Wine & Soul; fint vin med fläckar

Plötsligt ser det ut som vi blivit gula i skinnet, hela högen. En blixtsnabb färgförändring i samma stund som vi kliver in genom den bastanta porten till Wine & Soul. Men det är lugnt. Anledningen visar sig vara en energisnål belysning i fatlagret som väver in allt i ett dämpat, dimmigt gult ljus. När Jorge visar oss uppför trappan och in i nästa utrymme, där årgång 2013 ligger på fat staplade i vineriets lagares, återtar skinnet normalfärg.

”Wine & Soul är ett litet företag,” säger Jorge. ”Och så vill vi behålla det. Small is beautiful. Men vi har faktiskt växt lite under åren.”

Jorge Serôdio Borges och Sandra Tavares da Silva startade Wine & Soul när de köpte det här gamla vineriet och 2,2 hektar vinodlingar. Året var 2001. Under åren som gått har de köpt till ytterligare vingårdar och förfogar idag över 22 hektar. Ett nätt litet jobb att ta hand om, samtidigt som de dagligdags jobbar som vinmakare på andra quintor.

Ytterligare en familjemedlem med fäblesse för druvor har spelat en viktig roll i företaget. Jo, Pintas gillar faktiskt druvor. Denna söta hund, med bedjande ögon och en mängd små fläckar utspridda över den vita pälsen, har gett namn åt Wine & Souls röda vin och vintage port. Pintas betyder fläckar på portugisiska. Så pryds också Pintas Characters vita etikett av en mängd grå och silverfärgade prickar.

Under lunchen har vi pratat om Jorge och Sandras vinmakningsfilosofi. Nu undrar jag om namnet Wine & Soul, varför ”soul”? Den här gången kommer svaret blixtsnabbt.

”Det är inte bara ett företag, det är vår passion,” förklarar Jorge. ”Vi respekterar våra familjers traditioner, vill ta vara på dem och bygga vidare för framtiden. Det här är vårt liv.”

Wine & Soul producerar totalt 40.000 flaskor fördelade på fyra röda viner, ett vitt och två portviner. Alla druvor till port och röda viner fottrampas och får jäsa i lagares.

Idag är vineriet för litet,  kapacitet saknas att jäsa alla druvor. Alltså säljs en del vidare till ett portvinshus. Avsikten är att bygga ut och få större fatkällare. Idag får lagares tjäna som fatlagringsplats och det ett omständligt jobb med omtappningar när faten behöver flyttas. Men det är en långsam process att få tillstånd i det världsarvskyddade Douro.

Redan vid lunchen fick vi prova Wine & Souls senaste tillskott. Den vita Guru 2012. Gjord på fyra olika druvor från mycket gamla stockar. Sandra förklarar att Viosinho bidrar med tropiska frukttoner, Rabigato med krispig syra och de neutrala Cordega och Gouveio med volym i gommen. Vinet är jäst och lagrat fem månader på fat med battonage. Ingen malolaktisk jäsning för att behålla friskheten.

Gulgrönskimrande. Stor, utvecklad smörig doft med fruktighet av gula plommon, citrus och en touch fat. Drygt medelfyllig, torr med frisk syra. Fräscht och samtidigt lite tjockt smörig i gommen, mineralitet, tropiska toner, aprikos, ananas, väl integrerade fat. Bra längd med fin fruktighet. Karaktärsfullt, fräscht. Mycket gott!

Nu är det dags att prova rött. Vi står i ett hörn av källaren, insvepta i det gula, dimmiga ljuset. Jorge häller upp det första vinet och vi sniffar samtidigt som han berättar om Manoella.

Manoella Tinto 2012.
Från Quinta da Manoella, 5 km härifrån. Vem kvinnan Manoella var, det är dock höljt i dunkel, trots att egendomen varit i Jorge släkts ägo sedan 1838.
Druvsorterna i Manoella är främst Touriga Nacional, Tinta Roriz och Tinta Fransesca. Ett år på gamla franska fat. 2012 var ett mycket kyligt år och vinet är lättare, men i den fräscha, eleganta stil som Jorge eftersträvar.

Blåröd färg. Lite blyg doft, örtig och röda bär. Knappt medelfyllig, frisk syra och balanserade mjuka tanniner. Tät struktur med mörka bär, körsbär och fatig ton. Bra, lätt eftersmak med syrliga röda bär. Ett stramt, lite lättare och friskare vin.

Pintas Character 2011.
Från gamla stockar, en field blend där Touriga Franca dominerar. 16 månader på franska fat, varav 50% nya.

Tät, mörkt röd med lite blyg ung doft. Drygt medelfylligt med frisk syra och markerade fina tanniner. Mörk frukt, mycket komplext, välbalanserat, fin textur, struktur och koncentration. Lång eftersmak med en avslutande läcker sötmogen frukt. Utmärkt, elegant. Kan lagras länge.

Jorge skickar runt korken. Naturkork, utvald av Jorge och Sandra hos producenten. De är noga med kvaliteten. På toppen står siffran sju. Sjuan betyder något speciellt. Det är Sandra och Jorge sjunde årgång av Pintas Character.

Vi fortsätter med portvin. Wine & Soul Tawny Port 10 years, har en faktisk medelålder på 15 år, fem år mer än de stipulerade tio. Varför? Helt enkelt för att göra ett bättre vin förklarar Jorge.

Rödbrun bärnsten. Fin doft; nötig, karamell, farin och björnbärsfrukt. Gomfyllande med fräsch syra, behaglig sötma, stor fruktighet bland karamell och farin. Läcker tawny med koncentration och förvånansvärt mycket frukt. Gillar.

Pintas Vintage Port 2011.
2011, året då allting stämde. Vädergudarna välsignade september och alla vingårdslotter kunde skördas vid exakt rätt mognad. För vintage blev det ett perfekt år. Århundradets bästa menar många. Med Quinta do Passadouros Vintage 2011 blev jag betagen. Så detta någon timme senare. Det här blir portvinet som definitivt vänder mig från skeptiker till frälst.

Mycket tät, blårödsvart. En symfoni av dofter; mörk frukt, svarta vinbär, blommig, rökig, kryddighet med kanel, spiskummin och peppar, komplexiteten tar över och förför. I gommen mycket fyllig, med supermjuka fina markerade tanniner och en frisk syra som tonar ner sötman. Underbart komplex, fruktig, blå bär, nötter. Evighetslång fruktig och komplex eftersmak. Wow, ett sån’t fantastiskt vin! Högsta betyg landar i kanten på anteckningsboken.  

Vi står och bara myser med fåniga leenden ända upp till örsnibbarna. Jorge noterar reaktionen och skrockar leende tillbaka med stor värme; ”Ni vet, det är en av vinmakarens viktigaste uppgifter att göra någonting som kan göra människor lyckliga.”

Jo, nog är vi lyckliga alltid. Så lyckliga att vi gör vi resans största misstag, vi skulle köpt med oss många flaskor hem.

”Vill ni se vår gamla vingård innan ni åker?” frågar Jorge. Han menar den 2,2 hektar lilla vingården med 80-åriga vinstockar, där Wine & Soul startade. En liten vingård med mycket själ. Självklart vill vi det.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Wine & Souls viner importeras till Sverige av Handpicked Wines.

Tidigare inlägg om vårt besök hos Jorge Serôdio Borges och Sandra Tavares da Silva i maj 2014:

• Lunch med Sandra & Jorge. 
• Quinta do Passadouro; ett vitt, tre röda och två port.

 

 

 

Annons

Alves de Sousa; Port i guld, bärnsten och rött

”Vi kan inte avsluta en provning utan Port,” säger Tiago allvarligt. ”Domingos skulle bli väldigt ledsen på oss allihopa.”

Familjen Alves de Sousa har gjort Douroviner i dryga 20 år, men portvin i flera generationer. Tiago är den femte i ordningen. Tradition, men också utveckling.

Han ställer fram en flaska guldglänsande vit port bordet. Det finns en åldersindikation på etiketten: ”10 year old white”. Det innebär att portvinet är i genomsnitt tio år gammalt. En relativt ny klassificering för vit port påpekar Tiago. Och så berättar han historien.

”Vit port var tidigare vår specialitet, alltså på den tiden när vi gjorde portvin som såldes till de klassiska portskepparna. Vi gjorde vit port i den klassiska stilen, torr eller extra torr. Så när vi bestämde oss för att göra vår egen, ville vi göra något helt annat.”

Resultatet blev en vit port, gjord på samma sätt som röd. Druvorna fick jäsa med skinnet på eftersom de innehåller så mycket smakämnen. Och istället för att som tidigare hälla i vinsprit i slutet av jäsningen, för att få ett torrt vin, så tillsatte de den precis som för en ruby, i mitten av jäsningen för att behålla sötman i vinet.

För den här 10-åriga porten valde man dessutom de allra bästa druvorna. I vingårdarna som ger de röda premiumvinerna, Lordelo, Abandonado och Gaivosa, växer både gröna och blå druvsorter. När man skördade för Dourovinerna lämnades de gröna druvorna kvar. De  fick mogna extra länge och plockades senare. Efter vinifiering och ungefär tio år på fat har vi resultatet framför oss.

”Vi försöker ta vit port till en helt ny nivå,” säger Tiago och tillägger stolt att den rönt mycket stort intresse utomlands.

Quinta da Giavosa 10 year old White.
Guldorange ljus bärnsten. Stor, mogen doft av apelsin, blommor, mandelmassa, lite bittermandel. Medelfyllig, balanserad sötma och syra, där dofterna går igen; marsipan,  parfymerade noter, muscovadosocker i mitten, blommig mot mimosa och en touch av fat. Lång, lång eftersmak.

Utan nämnvärd tidigare erfarenhet av kategorin tycker vi detta är mycket bra, rent av utmärkt. Det finns en fräschhet som tonar sötman, så den uppfattas vara mindre än de faktiska ca 100 gr/liter. Inte den minsta eldighet (som vi är lite känsliga för) och dessutom en mycket läcker doft- och smakpalett.

”Drick till blå ost som Roquefort eller Stilton,” uppmanar Tiago, ”eller gärna till dessert, till exempel paj på äpple eller aprikoser.”

Härnäst en 20-årig Tawny. Det må vara genomsnittet, för i blandningen ingår också en del riktigt gammalt vin.

Tiago gillar att göra tawny. Friheten det innebär att blanda och designa vinet över tid. Och det här att flera generationer bidrar och arbetar med att skapa samma vin. En tawny är resultatet av tre komponenter; vingården, vinmakaren och den ansvarige för vinkällaren. Tawnyn vi provar innehåller vin som Tiagos far, Domingos, gjorde för 40 år sedan. Fascinerande!

Quinta da Gaivosa 20 year old Tawny.
Rödbrun, mot orange mörkare bärnsten. Stor doft dominerad av farin, julnötter, mandel, torkade fikon och dadlar. Medelfyllig, söt med balanserad syra. Komplex, torkade julfrukter och dito kryddor. Mycket bra längd.
Återigen känns det fräscht när syran balanserar upp och tonar ner sötman. Återigen väl integrerad alkohol. Läckert, mycket fint.

Så är det dags final med vintage port från den formidabla årgången 2011. Redan utnämnd till en av de bästa årgångarna någonsin.

Alves de Sousa använder druvor dels från Gaivosa och dels från Quinta de Oliveirinha, en annan av de totalt sex egendomarna i familjens ägo. Oliveirinha ligger Cima Corgo, hjärtat av odlingarna av druvor för portvin. Det står för koncentration och rikedom, medan det svalare Gaivosa bidrar med balans och friskhet.

Druvorna fottrampas i lagares. ”Jag är den förste som hoppar i och börjar trampa,” skrattar Tiago. ”Och den siste att gå ur.” Tiago återintroducerade fottrampningen som används speciellt för Vintage och LBV. Aldrig för Douroviner, extraktionen blir alltför kraftig.

Alves de Sousa Vintage Port 2011.
Blårödsvart, helt tät. Stor, ung karaktärsfull och fullpackad doft. Svarta vinbär, björnbär, blåbär, katrinplommon, choklad, mynta, eukalyptus och gröna örter. Fyllig med frisk syra och fina markerade tanniner och behaglig sötma. Oerhört koncentrerad, komplex smakbild. Mycket lång komplext fruktig eftersmak kryddad med kakao.

Ett enastående vin. Förförande, utsökt gott. Vi frågar oss hur man ska kunna spara det när det är så bra nu? För sparas ska det. Ett vin för nya generationer, våra barn och barnbarn menar Tiago. Denna 2011 Vintage Port kommer stå på sin topp om 50 år.

Eftermiddagen har övergått i tidig kväll. Timmarna har gått fort, alldeles för fort. Det är dags att åka tillbaka till Porto. Till vår entusiastiska, positiva och kunniga värd kan vi inte säga annat än:

”Tack, Dr. Tiago.”

 

Vi besökte Alves de Sousa i maj 2014. Tidigare artiklar:
Alves de Sousa; Minutiöst, Dr. Tiago
Alves de Sousa; Douro i vitt & rött

Quinta do Vale Meão; del 2 – vinportfölj med vit nyhet

Vi har sköljt dammet ur struparna och släckt törsten ur omtänksamt tillhandahållna vattenflaskor. Äntligen dags att prova Quinta do Vale Meãos viner. Förväntningarna är högt ställda efter den inledande rundturen (att läsa om här). Och vi vet ju sedan tidigare att egendomen och dess viner är mycket väl ansedda i den internationella vinvärlden. Francisco Olazabal, sonen i huset som står för vinmakningen, har så också fått utnämningen årets vinmakare i Portugal för några år sedan.

Först i uppställningen en omärkt flaska, vars innehåll är aningen grumligt. Vad kan detta var för något? Jo,  ett helt nytt vin. Ett vitt  som liksom sin framgångsrike bror ska få namnet Meandro. 2013 är gjort på Arinto, Rabigato och ”lite annat”. Köpta druvor från gamla vinstockar på hög höjd inte långt från quintan. Enkel vinifikation, ståltank. Resultatet?
Gröngul färg, ej helt klar (filtrering ännu ej gjord). Ung, uttalad mycket fruktig, fräsch doft. Lite grönaktigt vegetativ, gröna äpplen, kvitten och ett sting ananas. Medelfylligt med fräsch syra och lång fruktig eftersmak där ett uns fruktsötma förför gommen.
Vinet vinner vårt gillande; mycket fräscht med fin doftpalett och rund gomkänsla.

I glas nummer två, husets ”andravin”, den röda Meandro do Vale Meão 2011. Här har vi en blandning på Touriga Nacional, Tinta Roriz och Touriga Franca (20-30 procent av vardera), plus en skvätt Tinto Cão och Tinta Barroca. Vilat på gamla franska fat (2:a/3:e fyllning).
Blåröd, relativt tät. Utvecklad fruktig doft av både mörka och röda bär. Diskreta fattoner. Medelfylligt, med fin fräsch syra och sammetsrunda, markerade tanniner. Bra eftersmak med begynnande komplexitet.
Strukturen är på plats och frukten fint förpackad; ett bra vin. (Till vår förvåning konstaterar vi hemmavid att vinet numera ligger i beställningssortimentet; SB nr 2558, 139 kr juni 2014.)

Monte Meão Touriga Nacional 2011 står på tur i det tredje glaset. En så kallad ”special edition” som i denna utgåva omfattar ca 3000 flaskor.
Monte Meão, som är det ursprungliga namnet på platsen för quintan, är samlingsnamnet för experimentserier av endruveviner. En druva, från en jordmån, det är konceptet. I den här flaskan är det Touriga Nacional som regerar i ensamt majestät, efter att först ha fått vila en tid på gamla fat.
Blåröd. En smula återhållen doft präglad av strama fruktiga, bäriga toner kryddad av en liten blommighet. Knappt medelfyllig, med välbalanserad fräsch syra och markerade tanniner. Fruktig lång eftersmak.
Fräscht, elegant som vi gärna skulle lägga undan något år.

Så dags för ”förstavinet” Quinta do Vale Meão 2011. Touriga Nacional och Touriga Franca från gamla vinstockar. Lagrat på franska fat, 80% nya, i syfte att endast förhöja vinets egna smaker och inte ge någon stark fatkaraktär. 
Blåröd färg, med hög intensitet. Ung till utvecklad, medelstor doft. Fruktig med björnbär, plommon och lingon insvept i en fin blommighet. Fylligt med fräsch syra och sammetsrunda tydliga tanniner och fint koncentrerad bärighet. Mycket lång eftersmak.
Det här är kvalitet ut i fingerspetsarna. Utsökt balanserat, fokuserat och elegant. Något att gömma och glömma i källaren några år.
”Spara i åtminstone fem år,” kommenterar Luisa Olazabal. ”Men bara ett enda år kommer göra mycket för vinet. Fast egentligen bör det sparas mer än tio år. 2001:an är riktigt bra nu.”

Vi avslutar provningen med Quinta do Vale Meão Vintage Port 2011. Alltså från det år som rent generellt höjts till skyarna av bransch och kännare.
2011:an är den åttonde årgången som deklarerats av Vale Meãu (tidigare år är 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2007 och 2008).
Blårödsvart, mycket tät. Stor doft, ung-utvecklad, komplex, mycket fruktig med plommon, svarta vinbär, sylt och kryddiga inslag av kanel. Fyllig, med fräsch syra och uttalade tanniner och behaglig, återhållen sötma från elegant kompott av röda och blå bär. Lång, lång sötfruktig eftersmak med markerade tanniner.
Packat med smaker och alkoholen fint integrerad. Rikt, tätt, koncentrerat.
Tystnaden sänker sig över rummet, kontemplativt. Begreppet vinupplevelse lyfter så att säga till en ny dimension.
(I beställningssortimentet på  SB med nr 77191, 431 kr, dock just nu markerad som tillfälligt slutsåld, juni 2014.)

Ja. vi kan sammanfatta med ett par meão, meão. Som katter runt mjölkfatet slicka vi oss belåtet om munnen och spinna förnöjsamt.

Förväntningarna har infriats. Men vi har tyvärr ett tåg att passa och det kommer inte vänta på oss. Vi tackar och tar motvilligt adjö av Luisa och Francisco.

När vi kommer tillbaka nästa gång hoppas vi få se ett nytt provningsrum på quintan. Det gamla huset, en bit upp i backen där olivoljan pressades förr i världen, renoveras just nu för fullt.

 

 

 

Quinta do Vale Meão; hissnande på historiska hektar

Jeepen studsar fram och far nedför den branta, smala grusvägen. Hissnande fort känns det som. Antagligen knappt mer än 5 km i timman. Det är varmt, lite trångt i baksätet och än mysigare på bänkarna längst bak. Men vad gör det när stämningen är på topp?

”Har ni det bra därbak?”, hojtar någon. ”Jajamensan,” låter det samstämmiga svaret tillbaka. Det pratas och skrattas. I magen känns det nästan som berg- och dalbana på Liseberg. ”Någon som får ont i rumpan?” Hysteriska skratt tillbaka. Det här är inte vad vi förväntade oss när vi kom hit; det är så mycket bättre. Att uppleva Douro på riktigt nära håll. Det är kul. Det går bara inte att sluta skratta.

I framsätet, med säker hand på ratten, en riktig charmör.  Det är inte första gången han kör nedför den här slingriga vägen. Utsikten däruppifrån är bedårande vacker, över egendomens vingårdar, genom dalen där Dourofloden slingrar i sitt meanderlopp. På kanten av kullen ligger det lilla vita kapellet vi besökt. Dona Antónias vackra kapell, som var det allra första vår värd renoverade efter att ha blivit ensam ägare till egendomen.

Tidigare på eftermiddagen var det Francisco Javier de Olazabals dotter, Luisa Olazabal, som välkomnat oss till Douro Superior och Quinta do Vale Meão.  Egendomen med det kattassocierande namnet är med sina 220 hektar vingårdar imponerande stor.  Så är även byggnaderna; byggda av rejäla granitblock som transporterats hit långväga ifrån.

Quinta do Vale Meão levererade i många år högklassiga druvor till portvinshuset Ferreira i Vila Nova de Gaia. Men quintan är också känd för att ha varit ursprung till det röda vinet Barca Velha. Ett ikonvin som för första gången satte Portugal på den icke-förstärkta fine wine-kartan. Det skapades av Franciscos svärfar på 1950-talet, men historien tar sin början långt tidigare.

Det var 1877 som Dona Antónia Adelaide Ferreira köpte landområdet av kommunen Vila Nova de Foz Cõa. Dona Antónia var redan tidigare den största landägaren i Douro och djupt engagerad i vinindustrin. Här såg hon en möjlighet att bygga en mönstervingård från grunden. Trots att området vid den tiden faktiskt låg utanför den godkända regionen för odling av druvor till portvin (att druvor från området ändå användes, såg man tydligen genom fingrarna på). Men marken låg orörd i hela tio år. Varför? Jo, hon väntade tålmodigt på bättre kommunikationer.

Douro superior var vid den här tiden den mest otillgängliga delen av Portugal. Det var ett rent äventyr att ta sig hit från Porto. Det mest komfortabla och säkraste sättet var med båt uppför Dourofloden. Men starka strömmar och strida forsar gjorde att det blev en resa på hela tolv dagar. Att försöka sig på att färdas på land, på hästryggen, var inte att rekommendera. Banditer härjade i området titt som tätt.

När järnvägen nådde hit, då nådde även civilisationen fram. Tolv dagar på båt ersattes av en fem timmar lång järnvägsresa. Kanske hade Dona Antónia ett finger med i spelet när det gällde järnvägen också. Stationen Pocinho ligger nära quintan och Dona Antónia var en inflytelserik och kompromisslös dam.

Under åtta år, 1887 till 1895, byggdes hela egendomen upp. Vingårdar anlades på den tidigare obrukade, buskiga marken. Vägar byggdes. Vineri, bostadshus och kapell likaså. Två kapell för att vara korrekt. Ett vid boningshuset och så det uppe på kullen vi just besökt. Fast det sistnämnda tyckte hon egentligen var helt onödigt. Ett kapell räckte väl mer än nog. Därav inskriptionen på kapellets stenplatta; a pedido de, på begäran av, Antonio J Claro da Fonseca, som var hennes förvaltare.

Fyra generationer senare är ägandet av Quinta do Vale Meão spritt på ett 30-tal släktingar. Men det verkar inte vara någon av släktingarna som har den riktigt rätta känslan för egendomen. Ingen besöker den regelbundet, igen bryr sig. Ingen, förutom en enda person; vår chaufför Francisco Javier de Olazabal. Här finns ett hjärta som klappar för Quinta do Vale Meão.

Sedan barnsben har Francisco älskat att komma till quintan. Från 70-talet och framåt var han också ansvarig för skötseln av egendomen, då som en del av hans arbete inom familjeföretaget, portvinshuset Ferreira. Sakta men säkert ökar Francisco sitt aktieinnehav, genom arv och genom köp. 1994 går barndomsdrömmen till slut i uppfyllelse. Quinta do Vale Meão är hans.

De första åren fortsätter Francisco att jobba för Ferreira, nu ägt av Sogrape, och även sälja egendomens druvor till dem. Men så tar han beslutet att stiga av jobbet i ledningen för Ferreira och ägna all sin energi åt Vale Meão.

”Jag var 60 år 1998 och ville göra något för mig själv istället för att jobba för andra, investera all min energi här,” förklarar Francisco. ”Jag visste att druvorna hade stor potential. Ferreira gjorde bra vin av mina druvor.”

”Min son, Francisco, som är utbildad vinmakare, ville inte göra något annat än att jobba med vin. Min egen karriär var inom vinbranschen. Tillsammans blev vi ett starkt par.”

1999 släpps den första årgången från Quinta do Vale Meão. Succén lät inte vänta på sig. Hårt jobb gav resultat. Druvorna till Barca Velha kommer däremot inte längre härifrån. De bästa druvorna används istället till egendomens eget prestigevin, som med stolthet bär namnet Quinta do Vale Meão.

Ett ”andravin” produceras också. Mycket välkänt i Sverige. Meandro har tagit svenskarna med storm och säljer stort.

När förutsättningarna är de rätta släpps också små utgåvor, närmast experimentserier av endruveviner under etiketten Monte Meão.  Och naturligtvis, får man väl säga, görs här goda år ett portvin, Quinta do Vale Meão Vintage Port.

Idag är Francisco Javier de Olazabal ordförande i det familjeägda företaget. Sonen, som alltså även han bär namnet Francisco, står för vinmakningen medan dottern Luisa jobbar med marknadsföring och försäljning.

Det stora vineriet i granit byggdes redan under Dona Antónias tid. ”Då var våra lagares stora som simbassänger,” berättar Luisa Olazabal. ”Under Ferreiras tid användes de inte och var när vi tog över var de fulla av olika saker.”

”Min bror Francisco tyckte att det var en god idé att börja använda dem igen. Så när vi renoverade vineriet renoverade vi även våra lagares och bantade samtidigt storleken till hälften. De överblivna granitblocken kunde användas när vi byggde ut anläggningen. Och de mindre lagares passar oss mycket bättre. Druvorna från de olika lotterna vinifieras alltid separat.”

På 1970-talet gjordes en stor omplantering av quintan. Då hade en del vinfält översvämmats när en damm, Valeira, byggdes i Dourofloden. Quintan fick ersättning från staten och den investerades i omplanteringen. Ett resultat av detta är att vinfälten är sortrena, alltså en druvsort per lott. Annars är det ju inte ovanligt med gamla samplanteringar av olika druvsorter i Douro.

”På 70-talet visste man inte så mycket om de olika druvsorterna,” berättar Luisa. ”Men en farbror på min mammas sida höll på med en studie och han rekommenderade min far att plantera Touriga Nacional. Det är en sort vi tror mycket på, med låg avkastning och hög kvalitet på druvorna.”

En stor del av vinstockarna på egendomen är därför Touriga Nacional, närmare 45 procent.  Även Touriga Franca och Tinta Roriz står för stora andelar med ca 20 respektive 25 procent. Andra traditionella sorter är representerade med några procent vardera; Tinta Amarela, Tinta Barroca, Tinto Cão, Sousão samt också några ”övriga”. Ja, Portugal är ju känd för sina hundratals inhemska druvsorter.

Vi har avslutat rundturen i vineriet när Luisa frågar om  vi har lust med en liten utflykt; ”Visst vill ni väl åka upp till kapellet och se utsikten över quintan? ”Jo, naturligtvis vill vi det. Luisa går för att hämta chaufförer och vi träffar hennes charmerande far.

”Vet ni, jag älskar Sverige,” förklarar Fransisco Javier de Olazabal direkt när vi möts. ”När jag var liten läste jag Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgerssons underbara resa. Jag kommer ihåg en ö som kallades Gotland, som ser ut som kroppen på en fjäril.”

”Jag kommer också ihåg att man för att klara geografiprovet var man tvungen att kunna namnet på de vatten som omger Danmark.” Och så rabblar han och skrattar glatt; ”Kattegatt, Skagerack, Stora Bält, Lilla Bält och Sund.”

Fransisco kan verkligen förföra en vinälskare. Charmerande engagemang,  stor kunskap och utsökta viner. Man faller pladask. Har denne man verkligen redan fyllt 75 år?

Vi packar in oss in bilarna. Fransiscos jeep och en svart Volvo. Upp bär det för den branta, skumpiga och slitna, nästan vita grusvägen. Vi parkerar uppe vid kapellet som quintans grundare, Dona Antónia, byggde. Utsikten är betagande. Dourofloden slingrar sig fram genom dalen, från öst till väst. Fransisco pekar bort mot bergen i slutet av dalen.

”Det går en förkastningsspricka här genom dalen. På grund av den har vi  faktiskt just här en större risk för jordskalv än i det annars så jordbävningssäkra norra Portugal. Men mest intressant är att den gett oss tre olika jordmåner på quintan.”

Här finns alltså inte bara den skiffer som nästan helt dominerar Douro-området, utan också granitjord och en alluvial jordmån med kalksten och stora runda stenar. Francisco jämför den senare med Châteauneuf-du-Papes stentäckta marker. Att ha tre olika jordmåner ser han som en stor fördel. Genom att göra en cuvée från olika jordmåner får vinet en större komplexitet.

Douro flyter i sitt meanderlopp stilla genom dalen. Att ett av quintans vin fått namnet Meandro är lätt att förstå. En riktigt ordentlig meanderbåge ser vi efter att i sakta mak promenerat en bit genom skogen, till gränsen för quintans mark. Här gör floden en 180-graderssväng och ringar in marken som om den vore en halvö.

Gränsen till Quinta do Vale Meãos marker går precis mitt här uppe på kullen. Francisco pekar på den branta sluttningen ner mot floden; ”Ni kan förstå varför Dona Antonia inte ville ha den där marken. Här skulle det inte gå att plantera vinstockar, alldeles för brant och stenigt.”

Vi vandrar tillbaka, beundrar utsikten igen och tittar på korkekarna. De gamla, som bränts av den sista stora skogsbranden för 20 år sedan, och de unga. Sida vid sida. Snart möts vi av jeepen som Francisco, den omtänksamme, hämtat. Det är varmt. Vi packar in oss och far under skratt och tjut ner till vineriet igen. Det här besöket kommer vi aldrig att glömma.

I provningsrummet är det laddat med vattenflaskor. Precis vad en törstande vinälskare behöver efter en äventyrlig jeeputflykt. Precis vad som behövs för att skölja gommen. För nu är det dags att prova Quinta do Vale Meãos viner.

Provningsnoteringar följer i nästa inlägg…

 

This post is available in English on my blog ”Lovely Wine Grapes”.