, med presentationer och diskussioner för att utväxla nya rön och erfarenheter. Alltså ofta använt i den akademiska världen, men även i andra sammanhang inom företags- och föreningsvärlden. Ja, kanske har du det.

Tänker du då på vin när du hör ordet symposium? Jaså inte. Men det är kanske inte så konstigt, för med tiden verkar vi ha glömt dess ursprungliga betydelse.

Vi får gå tillbaka till de gamla grekerna, till Platons tid runt 400 f.Kr. för att finna förklaringen. För symposium, det betyder just att ”dricka tillsammans”. Och det man drack, det var vin. Mycket vin.

Värden, eller ska vi kalla honom ceremonimästaren, bestämde hur vindrickandet skulle gå till. Grekerna blandade upp vinet med vatten, och just det här med hur mycket vatten som som skulle blandas i vinet, det bestämde herr ceremonimästare. Middagen var redan avklarad före symposiet, så det var väl inte tal om någon mat. Att det däremot var gott om vin, även om det var svagt och utblandat, förstår vi av berättelserna där gästerna efter en natts symposium var ohjälpligt druckna.

Herr ceremonimästares roll var också att se till att konversationen flöt bra. Platon ansåg att deltagarna omväxlande skulle tala och lyssna och på så sätt underhålla sig själva på ett vuxet sätt. Men det tycks varit lika vanligt att lätta damer deltog i dryckesfesterna och underhöll gästerna med dans och flöjt. För det var ju så att symposierna på de gamla grekernas tid var en sammankomst för männen.

Ett av de högsta nöjena som vi vinälskare har är ju just att dricka tillsammans. Att diskutera och lyssna på talet om vinet och kring vinet. Och att dryfta både ditten och datten. Så varför kallar vi inte våra sammankomster symposier? Är det för att vi absolut inte önskar bli berusade? Eller för att den akademiska världen lagt beslag på begreppet, så vi glömt bort dess ursprungliga betydelse?

Nog är det dags att återföra begreppet symposium till vinets värld? Att kalla till symposium när vi har ljuva druvor i glasen. När vi provar och diskuterar och lär oss om vin tillsammans. Det högsta bland nöjen.

Historiens vin(g)slag från 1976

Vin och historia fascinerar mig. Oavsett om det är tusen år sedan eller bara några decennier. Historia ger perspektiv. Historier gör vinet levande. Historia är historier om vin och vinets personligheter.

Överst i högen med vinböcker ligger just nu George Tabers ”Judgment of Paris; California vs. France and the Historic 1976 Paris Tasting that Revolutionized Wine”. Det är andra gången jag läser boken och den är precis lika intressant, om inte ännu mer nu, vid den andra läsningen. Så mycket information och historiska detaljer, så många små historier i historien. Så fängslande. Det är svårt att lägga ifrån sig boken.

Taber var den enda journalisten som närvarade vid den historiska blindprovningen i Paris, där kaliforniska viner slog de franska. Det här är hans berättelse om provningen, men lika mycket en berättelse om människorna bakom vinet. Taber sätter också The Paris Judgment i ett historiskt perspektiv genom att låta oss följa med på en tidsresa före och efter provningen.

Vi får följa Steven Spurrier som arrangerade provningen tillsammans med sin kollega Patricia Gallagher. Vi får detaljerna kring hur vinerna valdes ut, om själva provningen och effekterna av den. (Och det gick inte till som i filmen Bottle shock – Gyllene druvor från Montelena. Filmen må vara en lättsam underhållning, men den är inte ett historiskt dokument. Läs boken!)

Avsnittet jag uppskattar allra mest är det om bakgrunden till de kaliforniska vinnarvinerna. Det är berättelserna om de olika vinmakarna och ägarna till egendomarna. Men det är också berättelsen om nybyggarandan i Napa Valley, om hjälpsamheten producenter emellan och om lusten att experimentera, förnya och förbättra vinmakningsmetoderna. ”Det som är bra för Napa och Kalifornien, det är också bra för mitt vin och min framgång.” Så var inställningen under denna tid när man till och med i USA såg ner på de inhemska produkterna och konsumenter leddes fram till de franska hyllorna i vinbutikerna.

Den 24 maj 1976, en vacker solig dag i Paris, skrevs det historia. Kalifornien tar hem segern både bland de vita Chardonnay-vinerna och de röda på Cabernet Sauvignon. Provningen bekräftade det som några få visste, det som tidigare nästan varit en hemlighet förbehållen de mest insatta. Att Kalifornien kunde göra riktigt bra viner. Den kunskapen spreds från detta datum över världen.

Det är också en milstolpe i Nya Världens utveckling. Kan Kalifornien, kan vi. Så resonerade man. Och Frankrike skakades i sina grundvalar. De som tog till sig resultatet, vallfärdade till Kalifornien för att uppleva och lära av vinmakarna på plats.

Nyligen hade jag förmånen att prova det vita vinnarvinet från Chateau Montelena. Då var det årgång 1973. Nu 2009.

Det är en vinnare idag, precis som då. Elegant, stram, fruktigt fräsch med toner av citrus. I munnen drygt medelfyllig, härlig smörighet med bra frukt, exotiska toner och citrus. Balanserat och koncentrerat. Och det smakar länge, länge. Det är ljuvligt, underbart gott.

1973 var det Jim Barrett som tillsammans med sin vinmakare Mike Grgich (nu Grgich Hills Estate) stod bakom vinnarvinet. Idag är det Jims son Bo Barrett som är huvudansvarig för vinmakandet.

Får du chansen att prova en Montelena; ta den, njut och känn historiens vin(g)slag.

 

Tillägg mars 2013: Nyheten har nått oss att Jim Barrett gått bort den 14 mars, 86 år gammal. Chateau Montelena förblir familjeägt, nu med Jims son Bo Barrett som VD.