Gallerier

Pàssaros – om fåglar små…

Fåglar är det på etiketten. I alla fall en fågel plus ett par mycket långa, vingliga fågelben. Inte för jag brukar falla för etiketter, bryr mig betydligt mycket mer om innehållet, men den här var verkligen söt. Fåglar översatt till portugisiska blir pàssaros. Och Pàssaros, det är just det som vinet heter. Fast vi skulle också kunna säga att ”det passar oss”.

Det här är ett enkelt, men läckert tilltalande och fantastiskt prisvärt vin.  Nästan som trolleri kan man tycka. Att det är så bra. Men eftersom det är den hyllade vinmakaren och konsulten Anselmo Mendes som hållit i trollstaven så är det kanske inte så konstigt. Superlativen brukar hagla om denne man som har DOC Vinho Verde som hemmabas. Nominerad två gånger till årets vinmakare i Portugal och 2010 utsedd till årets vinproducent av den portugisiska vintidskriften Revista del Vinhos.

Det fräscha, lite lätt spritsiga Vinho Verde kommer från Minho i Portugals nordvästra hörn. En region med en lång historia. Man talar om att det var här Portugals vagga stod en gång i tiden.

I denna gröna trädgård odlas druvor överallt. Var i världen annars hittar man vinrakor som ”staket” mellan tomter? Ett resultat av Salazars försök att begränsa den privata företagsamheten på 1930-talet. Företagssamheten överlevde. När 2000-talet tog sin början beräknades vingårdsarealen till nästa 60.000 ha och antalet vingårdar till över 100.000! Normalvingården är sålunda inte större än vad som får plats på bakgården. Pergolauppbindningen är fortfarande vanlig även om större odlare numera planterar om med andra uppbindningssystem som tillåter mekanisk hjälp i vingårdsarbetet.

Anselmo Mendes är speciellt känd för sina fina endruveviner på Alvarino. De bästa har namnet på de mindre distrikten Monção och Melgaço på etiketten. Här hemma brukar Contacto Alvarinho finnas i sortimentet.

Besöker så Anselmo Mendes hemsida för att läsa direkt från källan om vårt fågelvin. Lite förvånad blir jag när jag bara hittar två andra Pàssaros-viner (ett på Loureiro och ett på blandningen Alvarinho och Trajadura) i tjusiga flute-buteljer. Kan ”vår” Pàssaros vara en specialblandning för just den svenska marknaden?

”Vår svenska” Pàssaros är gjord av 40% Loureiro, 40% Avesso och 20% Alvarinho. Traditionella druvor till en Vinho Verde. Vi har ju lärt känna Alvarinho lite närmare på senare tid. Speciellt från trendiga flaskor med spanska Albariño och Rìas Baixas på etiketten. (Minnesregel – para ihop B respektive V, så hamnar du rätt med druva och land/distrikt: AlBariño från Rìas Baixas och AlVarino från Vinho Verde.)

Loureiro och Avesso då, vad är det för druvor? Ja, Avesso betyder vända eller omvänd på portugisiska. Kanske för att den till skillnad från övriga Vinho Verde-druvor bidrar med högre alkohol och mer kropp. Namnet på kvalitetsdruvan Loureiro är också ett portugisiskt ord. Det betyder faktiskt lagerblad. Den aromatiska doften på Loureiro-druvorna påminner tydligen om den från lagerblad och lagerbuskens blommor. (Vi får väl åka dit i skördetider och kontrollera om det stämmer!)

Vad hittar vi då i provningsnoteringarna om dagens söta fåglar, vår Pàssaros? Jo där står; fräscht fruktig doft med lätta toner av citrus, gröna äpplen och aprikos. Torr, lätt, med aningen kittlande spritsighet i gommen, relativt frisk syra och angenämt låg alkohol. Lite blygt återhållen med fruktig karaktär av gröna äpplen, fräsch citrus och viss mineralitet. Hygglig längd med en lite kvardröjande fruktsötma. Ett enkelt men uttrycksfullt och tilltalande vin.

Vi gör en saltomotal i luften och kvittrar glatt när vi häller upp ett väl kylt glas till våra räkor. (Jo, det här fungerar faktiskt till räkorna. Det är få viner som gör det, vanligtvis brukar vi rekommendera en Muscadet). Och vi forsätter kvittra hela vägen till bolaget när vi ska fylla på förrådet. För det här är mycket prisvärt.

En bubblande vecka

Johann Rucks mousserande från Franken avslutade förra veckan. Dopff au Moulin, Antech, Hélène Dorléans och fler därtill har satt guldkant på terminens första vecka. För visst känner man sig lite lyxig när bubblorna gnistrar som stjärnor i glaset och munnen fylls av den krämiga moussen?

Champagne är ju förstås alltid Champagne. Bonnaire och Thierry Perrion har stått för inslagen från de mousserande vinernas högborg. Fina viner från mindre producenter. Men bra mousserande vin görs ju också i en rad andra franska distrikt. Störst efter Champagne är faktiskt Alsace, det trodde ni kanske inte? Ja, själv trodde jag det var Loire, men viker mig snabbt när flera källor uppger motsatsen.

När det står Crémant på den franska flaskan är vinet gjort på samma sätt som i Champagne. Alltså den traditionella metoden där den andra jäsningen, som skapar de vacka bubblorna, sker på flaska. Efter lagring avlägsnas jästfällningen från flaskan och den fylls upp med ”liqueur d’expédition”, en blandning av vin och socker, till önskad söthetsgrad.  Vi provade tre Crémant-exempel, från Alsace, Bourgogne och Loire. Personligen utnämnde jag vinet från Loire som vinnare i denna täta kamp.

Vouvray Hélène Dorléans Brut 2008, från producenten Domaine Bourillon Dorléans, är alltså en Crémant från Loire, närmare bestämt från distriktet Vouvray utanför staden Tours. Ett vackert område som breder ut sig på båda sidor om floden Loire. Förutom vingårdar finns det gott om romantiska slott i omgivningarna. Det otroligt vackra Chenonceau, faktiskt byggt över själva floden Cher, är ett självklart utflyktsmål när man är i trakterna.

Hélène Dorléans Brut är gjort på 100% Chenin blanc och det känns. Ylletoner och äppletoner skvallrar tydligt om druvan. Härligt att kunna ursprunget. Smaken är drygt medelfyllig. Aningen sötma maskerar lite av syran, men det är friskt med viss komplexitet. Moussen är klart godkänd. Det trevliga är att vinet växer sig större under provningen och detta, tillsammans med ursprungskaraktären, bidrar starkt till min förstaplats. Dessutom prisvärt för 129 kr.

Intressant var också att prova en Blanquette från distriktet Limoux. AOC Blanquette de Limoux på etiketten innebär också traditionell metod. Limoux ligger i den västra delen av Languedoc och ordet blanquette betyder helt enkelt ”vit” på det lokala, urgamla språket occitanska. Distriktet gör anspråk på att vara det mousserande vinets vagga. Det sägs att jäsning på flaska skapades här långt innan metoden nådde Champagne. Man vet att klostret St-Hilaire framställde mousserande viner redan 1531.

I Blanquette de Limoux Réserve Brut 2010 från Roger Antech överväger den traditionella druvan Mauzac med 90%. Resten är lika delar Chenin blanc och Chardonnay. Här märks en lite högre sötma tillsammans med en mjuk mousse. Doften är fräsch, fruktig med blommiga toner, grape och gröna äpplen. Gott, friskt. Den här serverar jag gärna som aperitif.

Till sist en helt ny bekantskap som jag gärna kommer att hålla vid liv. Mitt emellan de röda vinernas nästen i norra respektive södra Rhône hittar vi Die, hemvist för bland annat Clairette de Die. Det är ett sött vin tillverkat enligt ”méthod Dioise”, en metod som innebär att vinet bara jäser en gång, till skillnad från den traditionella metodens två gånger. En annan skillnad är den mycket låga temperaturen under jäsningen på ståltank som innebär att processen tar flera månader. Det halvfärdiga vinet buteljeras innan jäsningen är klar och jäser alltså färdigt inneslutet i flaskan där koldioxiden skapar bubblorna. Fällningen avlägsnas genom att det färdiga vinet sugs ur flaskan under tryck. Därefter buteljeras det på en ny flaska.

Jaillance Muscat Clairette de Die är gjort på ekologiskt odlade druvor; 90% Muscat och 10% Clairette. Alkholhalten är 7% och sötman 68 gram per liter. Det här är mycket prisvärt för sina 89 kr och helt förförande gott. Doften stor, parfymerad, med liljor och mysk. Det är fylligt, sött med lite lägre syra och en läcker badskumsliknande mousse. Smakar länge. Ett självklart alternativ till fruktsalladen istället för den populära italienska Moscato d’Asti. Vi testade den också till ost. Perfekt till vår hårda getost och tillsammans med sältan i ädelosten.

Sommarens dofter

Spara på sommarens dofter och smaker! Nu är det en underbar tid med massor av färska intryck. Blommor och blad, frukt och bär. Många som vi bara kan uppleva nu. Men det är under de kyliga årstiderna som vi behöver dem. Då, när vi ska beskriva dofter och smaker i vinets värld.

Vinprovaren tar tillfället i akt och fångar intrycken. Samlar dem aktivt och försöker spara dem så de blir åtkompliga i doftminnets vindlande labyrint. Den färska jordgubben. Rabarbersaften. Krusbären. Svartvinbärsbladen. Rosorna. Kaprifolen.

Ett knep är att skapa bilder av intrycken. En bild som du associerar doften, smaken och känslan med. Det kan vara så enkelt som bilden av en jordgubbe eller en ros. Men det skulle också kunna vara ett barndomsminne. Du kanske sitter som 10-åring med din mamma och äter en skål med blåbär och mjölk vid köksbordet på landet.

Stoppa in bilden på en väl vald plats i din ”doftskåp”. Kan du känna hur du doftar och smakar på jordgubbarna, sluter ögonen och stoppar in intrycket i en vacker burk och ställer på en hylla? Där ska du lätt kunna hitta igen intrycket, när du i vinterkylan njuter av ett glas Pinot Noir.

Har du inte redan börjat spara på sommarens intryck? Då är det hög tid nu. Bara ett råd till på vägen. När du skapar din minnesbild, var medveten om det du gör. Fokus och koncentration!

Härlig jordgubbsröra och Gewurztraminer

Ibland är vi väldigt traditionella. Ta till exempel det här med jordgubbar på midsommar. Visst skulle det kännas lite konstigt att hoppa över dem. Så när midsommaraftonens lunch diskuterades, kom vi ofrånkomligen fram till, just det, jordgubbar.

Men tack vare systrarna Eisenmans förträffliga receptsida i DI Weekend blev det i år en ny variant. Ny för oss alltså, inte för världen.

Eton Mess, som desserten heter, är ingen ny uppfinning. Den har anor tillbaka till 1930-talet då denna röra med jordgubbar och vispgrädde serverades vid Eton College årliga cricketmatch mot Winchester College. Krossade maränger kom till senare, men det är just dessa som är pricken över i:et.

På midsommaraftonens tidiga morgon, iväg tidigt till butiken för att inte bli utan de läckra bären. Lite lat letade jag rätt på hyllan med maränger. Stod och höll i påsen och läste att det nu var ännu mer innehåll i den. Och vi som äter maränger så sällan. Inte ska den stora påsen med, i min smak, lite väl torra maränger få stå och skräpa i hyllan hemma. En extra äggkartong fick istället ta plats i korgen.

Hemma bakades för första gången på många, många år maränger. Tänk vad lätt egentligen. Äggvitor, lite vinäger och strösocker. Klicka ut på plåten och grädda så de fortfarande är lite, lite krämiga inuti.

Röran gjordes à la minute. Några jordgubbar mixades med socker till en sås. Bitar av jordgubbar tillsammans med marängbitar, vispgrädde och jordgubbsåsen. Försiktig omrörning. Smarrigt!

Repris dagen därpå. Den här gången utan jordgubbssåsen, men med lite limeskal i vispgrädden. Tyckte det blev mindre sött och ännu godare. Så får det bli hädanefter.

Vad fanns då i glaset? Jo, vi fortsatte med huvudrättens vin. Efter rekommendation var gräddfilen till matjessillen utbytt mot brynt smör. Då passar nämligen ett glas Gewurztraminer från Alsace alldeles utmärkt till sillen.

Denna Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve, med sina rosentoner, lilla kryddighet och aningen honungssötma, passade också riktigt bra till vår Eton Mess, speciellt reprisvarianten. Läckert fräscht!

Årets midsommarsnaps, vårbrodden med lilla söta kolatonen, gjorde sig förresten både till sillen och efterrätten. Gewurztraminer och vårbrodd – ja det gick, men kanske en lite märklig kombination.

Vårbrodd – Midsommarsnaps 2012

Det gäller att vara ute i god tid. För drygt fyra veckor sedan tog vi cyklarna och gav oss av till Gåseviken. Det var vackert på morgonen, så picknick-korgen packades med kaffe och mackor. Gott var det, att sitta precis vid havet och känna vårdofterna. Efter kaffet var det dags för jakt.

Vårbrodden var vårt byte. Ett litet gräs som vi för ett år sedan inte ens visste om att det fanns. Det var då fick vi fick ett tips av Janne, en av grannarna, att snaps på vårbrodd, det var fina saker det.

Vi hade slagit upp vårbrodd i den tjocka, fina Bohusläns flora. Och där gick vi krökta med näsan pekande ner i backen. Ögonen kalibrerade på gröna nyanser. Skulle vi hitta den?

Jodå. Det var precis som med trattkantareller. Först ser man ingen kantarell, så ser man ingen kantarell och sedan, helt plötsligt, så finns de i hundratal runt omkring en. Och nu fanns de små, små tuvorna av vårbrodd överallt omkring oss.

Vi plockade en rejäl bukett. Väl hemma så rensades stråna och lades i en glasburk. Tyvärr fanns inget Brännvin special hemma (föredrar egentligen den, blir lite mildare snaps där smakerna kommer fram så bra) så det fick bli vanlig Absolut Vodka istället.

Efter fyra veckor i mörkret var det dags att sila upp den och provsmaka. Jo, Janne hade rätt. Vårbrodd är en jättefin snaps. Härmed utnämnd till 2012 års midsommarsnaps.

Den är vackert gulgrön och doftar lite sötaktigt av kola. Smaken är först rund, sötaktig, lite insmickrande med kolatoner. Sedan märks det att det är en riktig snaps, hetta och en liten besk avslutning. Lite gräsaktiga toner dröjer sig kvar i munnen. Ett utmärkt val till midsommarens traditionella matjessill och färskpotatis.